Month: december 2020

Här kommer de tretton inlägg som fick er att engagera er och kommentera lite extra året som gick. Tack för att ni läst, skrivit och hängt med här under 2020. Hoppas ni vill bli kvar ett år till med mig!

13) Jag unnar dig hela upplevelsen 112 kommentarer

En text jag skrev som en reaktion på en kommentar jag fick från en ofrivilligt barnlös som tyckte att jag var otacksam som oroade mig för en sommar själv med barnen. Tycker själv att det här är en av de bättre inlägg jag skrev förra året.

12. Era alternativa karriärdrömmar 115 kommentarer

Ni skrev om era alternativa karriärdrömmar som svar på mina alternativa karriärdrömmar. Och här sammanställde jag några av dem vilket blev en riktig kommentarsfest.

11. Projekt Bli Fullvuxen 120 kommentarer

Ett projekt jag håller på med gällande mig själv – det är något jag kallar Projekt Bli Fullvuxen. Tydligen var vi många som kände ett behov av att bli fulvuxna. Lovar att skriva mer om det här.

10. Nyårslöftet 130 kommentarer

Ett öppenhjärtigt inlägg om min urdåliga hälsa, smärta, oro och allt jag burit på och ville bli av med under 2019.

9. Städa städa varje fredag 137 kommentarer

Mitt inlägg om städrutiner väckte er läsare och fick er att skriva långa och intressanta inlägg om hur just NI städar hemma. Sjukt att det här kan vara så intressant? Men det är det ju verkligen!

8. Hur ser ditt fredagsmys ut 140 kommentarer

Ja, hur ser mitt ut? Och ditt? Helt klart riktigt rafflande läsning!

7. Jag ska alltid veta var jag kommer ifrån 143 kommentarer

Ett inlägg jag skrev i frustration över sakernas tillstånd i samhället – men även över den totala brist på klassanalys som jag ser i bloggvärlden bland i övrigt otroligt vettiga influenser.

6. Alternativa karriärdrömmar 146 kommentarer

När jag skrev om mina alternativa karriärdrömmar vaknade också era. Undrar om pandemin fått folk att omvärdera sina yrkesdrömmar åt något håll? Kommit till nya insikter?

5. Grubblerier om en lång sommar med barn 160 kommentarer

Vi var många som grubblade och gruvade oss inför sommarlovet med barnen. Det gick över förväntan för mig tillslut. Men fy vad skönt det var när alla började igen till hösten!

4. Att viska är den nya manspreaden 174 kommentarer

Vilket liv det blev i säsongspremiären av En Underbar Pod. Hade jag godkänt alla kommentarer hade det här by far varit det mest kommenterade inlägget. För som det rasades från alla håll. Men som publicist har jag ett ansvar för vad som skrivs på mina plattformar. Om alla inblandade. Så efter att massa människor fått komma till tals med alla möjliga vinklingar och tolkningar bestämde jag att det var bra så. Att det sedan rasades vidare på andra håll får de personerna ha på sitt ansvar.

Vad jag lärde mig? Jo att jag är glad att jag redan för många år sedan insåg att kommentarsfältet inte är någonting utanför bloggen som kan få bölja fritt utan min inblandning. Att jag har ett ansvar jag inte kan frånsäga mig. Och att det faktum att jag är en av få influencers som förhandsmodererar mina kommentarer i slutändan också bidragit till att jag har ett så sjukt bra, vettigt och aktivt kommentarsfält. Just den tråkiga tonen i kommentarsfältet var ju en av sakerna som ni klagade på under bloggutvärderingen 2017.

Det är tvärtemot vad folk tror en obekväm roll att ta när man som influencer väljer att förhandsmoderera. Folk blir rasande när de någon gång inte släpps igenom och jag måste ju alltid kunna motivera varför. Och ibland gör jag ju fel bedömning. Men i slutändan blir helheten bättre. Det tycker jag att mängden, tonen och kvalitén på kommentarerna på bloggen är bevis för.

3. Ställ din fråga om odling och trädgård 181 kommentarer

Ni ställde frågor och jag svarade efter bästa förmåga! Som vanligt var ni svinbjussiga och svarade på varandras spörsmål också. Bästa läsarna!

2. Lördagsbesstyr och stiff upper lip 232 kommentarer

Ett inlägg jag skrev alldeles i början av pandemin. Som känns ungefär lika aktuellt idag. Men liksom läskigt nu när man hunnit se mer hur det blev.

1. Vad ska vi skaffa för hund 278 kommentarer

Föga förvånande hade alla hade en åsikt när jag frågade om hundråd. Och så många roliga och kloka infallsvinklar ni bjöd på. Och när jag och Jakob läst allting noga och funderat så landade vi ändå i att det var en border collie vi behövde – och faktiskt inte skulle nöja oss med mindre. Och se var vi är idag 😉

Den här julen när man inte kan göra någon av alla mysiga saker man så gärna gör på jullovet. Som att gå på bio, ta en fika på mellandagsrean, åka till badhuset med alla barn eller drar en repa på loppis. Då ägnar jag mig åt uteliv. Och som ett enda stort julmirakel vräkte det ner snö över regniga Västerbotten dagen innan julafton. Och det har fortsatt snöa.

För mig får det gärna vräka ner fram till i mars någon gång

Vi har tagit fram hela fordonsparken av sparkar och kappkör

Essa är lycklig och rullar sig i djupsnön så att hon nästan försvinner

Fina tjejen som får öva på att gå lös utan att gå fram och hälsa på någon

Är så nöjd med att ha ett garage och äntligen få se ut på snö och röd falufärg som väl ändå är något av det vackraste man kan tänka ut?

Barnen har påbörjat en snöborg och en tunnelrutschkana och jag hjälper till i byggandet.

Uppskattar gårdskänslan så mycket. Den som vi börjat få till i takt med att fler byggnader uppförts. I sommar blir det här huset också rött.

Vi åker pulka också. Och bob och skrana som barnen fått i julklapp

Och jag har svårt att med ord beskriva glädjen jag känner av att ORKA leka med mina barn. Dra dem upp för backen. Skotta snö till deras snöborg utan att få ont i fogarna. Klättra, klänga och leka. Är värt varenda timme på gymmet när resultatet är detta. Mer liv, liksom!

Med bara några dagar kvar på 2020 har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år. Här hittar ni 2019,  2018, 2017,  2016, 2015, 2014, 2013, 2012 och 2011 och 2010. Du får gärna låna listan till din blogg om du har någon! 

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Började träna med PT, testade Viktväktarna på riktigt, började reglera min arbetstid på ett sätt som påminner om hur normala, vettiga människor arbetar.

Genomdrev du någon stor förändring? Ja flera stycken stora och viktiga saker. Utnämnde ju 2020 till hälsoåret då jag investerar i min hälsa. Och jag har faktiskt gjort stora förbättringar på den fronten. Har börjat styrketräna vilket gjort underverk för mitt mående. Har typ aldrig foglossnigsmärtor längre och har ett BMI som är “normalt”.

Men sedan har jag också arbetat väldigt aktivt på att skapa ett arbetsliv för mig själv som är hållbart. Liksom verkligen ta revansch på alla utmattade år. Det har bland annat lett till att jag på onsdagar och fredagar är “ledig”. Svarar inte på telefonsamtal, jobbmail, gör inga sponsrade blogginlägg, administrativa uppgifter eller spelar in podd. Istället arbetar jag ostört med att skapa kvalitetsinnehåll på blogg och instagram. Samt utveckla nya delar av mitt arbete. Som att illustrera. Att faktiskt freda tiden för mig själv på det här sättet har gjort en stor kvalitetsskillnad – både i mitt liv men också i vad jag producerar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken barndomsvänner. Maria, Isabelle och Sanna fick varsin underbar dotter. Så fantastisk att se sina vänner bli föräldrar.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? Första advent eftersom vi gjorde en fyra timmar lång livesändning från mitt kök. Det känns som att jag i och med det tog av i en ny riktning i mitt arbetsliv. Har ingen aning om vart det kommer leda men jag följer med!

Dog någon som stod dig nära? Nej, tack och lov inte.

Vilka länder besökte du? Jag höll mig i Sverige, såklart.

Bästa köpet? Hjälp från kunniga personer. Med alltifrån avlastning i mitt arbete till idéskapande, utbildning och ren inspiration. Min filosofi är att alltid arbeta med människor som kan mer än mig och som gör mig bättre.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att känna hur min fysiska hälsa återvänt. Det är som att 45 % av min kropp varit djupfryst sedan jag blev utmattad och att den nu börjar tina upp. Den del av min kropp och själ som är ung och energisk. Som vill ha på sig en kortkjol och springa en mil och känner sig studsig, glad och full av liv!

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?  En fysik som klarar av att springa. Men med fortsatt styrketräning och massa skidåkning i vinter så kommer det kunna ske. Allt måste få ta sin tid. Men i april ska jag älga fram genom skogarna igen. Blir lycklig bara jag tänker på det.

Vad önskar du att du gjort mer? Träffat vänner.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig för strunt. Allt strunt jag oroade mig för då har ju löst sig nu. Även om det inte blev som jag ville kunde jag leva med det ändå.

Favoritserier från året som gått?  Har aldrig sett så lite på tv som jag gjort i år. Hinner tusan ingenting. Men om jag ska nämna något som gjort mig glad så är det Normala människor, Sucession och Dips.

Bästa boken du läst i år?  Den här frågan blir sorgligare för varje år som går då jag inser att antalet böcker jag läst under året minskat ännu mer från året innan. Men en minnesvärd bok var i alla fall Året med tretton månader av Åsa Lindeborg

Största musikaliska upptäckten? Att det inte finns någon bättre styrketräningsmusik än Robyn och Britney Spears.

Vad var din största framgång på jobbet 2020?  Att jag fredat min tid. Inte bokat på för mycket utan varit supernoga med att skapa rum och stillhet för att vara kreativ. Den här arbetshösten har varit så himla lagom. Så sällan jag ärligt kan känna så. Men det handlar jättemycket om att jag helt enkelt reglerat min arbetstid i timmar och dagar. Men sedan måste jag ju nämna Susannes Skafferi också. Att den serien blev en succé kändes som en stor framgång.

Största framgång på det privata planet?  Att jag vågat prioritera mig själv högre i relation till min familj, arbete, plikter och allt sånt. Jag har varit sist på listan så länge. Och det har ju inte direkt gynnat de som lever med mig. Vet till exempel att Jakob är jätteglad för att jag fattar mer “själviska” beslut kring mitt mående. Som i slutändan gör mig till en trevligare livspartner.

Största misstaget? Att lita på fel människor och inte dra i nödbromsen i tid. Har stängt två stora yrkesmässiga dörrar i höst och det känns både sorgligt och otroligt bra. Måste avsluta för att göra plats för nya saker. Tids nog ska jag berätta för er vad det gäller.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Har saknat den nära relationen till släkt och familj. Att få träffa matlaget obehindrat och alla andra vänner. Senaste månaderna har vi ju knappt träffat en käft. Men med tanke på att det ändå är en pandemin så tycker jag att jag mått oväntat bra.

Vad spenderade du mest pengar på? Bergvärme, solceller och en ny bastu. Var värt det alltihop.

Något du önskade dig och fick?  Arbetsro. Möjligheten att testa mina tankar om ett mer balanserat arbetsliv. En sprillans re-designad blogg och en nytändning i mitt skrivande.

Något du önskade dig och inte fick? En lugn och vilsam sommar, hälsan tillbaka fullt ut, en god nattsömn, träffa min pappa och alla andra i riskgrupp. Finns tusen saker.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Minns faktiskt inte vad jag gjorde. Min födelsedag brukar passera rätt obemärkt och det går bra det med.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Ja men låt oss nämna den lilla detaljen med pandemin då…

Vad fick dig att må bra? Träning, att ha ett fungerande arbetsliv, mina barn, att jag och Jakob är ett så bra team.

Vem saknade du? Elina har jag träffat på tok för lite för vad som är bra för mig. Och i dessa tider kan vi ju inte ses alls. Träffar inga vänner. Som tur är har vi börjat ringa och promenera tillsammans. Ett helt nytt koncept för oss sisådär tjugo år in i vår vänskap.

De bästa nya människorna du träffade? Tror knappt jag träffade en ny människa på hela det här året? Men däremot fick jag fördjupa vänskap och samarbetet med flera befintliga – som Susanne som jag velat arbeta med i flera års tid och som nu äntligen har det blivit av.

Mest stolt över? Mina barn såklart. Men generellt också stolt över mig själv i yrkeslivet eftersom jag märker att jag passerat något slags krön och blir nu tagen på allvar mycket mer när jag kommer med input. Jag har idéer och upplever att folk lyssnar på dem.

Högsta önskan just nu?  Fred på jord och prioritering av miljöfrågan och vaccin till alla…ja ni fattar. Men förutom sådana saker så önskar jag mig ett bra ullundersställ att åka skidor i. Och en ny dator.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Ingenting. Tänker fortsätta på den bana jag slagit in på och göra ännu mer av det eftersom det visat sig gynnsamt.

Tack för alla fina kommentarer i gårdagens inlägg. Idag känner jag mig lite bättre igen. Har sovit megalånga nätter och sedan tagit lurar mitt på dagen. Det brukar göra susen för mig.

Nu har jag hunnit redigera bilderna från julaftonen. Så här kommer dagen i sin helhet.

På julaftons morgon är det alltid kakfrukost som gäller. Jag steg upp tidigt och fixade fikat.

Barnen hittade varsin Nissepresent i fotänden när de vaknade. I Ulfs paket låg ett par silvermokkasiner, i Folkes en lego-Yoda och i Bertils låg ett par regnbågsrandiga knästrumpor med “fingrar” för alla tår. Lyckan var total.

Sån himla julstämning med rödgransdoften och alla hyacinter.

Folke var morgonpigg som attan. Sådär som man blir när man har en klapp som väntar.

Är så lycklig över att min systers familj är här och att vi kan isolera oss tillsammans hela jullovet.

Kusinerna leker nonstop

Och på kakfaten fanns Susannes saffransbiscotti, flätad saffranslängd och pepparkakor.

Efter att ha ätit frukost i timmar masade vi oss ut på ett sparkparti. Lycklig unge

Trött kvinna

Ulfs julklapp var en källke jag hittat på loppis. Han ÄLSKAR den. Perfekta höjden för honom att skjuta framför sig.

Ett sånt himla julmirakel med vädret! Att det vräkte ner ny snö dagen innan julafton. Efter att nästan all snö först regnat bort.

Gullgris och moster

Det pågår någon slags informell tävlan i vem som har längst hår. Än så länge leder Juni men jag spår att Bertil med sin superhårkvalitét snart är ikapp henne!

Vi sparkade förbi Stina och Emils hus

Och jag drog min syster på kälke medan Ulf kraschade ner i diket med sparken

När vi kom in igen svidade vi om och började förbereda jullunchen. Så konstig jul när inga äldre släktingar närvarade. Ingen att vänta på och välkomna. Men skönt på det sättet att vi gjorde precis det som blev bäst för barnen. Nämligen tidigt julbord och sedan tidig julklappsutdelninig. Anna gjorde Juni fin i håret

Vi dukade fram vårt kraftigt decimerade julbord med ett fåtal favoriter på.

Jag hade på mig min folkdräkt som jag kom i för första gången på flera år! Den har varit för liten sedan 2017.

Dukade med linneduken mamma sytt, lummer, amaryllis och lila porslin i serien Asiatisk Fasan. Den är arvegods från faster. Till det la jag fram farmors gamla silverbestick.

Jag tog ju hem julgruppen jag gjort till Susannes skafferi och alldeles lagom till julaftons eftermiddag slog den ut så vackert.

Vi åt och åt och åt och trots det märktes det knappt på julbordets innehåll. Så skönt när man sedan kan äta julbord varje måltid i en vecka och inte behöver tänka på att laga mat.

En synnerligen älskad hög med människor.

Är så förtjust i min taniga gran i år. Den ser ut ungefär som jag känner mig. Lite skör och vek men fin för det. Den prakfulla ädelgranen jag köpte till livesändningen från mitt hem till första advent – den kändes alldeles för prålig och Disneyaktig. Den står istället i trädgården och tar för sig lite lagom av uppmärksamheten.

Och så innan vi hann märka riktigt hur det gick till började det skymma.

Barnen blev otåligare och otåligare. Tills vi plötsligt hörde bultande på fönstret. När vi rusade dit såg vi världens sötaste tomtenisse som smög omkring i mörkret med en stor säck med klappar. Ulf darrade av upphetsning och viskade –Tomtomtomtom med uppspärrade ögon.

Sedan blev det paketutdelning som väl aldrig tidigare varit så snabb eller så höggljudd. Kusinerna bytte paket med varandra och det tjoades, dansades och kastades omslagspapper åt höger och vänster.

Barnen får öppna i vilket tempo de vill och så sitter jag och väntar tills på slutet. Fick så fina saker till mig själv fast vi vuxna inte ens skulle ha paket. Anna gav mig några vintageklänningar och en vacker pajform. Min faster gav mig silverbestick och ett samiskt tennarmband och en vacker handbroderad antik duk. Jakob gav mig en ny vinterjacka och ett par täckbyxor – precis vad jag behövde. Och Bertil var så lycklig för han fick allt han önskat sig. Både en didgeridoo, knästrumpor och ett helt eget rum.

Strax efter sju var barnen helt utmattade och utan att protestera eller förstå hur lite klockan egentligen var gick de och la sig alldeles färdiglekta och trötta. Det här upplägget ska jag banne mig kirra varje jul från och med nu!

Så satt vi vuxna kvar uppe och spelade två nya spel jag köpt som en gemensam julklapp. Med andra ord blev favoriten. Skrattade så att jag blev helt rosslig i bröstet – och det var samma sak för min syster. Det är en genetisk defekt vi ärv av morsan. Att skratta sig rosslig.

Kvällen avslutades som sig bör i pyjamas med en skinksmörgås på mjukkaka.

Och det var den julaftonen det. Inte lik någon tidigare. Men väldigt bra ändå.

Åh jag har haft så dålig samvete över bloggen sista veckan. Vill ju alltid kunna inspirera och erbjuda sällskap här lika regelbundet som jag brukar. Men jag har liksom haft fullt upp med att bara räcka till för mina närmaste. Och saker måste få kosta. Jag kan inte både göra långfilmslånga livesändningar och blogga som om inget har hänt.

Efter en sådan här urladdning – med allt vad det innebär av anspänning – ja då blir jag alltid fruktansvärt låg. Jag vet om att jag funkar så. Har allltid gjort. Men det är ändå jobbigt. För på några timmar faller jag ner i totalt mörker. Själväckel. Ältar allt jag gjort fel. Fastnar i detaljer. Mår dåligt av min egen spegelbild och orkar inte höra min egen röst. Blir så trött på mig själv att jag helst bara vill vara instängd i ett rum och försöka slippa ifrån mig själv i relation till andra. Men så funkar det ju inte riktigt när man har barn och familj.

Nu har jag dock börjat komma ut på andra sidan och bli normal igen. Och julaftonen var jättefin i sin enkelhet. Om jag orkar ska jag redigera bilderna idag och så kommer ett inlägg när jag får en lucka att skriva.

Kram på er allihopa och hoppas julaftonen var fin – hur den än firades.

Okej. Tack för den här gången. Idag sänder vi sista Susannes Skafferi från Tegs Byagård. Känns sorgligt och fint på samma gång. Koka en kopp kaffe, kryp upp i soffan och häng med i SVT 1 klockan 10.35! Vi hoppas på ert sällskap

Nu är det ett avsnitt kvar av Susannes Skafferi innan vi går i mål den 23e december. Det kommer kännas lite sorgligt – för vi har hunnit bygga upp någonting fantastisk under våra två sändningsveckor. Vi fick sex dagar på oss av SVT att sno ihop den här produktionen. Och vi lyckades på den tiden mejsla fram ett program som nu har 130 000 tittare per avsnitt – vilket är otroligt fina siffror. Över 20.000 personer har hjälpt till att bygga programmet genom chatten och omröstningar och programmet har fått över 90.000 interaktioner i sociala medier. Vi är så otroligt glada för fantastiska är gensvaret. Sällskapsteve är grejen och för mig är det här definitivt topp tre bland de roligaste jobb jag gjort. Och faktiskt ett helt nytt, unikt koncept på SVT!

Ja, roligt är det nästan jämt. Som när jag skulle göra en väldoftande krans till köket…

Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Clara Lidström (@underbaraclaras)

Älskar Susannes yogamentalitet – acceptansen och allt det snälla. Ser framför mig hur hon får duka vingligt resten av livet på sitt köksbord. För att det sitter fast en aniskrans där.

Idag klockan 10.35 – då körde vi live i SVT-play. Imorgon kör vi igen och har du inte DUO-appen så ladda hem den för sjutton så att du bättre kan hänga med!

Jag hade sparat nästa alla julmatsförberedelser för att ta itu med efter första advent. Då livesändningen från mitt hem var över. Då skulle jag pusta ut och ladda om och ta tag i allt härligt.

Istället blev det ytterligare två veckors oplanerat jobb. Och knappt en kaka bakad hemma. Inte en rullad köttbulle. Därför står jag nu på Nya Konditoriet och pekar på saffranslängder, mandelmusslor, marsipantomtar och biscotti. Och tänker att jag är glad. Glad att anledningen till att jag inte hunnit julfixa inte är att jag är utmattad. Utan att jag mår bra och är pigg – men lägger all energi på något annat just nu. Och att jag har valt det själv. Och att det förmodligen inte finns ett bättre år att köpa färdig julmat och kakor på. Rena rama välgärningen nu när ingen går på kondis eller restaurang.

Så packar jag försiktigt ner fikabröden i påsen. Känns som en skatt. Det här ska bli vår julaftonsfrukost. Kakfrukost på jul är en tradition som ska bibehållas till vilket pris som helst.

I år blir en annorlunda jul för oss alla. Men annorlunda behöver inte betyda sämre. Den mest annorlunda jul jag upplevt var julen efter att mamma dött. En jul jag bävat för. Oroat mig och haft ångest över. Efter att ha firat underbara jular hos mormor och morfar i princip hela min uppväxt. Med varje aktivitet, maträtt och fikastund genomförd på precis samma sätt som året innan. Skulle det nu bli jul utan henne? Otänkbart.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att vi behövde få göra något annat den julen. Så jag, pappa, Anna och Jakob åkte till farmors gamla hus i Glommersträsk. Där vi mötte upp min faster Inger och hennes man Ulf och min kära farbror Lars. Bara att skotta sig in, få upp värmen och få julstämning i det utkylda huset var ett helt bestyr. Ingen hade firat jul där sedan farmor dog sju år tidigare. Vi plockade fram hennes lilla bordsgran i plast och dekorerade med en slinga med kulörta lampor. Vi tog in granris och hängde upp en pappersgirland. Och sedan var det bra med det. Julmat hade min faster dock ordnat. I långa banor.

Under dagarna där gjorde vi jul på ett nytt sätt. Vi gick på en fullsatt julmässa. Vi promenerade runt byn. Vi såg hemvideofilmer från tidigare år och fulgrät med tröjkragen uppdragen under näsan. Vi pratade gamla minnen och planerade för nya tider. Och mamma var med oss. Men inte på det där påträngande sättet – som en fruktansvärd saknad. Utan mer i bakgrunden. Som en värme. Desssutom skrattades och skojades det. Som det alltid gör med pappas syskon. Och jag tyckte då och tycker fortfarande att det är en av de bästa jular jag har upplevt.

Jag minns också att jag berättade att vi tittat på ett hus vi inte kunde sluta tänka på. Och de peppade oss att våga ta steget och lägga ett bud. Så när vi kom hem efter jul hade vi bestämt oss. Ringde mäklaren. Och inom några veckor var saken klar och flytten inbokad. Och det är det hus där vi bor i idag. Den plats våra barn kallar hemma. Och den plats där vi nu ska få fira ännu en annorlunda jul.

Och det kommer bli bra. Det blir alltid bra tillslut.

Jag har sedan barnsben haft besvär av atopiska eksem på armar, knäveck och framförallt händerna. Vintertid är det värst och glömmer jag att smörja morgon och kväll är det kört. Jag är också noga med att smörja mig när jag diskat eller duschat eller varit ute och blivit blöt.

När det är riktigt jobbiga perioder använder jag mina receptbelagda, starka krämer – men minst lika viktigt är att förebygga i tid. Och eftersom jag smörjer så mycket är det viktigt att salvan är kladdfri och snabbt sjunker in i huden. Och jag har precis upptäckt ACO Cano+Moisturizing Body Spray som är extra lättapplicerad och smidig! Funkar för hela kroppen och lindrar klåda och återfuktar torr hud.

ACOs produkter säljs bara på apotek och kom ihåg att Cano+Moisturizing Body Spray är en medicinteknisk produkt – så läs bipacksedeln noggrant innan användning.

Just nu säljs denna smidiga superåterfuktare på Apotek Hjärtat med 15% rabatt om du vill testa! Tips till alla vintertorrisar där ute!

Har rensat en fyrkant i morgonens frukoströra. Ställt upp min dator och börjat betala fakturor, skriva körjournal och svara på mail från mina säljare. Det är tur att jag inte har problem med fokus utan kan arbeta varsomhelst. Även när jag egentligen borde börja med att städa.

Skjutsade barnen till terminens sista skoldag imorse. Själv försöker jag knyta ihop de lösa trådarna i mitt arbete. Känner mig trött, glad och omtumlad efter veckan som gått. Och på gränsen till tårar, som så ofta efter en sådan här urladdning.

Igår syntes en glimt av solen för första gången på veckor. Hopp om liv! Och imorgon slutar barnen skolan och går på jullov. Känns så overkligt att vi snart klarat av höstterminen tillsammans? Det har varit en extra fin, harmonisk och härlig höst för hela vår familj. Det måste jag verkligen säga. Men nu börjar alla bli lite trötta och hålögda.

Ikväll ska jag till Go’Kväll och pyssla så inget Susannes skafferi för mig idag. Skönt med en sovmorgon till 07.00 istället för 05.30 som jag stigit upp senaste dagarna. Och sedan har jag faktiskt lite långhelg. Då tänkte jag rulla julköttbullar, ta in granen och kanske sätta en ny saffransdeg. Och hålla mig frisk. Till varje pris frisk! Ända in i det nya året, banne mig.

Ha en fin torsdag <3

Det blev en så märklig december i år. Just nu skulle jag egentligen gått in i min lugnaste period. Inga fler samarbeten, inget extra jobb utöver bloggen. Bara lugn, njut och mys. Men förra tisdagen fick vi samtalet med den här fantastiska förfrågan om att sända sex avsnitt av Susannes Skafferi. I SVT 1 mellan 9.45 – 11.15 på morgonen. Den lite udda sändningstiden är för att det här programmet är tänkt att vara sällskapsteve till alla som arbetar hemma eller sitter isolerade i karantän.

Och fast det här är det mest arbetsintensiva jag gjort på länge så är jag BARA tacksam och lycklig. För vet ni? Det känns så meningsfullt att få vara med och bjuda på en stunds sällskap under en period som är jobbig för så många. Och det har ju blivit en sån succé! Superfina tittarsiffror, enormt engagemang från alla tittare som skickar in bilder, hälsningar och tips till mig och Susanne i direktsändning. Jag känner att jag är på precis den plats där jag vill vara just nu. Och varje morgon strax innan sex när jag kör in för att förbereda mig – ja då ber jag en tacksamhetsbön.

Det var så länge sedan jag fick jobba i ett team så här under en period av flera veckor. Och förutom Susanne så ingår några pärlor från tidigare tv-jobb jag gjort. Som Caroline som gör smink och hår och Tomas som filmar. Och så här ser det ut bakom kulisserna. Anton och Tomas sköter kamerorna. Föredömligt iklädda munskydd. Vi har också en stor skärm framför oss där vi ser tittarchatten och alla inskickade bilder. I rummet bredvid sitter Moa som är producent, plus Christoffer, Sofia och Håkan som sköter tekniken. Och så har vi Julia och Ida som hjälper oss att plocka iordning, göra inköp och förbereda för varje sändning.

Susanne lagar mat och jag pysslar och tillsammans svarar vi på tittarfrågor och delar med oss av bilder och hälsningar. Och har bara SÅ otroligt kul! Särskilt när jag gjorde den här kransen och råkade limma fast den stenhårt i bordsskivan. Ojoj. Det är sånt som händer när man kör live.

Massa god och enkel julmat är det också och det bästa är att jag får glufsa i mig och smaka allt!

Här är jag direkt efter sändning när jag kollar DMs på instagram från alla glada som hängt med oss.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad denna december. Trots omständigheterna.

Här hittar ni alla avsnitt! De går att se över hela världen dessutom. Perfekt för alla jullängtande utlandssvenskar.

God morgon på er. Jag sitter just nu i sminket och sticker bara in för att lämna länken till morgonens sändning i SVT som håller på mellan 9.45-11.25. Hoppas vi syns! Det blir restfest, juldessert och så ska jag kirra lite gammaldags julgranspynt…om jag inte gör som igår och lyckas limma fast allt i bordet, hehe

När jag och Erica berättade att vi skulle ge bort 10 ex av den inbunda boken “Hjälp jag är utmattad” var ni hundratals som hörde av er. Ni är många som delar känslan av oro, smärta och förvirring. Erica ringde och snörvlade i telefonen när hon läst era inlägg, både här på bloggen och på instagram. Själv kunde jag bara läsa några berättelser i taget. Jag behövde ta många pauser.

Signaturen Anna, som själv gått in i den berömda väggen ett par gånger skrev så här på bloggen 8 december:

“Jag är inte ute efter boken men efter ni har lottat ut den så upplys alla om att den finns i pocket för 59 kronor på bland annat adlibris. jag blir så berörd av allas inlägg och tänker att 59 kronor det har faktiskt nästan alla råd att avvara för en viktig sak! Allt gott och heja er!”

Ja. Allt gott och heja er allihop!

Vinnarna den här gången blev: Molly i Färlöv, Anja i Gnesta, Lina i Södra Vi, Jessica i Västerås, Sara i Umeå, Johanna i Hässleholm, Sophie i Traryd, Jenny i Silverhamn, Alice och Bianca.

Här kan du också se när Erica postar böcker och skickar sin hälsning till alla er som skrivit till oss!

Pocketen på Adlibris
Som ljudbok på Bokus

Prästen Susanne Dahl och satirikern och prästen Kent Wisti har startat en podd som heter I Kinamockaskogen. De första två avsnitten släpptes i söndag och gäster är jag och Magnus Betnér. Han pratar om hädelse och jag pratar om hemmet. Det var en så spännande poddform att bli inbjuden till. Kent och Susannes frågor var öppna och till synes enkla men jag fick verkligen fundera länge kring mina svar. Kring hemmet som statussymbol – och om existentiell hemlängtan.

Tanken är att studieförbundet Sensus ska arrangera träffar eller samtalsgrupper utifrån avsnitten, både IRL och digitalt. Där poddavsnittet fungerar som en samtalsstartare. Precis så som jag tycker att en riktigt bra podd är – som en samtalsstartare för att prata vidare om med sina vänner.

I Kinamockaskogen görs som ett samarbete mellan Svenska kyrkan Lunds stift, Luleå stift, Kyrkans tidning, Sensus och Universitetskyrkan. Mitt avsnitt kan du höra här nedan. Ljudet är lite blåsigt men det blir bättre längre in i programmet.

Tack Susanne och Kent för att jag fick vara gäst i er podd. Och tack för ett fint möte.

Ni hänger väl med oss idag igen från Susannes Skafferi? Vi blev så glada av alla hälsningar, bilder och glada utrop som ni delade med er av!

Och vi trivs så bra i fina Tegs Byagård med alla sina vackra detaljer.

Slå på nu klockan 09.45 på SVT 1 vettja!

Efter att ha fått möjligheten att resa med UNICEF i Kenya och Malawi och sett vilket otroligt arbete de bidrar till på plats är det alltid UNICEF jag ger min julgåva till. Så även i år.

För coronapandemin som lamslagit västvärlden för faktiskt med sig betydligt värre konsekvenser på andra kontinenter. Näringsprogram har stängts, vården är överbelastad och många barn har inte fått de livsviktiga vaccin de behöver mot andra sjukdomar. Antalet undernärda barn stiger och vi riskerar långsiktiga och mycket allvarliga konsekvenser. Som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas hårdast och pandemin är inget undantag.

Om du vill ge en julgåva som kan komma världens mest utsatta till del, ja få vill jag tipsa om att ge något ur UNICEFs gåvoshop. Som till exempel:

Nödpaketet för 279 kronor.

När du köper Nödpaketet ser du till att fler barn som är i nöd på grund av pandemins effekter får livräddande hjälp, skydd, värme och trygghet.

Nödpaketet innehåller:

12 påsar näringsrik nötkräm

2 paket högenergikex mot undernäring

33 påsar vätskeersättning mot uttorkning -10 doser mässlingsvaccin

15 doser poliovaccin

1 värmande filt

1 nalle för trygghet

Hygienpaket för 299 kr

Rena händer och rent vatten räddar liv. Genom att se till att barn och deras familjer får produkter som skyddar mot smittspridning kan vi hjälpa fler att hålla sig friska. En enkel termometer hjälper dessutom föräldrar att hålla koll på tempen hos sina barn. Och snabbt upptäcka feber.

Hygienpaketet innehåller:

– 2 vattendunkar
– 2 flaskor handdesinfektion
– 10 tvålar
– 2 termometrar
– 280 vattenreningstabletter (som kan rena upp till 5 600 liter vatten)
– 1 hink

Hjälp! Nu är det dags att rulla igång Susannes Skafferi igen. Kom och häng med mig och Susanne idag när vi kör live klockan 9.30-11.30 i SVT 1. Vi lagar mat, julpysslar och pratar med er tittare. Och vi är SÅ peppade på att få göra vår slow-tv-grej igen. Tillsammans med er. Ladda hem DUO-appen om du vill, för att interagera med oss i sändningen. Eller se i efterhand här på bloggen eller i SVT-play.

Och imorgon tisdag sänder vi samma tid igen. Plus onsdag och torsdag. Och två dagar nästa vecka. Så jag hoppas att vi syns. MEN jag hinner faktiskt inte skriva en rad till just nu. För jag ska nämligen hoppa rakt in i sändningen…

I år blir det inget med lucia. Jag som brukar få se tre tåg! Först förskolans tåg som alltid får mig att snora i halsduken där jag står på förskolegården i den mörka morgonen. Sedan skolans tåg i kyrkan. Spröd stämsång och barn fnittriga och spända av stundens stora allvar. Gummiband som skär in i hakan på stjärngossarna och glitter som hamnat på svaj i hår. Slutligen byns eget luciatåg där jag själv brukar medverka. Då får man se luciatåget från andra hållet och möta blickarna på mammor som håller bångstyriga treåringnar i famnen, äldre par som sitter glansögda och så de som inte fick sittplats som får trängas längst in i serveringen. Med läppstift och snyggskjortan på.

Nej i år blir det inget med lucia. Men inget hindrar väl oss från att kika på hur det sett ut vid tidigare luciafiranden? Och då menar jag inte mina firanden – utan mycket äldre! Alla bilder jag hittat i Digitala Arkivet.

Det finns många som har starka åsikter om hur ett luciatåg “ska” se ut. Det SKA vara stjärngossar. Och man SKA ha glitter i håret och rött band i midjan. Och tomtar och pepparkaksgubbar är bannlysta. Nå. Här kan vi då se ett luciafirande från sent 1800-tal. Där två tredjedelar av tåget består av folk som “spökat ut sig” sådär i allmänhet. Det gick tydligen också bra.

I vit särk med enkla rosetter och en krans av granris omlindad med band – lussar Stina. Och vilken underbar lussebrud, sedan! Men den lucia som kom med en stor rosett på bröstet idag skulle väl betraktas som en revoltör!

Här skulle man ju velat vara med! På luciafest i Götlunda, tidigt 20-tal. Bilden är liten men zoomar jag så syns glada ansikten och uppsluppen stämning och jag hittar både tomtenisse och finklädda herrar med strut på huvudet. Jag vet inte varför men mina tankar går till just den där flamspirriga stämningen som ofta uppstår vid luciatåg. Inte minst om man varit uppe sent kvällen innan och slagit runt.

Gud ett så gulligt luciatåg! Bilden är tagen någon gång under tjugotalet i Västsverige. Tre brudar med förvånansvärt korta klänningar som dessutom har påsydda bårder i avvikande färger. Ingen har ljus i håret – men däremot kronor i vad som ser ut som glanspapper. Hemmagjort såklart!

Här ser ni Rut och Tyra som lussar hos ett äldre par. Förutom de otroligt vackra klänningarna med blommor på fastnar jag för tavlan i hörnet. En tavla i ett hörn? Aldrig sett något liknande! Det måste jag testa på.

Gud vilket frejdigt luciafirande det var i Ardala! Med lilla hjärtat i mitten och tomtar, tomtemaskbeklädda lucior och en farbror i hatt mitt i allt! Blir så lycklig av stämningen.

Ett Bohuslänskt luciafirande på vad som förmodligen är en skola. Här har stjärngossarna inte bara stjärnor på strutarna utan även på särkarna. Precis som lucian! Och flickorna ser ut som små nissar längst fram. Så himla rart alltihop.

Varför vara en lucia med ljus i hår när man kan vara två? Med stjärnbeströdd klänningsbård och slöja under kronan och allt. Wow!

Och här ser vi ett fullkomligt genomljuvligt tåg! Herrn med hatt i mitten. De allvarsamma vitklädda stjärngossarna. Och inga stackars tärnor här inte – nej i Timmersdala Folkskola fick alla ha ljus i hår. Notera också grandekorationerna i bakgrunden, de svenska flaggorna och himmelin av halm i taket.

Av Fru Larsson med son som ordnar luciatåg finns flera bilder bevarade. Samtliga suddiga, med barn på väg in och ut ur bild. Och mamma med brickan på svaj eller ryggen vänd mot fotografen. Vilken igenkänning! Det var tydligen lika sjåigt att ordna luciatåg med barn på 1940-talet som det är idag.

Jag tycker att vi avslutar med en bild från Turmans luciafest i Örebro. Med kvinnliga stjärngossar. För visst kan en kvinna vara stjärngosse. Och faktiskt är det så att den allra första vitklädda lucian var en dräng från Skinnskatteberg. Bevisar väl bara att ingenting är som man tror och att man kan fira lucia på tusen olika sätt?

Och även om vi inte får bevittna några Luciatåg live just i år. Så kommer det fortsätta firas Lucia. Och om trettio år är den här vintern bara en märklig parantes i en lång räcka fina firanden på tusen olika sätt.

Mamma, ska jag vara tärning eller lucia i tåget?