Month: september 2020

Jag är så otroligt glad just nu. För jag är på min favoritplats i världen – mormor och morfars gård uppe i Norrbotten. Det är bara jag och syrran och inte en unge så långt ögat kan nå. Helt obeskrivligt att vara här i tio dagar. Bara rå om sig själv.

Anna arbetar bland annat med sin licentiatavhandling inom mode (halvtid i en doktorsavhandling) och behöver arbetsro medan jag arbetar med mina illustrationer. Jag målar alltså. Timmar i sträck. Om självförtroendet håller blir det något som kan säljas lagom till jul!

Jag och Anna har det så jädra fint här att vi regelbundet (alltså flera gånger om dagen) måste vråla lyckligt till varandra “Alltså fy i helvetet så underbart det är att vara här!”

I somras när jag var trött av att vara själv med alla tre barn sa Jakob att jag skulle boka in en härlig resa till hösten. Och då tog jag självklart sikte på min favoritplats! Det känns konstigt att vara ifrån barnen förstås. Första gången jag spenderat mer än en natt från Ulf. Men om jag ska vara uppriktigt känns det mest skönt hitills. Att få sova ostörda nätter. Att inte behöva laga mat som någon annan ska tycka om (vi lever mest på matjessill) samt att inte ha ansvar för någon hämtning och lämning utan bara kunna arbeta ostört.

Förutom att måla på något som förhoppningsvis ska gå att sälja tar vi lunchraster i skogen och plockar lingon.

Det är som vackrast prick nu! Och inte en enda mygga

Så otroligt fridfullt och skönt att vara här uppe. Vi hinner prata om mer än det allra viktigaste. Vi hinner liksom grotta ner oss i perifera men oerhört intressanta frågor som vilka som gör de bästa jeanslinningarna, vilken som är den mest mångsidiga örhängesstorleken, bästa sättet att plocka lingon och om matjessill är godast med gräddfil eller creme fraiche? Sånt där viktigt ni vet.

Det bästa av allt? Att internet är så dåligt att jag knappt kan slösurfa utan måste åka 3,5 mil till närmsta samhälle för att kunna försjunka i sånt. Vilken evig tur. Det blir mycket gjort med andra ord.

Puss på er och tack för all fin respons på dagens poddavsnitt om åldrande!

Rynkor. Häng. Hopp. I veckans avsniitt av En Underbar Pod pratar vi om att jag har gått in i en flera år för tidig 40-årskris och söker tröst hos Erica som bara vill passa på. Att dammsuga rökgången till exempel.

Vilken jädra seger och glädjedag nu när Preem beslutat att blåsa av planerna på att bygga ut i Lysekil! Vi har varit många som skrivit brev till beslutande politiker (jag bloggade om det här) och i slutändan valde Preem själv att dra tillbaka ansökan för att istället satsa alla resurser på att utveckla förnyelsebara bränslen. 

Preem själva hävdar att detta enbart har med kommersiella överväganden att göra. Nu i coronatider och allt. Men även pandemier ta väl slut? Jag har svårt att tro att det massiva motståndet de mött genom engagerade människor och miljöorganisationer inte haft något med saken att göra. Alldeles oavsett utbrister jag i ett hurra!

De fina buketterna från trädgården blir bara färre – men jag vill inte vara utan färgglad fägring för det. Orkidéer är bra på det sättet – deras blommor kan hålla sig i upp till två månader och sedan kan blomman med rätt skötsel blomma om igen – ja ibland upp till tre gånger per år. Man får helt enkelt mycket blomsterprakt för arbetsinsatsen.

Det finns ju så otroligt många olika vackra sorter också – med alltifrån vita svajande skyar av små blommor – till ståtliga orangea stänglar med vackra blad.

Den här orkidéen är en Paphiopedilum – en helt ny sort för mig. De vackert fläckiga bladen i grönt sitter samlade i en kompakt rosett som blomstängeln skjuter upp genom. Blomman har som ni ser en stor, uppblåst läpp – både knasig och vacker på samma gång. Krukan är bara nio centimeter hög så jag ska plantera den i en liten kaffekopp och så ska den få stå på mitt nattygsbord. Jag köpte min blomma på Blomsterlandet där det just nu är rena rama orkidéebonanzan!

Blomsterlandet har nämligen orkidéeveckor som pågår mellan 26/9-11/10 och under den här perioden har de tagit hem ett stort sortiment av orkidéer i alla de olika färger och former. Några väldigt lättskötta och andra mer ovanliga och krävande.

En blandad kompott av orangerosa och lilaröda orkidéer har fått flytta in i min blomsterbänk. Perfekt plats så här vid väggen – ljust men utan skarpt solsken. I direkt sol bränns nämligen bladen snabbt.

Från vänster till höger ser ni först tre exemplar av Phalaenopsis – en av de mest odlade orkidéerna, som finns i massa olika varianter. Bredvid dem står en Cambria i hallonrött med gul mitt – som precis som Phalaenopsis är en sort som tål vår torra inomhusmiljö väldigt väl. Den lilla lila orkidén med vitstrimmiga blommor är av sorten Miltonia – känd för sin långa, rikliga blomning där vissa sorter dessutom doftar som rosor. Längst ut till höger står en otroligt vacker vinröd Dendrobium.

Och i min gamla majolikakruka står ytterligare en slags Dendrobium som kännetecknas av sina grova stammar och buskiga växtsätt.

Under orkidéeveckorna på Blomsterlandet får du krukan Majken (finns i de tre färgerna på bilden) på köpet när du handlar en orkidé. Här på hyllan står två vita Phalaenopsis och längst till höger en högrest Dendrobium med klockformade blommor.

Min allra finaste orkidé? Ja men det måste vara den här vita Phalaenopsisen översållad med blommor. De mjukt böjda kvistarna liksom svävar där de står och har ett nästan sakralt uttryck.

Jag ska dock ärligt säga att jag misslyckats med många orkidéer genom åren. Det tog ett tag tills jag lärde mig knepet – att låta dem vara ifred lite mer. Orkidéer klarar torka men är oerhört känsliga för väta. Så den överbeskyddande blomsterägaren som vill vara där och dutta riskerar att vattna ihjäl sitt skötebarn om den inte lugnar ner sig…

Mina bästa tips för att sköta orkidéer

• Jag gillar att placera blommor en liten bit in i rummet och inte bara i fönstret. Sommartid är det faktiskt idealiskt för orkidéen som gärna kan stå i en bokhylla, på en pidestal, på matbordet eller kanske någon sideboard. Vintertid kan den behöva flyttas närmare ljuset – men se upp för gassande solsken som kan bränna bladen!

• Mina orkidéer trivs på verandan eftersom den blir så sval om nätterna och temperaturskiftningar gynnar blomningen. Har du möjlighet och ork att skämma bort dina blommor kan du ställa dem svalt nattetid. Viktigt bara att du inte låter dem stå så svalt att det fins risk för frost. Orkideer tål INTE minusgrader!

• Ungefär en gång i veckan (men ibland ännu mer sällan) vattnar jag mina orkidéer genom att dränka krukan i en balja med vatten och låta den stå kvar under någon minut. Sedan tar jag upp och låter blomman rinna av ordentligt innan jag sätter tillbaka den i krukan igen.

• Växtnäring för orkidéer ger jag bara när de blommar som mest – framförallt sommartid. Ungefär varannan gång jag vattnar dem späder jag ut lite näring i blommans vattenbad. Supersmidigt och tar ingen extra tid. Orkidénäring finns att köpa på Blomsterlandet.

• Orkidéjord är en särskild slags jord av bark som är gynnsam för rötterna att växa i. Jag har faktiskt aldrig känt behovet av att plantera om en orkidé men märker du att den börjar se hängig ut och barken multnat så att rötterna inte få den luft de behöver – då kan du köpa mer och fylla på i krukan. Finns också det på Blomsterlandet!

• Orkidéns blad kan bli dammiga och färglösa och då sköljer jag dem försiktigt under kranen och putsar upp glansen med bananskal (insidan av det) eller lite matolja på hushållspapper. Då blir de glänsande och vackra igen.

• När en stängel har slutat blomma – kontrollera att den är död rakt igenom innan du klipper ner den. Är den fortfarande grön så låt den stå ifred – förmodligen blommar den om efter ett tag igen!

• Du kan med fördel kan ha dina orkidéer utomhus under sommaren. Det brukar sätta fart på blomningen.

Visste du förresten att vi har flera svenska vildväxande orkidéer? Här i Västerbotten där jag bor växer till exempel den sällsynta, fridlysta orkidéen Skogsfrun. Så ovanlig att växtplatsen hålls hemlig för att skydda den…

Besök gärna Blomsterlandet under orkidéeveckorna. Botanisera bland roliga och ovanliga sorter och kläm på deras fina kruksortiment. På Blomsterlandet.se kan du lära dig allt om hur du sköter dina blommor och dessutom shoppa online om du föredrar det!

Det är mysigt att läsa för barnen på kvällarna även om jag ofta kan känna mig trött och stressad under tiden. Över tvättmaskiner som ska hängas och disk som ska diskas och soppåsar som ska bäras ut innan kvällen tagit slut. Men jag försöker verkligen ta mig tid att läsa varje kväll ändå. Om än bara någonting kort.

Min nioåring och sexåring delar ju säng så jag läser för båda samtidigt och då får man tänka till med böckerna. Långa kapitelböcker passar inte alltid så bra. Och det mysigaste är ju faktiskt böcker som väcker massa frågor och tankar och startar samtal. Samtal som gör att man i sovrummets lugna vrå och dämpade lyse kan får veta mer om hur deras dag har varit, hur det går med fröken och kompisarna. Ifall någonting gjort en ledsen eller extra glad.

Här är tre titlar jag kan rekommendera ifall du villa ha mysiga, vindlande pratstunder med dina barn. Överst i högen ligger Känsloboken för barn i lågstadieåldern av Reyhaneh Ahangaran. En lite tjockare bok med kapitel som vart och ett handlar om olika saker som rör sig i ett barns liv. Ett kapitel om orättvisa, ett om skam. Ett annat om rädsla och ett om glädje. Varje kapitel innehåller otroligt fina och lättbegripliga exempeltexter och så några frågor man kan diskutera med barnen. Som när skämdes du sist? Har du någon gång behandlat någon orättvist? Vad har gjort dig riktigt glad?

Vi har haft så många fina samtal kring dessa frågor och jag har också varit noga med att själv besvara bokens frågor. Berätta om när jag vet med mig att jag varit orättvis. Eller sist jag var riktigt orolig (jag väljer små och begripliga saker – givetvis ska inte barnen behöva hantera några större personliga problem). Kan verkligen varmt rekommendera den här boken så väl i skolan som hemmavid.

Dom som kallas vuxna av Annica Hedin och Hanna Klinthage är en bilderbok jag tipsat om förut men som är värd att lyfta igen. Otroliga illustrationer med roliga små texter.

Boken har ett lite annorlunda upplägg där varje uppslag tar upp något som är typiskt för vuxna att göra – men kanske konstigt från ett barns synvinkel. Frågor som varför köper vuxna inte lördagsgodis? Eller varför gråter inte vuxna när de slår sig? Och så kommer olika svar som vuxna brukar ha på dessa frågor. “Jag har liksom glömt hur man gör när man gråter. Jag tränade bort tårarna när jag blev tonåring. Då ville jag se tuff ut”. En annan svarar “Jag gråter helst i smyg så att ingen blir orolig” och en tredje “Jag gråter när jag ser nåt vackert. Då är det som att känslorna bara svämmar över”

Många roliga och intressanta konversationer har vi haft utifrån det vi läser. Jag upplever att vi tillsammans kan hjälpas åt att förstå det där mystiska som är att vara människa. Och vuxen. Vuxna kan ju faktisk vara helt obegripliga för barn. Och att komma på att vi är ungefär som dem men med lite större fötter – det kan vara till hjälp i många situationer.

Nu har Annica Hedin och Hanna Klinthage gjort en bok till som vi ofta läser och som heter Det som verkar farligt. Den handlar om allt sånt som man kan vara rädd för som liten. Som att komma bort från sina föräldrar när man går på stan. Mörker, ensamhet eller tonåringar i grupp. Och vuxna som klätt ut sig. Vid varje ny omläsning hittar vi nya saker att prata kring.

Får aldrig nog av kjolar med snurr! Hade på mig den här igår när jag var i stan och åt lunch med några pärlor från gymnasiegänget. Gud vad vi grinade. Över bönebebisar, utmattning, gravidmagar och annat fint och svårt på samma gång. Känner axlarna sjunka en decimeter när vi är tillsammans.

Behöver gå och klippa mig men har väntat en månad på att min populära frisör Helene ska ha tid och nu råkar det ändå bli så att klipptiden infaller när jag är bortrest. Jaja. Får väl vänta en månad till. Den som väntar på något gott osv.

Fick kjol-komplimanger av flera damer när jag skyndade mig genom stan för att göra ärenden. Märket är Esprit och jag köpte den på Åhléns i Umeå för några veckor sedan. Såg faktiskt att den fanns kvar i deras shop här. Underbar tung jersey som faller fint och inte skrynklar.

Toppen är från & Other Stories och skorna är loppade. Gäller att passa på med bara ben medan det fortfarande går.

Hejhopp vad skönt med helg. Och jag befinner mig faktiskt på resande fot just nu. En drömresa jag haft under lång tid. Men mer om det imorgon!

Att som bonde bygga bastu på sommaren när man redan jobbar dygnet runt – det är en ganska utdragen process. Även när man köpt en bastu som är en smidig byggsats. Men nu ÄNTLIGEN är vår bastu färdig!

Vår ljuvliga lilla bastu i utkanten av gården just vid gränsen mellan skog och åker. I helgen ersatte vi vårt vanliga filmmys med en bastukväll. När Ulf somnat premiärbastade vi tillsammans med storbarnen. Jag tände på kaminen efter middagen och det fina är att bastun står placerad så att vi ser kaminens eld från köksfönstret.

Ute var det en riktigt blåsig, kall septembereftermiddag så det enda man ville var att kura inne.

Eftersom formen på bastun är avskalad och enkel ville vi färgsätta den på samma sätt och få den att smälta in i naturen. Valet föll på tjärvitriol som är en grå färg baserad på tjära. Vi har målat bastun ett varv och kommer måla den igen nästa år. Men färgen kommer ljusna med tiden och bli lite mer som drivved i nyansen – just nu är den väl mörk.

Dörren är av glas och bastun har visserligen inget förrum men ett litet indrag under tak där man kan hänga badrockar och trava ved. Nästa sommar ska vi bygga något slags diskret trädäck runt hela bastun – med bänkar att vila på plus lite andra smart funktioner. Men mer om det framöver.

Vi tog den minst använda platsen på vår tomt och gjorde den till det mysigaste tänkbara – en rekreationsplats för hela familjen. Lycka är en vedeldad bastu! Och att vi ännu inte hunnit dra ut el hit gör ingenting eftersom glasluckan i kaminen ger ett stämningsfullt sken.

När eftermiddagen övergick till kväll gjorde jag iordning björkris och badlakan till hela familjen och en liten korg med chips och dricka att bära med sig.

Just nu är bastun ljus och fin men träet gulnar med tiden så jag funderar faktiskt på att vaxa bastun invändigt med grå eller bruna pigment.

Det finaste med bastun är alla stora fönster som har utsikt över åkrarna.

När löven fallit kommer vi se sjön som ligger här nere. Samtidigt är det absolut insynsfritt och ogenerat läge.

Jakob drog fram ett stort emaljkar att bada i och monterade upp en temporär utedusch utanför. Att bada kallt när man bastar är det härligaste.

Bastupremiären blev en succé. Jag var lite orolig för att barnen skulle bli överhettade och tröttna direkt. Men de upptäckte att om de sitter på golvet under lavarna så får de en mysig koja och där är det dessutom alldeles lagom varmt för deras smak. Även när vi brassade på som värst. Vi satt där tillsammans och såg skymningen övergå i nattsvart mörker och hela himlen täckas av stjärnor. Och det var nästan overkligt mysigt. Så glad för att vi bestämde oss för att göra verklighet av vår bastu!

Modellen heter Timo och kommer från Polhus som är en av de ledande småhustillverkarna på marknaden. Något jag uppskattat särskilt är deras trevliga suport man kan ringa till om man behöver råd under byggandet eller funderar på någonting. Utöver flera olika bastur tillverkar de också paviljonger, lekstugor, attefalllshus, utedass och mycket mer.

Funderar du också på en bastu så vill jag varmt rekommendera att göra slag i saken. Här kommer vi sitta många ruggiga höstdagar och många svarta vinternätter tillsammans. Jag har svårt att tänka mig något mysigare faktiskt!

Här och här kan du läsa tidigare inlägg jag skrivit om bastubygget

Igår kväll hade jag en särdeles trevlig kväll. Jag traskade hem till Stina för Syjäntornas första syjunta.

En sån bra idé av Stina att ses och handarbeta. Laga trasiga plagg, fästa knappar eller stoppa strumpor. Har så många plagg som ligger oanvända för att jag inte hunnit eller orkat laga dem. Att avsätta tid för sånt varannan vecka – samtidigt som man får fika gott och småprata med sina vänner – det är genialiskt.

Fast jag har inte bara tänkt laga kläder. Först och främst vill jag få sticka! Stina fick lära två ringrostiga stickare hur man egentligen gör. Och jag siktar på att göra ett härliga tjocksockar till vintern. Så fort jag bara lärt mig att få ordning på avigan och rätan. Eh.

Den koncentrerade minen hos någon som försöker lägga upp lagom hårda maskor.

Blev inspirerad av Stinas fina Lovikkavantar. Samt grämer mig över att jag aldrig tog vara på slöjdlektionerna och lärde mig lite mer. Nu får det bli ordning med den saken!

Jag vill skriva några ord om säsongspremiären av vår podd som väckte starka känslor. Vi klippte om den flera gånger för att få till rätt tonträff och när jag hörde den slutgiltiga versionen sa jag till Erica. Är du inte lite väl hård mot dig själv i den här versionen? Men det kanske är bra för då kommer den nog inte orsaka något rabalder…

Nu visade det sig att en av personerna vi pratade om i podden tog väldigt illa vid sig. Hon skrev också inlägg om det vilket från hennes plattformar ledde till en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö.

Efter tiden som Expressenkrönikör är jag van vid sån retorik så det bekommer mig inte. Däremot vill jag bemöta alla krav på att backa och be om ursäkt. Jag kan inte backa och be om ursäkt för någonting jag inte tycker är fel. Jag kan däremot beklaga att hon blev ledsen. Det var inte vår mening. Och hon har förstås rätt till sin upplevelse.

Det är samtidigt viktigt att det finns utrymme att skämta om kvinnor. Särskilt kvinnor med stora plattformar som har makt. Vi tål det. Jag lovar. Det är något som följer med valet att vara en offentlig person. Och vi har under våra drygt hundra poddavsnitt svingat åt alla möjliga håll och det kommer vi fortsätta göra. Även om vi får fundera på i vilken form.

Jag skrev för några veckor sedan ett inlägg om att orka vara obekväm som kvinna. Även när folk kräver att man borde backa och släta över. Och det jag skrev då är lika sant nu: det är värt att bråka för att kunna få luft.

Tillägg: Eftersom personen som blev ledsen inte vill bli diskuterad ytterligare kommer jag inte godkänna några fler kommentarer som rör det här poddavsnittet. Varken här eller på instagram. Så att ni vet.

I tisdags gästade jag Nordegren och Epstein i P1. Temat för samtalet var influencers – eller rättare sagt badfluencers med anledning av den nyutkomna boken med samma namn. Och vi diskuterade bland annat smygreklam, dolda agendor i bloggvärlden och Ebba Bushs roll som Margaux Dietz vigselförrättare.

Om du vill lyssna kan du göra det här! Inslaget ligger ungefär sjutton minuter in i programmet.

En viktig del i att minska sitt klimatavtryck är ju att minska konsumtionen. Men vissa saker kommer vi ändå behöva lägga penga på. Som mat, transporter och elektricitet. Och på samma sätt som jag är noga med att maten jag äter ska vara närproducerad och ekologiskt hållbar. Vill jag att elektriciteten ska vara det. Bixia vill göra det enklare och mer lönsamt att producera el från förnyelsebara källor som sol, vind och vatten. Därför stöttar de privatpersoner som vill bli sina egna producenter. Både i större och mindre skala.

Ett exempel är Ove I Lemesjö som jag hälsade på förra vintern och som har ett vattenkraftverk som varit i bruk i generationer. Det är idag anslutet till elnätet med hjälp och genererar energi nog att värma upp femtio villor.

Vi har i dagsläget “bara” lite solceller på taket till vårt energihus (allt om det hittar ni här) men det ger faktiskt energi till att värma hela vår gård och sedan sälja tillbaka lite överskott i elproduktionen.

Ni som går i solcellstankar kanske har noterat att det statliga investeringsstödet för solceller nu stoppats? Men det ligger faktiskt ett förslag hos regeringen att införa ett nytt ROT-avdrag för gröna investeringar från och med årsskiftet. Där föreslås att avdraget för solceller blir 15 % och dessutom erbjuder Bixia nu 7 % rabatt på hela solcellsinstallationen – något som tillsammans med nuvarande ROT-avdrag ungefär motsvarar besparingen hos det kommande gröna avdraget.

Fördelen med ROT är att du får det direkt till skillnad från investeringsstödet som du måste köa för att få och som endast betalas ut så länge avsatta pengar finns kvar.

Sånt här kan kännas krångligt att räkna på men Bixia kan vara till hjälp! Hos dem kan du läsa allt om solenergi och testa ditt tak för att få en gratis offert. hjälper till med allt från leverans och installation till kontakt med elnätsföretaget för inkoppling. Dessutom erbjuder  möjligheten att sälja tillbaka överskottsproduktionen av el till ett vettigt pris. Och räcker inte ens egen elproduktion hela året får man rabatt på den el man måste köpa till. Sunt bondförnuft helt enkelt!

Man missar kissnödiga morötter. Fyrbenta morötter. Morötter med långa slanka ben och morötter med snopp och spröt. Generade morötter, låghalta morötter. Och morötter med bläckfiskarmar.

Man missar möjligheten att servera barnen Missbildade Morötters Måltid med en skål full av morotsfreaks. Som trots sitt skeva utseende är sötare, saftigare och godare än det mesta man hittar i butik.

Man missar att plöja, gödsla, så, gallra, vattna, oroa sig för frost och oroa sig för morotsflugor. Men mest av allt missar man att skörda. Grönsaker med personligheter lika färgstarka och udda som hos människor.

När jag var i tonåren läste jag mycket flickböcker från fyrtiotalet. Och mycket livsinspiration hämtades där. Jag minns särskilt en bok om fyra syskon som bodde på en bondgård. I boken nämndes ofta vällingklockan som någonting viktigt. Vällingklockan som ringde in arbetare och husfolk till middag. Som ringde in läggdags och rast och allt annat viktigt. Jag minns att jag tänkte att jag själv gärna skulle vilja bo på en gård en gång. Och ha många barn och äga en vällingklocka att ringa i.

Nu har jag det. Jag köpte den här malmklockan i somras och den har en vacker klang som når genom skog och berg. Som tränger högst upp in i sovrumsalkoven där det leks och stojas. Och längst ner i källaren där någon annan spikar och bygger. Och sedan jag började använda den har livskvalitén förbättrats.

Inte bara för att det är så himla mysigt att gå ut på gården i träskor och förkläde och ringa in alla barn. Utan också för att det finns få saker som gör mig så rasande som att behöva skrika till folk. Särskilt min familj. Och i vårt gamla hus med tjocka innerväggar kan man nästan bli galen av att ropa på barn. Ingen hör någonting.

Nu har klockan blivit en betingelse så det räcker med några plingar för att barnhjorden och deras vänner ska komma dundrande ner för trappen, över gräsmattan eller från skogen. Jag besparar mina lungor och stämband och inte minst mitt humör. Och så är den ju så fin också. Vällingklockan.

Äntligen sässongsstart för En Underbar Pod! Som vi har saknar er allihopa.

Vi inleder med bubbel och firande men sedan tappar Erica humöret och far ut över en ny sorts feminin varelse som pratar långsamt, supersoft och svarar på tilltal med diffusa hummanden. Jag menar att det här knappast är något nytt under solen – bara en väldigt trendig härskarteknik. Att viska är den nya manspreaden.

Musik: Olov Antonsson

Idag hänger regnmoln över blöta grusvägar och åkrar. Men igår sken solen och jag med den. Ett typiskt bra tecken är när jag direkt på morgonen drar på mig ett förkläde när jag vaknar. Då känner jag mig som min mormor Rut och är liksom redo för att hugga i med dagen.

Vi planterade ett aroniaträd i våras, precis vid vår entre. Trädet blir lagomt stort i storleken och får vackra röda löv på hösten plus massor av bär. Viktigast av allt faktiskt – jag vill ju odla så mycket ätligt jag bara kan. Och eftersom vi nu haft några riktiga frostknäppar är det hög tid att skörda aroniabären.

Aronia är ett riktigt superbär – nyttigare än blåbär till och med – och har i många delar av världen sedan länge använts som en medicinalväxt. Det är rikt på A, B, C, E och K-vitamin. Och innehåller dessutom stora mängder järn, fosfor och kalium. Ingen annan frukt eller bär har lika högt innehåll av antioxidanter som just aronia!

Har du ingen egen aronia är det inte ovanligt att de står planterade i offentliga parker och planteringar. Om du är en sån som gillar att palla alltså.

Äter du aronia direkt från busken är det ganska beskt – även om frosten mildrat det en aning. Men torkar du bären blir smaken snällare. Jag plockar in nästan alla klasar på trädet men lämnar lite åt fåglarna. Jag lämnar alltid lite kvar åt fåglarna.

Eftersom trädet än så länge är ganska litet blir det inga mängder med bär. Men lagom många för några påsar aroniarussin.

Jag sköljer bären noggrant för att få bort damm och frömjöl från andra växter.

Sedan spänner jag upp linorna som jag brukar torka äpplen på i köksfönstret och hänger istället på aroniaklasar. Plockar du hela klasen istället för att dra av bären så går det så här smidigt att hänga upp dem.

Efter några dagar har bären skrumpnat så pass att du kan lossa dem från klasen och lägga i en glasburk eller papperspåse. Sedan har du nyttiga aroniarussin att lägga i fruktsalladen, filen eller äta precis som de är!

Har du mycket aronia kan du stället göra aroniasaft och frysa in i petflaskor. Då är det nästan bäst att göra saften i en råsaftcentrifug eftersom näringsinnehållet minskar vid uppvärmning.

Lycka till med att ta rätt på superbären!

Bumbibjörnssaft med magisk kraft!

Syltens ABC

Enkel lingonsylt

Kära Erica! Nu har du arbetat som min bloggredaktör sedan 2016 – vad har förändrats i ditt arbete?  

Jag har slutat oroa mig för att mina råd till dig ska få ditt varumärke att vittra sönder. 2016 kom jag in från en annan medievärld till Underbaraclaras värld och visste inte hur dina läsare skulle reagera på mina idéer om högre tak och lägre trösklar. Du verkade less på att blogga och kände dig ensam på jobbet. Vi började ganska snart ha redaktionsmöten där vi ringade in vad som känns lustfyllt och meningsfullt att berätta om på bloggen. Så gör vi fortfarande. Det som känns genuint Underbaraclara kör vi stenhårt på. Sånt som andra bloggare skriver om sorterar vi bort. Nu har vi haft tillräckligt många framgångar tillsammans för att våga lita på att de egensinniga idéerna ska lyfta. 

Har läsarna ändrats på något sätt?

Ja och nej. De flesta läsare verkar alltid ha haft en sund inställning till vad bloggen är och vad du rimligen kan vara. De förstår att de inte alltid kan gilla det du skriver. Vill de diskutera en åsikt är de beredda på att just diskutera, vrida och vända på sina egna och dina olika argument. När jag var ny bloggredaktör upplevde jag att det var trångt om svängrum för olika tankar i kommentarsfältet. En del av de som kommenterade verkade ha svårt att acceptera att du skrev saker de inte gillade fast du gjorde det här på sin egen blogg. Det här var under den tid då ordet “kränkt” fortfarande ofta diskuterades i samhällsdebatten. I dag verkar de som kommenterar mer mogna och avslappnade, det är okej att tycka olika och argumentera för det.

Haha, japp. Jag erkänner – det gör jag verkligen. Men inför omgörningen har det varit många diskussioner om vad Underbaraclarabloggen 2020 ska vara. Vad har du för tankar om förnyelsearbetet? 

Att dra hårt på det som skiljer ut Underbaraclara jämfört med andra bloggare/influencers. Att du ska “springa åt andra hållet” jämfört med dem. Ett konkret exempel  från sommaren var att du inte skulle visa en enda bild av solrosor som så många andra gjorde. I takt med att familjens jordbruk har växt har du mer och mer börjat identifierar dig som en modern bondmora med djupare kunskap om livet på landet. Nagellacket och läppstiftet är kvar men du är nu en del i en jordbrukarfamilj och det tror jag kommer synas mer och mer de närmaste åren, i allt från dina åsikter till val av foton.

Det tror jag du har rätt i. Men svara ärligt vad har varit svårat med arbetet?

Med dig är det alltid en utmaning att strypa 87 procent av alla idéer för att arbetet inte ska svälla över. Det är svårast. Men roligaste är att du vågar använda mer och mer humor!

Tack Erica för att du ville svara på mina frågor

Går ner till bastun som luktar tjärfärg och nykapat trä. Jakob har laddat en första brasa och värmen sprider sig med heta, torra pustar. Förbereder första bastukvällen. Premiär.

Att ens befinna sig här nere på gården. På gränsen mellan skogen och åkern. Gårdens minst använda plats – som nu kommer bli den härligaste. Dit man längtar. Kall septemberdag med isande vindar men här inne kan vi ha det bra. Jag gör en film med blåsigt ljud och skickar till pappa och Anna.

Hej Frida Hammar – illustratör, mönsterformgivare och serieteckare verksam i Umeå. Det är ju du som har gjort de otrooooliga illustrationerna till min nya blogg. Dessutom är du upphovskvinnan till En Underbar Pods snygga logga. Vad tänkte du när jag bad dig om hjälp med bloggen?

Det är första gången som jag illustrerar för en så stor blogg som din, så det har varit lite pirrigt. Men eftersom vi jobbat ihop förut så kände jag mig trygg i att det skulle finnas en bra dialog att bygga arbetet på. För mig är det avgörande för att våga visa tankar och ofärdigt arbetet och under processen tillsammans få leta sig fram till det bloggen står för.

Du hade själv en del tankar om hur bloggen skulle kunna se ut?

Ja, vi utgick först från det du ville bevara – som vissa färger och själva textloggan. Sedan pratade vi mycket kring vem du var förr, hur bloggen förändrats under åren och hur du nu ser på framtiden. Färgerna har fått reflektera dessa tankar och bloggen har nu ett lite mognare uttryck. Min intention har varit att visa upp din jävlaranamma-personlighet men samtidigt behålla din känsla för estetik och kreativitet.

Det låter roligt men svårt?

Största utmaningen med att illustrera är alltid densamma för mig. Hur kommunicerar jag “rätt” känsla i illustrationen? Hur visualiserar jag allt vad bloggen står för? Svårigheten ligger inte så mycket att få det någorlunda likt utan att fånga din personlighet och gestalta din och bloggens attityd.

Och det gjorde du den med den äran! Berätta om hur du arbetat fram slutresultatet?

Jag startade processen små snabba teckningar som vi kunde prata kring. Sedan har jag arbetat med gouache (som är likt akvarell) och färgpennor. Bearbetningen av bilderna har jag sedan gjort digitalt. Och de små animationerna som man kan se utanför ditt köksfönster är gif:ar som jag animerat direkt i Photoshop. Vissa delar i bloggen är helt digitalt tecknade medan andra är analogt gjorda, en salig blandning av allt helt enkelt!

Tack Frida för ditt fina arbete med bloggen <3

För nästan på dagen fjorton år sedan startade jag en blogg hemma från mitt flickrum. Efter lite funderingar på Raraclara eller Baraclara eller Clarasatmara (!) döpte jag den till Underbaraclara.

Att jag började blogga är någonting jag ofta tänker på med tacksamhet. Att uttrycka mig i skrift har jag gjort hela livet i mina dagböcker. Men att också bli läst och få respons. Det var berusande. ÄR berusande. Och att fota, tänka ut roliga vinklar och oväntade uppslag och försöka överraska och inspirera dig som läser. Det är bland det härligaste jag vet. Är så glad att jag har den här platsen.

För nästan på dagen fyra år sedan flyttade jag hem min blogg permanent efter diverse svängar på andra plattformar. Bloggplattformar är bra för de hjälper en att driva trafik och erbjuder en trygg inkomst. Men jag vill inte ligga på någon standardiserad plattform och behöva ha fula programatiska annonser med alltifrån vin till flygbolag. Dessutom vill jag kunna visa på variationen i mitt innehåll och det kan man inte göra där. Jag vill att min blogg ska vara sitt eget lilla universum – inte en del i någon annans. Så för fyra år sedan tog jag in Erica som webbredaktör (med en tidigare karriär som producent och programledare på Sveriges radio) och en del i hennes uppdrag var att genom widgets och puffar kunna lyfta och återaktivera gammalt fint arkivmaterial. En annan minst lika viktigt roll var att vara mitt bollplank och någon som såg på det jag gör utifrån. Bloggande är så ensamt.

På dessa fyra år som gått har jag (mycket med Ericas hjälp) vridit bloggen från en position där jag kände mig ganska begränsad och inte sällan utsatt. Till att känna mig fri, glad och mycket mer som mig själv. De tråkiga kommentarerna har nästan smält bort helt och nu är det högt i tak med mycket syre. Och jag kan ärligt säga att den här hösten har jag precis samma bloggpepp som jag hade när jag började för fjorton år sedan och kunde stiga upp mitt i natten bara för att jag ville skriva. Och bloggen har till min enorma glädje heller aldrig varit mer välbesökt än nu!

Men nu är det 2020 och det är dags att skruva ytterligare lite på formatet. Widgetarna är kvar – men formen är lite annorlunda. Bannern är inte längre ett anonymt ansikte på en flicka på en stor gård (har älskat den bannern men ni fattar). Nu är det mer Hejpådejdu jag viker inte med blicken. Sån som jag är.

Hela arkivet är omsorterat och omkategoriserat. Istället för 40 spretiga kategorier har jag 12. Du kan söka i innehållsarkiv och kalenderarkiv – ja hela mitt arkiv finns aptitligt presenterat. Sökfunktionen är uppdaterad. Recepten är omarbetade för att vara enklare och mer pedagogiska. Poddens arkiv är komplett och jag har en Överraska Mig-knapp i menyn. Som genererar fram de där mest udda gamla pärlorna som finns i mitt arkiv. Sånt som gör mig fnissig eller kräver en skämskudde. Och så finns det massa andra små saker och funktioner som du som följer mig kommer upptäcka med tiden.

Jag har gått från att vilja diversifiera och testa tusen olika saker till att vilja specialisera. Bli bättre på hantverket. Lägga mer tid och kärlek på den här platsen än jag någonsin gjort tidigare. Hoppas du vill följa med mig in i 2020-talet!

Och så vill jag säga TACK till otroliga illustratören Frida Hammar som hjälpt mig med bloggens nya utseende. TACK till Erica Dahlgren som med kritiska och intresserade ögon granskat och kommit med feeback. Och så Josef på Krokodil som så proffsigt byggt och genomfört transformationen.

Här är en samling bilder på sånt som hänt sista tiden

En dag var jag bjuden på fika hos min vän Frida nere på byn. Smet in altanvägen. Hon har en sån drömmig veranda att det inte är riktigt klokt

Som vanligt blir man bortskämd med massa gott

Och saknar vett att äta lagom

Sånt himla mys! Stannade tills dagen övergick i kväll och vi pratade nonstop.

Jag har varit i blåbärsskogen också. Behövs mycket blåbär för att fylla husbehovet. Hade dock Gärtrud med mig som sällskap så det gick fint. Hon plockar bortemot tjugofem liter på tio minuter om man ska tro henne själv.

Efter rensning kommer paketering

Jag är inte petnoga. Ett och annat lingon får hänga med i påsen.

Vi har haft matlag också. Och det har demonstrerats rationella sätt att stryka bordsdukar på!

Medan männen blir mer och mer uppklädda går utvecklingskurva i rakt motsatt riktning för morsorna. Snart är vi nere på långkalsonger och ullunderställ och har inte någon som helst ork att göra något åt det.

Ulrika hade fixat en supergod Palak Paneer

Ylvis satt i högsätet

Vi diskuterade och jämförde sjukhusblessyrer – alltså blessyrer uppkomna efter allt för flitiga besök på sjukhus.

Storbarnen fick eget bord. Vi ryms knappt ihop längre.

Måste göra det här till middag snart. Nu när vi har så mycket spenat på åkern som håller på att gå i blom.

En annan sak jag gjort är att fortsätta tvätta och ta rätt på fårullen. Har mycket som ska rengöras och snart klipper vi fåren igen och då ska jag ta rätt på ännu mer. Förhoppningsvis lite finare ull som inte är riktigt lika full i bös som när fåren legat i spån en hel vinter.

Ullen som legat i blöt i ett dygn i olika kalla vattenbad skulle försiktigt tvättas i så hett vatten att jag knappt kunde stoppa ner fingrarna.

Använde plastbacken som durkslag att trycka ut vätskan i.

Sedan byggde jag en torkställning i trädgården av två bänkar, lite tegelstenar och en spetsgardin. Man tager vad an haver.

Ja, det var några mysiga septembersysslor, det!