I ett avsnitt av Skäringer och Mannheimers podcast berättade de om vanliga frågor de får i intervjuer. Som: varför finns det så få roliga kvinnor? Frågan är helt felformulerad. Det finns nämligen otroligt många roliga kvinnor. Det vet alla som kissat på sig av skratt tillsammans med sina närmsta väninnor. Där det är högt i tak, man kan driva med allt, vara hur politiskt inkorrekt man vill och skratta åt sånt som är tabu för kvinnor att ens prata om. Den rätt formulerade frågan är givetvis: varför finns det så få roliga kvinnor i det offentliga? 

Vi kvinnor får redan som flickor lära oss att det viktigaste är att vara snäll och omtyckt. Om någon ändå ogillar en är det viktigt att anstränga sig för att bli uppskattad igen. Så varför har vi så få roliga kvinnor i det offentliga? Kanske för att vi har vi en kultur som missgynnar roliga kvinnor. För kvinnor är bara roliga så länge de inte passerar gränsen. Men vad är humor om inte att passera gränser?

Ur den hyllade, roliga kvinnans mun kommer för eller senare ett kontroversiellt uttalande eller ett plumpt skämt som gör någon ledsen. Kanske uttrycker hon sig generaliserande om någon grupp i samhället – eller så får hon en fråga om politik och svarar tanklöst. Genast blir hon stämplad som problematisk. Då faller den roliga kvinnan ner från piedestalen hon aldrig bett om att placeras på. Vi har sett det många gånger. Som när Nour blottade sitt kön i Kanal 5. När Petra Mede drog ett tvångströjeskämt i Eurovision, när Sissela Kyle pratade färgfilm på Guldbaggegalan eller när Mia Skäringer i en instagrampost imiterade Isabella Löwengrip. Ett mycket oskyldigt skämt som ändå fick de kvinnliga läsarna att rasa. Det är osysterligt att driva med andra tjejer. Sådär gör man bara inte. Fy, skäms och be om ursäkt!

Förlåt mig som kommer släpande på en trött och utnött analys. Men jag måste ändå undra: hur ofta blir roliga män granskade? Är Henrik Schyffert en bra förebild? Filip & Fredrik då? Går inte Alex & Sigge ofta över gränsen i sin pod? Och när Henrik Dorsin imiterar en töntig gubbe, hur ska då gubben känna sig? Han blir ju ledsen! Det vore intressant att veta hur ofta manliga komiker censurerar sig själva på grund av rädslan för att vara “obroderlig”. Jag tror aldrig att tanken slagit dem. Tvärtom! För när Robert Gustavsson imiterade Tony Rickardsons och drev med hans bitterhet blev det omtyckt, uppskattat och rosat. Inte minst av Rickardson själv som kände sig smickrad.

Men eftersom kvinnors viktigaste uppdrag är vara omtyckt och snäll justerar hon sitt beteende när hon fördöms. Dämpar lite här och självcensurerar lite där. Och till en början kanske kritiken minskar. Men humor ska ju slå åt alla håll! Det måste få vara okej att trampa folk på tårna. Brasklappar och avböner är inte kul. Och när kvinnan tillslut gjort tillräckligt rätt i systerskapspolisernas ögon. Ja då tystnar telefonen och hon får kanske inte längre vara med. För nu har hon ju tappat sin edge totalt. Är ointressant. Vad hände?! Hon som brukade vara så rolig…

(Utdrag ur en krönika jag skrev för Expressen 2018 – men tyvärr lika aktuell idag! )