Får efter lock och pock upp alla barn ur sina sängar. Får på dem rena kläder. Den långhåriga kammar sig efter gemensamt letande efter hårborsten som till slut hittas i legolådan. Han beställer sedan flätor som jag med varierande resultat snor ihop. En har problem med sina krånglande strumpor. Man måste vara alldeles lugn och samlad och prata med sin mjukaste röst medan man byter till det sjuttonde paret strumpor samma morgon och försöker få sömmarna vid tårna att sitta rätt. Annars låser det sig totalt. Lirka, lirka fram till frukostbordet Jakob förberett. Två tomstirrar ut i luften av trötthet och en helst vill ösa ner sin gröt till hundvalpen som snor kring bordsbenen.

Vi läser varsin del i dagstidningen och har på P1 Morgon i bakgrunden. Pekar ut en bekant som är med i ett stort reportage och funderar på om högstadieskolorna också kommer behöva stänga? Tända ljus och en stunds försök till lite lugn. Jag tar min kaffekopp i handen och sätter mig i en fåtölj. Fångar in något av barnen i farten. Som får sig en lång gosig kram i mitt knä.

Oj, nu hann det gå för lång tid. Nu blev det plötsligt lite jäktigt. –Hämta gitarren och packa ner frukt åt dig och din bror! Har vantarna torkat under natten? Visst hade du gympa idag också? Blöjor ska bytas och eksem smörjas och nu är tandborstarna uppe i sovrummet istället för i badrummet och varför fattas den ena barnstöveln? Den återfinns under soffan i samma stund som den som äntligen hittat strumpor som inte krånglar råkar trampa i en kissfläck. Hundvalpen älskar uppståndelsen vid ytterdörren. Far mellan benen på barnen och tar deras framlagda mössor och springer iväg.

Så får vi ut alla tre genom ytterdörren. Jag bär extra klädpåsar, en gitarr och lillen på höften. Ut i bilen, koppla loss elladdaren, packa in ettåringen. Ställa upp dörrarna så att de inte blåser igen. Sedan alltid samma känsla av lättnad när vi drar iväg. Phu. Nu är vi på väg. Men det är en kort respit för några minuter senare ska allting packas ut igen. Och rätt personer ska kramas hejdå med varandra, få med sig rätt klädpåsar och rätt gosedjur. Samt gitarr. Det är viktiga saker så att det inte blir ledsna miner sedan.

Svettig på överläppen och under armarna och med elektriskt hår som står åt alla håll lämnar jag lillen på förskolan. Ser honom nöjt försvinna in utan att se sig om.

När jag kommer ut på den ljusnande förskolegården ser jag att himlen är klar. För första gången på vad som känns som veckor. Är barnen klädda? Ja. Mätta? Hyfsat förutom han som frukostvägrar. Är de rena? Ja, hjälpligt. Mår de bra? Ja, det tror jag. Är de trygga? Tryggare kan ingen vara.

Lycklig av solen och lättnaden av att ha fått iväg alla i skapligt skick, i hyfsad tid. Ännu en morgon. Stryker mig själv över kinden och säger. –Det gjorde du bra. Tänk vad du kan Clara! Mitt i att mamma alla andra tar jag en stund för självmedkänsla och mammar mig själv. Duktiga lilla mamman. Oj vad du kämpar. Du gör det så bra.