Jag har lagt Ulf för kvällen och Bertil och Folke har fått varsin skärm. Samt lyssnat på uppmaningar om att de har jour ifall lilllebror skulle vakna. Jakob är borta men det hindrar inte mig. Inte när det vankas längdskidepremiär för säsongen och det liksom pirrar i kroppen av längtan.

En ny spellista för skidspåret har jag gjort också. Inte en enda låt som tidigare funnits med på någon spellista. Allt ska vara nytt. Obesudlat av tidigare träningsminnen.

Iklädd täckbyxorna jag fick av Jakob i julklapp och hans superskidjacka ställer jag mig i spåret. Pluggar i hörlurarna och sätter igång. Föret är som att glida fram på sammet i den rätta riktningen. Och jag stakar först försiktigt men sedan mer bestämt. Känner skillnaden direkt. Förra vinter kunde jag bara använda benen medan överkroppen förblev passiv. Men nu drar armarna halva lasset, minst.

När jag sedan susar fram i nedförsbacken kan jag inte sluta le och stänga munnen. Trots ilande, isande framtänder.