Gott nytt år på er! Hoppas gårdagen var fin. Och förlåt – jag lovar att jag strax ska sluta med listorna och summerandet från året som gått. Men först vill jag bara dela de nio mest gillade bilderna från min instagram. Eftersom jag vet att jag har läsare som inte har instagram/följer mig där tänker jag att det kan vara intressant att se vad jag skrivit om.

Under 2020 har ni som följer mig lämnat 1,8 miljoner likes – i snitt 4000 per inlägg. Och så himla många kommentarer vilket såklart är roligast av allt. Det jag gillar med min instagram är just kommentarsfältet och interaktionen. Även om det förstås aldrig kommer i närheten av hur mycket jag uppskattar bloggen. Instagram blir aldrig mer än en god tvåa. Däremot är den ett fint komplement, framförallt stories där jag får visa fler sidor. I höstas var det som att jag äntligen bara släppte efter och bestämde mig för att vara mer mig själv. Filma ofiltrerat, skämta, låta er lära känna Gärtrud och mycket mycket mer. Det är så befriande och har gjort det SÅ mycket roligare.

Nå här kommer sånt som gillats extra mycket på min instagram under 2020.

Vinter i Västerbotten ❣️ svårslaget vackert ändå

Idag firar jag mammas sextiofemårsdag med att tända ljus. Hon som just precis bara hann fylla femtiotvå. Men inte träffa mina barn. Inte veta vad jag jobbar med. Inte ens se var jag bor. Nästan ingenting av det som är mitt vuxenjag fick hon uppleva.
Hon var den som alla gick till för tröst och stöd. Men själv måste jag lära mig allt utan hennes lugn och klokskap.

Jag försöker att inte tänka så mycket på hur det kunde ha varit när det ändå är som det är. Men ibland. När jag ger efter. Då står jag knappt ut.

Himlen har dragit sitt duntäcke över jorden och stoppat om allt så noggrant inför den mörka vintern. Vintern som är som natten efter en lång och intensiv dag.

Jag går in i den här tiden med samma känsla som när jag lägger mig för natten. Inte rädd för mörkret utan trygg i att det är nu jag får vila. Tids nog blir det dag igen. Våren vore ingenting utan den mörka perioden som föregick den.

Godmorgon. Den bästa sortens morgon. Som får det att bubbla och pirra i hela kroppen. ÄNTLIGEN SNÖ!

Synen av barn som tagit fram sparken
Doftande hyacintlökar i skira glas
En stor brun papplåda med klappar från min faster
Domherrarnas röda mot den vita snön
Minus åtta och frostrosor på rutan
En lunta med tapetprov till ett barn
Ulfs ljusa röst som ropar BettiHokkaBobo
Till Bertil, Folke och vår lilla hund
– Små saker som får mitt hjärta att sjunga

För att ALLA älskar en riktigt bra Före/Efter-bild!

På bloggen finns nu ett mastodontinlägg med 57 bilder från vårt hem. Innan och efter renovering. Och så några riktigt gräsliga stilmissar längs vägen 😅 Länken till min blogg hittar ni som alltid i min profil👆

Och här är porten till paradiset. Om någon letar ingången alltså

Jag har den mest efterhängsna snubbe man kan tänka sig. Är jag på toa ska han dit. Ska jag duscha vill han vara med. När jag äter tar han maten för att själv proppa i sig. Han har ständigt sin hand nedkörd i min urringning. Liksom för att vakta. Han vill helst sova i min armhåla. Ständigt ha uppsikt över var jag är. Pratar jag i telefonen måste jag sätta på högtalare. Lämnar jag rummet blir han arg. Smiter jag ut och slänger en soppåse upptäcker jag snart att han står i något fönster och bevakar mig. Var han inte en ettåring vore han väldigt creepy.

Jag har noterat en grej som blivit allt vanligare. Nämligen att många lite större influencers uppmuntrar eller rent av ställer krav på sina följare. Att de ska kommentera, engagera och dela vidare deras inlägg. På många sätt förstår jag verkligen den önskan och var den kommer ifrån – men jag känner faktiskt tvärtom. Är fascinerad, förbluffad och tacksam varje dag att det finns folk som är beredda att på sin egen knappa tid titta in hos mig. Jag tror aldrig jag kommer vänja mig vid den tanken och jag vill inte ställa ett enda krav på dig som är här.

Jag har aldrig förutsatt att min blogg eller mitt instakonto skulle bli stort och har aldrig gjort mig ”förtjänt” av en enda följare. Kan heller inte tvinga någon att bli kvar. Men ja! Jag blir såklart OTROLIGT glad för de kommentarer som skrivs! Men fattar verkligen också om du inte orkar eller hinner kommentera. Tid är en bristvara. Och själv har jag inte en chans att hinna bemöta allt. Att följa och titta tyst är också att delta. Och det värmer nog så bra. Vill mest bara säga tack till dig som tar tid ur din vardag för att hänga en stund i min ❣️