Vardagsmorgon med klarblå himmel. Kall, hög luft. Packar ner Ulf i min lådcykel. Ska till handelsboden och göra inköp för ett storbak. Ulf med sin grå ullkofta och den tjocka filten kring benen. Jag rullar nästan utan att trampa, hela vägen bort till affären. Två kilometer. Mest bara nedför. Fast först stannar jag till utan för min assistent Charlottes hus – hon bor i närheten av mig. Hennes dotter är ute och leker i trädgården och jag blir stående en stund och pratar med henne. Ger henne en bunt med kvitton och fakturor att lämna till mamma innan jag hojar vidare igen. Väl nere på affären får Ulf strosa runt själv. Klämmer och pekar på allting i golvhöjd. Försvinner in på kontoret innan jag ens har hunnit märka det. Vi är enda kunderna i butiken och handlingen får ta sin tid. När jag betalat blir jag stående en lång stund och pratar i kassan. Om älgjakten och det vackra höstvädret. Alltid kan man byta några ord med någon.

Jag fyller lådcykeln med en enorm säck grillkol, toapapper, vetemjöl och mjölk. Ulf syns knappt bakom alltihop. Han sitter så nöjd i lådan och sjunger. Med sin gräsliga Babblarna-hjälm som trycker fram bullkinderna ännu mer. Jag trampar igång cykeln och svänger förbi min kompis, med en tidning jag lovat att lämna till henne. Hon är på jobbet så jag lägger den på farstubron. Byter några ord med hennes granntant. Sedan iväg igen. Jag glider förbi några äldre damer. Samma som jag alltid träffar när jag går mina promenader. De står en bit ifrån varandra men gestikulerar med sina stavar. Jag hojtar något om att det är härligt väder. Och sedan hälsar jag på paret som precis fått en bebis och är ute och fingår med vagnen.

Den långa rakan bort till Marstorp är seg. Jag trampar starkt i motvinden. Där står någon med ändan i vädret och gräver i en rabatt. Och på verandan i huset bredvid sitter en mammaledig och fikar. Så glider jag upp på gården. Hoppar av lådcykeln. Jakob och Albin i sina blåställ skruvar med någonting på traktorn. Jag går ner på åkern och drar upp ett knippe morötter jag behöver till middagen. Sedan trampar jag igång lådcykeln igen och hojar hem.

Om någon trodde att landsbygden automatiskt var samma sak som ensamhet och isolering. Så hade den fel. Jag känner mig mer inkluderad och sedd här än jag gör någon annanstans. Och det här pandemihalvåret när vi spenderat nästan ALL tid i byn känns det ännu starkare. Varför ska jag någonsin åka härifrån när den här platsen sjuder av liv och verksamhet?

Varje dag vi inte är här hemma på byn känns bortkastad.