För nästan på dagen fjorton år sedan startade jag en blogg hemma från mitt flickrum. Efter lite funderingar på Raraclara eller Baraclara eller Clarasatmara (!) döpte jag den till Underbaraclara.

Att jag började blogga är någonting jag ofta tänker på med tacksamhet. Att uttrycka mig i skrift har jag gjort hela livet i mina dagböcker. Men att också bli läst och få respons. Det var berusande. ÄR berusande. Och att fota, tänka ut roliga vinklar och oväntade uppslag och försöka överraska och inspirera dig som läser. Det är bland det härligaste jag vet. Är så glad att jag har den här platsen.

För nästan på dagen fyra år sedan flyttade jag hem min blogg permanent efter diverse svängar på andra plattformar. Bloggplattformar är bra för de hjälper en att driva trafik och erbjuder en trygg inkomst. Men jag vill inte ligga på någon standardiserad plattform och behöva ha fula programatiska annonser med alltifrån vin till flygbolag. Dessutom vill jag kunna visa på variationen i mitt innehåll och det kan man inte göra där. Jag vill att min blogg ska vara sitt eget lilla universum – inte en del i någon annans. Så för fyra år sedan tog jag in Erica som webbredaktör (med en tidigare karriär som producent och programledare på Sveriges radio) och en del i hennes uppdrag var att genom widgets och puffar kunna lyfta och återaktivera gammalt fint arkivmaterial. En annan minst lika viktigt roll var att vara mitt bollplank och någon som såg på det jag gör utifrån. Bloggande är så ensamt.

På dessa fyra år som gått har jag (mycket med Ericas hjälp) vridit bloggen från en position där jag kände mig ganska begränsad och inte sällan utsatt. Till att känna mig fri, glad och mycket mer som mig själv. De tråkiga kommentarerna har nästan smält bort helt och nu är det högt i tak med mycket syre. Och jag kan ärligt säga att den här hösten har jag precis samma bloggpepp som jag hade när jag började för fjorton år sedan och kunde stiga upp mitt i natten bara för att jag ville skriva. Och bloggen har till min enorma glädje heller aldrig varit mer välbesökt än nu!

Men nu är det 2020 och det är dags att skruva ytterligare lite på formatet. Widgetarna är kvar – men formen är lite annorlunda. Bannern är inte längre ett anonymt ansikte på en flicka på en stor gård (har älskat den bannern men ni fattar). Nu är det mer Hejpådejdu jag viker inte med blicken. Sån som jag är.

Hela arkivet är omsorterat och omkategoriserat. Istället för 40 spretiga kategorier har jag 12. Du kan söka i innehållsarkiv och kalenderarkiv – ja hela mitt arkiv finns aptitligt presenterat. Sökfunktionen är uppdaterad. Recepten är omarbetade för att vara enklare och mer pedagogiska. Poddens arkiv är komplett och jag har en Överraska Mig-knapp i menyn. Som genererar fram de där mest udda gamla pärlorna som finns i mitt arkiv. Sånt som gör mig fnissig eller kräver en skämskudde. Och så finns det massa andra små saker och funktioner som du som följer mig kommer upptäcka med tiden.

Jag har gått från att vilja diversifiera och testa tusen olika saker till att vilja specialisera. Bli bättre på hantverket. Lägga mer tid och kärlek på den här platsen än jag någonsin gjort tidigare. Hoppas du vill följa med mig in i 2020-talet!

Och så vill jag säga TACK till otroliga illustratören Frida Hammar som hjälpt mig med bloggens nya utseende. TACK till Erica Dahlgren som med kritiska och intresserade ögon granskat och kommit med feeback. Och så Josef på Krokodil som så proffsigt byggt och genomfört transformationen.