Blöööhh vilken start på veckan. Tror knappt ens att jag sov tre timmar inatt. Det var krassliga barn (närmare 41 grader visade det sig) och hundvalpar och stora barn som behövde hjälp natten igenom. Och den här helgen sedan? Har inget minne av att någon helg någonsin varit så kort. Hann inte blinka så var den slut. Lika slut som jag själv känner mig.

Om jag inte varit så blöööh till sinnet hade det här varit en alldeles underbar måndag. För mellan vabbandet har jag liksom suttit och byggt pepparkakshus (på arbetstid!) och lyssnat på ljudbok. Så nej det var inte synd om mig i någon objektiv mening även om jag tyckt synd om mig själv där jag mentalt befunnit mig längst nere i källaren.

Nu ska jag försöka lägga tre barn och en valp att sova, medan Jakob är borta på jobb. Sedan ska jag lägga mig själv. Håller tummarna för en bättre natt än den föregående. Och att den där tjyvtjocka känslan jag själv har i kroppen inte är ett förebådande om att jag själv snart blir sjuk…