Vi har en ganska fridsam lördag. Bertil har sovit över hos Ada och Folkes kompis Dahlia har sovit här. Ulf sitter för en gångs skull lite stilla med sin padda och kollar på Balthazar. Med fullt sysselsatta barn kan jag äta frukost i lugn och ro och lyssna på senaste USA-podden i brist på dagstidning. Den har uteblivit flera dagar nu på grund av snöovädret.

Större delen av den här dagen kommer nog Jakob ägna åt att skotta. Drivremmen till snöslungan krånglar dessutom. Sämsta tänkbara timing. Och just när man inte trodde att det kunde komma mer fortsätter det vräka ner snö. Vi har ju ett hus med hög fot och sommartid når jag med nöd och näppe upp till fönsterna. Men nu har alltså snö drevat ända upp till fönstetblecken. Det gör mig lugn för det påminner om min barndom och att vara hos mormor och farmor. Dels var det alltid mycket snö där. Dels var jag ju ett barn så snövallarna och drivorna var stora som berg – det var overkligt. Och den mysiga overklighetskänslan har jag nu också.

Jag undrar om jag ska lyckas göra någonting av vikt idag och i sådana fall vad? Kanske plockar jag ihop lite i sovrummet. Kanske klipper jag Ulf som börjar bli långhårig. Om jag kommer mig iväg ner på byn för att handla lite lördagsgodis till barnen så är det också bra. Eller så får allting kvitta. Det råder undantagstillstånd.