Det är något visst med mornarna i mormor och morfars hus. Medan de levde gav de oss den särskilda upplevelsen genom sina omsorger och vanor. Nu är vi med och återskapar det så mycket vi bara kan.

Igår morse när jag stressade som en tok för att få iväg alla tre barn och samtidigt mig själv för att åka in till stan och beta av en lång lista jobb. Då tänkte jag på mornarna i mormors hus. Väggen av värme när man steg upp på morgonen. Mormor som varit uppe i ottan och börjat elda. Lånemorgonrocken man drog omkring sig. Det fanns en hel garderob full med sådana.

Den här gamla höstolen som fortfarande innehåller alla fina hemstickade tjocksockar. Och som står framför det element som först blir varmt när man eldar. Här satt alltid morfar och värmde ryggen och gäspade igång sig. Där sitter jag nu på samma sätt.

Vedspisen och eldandet är centralt på mornarna. Allra mysigast med den första brasan som doftar gott av björkved. Och det hemtrevliga ljudet när det sprätter och knastrar i klabbarna.

Det här är utsikten från köksfönstret och på den spegelklara ytan simmar alltid svanar på hösten. Precis som de gjorde medan mormor och morfar fortfarande bodde här! De höll alltid räkningen på alla djur. Minsta fågel vid fågelbordet la de märket till.

Frukosten bestod alltid av samma sak och jag försöker så gott jag kan återskapa den. Kaffe och mormors kalljästa bullar. Om någon var hungrigare än så fick de mjukkaka med smör och ost. Som var ljummen efter att ha värmts i ugnen och fick smöret att smälta och rinna.

Så lugnt startade mornarna i huset. Önskar jag kunde återskapa det oftare här hemma. Vi har vedspis. Och hisnande utsikt. Nu återstår bara någon som stiger upp i ottan och värmer mjukkaka, eldar och kokar kaffe åt oss. Finns det en frivillig som kan åta sig det?