Igår när jag skulle klä på mig upptäckte jag att något var annorlunda. Jag stod nämligen på ett ben och tog på mig strumpbyxorna. Det kanske inte låter så annorlunda utan snarare rimligt för någon som inte ens fyllt 35. Men för mig var det en ovan känsla. Efter graviditeten med Ulf har jag aldrig fått tillbaka styrkan eller stabiliteten i kroppen. Och ett av alla sätt det tagit sig uttryck på är att jag behövt göra som min gamla mormor. Nämligen sätta mig på sängkanten och först stoppa i ena foten och sedan den andra. Det har varit så normalt för mig att jag inte ens tänkt på det. Förrän nu när jag plötsligt kunde stå upp och göra det i farten.

Upptäckten gjorde mig larvigt lycklig. För visst har jag sett framstegen på gymmet i form av hur mycket tyngre vikter jag orkar lyfta nu. Men att märka det så här i vardagen och verkligheten. Det är något helt annat.

En annan sak jag plötsligt förändrat är hur jag reser mig från golvet. Jag har senaste åren alltid behövt göra den där förödmjukande vändningen till att stå på alla fyra och sedan liksom kravla mig upp. Men inte nu. Nu reser jag mig från rumpan. Och när jag reser mig upp från en stol trycker jag inte längre ifrån med handen i bordsskivan för extra kraft. Jag flyger bara rakt upp.

Något annat som förändrats – det är att jag upptäckt att jag kan bära igen. Jag har alltid burit tungt, möblerat om, kånkat grejer och vetat att jag klarat det. Liksom varit grundstark. Men de senaste åren har jag inte klarat det alls. Så fort det varit för mycket som ska bäras har jag ropat på Jakob. Och ska en möbel byta våning i huset har vi ringt efter Albin eller Emil som kan göra det tillsammans Jakob. Det har stört mig. Jag gillar inte att behöva en man till att utföra helt rimliga uppgifter jag själv vill klara av. Men nu när jag hållit på och flyttat kartonger med husgeråd i köket har jag till min förvåning upptäckt att det plötsligt går bra. Jag orkar visst. Jakob behöver inte rycka ut och hjälpa till ett endaste dugg.

Bättre träningspepp än att göra dessa nya upptäckter – ja det har jag svårt att tänka mig!