Jag tycker att det är intressant och provocerande att människor med privilegier som pengar, klass, hög utbildning, stort kulturellt kapital och starka sociala nätverk blir så arga när man påpekar det! Testa till exempel att benämna någon som är överklass som en del av överklassen. Då reagerar den som att den blivit anklagad för ett brott. Då får man höra hela raddan av anledningar till varför det inte alls stämmer.
Den med rika föräldrar har minsann också fått kämpa
Den med känt efternamn har minsann fått bära oket av det
Den på rätt adress har ändå aldrig levt ett nog flott liv
Den som tillhör eliten känner sig ändå utanför
När jag hör sånt känner jag bara: Du har alla dessa privilegier i din hand – men det räcker ändå inte?! Du ska också ha rätt att känna dig som en underdog. Få slå underifrån. Leva ditt liv från den positionen och jämställa din kamp med andra som kämpar med liknande problem men från ett betydligt sämre utgångsläge. Jag vill bara vråla: SLUTA LEKA UNDERDOG! Sluta stjäla det enda privilegie som en person som står under dig i samhällshierarkin kan använda sig av. Sluta appropriera underdogens roll för att det är ett narrativ som gynnar dig i storyn om ditt liv.
Det här är något jag tänker mycket på och det kommer jag behöva fortsätta med. Att förstå min egen förflyttning på skalan.
Hade jag själv rika föräldrar som barn? Nej.
Hade jag själv ett känt efternamn? Nej.
Hade jag själv kontakter i branschen? Nej.
Men idag? Ja.
Idag har jag faktiskt den här stora plattformen. Jag tjänar bra med pengar. Folk lyssnar på vad jag säger. Jag har ett varumärke som många känner till och respekterar. Jag har smarta, kunniga vänner med olika professioner som jag kan ringa och be om råd av. Att fortsätta bete mig som att jag är en underdog som kämpar i motvind – det är inte klädsamt. Jag måste förstå min nya position och inse att jag kan inte väja offerrollen så fort någon kritiserar mig. Jag slår inte längre underifrån.
En viktig del av att bli fullvuxen är att steppa upp. Själv försöker jag korva av mig den här svettiga offerallen och knöla den längst in i garderoben. Och så påminner mig själv:
Det är inte synd om mig
Jag är inte underlägsen
Jag är inget offer
Jag tål och står pall och behöver inte vika ner mig
Jag ska inte göra mig mindre än jag är. Särskilt inte som ett sätt att smita ifrån kritik. Jag får ta att bli kritiserad. Det betyder inte att jag måste hålla med.
Jag är skyldig att identifiera vilken plats jag själv har. Så att jag inte försöker placera mig längre ner i hierarkien för att slippa ansvar. Att göra det är en central del i att bli fullvuxen. Och även du är skyldig att fundera över det.
134 svar
Så jäkla bra inlägg!!!
Sanna ord, men jag är uppväxt i övre medelklassen.
Blev en underdog när jag fick min diagnos bipolär.
Blivit kränkt pga min psykiska diagnoser och särbehandlas pga diagnosen.
Så klasstillhörighet är ingen garanti för attninte bli en underdog.
Min diagnos har gjort mig till en underdog,men jag kommer att vinna pga att jag är en Kämpe.
Bra Clara! 👍 Sant och rätt.♥️
Ja! Tänkte senast på detta igår, utifrån ett privilegierat perspektiv. Måste ju finnas en skuldkänsla bland överklassen? Varför skulle det annars vara så? Upplever inte samma sak i medelklassen t ex, som jag nog själv tillhör. ”Här” finns nästan en ängslan över att VARA priviligerad tycker jag, alltså åt andra hållet: man ursäktar sitt privilegium. I alla fall i mina kretsar.
Jag tycker att det har dykt upp nya privilegium dessa dagar. Att kunna jobba hemma var förut bara ett personligt val. Dessutom känns både fysisk och psykisk hälsa tyvärr som privilegium. När någon inte uppfyller mina förväntningar försöker jag minnas att de kanske inte har samma förutsättningar.
Oj Oj OJ!!!!
Aaaaaaah! Clara!!! JAAA! Precis så. Precis. så.
Mer än detta kan jag inte skriva just nu, för jag blev bara så himla drabbad av din text. Är i musikerbranchen och märker STOR skillnad på folk och folk.
Med vänlig hälsning,
Underdog (Inget namn, ingen kontakt, inga pengar.Inget nedärvt självförtroende.)
Pssst! (Kommenterar min egen kommentar)
Min egen underdog position har gjort mig till den superstarka och, faktiskt, väldigt modiga person jag är – Nu är jag en av dem som ÄR nåt. Banne mig.
Clara- dina inlägg blir bara bättre och bättre och det är en sån bedrift av dig! Älskar dina ”ryter ifrån inlägg” för de är alltid antingen nånting som jag funderar och stört mig på som du formulerar ner i ett inlägg eller så tar jag med mig inlägget och funderar i flera dagar. Både på hur jag själv gör men också vad jag tycker om det. Så engagerande och fantastiskt!
Håller verkligen med din kommentar, Hanna! Det är berikande på så många plan att läsa den här bloggen. Jag blir ömsom bekräftad, utmanad och ifrågasatt i mina egna ställningstaganden och resonemang när jag läser Claras ”ryt”-inlägg. Får så bra tankeställare och kan också mentalt hänga kvar i och tänka kring olika inlägg i en längre tid efter att jag läst dem.
Jag instämmer helt! Clara (& co) gör en fantastisk blogg, med både självinsikt och ansvar. You go Clara!
Problemet är väl när man inte kan hantera privilegierna man har. I vissa fall kan det även vara ett privilegium att vara underdog. Ogillar lite ”vi och dom” tänker i detta. Jag önskar vi såg individen – i bland står en bra person som vi tycker om framför oss och då spelar det väl ingen roll om man är underdog, privilegierad eller något annat.
Håller med! Jag önskar vi kunde se bortom klass och som du skriver se människan. Ingen kan veta hur en människa haft det i sitt liv, hur mycket hon fått kämpa, utan att gå i den människans skor.
Precis så!
Jag är med på Claras poäng, men håller ändå med denna kommentar. Det är väl alltid en kamp att kasta av sig roller som lagts på en utifrån, som man inte känner sig hemma i? Oavsett var de kommer från?
Men det var kanske inte riktigt det som var kärnans i inlägget. Kvällstrött och förvirrad ☺️🙄.
Håller med både Claras inlägg och denna kommentar/tråd. Man vet aldrig vad någon kämpar med. Förväntningar och krav, vad man måste göra för att passa in. Känslan att inte vara älskad av sina föräldrar när man går sin egen väg. Men man har pengar på banken och kan betala för psykologen 😢 Men om lycka och framgång är lika med pengar och bra jobb, ja nej då är det inte synd om dessa personer. Men livet kanske är något annat än det?
Jag har lite svårt för identitetspolitik efter mina år i USA… Jag vet att jag är privilegierad på alla sätt och vis, men att pga det förlora mandatet att någonsin uttala mig (utom om hur dåliga män är) blir väldigt märkligt. Och tävlingen om vem det är mest synd om och vilka privilegier som är ”värst” är också intressant. Jag tänker att vi borde ha kommit längre än så 2021, men det senaste året har det ju varit värre än någonsin.
Jag tänker att det är självklart att man går igenom saker i sitt liv, priviligerad eller ej. Människor är elaka, människor dör, det händer saker som är jobbiga att hantera oavsett var man är. Men om man är priviligerad, då är det som att man spelar livets spel på en lättare svårighetsgrad än andra. Det innebär inte att det är svårt periodvis, men i sin helhet är det lättare eftersom du inte behöver fundera på de grundläggande behoven.
Jag håller med dig ”Fundersam” och tänker samtidigt på uttrycket ”Alla har sitt eget lilla helvete”. Och att allt är relativt, och med tanke på att du skriver en del om psykiskt ohälsa Clara så känns det här inlägget konstigt för mig, man kan aldrig veta hur en människa mår på insidan oavsett vart den är född och hur deras liv har sett ut. Och oavsett om man är född rik kan man må dåligt och leva med ångest av olika anledningar. Även om allt utåt sett har sett bra ut måste man väl få vara ärlig med att det kanske inte alltid har känts bra? Men samtidigt kanske jag tolkar det fel, för det känns ju lite ”modernt” att alla som ”lyckas” idag gärna vill berätta hur tufft de har haft det, men det kanske snarare är deras känsla av sina liv än våran bild från utsidan av deras liv? På papperet kanske allt ser tip top ut, men jag tycker att en människas känsla av deras eget liv är mycket intressantare..
Jag tänker också på detta. Att vara i en privilegierad position men ändå lida. Det finns ingen sympati för såna människor.
På ett sätt känner jag det är mer av ett privilegium att vara en underdog i dagens väldigt medvetna samhälle, för då är det okej om saker suger och man inte pallar men fantastiskt om saker går bra eller man ”gör något”. Men är man privvad går det fetbort, för man har skuld bara för att man existerar i den position man gör + finns det ett krav att man MÅSTE göra något av den positionen man har. Lyckas man inte känner man sig sämst, för det finns ingen ursäkt.
Det betyder inte att man ska låtsas vara en underdog, men att man kan lida ändå, för man är en människa.
Ursäkta, ett tillägg. Menar inte att det är ”mer” av ett privilegium att vara underdog (är ju inte det per definition), men att det på ett sätt finns överseende på ett annat sätt. Upplever jag.
Jag tänker att en BÅDE kan vara priviligerad i vissa avseenden, OCH ha fått kämpa. Bara inte att vi som har fler privilegier än andra kan säga oss vet ngt om hur det är inte ha dessa. Tänker att vissa privilegier, som exvis pengar (och klass), etnicitet, kön osv ÄR de facto privilegier, och att jag behöver äga det ansvar som mina privilegier ger mig. Det är inte samma sak som att det inte kan vara synd om mig eller att jag inte är värt sympati och förståelse- och inte som att vi kan utgå från enbart en persons privilegier när vi försöker förstå en människa.. Tänker om vilka privilegier var och en av oss har blir något vi kan intressera oss för, och inte något som vi dömer varandra utifrån, så blir det verkligt intressant och spännande!
Fast överklass har inget med pengar att göra. Egentligen. Överklass har med släktens historia, närheten till makt enbart pga din familj och kontakter att göra, tillhörigheten i överklassen är så gott som alltid ärvd. Överklass kan vara fattig eller rik men den har alltid en förfluten historia av maktpositioner eller makt i det dolda med sig. Överklass kan överklassens koder. I tal, intressen och rörelsemönster. De som säger att de inte är överklass när någon påtalar det är med största sannolikhet inte överklass. Överklassen skulle inte svara på ditt påstående, man talar inte om sådana saker, precis som man inte talar om pengar. Du kan bara ta dig in i överklassen om du gifter in dig (eller föds in i den). Det du vill sätta fingret på är en annan definition av klassamhället, den som det går att göra en klassresa i. Där är kapitalet det centrala och den politiska makten. Men det är något annat än överklass kanske man kan kalla den kapitalets klass eller maktklassen.
Hälsar en ingift 🙂
Det stämmer!
Överklass ”blir” man knappt idag. Däremot finns det skiktningar inom medelklassen och arbetarklassen. Jag och mina vänner brukar säga att vi kommer från välmående arbetarklass då våra föräldrar är arbetare utan högskole- och ibland gymnasieutbildning, men har genom kurser och erfarenhet arbetat sig upp några snäpp, har egna hus och åker på solsemestrar. Den
socialdemokratiska drömmen!
Men jättebra skrivet Clara, älskar dina inlägg i den här kalibern.
Intressant, L. Ekonomisk medelklass är ett annat sätt att beskriva det. Pengar underlättar det mesta, men det kulturella kapitalet och den oreflekterade säkerhet jag förnimmer hos dem som växt upp i akademiska hem (verkligen inte detsamma som pengar!) är en verklig skiljelinje.
Det verkar inte stämma. Så som Clara använder ordet ”Överklass” verkar vara korrekt. Kolla tex vad Wikipedia säger om ”Överklass” (sen kan man självklart ifrågasätta Wikipedias trovärdighet). Den betydelse som ni kopplar till ordet verkar vara en alternativ betydelse som inte används inom sociologisk forskning.
Wikipedia (som verkar lite ofärdig här) motsäger inte vare sig Claras eller den här mer komplicerande analysen vad jag kan se. ”Övre medelklass” är kanske det Clara är ute efter egentligen? Överklassen i traditionell bemärkelse är inte stor.
Tror som dig 😀
Clara beskriver något annat
Intressant inflik !
Exakt det här skaver för mig också i Claras resonemang, som jag i övrigt tycker har många bra poänger. Jag gick i skola med överklassen och trots att mina föräldrar är akademiker och tjänade bra var det tydligt att jag saknade tillhörighet. Du behöver dela en viss historia, ha ett visst namn, släktingar i historieböckerna, eller åtminstone själv varit med sedan förskolan. Annars är du aldrig en del av överklassen. Och för någon som ser den distinktionen är det inte ”rätt” att bli placerad i överklassen av någon annan. Även om man ser sina 1000 privilegier som kommer med att vara välmående medelklass.
Cecilia, du satte exakt ord på det jag ville säga! Anledningen till att folk värjer sig mot att bli kallade överklass som Clara skriver beror sannolikt på att de inte är det. Ekonomisk överklass kanske, men inte social överklass i bemärkelsen att man har ett historiskt kapital i sitt sammanhang. Du blir liksom inte per automatik överklass bara för att du råkar vara rikast i stan. Den rätta bemärkelsen på människorna i Claras exempel är snarast övre medelklass. Om man nu prompt ska gå omkring och klassificera folk rätt i ansiktet (vem gör det?)?
Gång på gång skriver du så jäkla bra texter. Fortsätt med det. Du gör skillnad och du är en motvikt till allt det ytliga och slätstrukna som vi drunknar i på sociala medier. Stort tack Clara!
Ditto 😍💪
Jag tillhör vad du skulle kalla priviligerad på många sätt pga av mina föräldrars arbeten. Däremot har jag varken kunnat ärva vare sig hus, pengar eller företag utan har fått skapa mitt eget liv. De fördelar jag haft har nog ffa legat i att jag inte blir hämmad i mer formella sammanhang och inte funderar över om jag gör rätt eller fel. Jag har också kunnat få hjälp av mina föräldrar att läsa cv och ansökningar. Och det är så klart fördelar.
Jag har pluggat och kämpat på utbildningar och jobb på samma sätt som mina jämnåriga. Vad jag presterat har jag gjort och inte någon annan.
Själv tycker jag att det viktigaste är att vi har en bra skola för alla där barn o unga får lära sig så mycket de kan utifrån sin förmåga. Att vi har studiemedel så att alla kan plugga vidare. Att utbildning är ”gratis”. Då spelar det du Clara tar upp mindre roll. Och om jag tittar på min gamla klass har flera vad man skulle kalla för bra jobb och karriärer trots att deras föräldrar inte var akademiker. Vissa har bättre jobb än vad jag har och så ska det vara!
I dagens skola har det visat sig att den enskilt största ”framgångsfaktorn” är elevernas socioekonomiska arv. Så nej, det räcker inte att all utbildning är gratis. Vi har fortfarande ett ojämlikt samhälle, och nej, det räcker inte att som individ bara kämpa hårt. Vi har olika utgångslägen.
Nej, dagens skola är inte lika bra på att sudda ut socioekonomiska skillnader som den var förr, innan 90-talets besparingar och marknadskonsert. Det var det jag ville visa på.
Men en bra och gratis utbildning för alla räcker långt!
Ja vi har olika förutsättningar att lyckas i skolan och klara av en utbildning, men de chanser som finns i detta vårt fantastiska land är långt större än i andra länder. Du får gratis skolgång i 12 år, inklusive allt material och skolmat! Därefter får du pengar av staten för att kunna plugga vidare och du får möjlighet att låna pengar i 6 år till detsamma. Vi måste också förstå att de fördelar som vi alla har är enormt mycket värt och absolut ingenting att ta för givet. Ni svärmor drömde om att få gå årskurs 8 och 9 för 60 år sedan, vilket hon nekades. Idag har barn och ungdomar oändliga möjligheter och det är ett hån mot de äldre att då säga att alla inte har möjligheter som de definitivt inte hade, pga att pengarna saknades. Där kan man prata om olika förutsättningar.
Mycket av det du beskriver anser jag vara stora fördelar pga din bakgrund. Genom att känna till vad som förväntas av dig och hur du ska bete dig sammanhang samt få hjälp med cv och ansökningar. Du har haft föräldrar som har haft kunskap att hjälpa dig. Att ge dig möjligheten att faktiskt se hur framtiden kan bli genom att själva vara förebilder för ett bra liv.
Jag kommer att tänka på när jag dejtade en kille i min ungdom som var flytt kriget i balkan i sin barndom och nu levde i en förort i Sverige. Själv var jag nybakad lärare och hade just fått mitt första jobb. Vi satt och pratade ett gäng i hans lägenhet. Jag berättade att jag fått jobb på en skola. Ok en praktikplats? Frågade hans kompis? Jag nej ett jobb. Vadå ett vikariat? Nej sa jag, ett riktigt jobb. Det var så långt från deras verklighet med ett ”riktigt” jobb. Det får mig att förstå att jag inte förstår men att det är min plikt att förstå mina privilegium jag har för att kunna hjälpa de med sämre förutsättningar. Klass, kön, etnicitet med mera HAR betydelse.
Gång på gång skriver du så jäkla bra texter. Fortsätt med det. Du gör skillnad och du är en motvikt till allt det ytliga och slätstrukna som vi drunknar i på sociala medier. Stort tack Clara! ❤️
Så bra skriver, det här skulle fler människor behöva ta till sig! Mitt i en känslig prick!
Ja!
Jag har länge fascinerats (och förfasat mig över) en viss fd president. Som lyckats framställa sig som underdog och antietablissemang. Som mångmiljardär och världens mäktigaste man.
Det verkar finnas en himla kraft i det där underdoggandet!
åh JA!!!<33333333 Det är ju det det är!!!!!
Du skriver alltid att dina föräldrar tillhörde en underklass, i alla fall som jag har uppfattat det. Men din mamma var utbildad sjuksköterska och din pappa lärare, så som jag ser det hade de ändå en okej ekonomi. Både jobb och utbildning.
Jag och min man är lärare och jag ser oss som medelklass, (som dock även har ekonomisk hjälp av våra föräldrar om det skulle behövas).
Jag fick mig en tankeställare förra veckan. Jag frågade mina elever vilka länder de har besökt förutom Sverige och landet de kommer från. Eleverna är vuxna och kommer från olika länder så som Somalia, Pakistan, Thailand och Syrien. De flesta hade inte besökt något mer land än Sverige och landet de fötts och vuxit upp i. Själv känner jag mig inte speciellt berest, har bara besökt Norge, Danmark, England och Österrike under de sista 20 åren. Men när jag som barn bodde hemma hos mina föräldrar under uppväxten åkte vi till USA och många länder i Europa, så i jämförelse hade jag ju varit i extremt många länder.
Vi åker även till mina föräldrars sommarstuga vid havet på somrarna och att ha tillgång till en sommarstuga är ju extremt lyxigt.
Tack för din kommentar. Vill i sammahanget påpeka att jag aldrig någonsin skrivit att mina föräldrar är underklass. Tvärtom har jag lyft fram att de var första generationen i sin släkt som fick utbilda sig
https://underbaraclaras.se/2020/03/07/jag-ska-alltid-veta-var-jag-kommer-ifran/
Här kan du läsa om du vill veta mer
Men du är medelklass med högutbildade föräldrar. Om det är något som ger barnen framgång i och utanför skolan så är det föräldrarnas utbildningsnivå. Strävan efter självförverkligande är också medelklass. Arbetarklassens strävar efter ekonomisk trygghet. Sett till ditt sociala kapital är du knappast en underdog du heller. Vilket du i och för sig inte heller påstår.
Att inte göra sig mindre än vad man är verkligen sant och något jag försöker eftersträva.
At våga ta utrymme och våga spela en viktig roll. Att våga visa att man har erfarenhet och inte förminska sig själv.
Kram !
Clara, så bra och klokt! Jag tycker att du har startat 2021 så starkt här på bloggen. Tack för att du lägger krutet här! Det känns så lyxigt att som bloggläsare få läsa dina klokheterna och ta del av dina vardagsglimtar. ✨
Jag tror det har med jantelagen att göra. Erkänna överklass och/eller ekonomiskt priviligerad tillhörighet (håller med person ovan här som påpekar att mycket pengar inte nödvändigtvis betyder överklass, mer än ekonomisk överklass då) innebär ju att säga ”jag har det gott ställt” -> kan tolkas ”jag är förmer” -> illa illa! Jag tänker att det också hänger samman med samma logik att det är ok (i Sverige?) att skämta eller tala nedsättande om dem ”över” i status, men inte tvärtom, liksom detsamma gäller för att lantisar kan prata illa om stockholmare men inte tvärtom.
Fast det stämmer inte. Snarare har det med en psykologisk mekanism att vi i princip alltid jämför oss med människor som har det bättre än oss själva och där blir blinda för de fördelar som vi lever under. Detta kombinerat med att vi (alla människor, inte bara välbärgade) ofta väljer en historia om oss själva som är något förskönande gör att vi vill se oss själva som hjälten som kämpar. Inte Jante. Däremot kan den kulturella kontexten spela in i vad vi anser vara ”hjältemodigt”, det ger jag dig. I väst tenderar det att vara en individualistisk saga: hjälte övervinner hinder och belönas. I öst är den mer kollektivistisk: hjälte offrar sig för ”the greater good”.
Gud vad intressant!
Hur vet du det? Att det är den psykologiska mekanismen det beror på alltså?
Flertalet studier inom psykologi och sociologi pekar åt samma håll trots olika utgångspunkter. Instagram (och andra sociala medier) använder denna mekanism när de bygger sina algoritmer: sannolikheten att du följer fler än antalet som följer dig är betydligt större (de är få som har omvänt förhållande) vilket i sin tur påverkar vilka inlägg du kommer att se. (Det var en diskussion tidigare där influencer tyckte att instagram inte prioriterade deras inlägg, men det kan man lätt visa med matematisk modellering att det påståendet inte stämmer.) Vill man reducera upplevelsen av ”att alla andra har det bättre” då ska man vara noga med vilka man följer och sedan bara läsa deras inlägg (och inte scrolla). Den kallas för reward-equation.
Jag tänker så mycket på detta också. Jag har det betydligt bättre ställt än vad mina föräldrar någonsin haft. Vad är det för bild av livet som mina barn får, med resor, upplevelser, möjligheter och mycket andra saker som jag bara kunde drömma om som barn?
Helt och hållet rätt! Började nästan grina när jag läste detta.
Haha! Kan typ kvala in på topp 10 bästa svenska blogginlägg genom historien. Grattis till insikter och utsikter! Blev på svinbra humör av att läsa detta. Själv har jag nog en fot i varje läger tror jag.
Mina föräldrar är båda kommunalarbetare utan varesig grundskoleutbildning eller kulturellt kapital. De kommer från förorten i Göteborg med föräldrar med missbruk och psykisk hälsa. Men fan vad de har kämpat för att ta sig uppåt i den sociala hierarkin. Tog ett banklån och köpte hus ute på landet. Lämnade släkt och vänner och bröt mönstret av dysfunktionella familjerelationer genom att försöka skapa sig ett svenssonliv. När jag var liten var min pappa aldrig hemma för han jobbade övertid på Spårvägen i Göteborg för att ha råd med det dyra huset (kostade 1 miljon). Detta har i sin tur möjliggjort min egen klassresa. Från arbetarklass till medelklass, fy fan vad jag har kämpat. Sociala koder, klädstil, mitt sätt att prata på, var jag bor och om ett år har jag avslutat min akademiska examen. Jag är även gift med en man från den övre medelklassen och mina barn kommer att växa upp med ett helt annat socialt arv tack vare mina föräldrar som lyckades bryta de präglingar som gått i arv i generationer. Jag satt och funderade på det häromdagen att.. nu är jag ju inte, som du beskriver i texten, den där underdogen längre. Det är ovant! Jag har ju skaffat mig en massa kapital, både socialt kulturellt och i form av pengar. Fy fasen vilken resa. Det tog mig ungefär hela mitt liv (jag är född -85).
Tack för den här texten Clara, det är ett så sjukt intressant ämne! Men tabu.
Jag känner igen mig en hel del i det du skriver Sandra. Är själv född i mindre stad i Norrland där jag aldrig behövde reflektera över klass, trots att mina föräldrar var arbetare. Vi saknade aldrig något men hade heller inget stort överflöd. En vecka i fjällen, utan utförsåkning för det var för dyrt, på våren, och några veckor i husvagn på sommaren var våra semestrar. Varken bättre eller sämre än mina klasskompisar. Flyttade som vuxen med barn och sambo till hans barndoms trakt Göteborg och fick en chock över klasskillnader. Vi valde av olika skäl ett område vi tyckte såg fint ut och hade bra kommunal skola. Men OJ vilken skillnad det är på dem som bor här jämfört vad jag varit van vid (ändå bott i fem olika städer i Sverige innan). Sånt fokus på att visa upp rätt adress, rätt bilmärke, rätt titlar, rätt kläder, rätt fritidsaktiviteter, rätt semesterresor och rätt umgänge. Och i sin iver att klättra drar många sig inte för att sparka neråt. Så kluven inför vad detta gör med mina barn. Vill att de ska växa upp till ödmjuka, självständiga individer men kan jag dra ut guldskeden de nu har i munnen för att bosätta oss på ett annat ställe där de får en mer nyanserad bild av världen men kanske inte lika bra förutsättningar (läs bra grundskola och tillgång till bra gymnasium, högskola och universitet)? Låter kanske snobbigt, men alla vill vi ju ge våra barn den bästa skolgången för att ge dem möjligheten att forma sitt liv fritt senare.
Åh jag känner igen mig i det ni skriver! Jag blir alltid lite matt när jag tänker på att mina eventuella barn skulle vara medvetna om klasskillnader på ett sätt jag inte var när jag växte upp, i en mindre stad i västerbotten. Jag är uppvuxen väldigt arbetarklass-svensson, pappa inom skolan och mamma inom vården. 80-talslhyresrätt i miljonprogramsområde, inga pengar men saknade inget. Jag levde som exakt alla andra. Barnen som
levde på vischan utanför stan, med traktor och moped, var de vi tänkte ”hade pengar”. Det var ungefär så långt min horisont sträckte sig. Jag känner inte igen mig alls i de som pratar om hur viktigt det var med vissa märken i tonåren, det fanns inte i min närhet. Men som en
jämförelse, mitt ex var uppvuxen i en arbetarfamilj i Stockholms innerstad och herregud vad han vuxit upp medveten om allt han inte var. Det hängde med upp i vuxen ålder för honom, hans nästan förlamande rädsla av att ”vara fel”. Oavsett om det handlade om bordsskick, kläder eller småprat, det hade präglat honom så otroligt mycket. Medan jag hade samma klassbakgrund som honom sett till inkomst och status, men var helt förbryllad kring vissa av hans nojor. För jag visste inte ens att jag borde ha dyrare jeans/äta med vänster hand/bjuda på vin över en viss summa/småprata på ett visst sätt? Så hur kunde jag då oroa mig? Och nu bor jag i Stockholm och tänker att om jag får barn så kommer de barnen jämföra sig på ett sätt jag aldrig gjorde. Herregud jag måste flytta.
Åh Clara. Du är så bra! Kan du inte börja engagera dig politiskt? Det behövs kloka människor som du där.
Tack för det! Jag kommer från en solklar arbetarklassbakgrund, den enda i min släkt med ”högre” utbildning är min mormor som läst någon form av högskoleutbildning (tror jag, det är självklart ingen man pratar om). Jag är den första i min släkt som läser på universitetet och jag gör det nu som 36åring, de flesta i min klass är närmare i ålder till mina barn (12 & 14 år gamla) och har en helt annan bakgrund än mig. Många av mina ”klasskamrater” tar helt för givet att alla har den senaste mobilen och en laptop, allra helst en från Apple. I studentlägenheten finns ofta även en stationär dator att spela på med dubbla skärmar. Idag diskuterade vi samhällets digitalisering i relation till vem som kan nyttja alla dessa e-tjänster som myndigheterna inför och vilka som hamnar utanför, det var helt nytt för många. Det är så viktigt att lyfta dessa klassperspektiv och föra dessa diskussioner både på ett personligt plan men även på samhällsnivå, vilka kan delta i samhället och vilka lämnas utanför? Att börja med sig själv och se sitt eget privilegium är en bra start!
Bra rutet!
Jag tänker ofta på ett gammalt avsnitt av Spanarna, där Per Naroskin har en spaning om att alla tycker sig vara David, ingen ser sig som Goliat. Så sant, märker det så ofta.
Håller med dig där. Att komma från ett hem med föräldrar som har utbildat sig (även om de var de första i sin släkt – vilket är mer regel än undantag bland de jag känner) är ju inte att vara underdog. Med den bakgrunden är man i mina ögon snarare privilegierad och ligger 50 meter före alla de som kommer från hem med outbildade föräldrar som är fattiga på riktigt. Men eftersom jag också bott i Norrland känner jag igen det där nedärvda lite skeva underdog- och klasstänket som var vanligt förekommande. Att tycka att alla andra (”rika”) minsann har fått så mycket gratis. Och så är man helt blind för sina egna ingångsvärden och att alla prioriterar olika, vilket också ger olika utfall, ekonomiskt och socialt. Bor i välbeställt område med många högutbildade. De flesta har haft en utbildad förälder, oftast första generationen, men en del har också outbildade föräldrar. Tror snarare det kan vara en hämsko att klamra sig kvar vid en bild av sig själv som offer.
Jag håller med! Upplever ofta att människor tycker att alla andra har privilegier, men att ens egen familj minsann fått kämpa. Och att vissa typer av otroliga fördelar inte riktigt är verbaliserade och kanske sånt man tar för givet. Vi är dåliga på att se våra egna privilegier.
Såklart finns det olika typer av kapital och verkliga klasskillnader, pengar spelar enormt stor roll osv. Är helt med på det. Men det finns också andra rena privilegier – tycker jag- som spelar stor roll för ens trygghet, och upplevelse av tillvaron, hur modig man vågar vara, hur rädd man är för att bli sjuk osv. Ett är ju att bo kvar på en plats och ha oceaner av kontakter, om det så är en liten by. Många förfasar sig över dyra lägenheter (jag med) men ett hyreskontrakt måste ju vara lyx idag, hur får man ens det? Ett obelånat boende liksom! Upplever att en del stör sig så över vad andra har, och sedan drar fram värsta essen ur rockärmen: en släktgård med skog, hela släkten på samma ställe, ett gemensamt sommarställe vid en sjö. Just att ha släkt kan för en utan släkt vara värsta lyxen (förutsatt att de är snälla då): att få låna bil, eller verktygslåda, få komma hem på middag en vanlig dag. Eller att ens släkting hämtar en barn på förskolan nån gång. Det är ju nåt massor av människor tar för givet, men för alla som inte har det är ju det mer ouppnåeligt och värt, än en ägd lägenhet eller en examen eller en betald barnvakt.
Skriver under på det. År 1850 blev det skolplikt i Sverige. Så det är inte så lång tid i mänsklighetens historia som vi människor gått i skola. De flesta barn i början av 1900-talet gick ungefär 4 till 6 år i folkskolan, men inte var alla fattiga och utan status för det, det fanns de som växte upp på stora och välmående gårdar till exemepel. Det var inte många yrken som borgarna kunde få. De kunde bli lärare, sjuksköterskor, läkare, apotekare, präster och några till yrken.
På 1960-talet kunde se flesta som var motiverade och hade lite ”läshuvud” få en högskoleutbildning och de kunde välja sitt yrke. Så nu blev det en stor medelklass i Sverige. Men att haka upp sig på att föräldrarna var första utbildade generationen i släkten känns lie märkvärdigt. Sant och intressant utifrån Sveriges och många andra länders utveckling, men inget som sticker ut speciellt från just ens egen familj. De flesta i min ålder har föräldrar som är först ut i släkten med en lång utbildning.
Sen var det inte alltid helt lätt att växa upp som ”societetsfamilj”. Min svärfar kommer från en fin familj. Han är född 1938 och då var det bara en liten del av barnen som hade en lång skolgång. Han hade svårt för sig i skolan, gillade mest praktiska ämnen men han fick inte bli elektriker som han önskade. Nä, han fick kämpa sig igenom en teoretisk utbildning i Lund och blev lärare i So-”ämnen i gymnasiet och högstadiet. Det var otroligt kämpigt att få till de studierna.
Barn med funktionshinder får kämpa mer än många andra, även om de får mycket hjälp hemifrån
Under min uppväxt var jag en invandrarunge, jag kunde känna förakt från en viss typ av människor, det fanns glåpord. Det gör att jag ibland känner jag mig som en vit färgad, annorlundaskapet som inte syns på huden, men finns där under. Men det är en falsk underdogskap. Minnet lever kvar, men det är inte så jag bemöts längre. Tack vare det dåliga bemötande som jag mötte som barn har jag lättare att se förbi skal, hur vi skapar utanförskap men känner samtidigt skam över min egen feghet när jag inte vågar trotsa normer utan glider med för det är så lätt och skönt att vara med.
Bra skrivet!
Jag tycker att det är spännande var instinkten att greppa om underdog-perspektivet kommer ifrån. Själv ser jag ofta att jag har makt över/status i situationer jag befinner mig i, medan vissa i min närhet som kommer ifrån något högre skikt upplever en högre maktlöshet, även fast både det kulturella och ekonomiska kapitalet är högre. Jag tänker att det kanske handlar om vad någon här ovan nämnde, att psykologiskt så jämför vi oss ofta uppåt – eller kanske att det går att jämföra sig både uppåt och neråt, och beroende på vad vi har för vana att göra påverkar det hur ofta/mycket vi känner oss som underdogs? Om man kommer ifrån ett sammanhang där man haft det gott ställt men alltid stått i relation till de som har det bättre ställt är det klart att man får en självbild som underdog. Då är det kanske inte smakfullt att basunera ut den eller måna om den självbilden i relation till folk som har/haft mindre resurser, men det är ändå lätt att förstå mekanismerna bakom. Vilken kontext befinner sig personen i, vilka jämför sig personen med? Såklart är det viktigt att syna sina privilegier, men jag tycker också att det är intressant att läsa om perspektiv av att uppleva underdog-känslor trots att statusen är hög.
Fast såklart, om det är just i relation till när privilegier påpekas så är min kommentar kanske inte så relevant.
Superbra !
Med privilegier följer makt och därmed ett ansvar. Finns ganska konkreta saker att göra där som jag försöker tillämpa i min vardag (chef, 42, medelklass, Sthlm) : alltid få koll på vem som har minst makt i mötesrummet o se till att peppa den lite extra, inte använda svåra och snajdiga ord som gör att äldre medlemmar i vår organisation känner sig utanför, alltid se till att inte ordna aktiviteter som kostar för barnen o kompisar så folk slipper känna ekonomisk stress osv osv !
Fint!
Tack för ett tänkvärt inlägg! Mycket av det du skriver kan appliceras på dom influerare som är stora just nu. Som tjänar stora pengar på att såna som jag köper sakerna dom rekommenderar. Deras affärsidé är konsumtionshets. Om man har en sån business måste man tåla kritik och ha förmåga att rannsaka sig själv
Men det handlar ju också om vilket perspektiv man har och vad man utgår från. Finns ju ingen solklar uppdelning utan det är ju väldigt subjektivt vilken klass man ”kommer från” eller ”tillhör”.
Dock bra att reflektera över sin egen resa och var man står. Det upplever jag att det är för få som gör idag. Men jag tror man ska passa sig för att försöka placera andra människor i fack utifrån sin egna subjektiva värld.
Wow vad sant! Det här fick bli en screenshot så jag kan ta upp den ibland och påminna mig själv om hur läget faktiskt ligger till. ☺️💪 Ibland när du ryter ifrån är du ett så himla spirit animal, Clara. Tack för det! 🙌
Toppenbra inlägg Clara!
Så bra uttryckt. Privilegierade människor tänker inte på allt de får med sig av sociala koder och kontaktnät. Sådant som andra får lära sig på egen hand med en del misstag och missförstånd på vägen. Dör det inte finns någon som fixar sommarjobb, hjälper en med läxorna, borgar för lägenhetslån, sticker åt pengar om det kniper osv, osv. Inga flashiga semesterresor, ibland inte pengar till pålägg på smörgåsen. Ingen dyr fritidssyssla med skjutsbehov. Många förstår inte ens att alla inte har det så förspänt. Lite provocerande.
Så sant så sant . Vad bra du formulerat det jag känt och som skavt när människor med privilegier låtsats ”underdogga”sig. Bra skrivet 👍
Så bra skriver! Tack för att du skriver om sånt här, ryter ifrån 🙏🏻
Intressant inlägg! Men vad är överklass idag? Klassgränserna suddas ut. Att till exempel vara adlig är inte längre lika med pengar.
Sen finns det ju för och nackdelar med allt. Att bära ett efternamn kan innebära förväntningar vad man ska prestera. Har min inte intresset eller lyckas uppnå förväntningarna mår säkert många dåligt. Det är nog det som menas med ”dok” med ett efternamn. Kommer man inte från den miljön kanske man inte förstår att det är jobbigt när man får ”allt serverat”, likaså att en som är infödd i en miljö har svårt att förstå hur jobbigt det är att ta sig in utan kontakter och pengar.
Jag tror därför det alltid är bra att vara ödmjuk istället för att identifiera sig som underdog eller se ner på de som inte är infödda i en bransch. Man kan lära sig mycket i en miljö där folk från olika bakgrunder träffas.
Bra inlägg!
Jag undrar hur framtiden kommer att bli i Sverige i spåren av ökad ojämlikhet både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Vi lever idag väldigt segregerat och de som redan har får allt mer och de längst ner på stegen hänger inte med.
Jag har rört mig från arbetarklass till övre medelklass till medelklass och kanske nu är kvar på lägre medelklass eftersom har hyfsat kulturellt kapital men kommer att få byta arbete av hälsoskäl. Det är intressant med klassresor, både uppåt och neråt. Medelklassens ängslighet kanske handlar om just det, rädslan att åka in i den mörka mer slitiga garderoben igen?
Jag kommer från ett normalt Socialdemokratiskt arbetarhem i norra Norrland. Jag saknade inget, men vi hade inte lyx. I min värld har jag i mitt hjärta alltid varit medelklass. Inte underdog – snarare priviligerad. Trott det. Identifierat mig som det… Jag jobbar statligt och tjänar ca 30 före skatt och är ensamstående förälder, men har ändå tänkt att jag har det bra! Medelklass. Och jag träffade kärleken. I min sits. Och vi ville slå ihop våra familjer. Totalt är vi åtta, så hus var aktuellt. Först på banken kom insikten. Insikten om att det lån vi beviljades inte räcker till ett hus. Insikten om att jag faktiskt inte alls är medelklass rent ekonomiskt. Vilken identitetskris! Vi är nu särbos. Kan flytt ihop sedan när några barn lämnat boet. Om 5-6 år. Det känns sorgligt och väldigt konstigt. När blev jag underdog?!?!
Instämmer helt! Jag har också gjort en resa från arbetarklass bakgrund till att vara den första i släkten som utbildat mig och är nu högre tjänsteman. Jag tänker ofta på hur tacksam jag är över att jag vågade utmana mig själv och ta steget.
Ett tillägg jag vill göra som jag tänker mycket på är att många jag träffar som är födda in i en priviligerad värld inte verkar upplevs någon tacksamhet över det. Det provocerar mig väldigt mycket att de ofta är otacksamma och även missunnsamma mot andra. Det är väl nått allmän mänskligt med att bara se det man inte har istället för det man har. Jag kan dock ändå inte låta bli att tänka att det är så bortkastat att de ska få ha det så bra men inte uppskatta det när det finns andra som skulle göra allt för att få ha en bråkdel av vad de har.
Jättebra text Clara! Jag har reagerat på detta själv. Håller med om att det är tråkig när påstådda underdogs tar plats på bekostnad av dem som är underdogs på riktigt.
Det här är ju precis det som BLM handlar om. När folk skriker all lives matter känner jag: Ja, det är ingen som har sagt att det inte gör det. Att vara vit betyder inte att man inte kan ha haft en taskig barndom, utsatts för övergrepp och överlevt all möjlig skit, men är du vit så har iallafall din hudfärg aldrig varit ett ytterligare ett problem i ditt liv. Man behöver förstå att bara för att man är vit eller överklass som i inlägget här behöver det inte betyda att man har haft det lätt, men man måste erkänna att hudfärg eller pengar inte varit ett problem.
Många intressanta tankar! Jag har själv tänkt på att det ibland är lite lustigt vilka som vill se sig som underdogs, och att de som verkligen är det är inte lika snara att framhäva det. Men det finns förstås många aspekter och sätt en kan vara underdog på. Kanske är det inte så lätt att se på vilket sätt andra tycker att en är priviligierad?
Fast att vara rik och överklass är ju inte samma sak. Bor i ett välbeställt område, många börs vd ar och mångmiljonvillor men några riktiga överklassfamiljer är det få av. Men det kanske mer menar folk med gott om pengar när du tänker överklass inte släktnamn familjetillhörighet markegendomar osv. Är man inte överklass så blir man såklart ställd av din fråga.
Viktigt perspektiv! Jag skulle gärna höra hur du och andra läsare ser på det här i förhållande till att vara barn?
Jag har nämligen alltid varit priviligerad i förhållande till de sammanhang jag har befunnit mig i. Och den enda känsla jag minns från barndomen är skam. Skam för att vara bortskämd, skam för hur vi bodde, vilka resor vi genomförde, över att få hjälp med sommarjobb och läxor. Skam över hur mina föräldrar kunde hantera pengar, över deras position i arbetslivet mm mm. Minns att jag ofta ljög för att vara som alla andra.
Med detta sagt – jag vet mina privilegier och förhåller mig till dem idag. Men jag funderar ibland på hur jag kan skapa en medvetenhet hos mina barn, som inte leder till skam utan respekt, ansvar och frihet. Hur tänker ni andra?
Åh vad jag känner igen mig! Låter som min barndom.
Jag tror att varje liv har sina svårigheter och att växa upp innebär att man på ett eller annat sätt måste hantera sin bakgrund. Att växa som människa är också att kunna sätta sig in i andra människors situation och att se saker från olika perspektiv där ett är att vara underdog, ett annat att inte leva upp till släktens anor, ett tredje att växa upp i en miljö där ens föräldrar är annorlunda osv osv. Det är väl för att få olika perspektiv och insikter som man läser böcker och ser på film!
Detta var det finaste och klokaste jag läst på länge!
Igenkänning på Therese kommentar, 🙂
Kommer också från en privilegierad uppväxt med hemvist i ”stora fina gamla huset” (eller mer än ett hus, i mer än ett land). Min farfarsfar blev övertygad om det orätta och onda med ärvda privilegier och gjorde uppor och ville väcka medvetenhet om att familj, position, klass, pengar etc medför ett stort ansvar för dem som inget har eller har väldigt litet. Denna medvetenhet var uttalad, vi visste att vi hade det bra och att det med detta kommer ansvar. Familjen hade barnhem, underhöll missionärer mm och allt skulle vara jämlikt och demokratiskt etc (idag ser detta lite annorlunda ut men finns i en nutida form). Men visst har det funnits en slags skam över det hela också. Pikar från lärare i skolan om familjen (som jag ju först inte ens förstod) mm. Men samtidigt en stolthet över gammelfarfar och gammelfarmor som gjorde ett medvetet val i en tid då det sannerligen inte var lätt. Att som kronprinsessan Victoria stå och säga ungefär: ”Jag är som alla andra/Jag är helt vanlig” blir ju endast pinsamt och dessutom respektlöst. Samtidigt som det visar på bristande insikter om hur ”vanligt folk” har det. (OBS jämför mig ingalunda med detta fruntimmer men om man inte är ”vanlig” och lever i de omständigheter som är vardag för de allra flesta är det endast konstigt och respektlöst att påstå det. Om man aldrig behövt oroa sig för hur hyran skall betalas, för hur man ska kunna ordna matsäck och skridskor till skolutflykten, gått arbetslös eller slitit ut sin kropp i tungt arbete etc så kan man inte sätta sig in i det heller på riktigt). Jag håller för övrigt med om att ”överklass” och ”vara rik” ingalunda är samma sak. Claras inlägg kanske något luddigt? Eftersom hon själv gått från ej så välbeställd till att tjäna bra med pengar vilket hon ofta framhåller. Hon har väl inte gjort en sk ”klassresa” annat än ur ekonomisk synvinkel. En ekonomisk ”uppkomling” kanske man kan säga, och det är ju inte alls samma sak. Även om jag personligen tycker att med pengar (oavsett om de är ärvda eller man har arbetat ihop dem själv) kommer ansvar för de som inte har. Och hur gör man med sina barn? Kanske som min farfarsfar? Talar om det med ödmjukhet. Väljer att använda såväl pengar som kontakter till att verkligen göra gott i världen både i akuta situationer och i långsiktiga arbeten i denna värld där så många har det svårt. Väljer en livvstil för familjen där man inte ”lever i lyx” utan lever för andra. Då blir ens medfödda privilegier inte en (samvetets) börda utan ett pund att förvalta för allas bästa så långt ens möjligheter och inflytande når i världen. Låter detta pompöst? Jag hoppas inte det. För vi vet att vi gör mycket gott för många. Vi är med och förändrar, förbättrar och förnyar människors liv varje dag. Människor som också får bättre förutsättningar och kan ge det vidare till sina barn. En droppe i havet kanske? Men många bäckar små gör en stor å. Konkreta saker som mina barn gör är att aldrig ge materiella presenter på kalas utan istället skänka tex en ko till en familj i Afrika och ge gåvobeviset till sin vän på födelsedagen. Det här brukar alltid uppskattas och ger möjligheter att tala om hur andra har det i världen och vad man kan göra för varandra. Även ganska små barn brukar tycka om att ha ”fått en ko i Afrika” på sin födelsedag. Sen gör mina barn ofta en egen present som ett ”ko-armband” eller nåt som födelsedagsbarnet kan ha för att minnas sin ko som ger mjölk långt därborta (eller kycklingar eller ett skolår eller matpaket eller sjukhusvistelse vad man nu väljer, finns flera organisationer man kan gå igenom som tex PMU) Att man sedan kan få kämpa i livet med allt möjligt oavsett härkomst, ekonomisk situation, hudfärg etc behöver vi inte ta i från varandra. Pengar och status, kontakter och övriga omständigheter kan avhjälpa en hel del bekymmer men sannerligen inte allt. Tänker att vi inte kan döma andra för hur de upplever sina liv. Inte heller befalla dem att känna/tänka/vara på ett sätt vi själva anser vara passande för deras specifika klass/status/omständigheter. Vi kan bara leva så insiktsfullt, medvetet och ärligt, ödmjukt och generöst som det står i vår makt att göra. Och alla kan alltid göra något för en medmänniska. Även utan ”familjenamn”, pengar etc.
Ja men att få en ko i ett annat land i födelsedagspresent, då måste barnen som dina barn umgås med komma från mer välbeställda kretsar. Det hade hur fin tanken än är kunnat bli ett hån i andra delar av landet.
Stark igenkänning!😉, och tänker att man behöver nyansera denna intressanta diskurs med att frilägga skuld genom att skapa en medvetenhet och gemenskap och öppen diskussion. Genom att prata över olika bakgrunder så blir de en ökad förståelse och värme för varandras olika förutsättningar. Tror på öppna samtal utan fördomar man vet ju aldrig var människor har för olika ryggsäckar. Man kan ju inspireras av varandra istället för slåss om underdog perspektivet istället få folk att generellt växa. Jag var väldigt blyg som barn vilket hindrade mig då men som jag övervunnit delvis på grund av människor som just vart öppna och inspirerat in i värmen.
Kan inte du bli statsminister? Hade röstat på dig 😉 kloka ord!! Kram!
Ooooh…. tycker liksom att lungorna blir lättare och luftigare när jag läser dina ord. Håller med dig, och känner också att jag behöver påminnas. Offerallen är så lätt att glida in i, men man blir sannerligen inte varken lycklig eller en trevlig person när man har den på sig. Tack för att du ryter, älskart! <3
Word Clara! 👏🏾👏🏾👏🏾
Vill då vara lite mot strömmen och förklara beteendet som ett normalt försvar. Medvetenheten, om att ens eget försvar i ”jag har inte fått allt serverat” skulle förminska den kamp som mindre privilegierade för, tror jag inte existerar.
Det här påminner mig om när Ebba von Sydow sa att hon tillhör arbetarklassen för att hennes föräldrar alltid arbetat väldigt mycket… 🙈
Kom att tänka på när Anne Ramberg förklarade att en uppväxt på Östermalm inte innebär att man är överklass, hennes mamma gick ju till NK istället för att ta spårvagnen.
Jag vill påpeka att de finns en diskurs på området, de ju vara aspekter som man blivit mobbad dylikt trots materiella trygga aspekter. Jag menar att de är således viktigt att belysa flera aspekter av underdog perspektivet som gör att en person hindras på olika sätt. Jag förstår dock ditt resonemang och tycker generellt att offerrollen är alltför frekvent när man ser på Facebook och dylikt och de är alltför många som iklär sig den koftan och att de givetvis är destruktiv på många sätt.
Jättebra inlägg håller med om de mesta.
Men tänker också att det finns så många aspekter till möjligheter i livet. Man kanske inte föds fattig och man haft allt materiellt man behöver. Men man kanske förlorade en nära anhörig tidigt. Man kanske hade all press att läsa till civilingenjör men det passade inte utan man valde att gå emot och välja en egen bana som tex jordbrukare. Man kanske har en diagnos som inte ens blev utredd för de passade sig inte. Man kanske haft väldigt höga krav och slitit med psykiskohälsa.
Kanske hade man frånvarande föräldrar och inget stöd även om man ej var fattig.
Allt är relativt. Vi har gratis skolgång i Sverige samt skolplikt vilket gör att alla är privilegierade och har långt mycket mer möjligheter än i de flesta länder.
Jag älskar när människor är stolta för vad de åstadkommit och önskar att alla var det oavsett bakgrund.
Älskar att du ryter ifrån!
Clara, förstår din argumentation men förstår samtidigt andra sidan av myntet. Jag tänker att ofta när jag hör kändisar/influensers eller andra som vill tona ned sin bakgrund ska det ses i ljuset av att det finns kritik mot hennes insatser (för oftast är det en tjej som kritiseras) att: ”hon fick ju startkapitalet till företaget av sin pappa”, ”hon kan ju marknadsföra produkten hos alla kända kompisar” etc. Små pikar som alla insinuerar att EGENTLIGEN skulle nog företaget/idén etc inte vara livskraftig om hon inte hade den sociala infrastruktur eller klass som kunde bära upp den. Och sådana pikar kan i alla fall jag förstå att någon som kämpar för ett företag vill värja sig emot!
Det är var något av det bästa jag läst på länge! Heja Clara som lyfter det här.
Du och många av dina kollegor i branschen pratar mycket just nu om privilegier. Många av er lyfter det som något fult (så uppfattar jag det). Att någon reagerar kraftigt över att klassas som överklass är kanske inte så konstigt om denne jobbat hårt för att komma dit?
Personligen ser jag inte något som ett privilegium om jag själv jobbat hårt för att ha kommit dit. Ska man inte vara stolt över det man har åstadkommit? Jag hade också kunnat ta på mig en offerkofta och skyllt på både det ena och det andra under min uppväxt, men jag gjorde val i mitt liv för att motverka det jag utsattes för. Jag har gjort livsval och arbetat hårt för att komma dit jag är idag. Jag ser det som att mitt arbetet burit frukt, inte att jag är priviligerad. Självklart finns förståelsen för att alla inte har gjort samma resa och har det mindre gott ställt, men just att det är ett privilegium är väl det jag har svårt att se varför ni kallar det.
Jag tvivlar inte på att också den som är född med silversked i mun behöver jobba hårt, utbilda sig, kämpa sig fram. Men det gör ju ALLA! Att inte förstå att ALLA behöver kämpa men att några börjar femtio meter framför de andra i hundrameterssloppet – det är insiktslöst. Det ÄR ju det som är privilegier. Att förvisso kanske arbeta stenhårt men ha bättre förutsättningar för att göra det också.
Det finns många filmer för att visa att samma kamp inte leder till samma resultat för alla. Här är en v dem: https://m.youtube.com/watch?v=hD5f8GuNuGQ
Intressant inlägg! Och intressanta kommentarer och perspektiv i kommentarerna.
Jag är uppväxt i en av Sveriges mest välbeställda stadsdelar. Mina föräldrar har båda arbetarklassyrken och jämförelsevis hade vi väldigt lite pengar att röra oss med. Även vår bakgrund är ”arbetarklass”. Vi hamnade där av en slump.
Hursomhelst. Jag har utifrån mitt perspektiv full förståelse för skillnad mellan att vara materiellt välbeställd och faktisk överklass, och har växt upp bland en mix av personer i dessa grupper, mer nyrika och sen de som varit välbeställda och högt uppsatta i samhället i generationer.
Grejen är att jag kan se att när det gäller folk som är framgångsrika i samhället är det ganska ointressant med denna distinktion och det hade inte gett så mycket om Clara hade broderat ut i detta. I vuxen ålder så ser jag den ena efter den andra från min högstadieskola som på ett eller annat sätt är jättekänd/erkänd inom typ musik, influencerskap etc. Alltså verkligen väldigt stor andel av alla som är i min generation och ”stora” idag. Jag tror att vi i vårt lilla land har så väldigt mycket mer möjligheter till svågerpolitik än i större länder… Alltså alla dessa människor är verkligen begåvade på sina sätt men när man vet vilken skola de gått i, vilka deras kompisar var och är och vilka deras föräldrar är (även om de inte är överklass så är de oftast typ erkända i ”branschen”), så får man liksom en fadd smak i munnen. För det finns väldigt många andra begåvade som inte fått samma räkmacka och därför inte pallat. För räkmacka är precis vad det handlar om, även om det inte grundar sig bara i pengar utan mycket i kontakter och andra resurser. Även jag som ju haft privilegiet (kändes inte så då dock 😓) att gå i Sveriges typ bästa kommunala grundskola med endast barn med enorma resurser hemifrån har såklart dragit fördelar av det. Och nu är jag högskoleutbildad och privilegierad och har inga problem att se det.
Tänker mig att hela diskussionen som förs här om huruvida personer som har denna sorts bakgrund förminskas när det gäller deras ”lidande” under livet är rätt ointressant. Man kan beskriva och dela med sig av sina lidanden på ett intressant sätt som ger något till de personer som tar del av det, utan att beskriva sig som underdog. Och det skulle va klädsamt om NÅGON av alla dessa räkmackekändisar (förlåt om det låter hårt) kunde någon gång nämna att de hade väldigt lätt att bli framgångsrika på grund av XYZ jämfört med medelsvensson. Det betyder inte att de är obegåvade eller att de inte arbetat hårt. Alls. Bara att de inte behövde kämpa lika hårt som någon som inte redan hade allt inom räckhåll.
Men beror det inte också på synvinkel? Att vissa människor skulle börja 50 meter före i loppet enbart på grund av rikacfamiljens, efternamn, mm. ger ju inte hela bilden. Jag tycker synvinkeln blir lite väl snäv här. Snarare skulle jag vilja tänka att alla kämpar, på sitt sätt. Även de med fina efternamn t.ex.
Kolla tex hur det ser ut på universiteten. Vilka tror du får doktorandplatser? Barnen till professorerna eller random Rinkebysnubbe som försöker komma upp sig? Vem syns i tv4? Tex Andrea Brodin och Emilia de Porat, en slump? Vilka får chans att arbeta med media, jobba på Svt, skriva för DN etc? Läs namnen så ser du. Betydligt fler har ”rätt efternamn” i förhållande till intressenter av positionerna.
Emilia de Porets pappa Robert Andréen kommer från en arbetarstadsdel i Göteborg, pappa tekniker på varvet och mamma (deltids-)sömmerska. Så först i släkten med att utbilda sig – hade toppbetyg, har jobbat hårt och lyckats extremt väl. En selfmade man helt enkelt. Mamman är lågstadielärare från Gävle.
Poängen är att man inte behöver gå särskilt långt bak hos de flesta svenskar för att hitta enkla underdog-bakgrunder. När studiemedel blev tillgängligt för alla på 60-talet var det helt plötsligt möjligt för alla att studera trots bakgrund.
Då hade det varit mångdubbelt mer intressant att se hennes pappa i tv4! 🙂
Sen innebär inte ett fritt studieval att högre studier per automatik blir jämlikt för befolkningen som helhet. Det är därför det finns en högre procentandel barn med akademikerföräldrar på medicinska utbildningar liksom inom psykologi- jurist och tekniksvängen. Det är ingen slump att arbetarbarnen väljer yrken såsom lärare, socionom och sjuksköterska.
Nä men det jämnar ju ut förutsättningarna. Det är klart att läser man inte hemma eller om man har svenska som andraspråk är det en längre väg att gå för att bli jurist eller journalist som ju är yrken där färdigheter i svenska är extra viktig. Men där är det ju inte ekonomin som är hindret iallafall. Med utbildade föräldrar öppnas säkert dörren till ett bredare spektra när det gäller yrkesval, minns att många i min hemstad som kom från rena arbetarhem ville blir lärare för det var liksom det enda yrke de kände till.
Kollar varken på TV4 eller Emilia men förnekar inte att just hon verkar ha det kanske ovanligt förspänt ekonomiskt. Men inte ens hon kan köpa ett jobb i etern, så hon måste ju kunna leverera något som TV4-folket gillar. (Även om det personligen inte är min grej och jag också hellre hade kollat på hennes pappa 🙂 )
Min poäng var att jag har svårt att köpa att man ser sig själv som ett offer eller underdog bara för att ens föräldrar var de första generationen som läste vidare. Det är ju så otroligt många 30-50-talister som gjort den klassresan. Där ekonomi faktiskt var det stora hindret tidigare. Och kön, inte minst.
Okejj någon vaknat på fel sida Idag
Så sant; men du har väl aldrig slagit underifrån? (Obs ingen kritik utan ett konstaterande) Hade du inte haft ditt kulturella norrlandskapital, tillgång till de miljöerna (t ex din mormors hus, alla de fina möblerna mm du ärvt etc.) och de förvärvade minnen och traditionerna som du byggt upp ditt varumärke kring? Jag tycker mig ärligt talat se väldigt få priviligierade kändisar bete sig om underdogs. Däremot så ingår underdoggandet och igenkännandet och vardagsuppvisandet i paketet ”folkkär i Sverige”. Alla vill verka äkta! Du, förortsungdomen och östermalmsfolket. Inget fel med det. Det är vad man gör med sina privilegier som räknas.
Om det är några som får kämpa för att få status, kontaktnät och komma in på arbetsmarknaden så är det vuxna invandrare. De om några jobbar i svår uppförsbacke. Många har haft det bra ställt i sina hemländer innan de behövt fly och sen får de, väl framme i Sverige, börja från noll. De kan ofta inte få samma jobb som tidigare och ingen känner till dem som ”Alis son” längre. Den kollektiva hjälpen och gemenskapen med familj och släkt bryts. Att komma in i ett nytt samhälle är inte lätt.
Sällan kan de validera utbildningar eller en högskoleexamen som inte är från ett västerländskt land. Så de som kämpar och lyckas komma in i detta snåriga samhälle som är mer byggt på kontakter än många tror. Ett samhälle med kritiska ögon till de människor som inte ”ser ut eller pratar” som de svenskfödda.
På mitt jobb har jag kollegor från olika länder, det är så berikande och jag är grymt imponerad över dem. Till exempel, en kollega är utbildad engelsklärare från Tjejenien och han har gjort om hela lärarutbildningen i Sverige.
Hans syster, nästan färdigutbildad läkare i Ryssland har snart läst om hela läkarutbildningen i Sverige då den ryska inte godkändes. Den hade bara godkänts om hon haft fem års arbetslivserfarenhet från Ryssland.
Det är grymt svårt att komma in i olika branscher som invandrare, men de som lyckas hjälper i sin tur sina landsmän. Det kan man se tex inom byggbranschen, bland bilmekaniker och på ett åkeri där jag bor.
Jag märker till exempel av arbetskraftsinvandring från Balkan, där landsmän har färdiga jobb i Sverige åt sina vänner i sina hemländer, om de till exempel först fixar ett lastbilskörkort.
Jag tänker även (lite tillbaka i tiden) på krigsflyktingar och arbetskraftsinvandring från Finland, där är det många som kämpat och har haft det tufft.
Håller med dig Emma! Är också jättestolt över mina släktingar från tidigare generationer som lämnade fattig-Sverige för att överleva i Amerika och lyckades. Kan inte varit lätt!
Håller helt med!
Intressant kommentar till ett tankeväckande inlägg. Själv önskar jag en återgång till en solidarisk skattepolitik och en gemensam skattefinansierad välfärd utan vinstintressen. Ett större utrymme för gemensam konsumtion och ett mindre för privat kan leda till ett hållbarare och mera jämlikt samhälle.
Alltså Clara! Dina tänkvärda inlägg är som att öppna ett fönster med frisk luft in i blogg/influencer-världen. Inte för att jag håller med om allting, men för att jag upplever att du tänker utanför boxen. Och det är inspirerande. Tack!
”Så att jag inte placerar mig längre ner i hierarkin för att slippa ansvar”. Word
Jag kommer från kulturell medelklass men har lidit av stor psykisk sjukdom och har inte kunnat leva ett liv med familj etc. Jag har också definitivt gjort en klassresa nedåt. Betyder detta att jag har varit lat, bortskämd och inte tagit tillvara på mina privilegier? Jag tycker att jag har kämpat som en gris i hela mitt liv. Jag blev ledsen av att läsa din bloggtexten Clara.
Jag tror Clara menar (något i stil med) personer som säger att de (exempelvis) minsann kämpat sig igenom läkarutbildningen ”på egen hand” och verkligen ”slitigt sig till betygen” för att kunna göra detta. Sen när man kollar närmare så har personen fått vägledning, uppmuntran och hjälp hemifrån med att kirra betygen som krävs, kunnat vila upp sig varje sommar i familjens hus i Frankrike, fått en bostadsrätt centralt strax utanför universitetsområdet som förskott på arv samt ständig backup med pengar om det behövs.
Till skillnad mot den som kämpat utifrån en helt annan horisont och arbetat i långvården om loven och bott i en överprissatt sunkig 2hands-etta i utkanten av staden, kanske som släktens första akademiker med tre varv på komvux innan betygen var tillräckliga. Allt annat lika, vem har haft det mest förspänt?
***************************
Psykisk och fysisk hälsa är i allra högsta grad relevant när vi talar om förmågor och möjligheter. Parametrar som vi ofta glömmer i diskussionen om klass. Troligen för att den breda välmående medelklassen generellt har det bra, får lön för sin möda och inte kan relatera till hur tuff en kamp om de flesta viktiga delar av vuxenlivet (arbete, bostad, par- och familjebildning) kan te sig när man inte har de rätta förutsättningarna. Många beklagar sig över någon del av ”paketet” såsom svårigheter att få ett (visst) arbete, barnlöshet, ej ha råd att köpa egen bostad eller någon sjukdom/funktionsnedsättning. Det ÄR dock en skillnad att behöva kämpa för ALLT.
Jag tycker dessutom att vi pratar för lite om geners betydelse för hälsan och tror att en ”jämlik skolgång” tar bort medfödda olikheter och möjligheter. Vi borde bejaka människors individuella förutsättningar mycket mer än vi gör.
Jag tycker medelklass som varit medelklass i generationer är lite obehagliga, alltså kan bli obekväm med dem. De har liksom ingen relation till något annat. En stor anledning till varför jag slutat följa vissa bloggar. S.B till exempel. Som säger att hon är vänster men det blir liksom så tydligt att hon skiter i, beställer från foodora varenda jävla dag. Kritiken mot kollektivavtal? Bekommer inte henne. Bland annat. Hon fattar ju inte. Har aldrig behövt. Använder att vara vänster som folk använder antikroppar, som ett jävla frikort mot att göra hur som helst. Samtidigt irriterar det mig med folk som gjort klassresa och liksom romantiserar det de lämnat med breda penseldrag. Vissa gör verkligen det tycker jag, blir klassrese-onani nästan.
Använder sin arbetarklassbakgrund i argument trots att de är privvade sedan länge. Använder bakgrunden som ett sätt att legitimera att man får sparka nedåt. Tex den där människan som skrev krönika om hälsa och klass i den där nya skiten till tidning, bulletin. Förlåt för negativitet men fan så trött man blir på medelklassen?
Ja det får mig att ställa frågan; hur länge kan man rida på sin klassbakgrund/klassresa? När övergår det från att vara klädsamt imponerande och inspirerande till att bara bli plumpt och världsfrånvänt, uttjatat och gammalt? Blir det någonsin det? Tycker en hel del kulturmänniskor rör sig i detta spänningsfält, tex Hanna Hellqvist, Åsa Linderborg m.fl.
Ps. vänstern är sedan länge kuppad av priviligierade människor som INTE tillhör arbetarklassen.
Huvudet på spiken!
Att kritisera klassamhället, förtryckande strukturer, privilegier etc är utmärkt och nödvändigt. Det är realpolitik.
Att generalisera att ”alla” från en viss klass skulle vara si eller så. Det är aggressivt och kan kanske kallas för identitetspolitik. I värsta fall fascistism.
En extremt stor skillnad mellan dessa två sätt att relatera till människor på. Det första tycker jag är konstruktivt och inbjuder till politiska lösningar. Det andra skapar konflikt, polarisering och hat.
Respekten för den enskilda människan tycker jag ska vara okränkbar. Människan är större än att bli hopklumpad i en grupp och dömd därefter.
Insiktsfullt!
Att växa upp i en trygg familj med stöttande föräldrar, kanske med högskoleutbildning, som värderar skolan och hjäper till med läxorna. Det är också ett…privilegium. I alla fall ger det en goda förutsättningar för ett barn att möta livet. Inget att ta för givet.
Heja!!
Jag tycker att ålder och erfarenhet ger mig mer status. För varje år som går känner jag mig friare, tryggare och säkrare i olika sammanhang. Både på jobbet och privat.
Jag känner lite tvärtom, att jag förvisso blivit mer mig själv med åren och landat alltmer i det. Samtidigt har min hälsa blivit radikalt sämre senaste åren vilket påverkat arbete och social status på mer än ett sätt. Det ”naturliga” är att det blir såsom du beskriver det vilket gör att det blir ännu mer märkbart för oss som av olika anledningar ”halkar efter”.
Men det är som forskare säger; att vi är ofta rätt lika som yngre men att med åren märks det hur vi levt, hur våra bakgrunder har varit och våra enskilda förutsättningar såsom tex allmän hälsa syns mycket tydligare. Det är därför personer med exempelvis schizofreni statistiskt sett dör 10-20 år före andra.
Jag tycker det hjälper lite att skilja på privilegierna. När det gäller kärlek och stöttning från sina föräldrar versus försummelse eller misshandel så har jag svårt att se skillnad på om såren orsakats i ett slott eller koja, jag tror de gör precis lika ont. Tänker också att vad gäller den biten skulle det verkligen underlätta om vi kunde tänka sig att stötta varandra oavsett.
Sen jobbmässigt så tror jag det fungerar lite annorlunda i ”kändisvärlden” och jobb där man syns väldigt mycket utåt som jag antar att debattartikeln refererar till (?) än på lite mer vanliga arbetsplatser, där majoriteten av befolkningen kanske ändå befinner sig och kommer att jobba. Där kan man inte automatiskt skaffa sig följare och därmed dra in pengar till ett företag pga ett efternamn. Sitter du och administrerar på ett kontor får du inte samma försprång av ett efternamn som om du ska kränga grejer på Instagram. Däremot har man ju arbetat med några stycken som kommit in på en arbetsplats med hjälp av sina föräldrar, som tex sommarjobbare, med lite varierande resultat… Här vill jag varna lite för att jobba för familjeföretag om man har möjligheten att välja bort det. Aldrig blir det så geggigt och oproffsigt som där. Helt inkompetenta söner och döttrar som helt plötsligt blir befodrade, noll transparens kring besluts- och anställningsprocesser och chefer som är ihop eller släkt med varandra och håller varandra om ryggen i vått och torrt.
Tack!