Åh jag har haft så dålig samvete över bloggen sista veckan. Vill ju alltid kunna inspirera och erbjuda sällskap här lika regelbundet som jag brukar. Men jag har liksom haft fullt upp med att bara räcka till för mina närmaste. Och saker måste få kosta. Jag kan inte både göra långfilmslånga livesändningar och blogga som om inget har hänt.

Efter en sådan här urladdning – med allt vad det innebär av anspänning – ja då blir jag alltid fruktansvärt låg. Jag vet om att jag funkar så. Har allltid gjort. Men det är ändå jobbigt. För på några timmar faller jag ner i totalt mörker. Själväckel. Ältar allt jag gjort fel. Fastnar i detaljer. Mår dåligt av min egen spegelbild och orkar inte höra min egen röst. Blir så trött på mig själv att jag helst bara vill vara instängd i ett rum och försöka slippa ifrån mig själv i relation till andra. Men så funkar det ju inte riktigt när man har barn och familj.

Nu har jag dock börjat komma ut på andra sidan och bli normal igen. Och julaftonen var jättefin i sin enkelhet. Om jag orkar ska jag redigera bilderna idag och så kommer ett inlägg när jag får en lucka att skriva.

Kram på er allihopa och hoppas julaftonen var fin – hur den än firades.