Den här hösten känns så spännande eftersom jag nu ska arbeta ”på riktigt” för första gången sedan våren 2018 (efter det blev jag gravid och sjuklig och sedan mammaledig). Jag har använt hela det senaste året till att fundera på hur ett hållbart arbetsliv ser ut för mig. Vad det innefattar och innebär?

Jag är ibland rädd för att folk går och väntar på att jag ska bli som innan min utmattning och tror att det är något jag själv eftersträvar. Men så är det ju inte. Mitt mål är att jag ALDRIG ska bli som jag var innan min utmattning. Det var ju hon som blev sjuk. Nu är hälsan det viktigaste och jag funderar mycket på hur hälsofrämjande insatser som träning, bättre mat, godare nattsömn och vila ska rymmas i mitt liv.

Min utgångspunkt i förändringsarbetet är: Vad av det Clara gjorde de tio första arbetsåren 2008 – 2018 ska jag nu göra tvärtom? För det första måste jag inse att det tillkommit många saker i mitt liv. Ett stort jordbruk. Ett växande gård som behöver underhåll. Ett fritidshus. Fler djur, fler barn. Och en kropp med många krämpor. Allt detta måste med i beräkningen.

Det största och kanske viktigaste jag nu gör annorlunda är att reglera min arbetstid. Bara för att mitt arbete är flexibelt betyder det inte att jag ska vara flexibel. Jag svarar till exempel inte på jobb-sms på kvällar eller helger och undviker också själv att skicka sådana. Jag kollar inte mailen på kvällar, helger eller lediga veckodagar. Och kvällsjobb sker BARA i yttersta nödfall. Alltså max att det får förekomma någon gång i månaden. För om det enda sättet för mig att få ihop mitt arbete är att kvällsarbeta – då är det något fel på min arbetsbelastning.

Jag säger nej eller kanske istället för att säga ja till erbjudanden och förfrågningar. Förut hoppade jag på allt, peppade igång och slängde iväg tusen egna idéer. Nu tvingar jag mig att säga nej och fundera. Dåligt entreprenörskapstänk suckar säkert många. Men jag är nöjd med min arbetsbelastning nu och den räcker till att försörja mig och mina anställda. Därför innebär varje ny jobbidé att jag måste plocka bort något jag redan gör. Med det perspektivet är det lättare att hålla huvudet kallt.  

Jag har under lång tid arbetat passionerat med diversifiering. Testat olika branscher, stått på tusen olika ben. Prövat lyckan inom alla möjliga olika riktningar. Men nu vill jag ägna mig åt specialisering. Jag vill bli bättre på det jag huvudsakligen ägnar mig åt. Flytta fokus och resurser dit. Det känns spännande och som en mognadsgrej.

Mitt mål är att bli mindre effektiv. Det kanske också verkar galet? Är det inte meningen att man ska effektivisera? Nja. Mitt problem är inte att jag är ineffektiv utan att jag har för hög produktivitet.  I alla fall sedan jag plockade in min assistent Charlotte som tog över många av surdegarna och väghindren i mitt företag. Det var helt rätt gjort men tiden jag sparar är det inte meningen att jag ska jobba ihjäl mig på – den ska ju ge mig lite luft och skönare tempo. Min målsättning är därför att arbeta på 70% av min arbetsförmåga istället för 100%. Jag kommer arbeta lika långa dagar men få mindre gjort. Knäppt? Kanske. Men här har jag utvecklat lite hur jag tänker.

Med ökad ålder har jag fått ökad lön. Härligt såklart. Men vad ska jag köpa för pengarna? Jo, jag ska köpa tid. Det här gamla inlägget påminde mig om och stärkte mig i den uppfattningen. Folk som höjer sin inkomst köper oftast materiella saker som tvingar dem att tjäna ännu mer pengar och bli ännu mer fast i ett ekorrhjul. Men man kan ju lika gärna köpa tid. Min mamma dog när hon var 52 år ung. Jag hoppas att jag själv ska få bli mycket äldre än så. Men livet lämnar inga garantier. Så mitt mål är att skapa en riktigt bra vardag. Inte i väntan på helg. Inte i väntan på semester. Inte i väntan på stora jobbframgångar eller på pension. Utan bara för att vardagen är vad livet består av. Den förtjänar att bli så bra som det bara går.