En sak jag trodde jag förstått efter min utmattning men som sedan kommit tillbaka och knockat mig gång på gång. Det är hur skadlig även kortvarig stress är. Förmodligen är jag mer stresskänslig nu efter utmattningen – men mest tror jag bara att jag ser det på ett annat sätt. Vet vilka tecken jag ska leta efter.

Innan semestern hade jag två-tre galet arbetsintensiva veckor för att kunna få gå på semester utan massa eftersläpande jobb. Under dessa veckor tappade jag helt mina goda rutiner med motion men tänkte att jag skulle kunna plocka upp det direkt jag blev ledig igen. Eller i alla fall efter någon veckas ledighet. Nu har det gått över en månad sedan den där stressiga perioden. Och jag har fortfarande inte lyckats plocka upp träningen. Kraften är slut.

Varför? Jo, för att jag under några veckors tid tyckte att jobbet skulle få stå i fokus och prioriteras framför allt annat. Så fruktansvärt dumt och självbedrägligt. Det går inte att gasa sig igenom en tuff period och tro att det inte kommer surt efter. Långt efter. Mycket längre efter än vad jag föreställt mig.

Men jag ska komma igång igen. Så fort jag är helt frisk från min förkylning ska jag köra. För som jag skrivit om förut är jag inte en sådan där person som håller i och aaaldrig missar ett träningpass. Tvärtom. Jag missar mycket. Men jag ser det inte som att jag slutar träna – utan att jag ständigt börjar! Det finns fasenimej INGEN som är så bra som mig på att börja om. Det är min superkraft (intalar jag mig). Jag är hon som börjar om varje gång hon kommer av sig. Och de här inaktiva veckorna är bara är ett oviktigt mellanspel i det som är mitt egentliga jag: en människa som är snäll mot sig själv och tar hand om sin hälsa! Och som snart kanske kan börja förstå att allt man gör kommer till ett pris. Och just nu betalar jag juni månads kreditskulder.