Dags för den första ”riktiga” skolveckan för storbarnen. Men också för första dagen av inskolningen för Ulf. Vi cyklade i samlad tropp i morse.

Efter en rolig timme på förskolan kom vi hem igen och då var det någon som var så trött att han höll på att somna när han åt sin smörgås…

Jag har fått en del medlidsamma blickar från folk som undrar hur det känns att han ska börja förskolan? Ska jag vara ärlig känns det SKITBRA. Han är så himla leksugen, barnintresserad och full av energi. Medan jag är….inte så full av energi. Jag behöver få lite ensam vuxentid för att vara Clara och inte bara mamma. Jag har haft möjligheten att vara ledig så mycket med Ulf och fått njuta honom fullt ut i sjutton månader så att lämna på förskola känns hundra procent rätt.

Jag förstår dock att föräldraledigheten för många är en fristad som är svår att återvända ifrån. Har man ett arbete utan flexiblitet där man aldrig kan arbeta hemifrån soffan utan alltid måste infinna sig på klockslaget och arbeta som en liten gnu – typ som det var för min egen mamma. Ja, då förstår jag om man upplever att föräldraledigheten ger en friheten man saknat. Men jag har ju redan allt det där i mitt jobb. Plus att jag på arbetstid ofta får göra sånt som jag också älskar att göra på fritiden – typ baka, laga mat eller hålla på med blommor och inredning.

Säkert hade det också känts annorlunda om jag var otrygg med förskolan. Men den är ju så bra! En liten fin förskola här i byn. Omkring trettio barn totalt på fyra olika avdelningar. I Ulfs barngrupp är det sex barn och två pedagoger vilket är lika vuxentätt som det är hemma hos oss. Dessutom är dagisgården jättemysig och fin och barnen får vara ute i skogen mycket eftersom den ligger precis bredvid. Ja. Det kunde inte ha varit det bättre och jag har vett att veta om det och vara tacksam för alltihop.

Nu sover Ulf middag och jag ska sitta här på min veranda med min kaffekopp och känna solen värma. Och svara på lite mail och planera veckan som kommer.

Hoppas den blir fin för dig också!