Jag är så trögstartad på morgonen. Är svag i kroppen. Kan knappt öppna en burk eller låsa upp ytterdörren. Mitt värsta är när jag ställs inför beslut. Jakob som vill diskutera något, barnen som drar i mig eller har någon konflikt där jag måste medla. Då känner jag mig så fruktansvärt trängd. Får flyktinstinkter. Mitt bästa sätt att tackla mornarna är att äta frukost ifred, läsa tidningen ifred, samla tankarna ifred. Och jag har ofta önskat att jag var morgonmänniska och född på ett sätt så att mornarna alltid kändes bra. Det är ju så mycket mer kompatibelt med samhällets krav.

Men en sak som gjorde mig helt chockad var när min kompis Elina som är morgonmänniska förklarade för mig att morgonmänniskor inte alls studsar upp ur sängen helt glada. Det är ju annars det man tror när man är kvällsmänniska. Man känner alltid att man missat dygnets bästa timmar när man lever med en morgonmänniska som hunnit med att bygga en vedbod, laga en trerättersfrukost, gett sig ut på en uppfriskande springtur och sedan duschat medan man själv låg och trynade. Hur kan de ha sådan energi? Livsglädje? Ork? Men så är det alltså inte nödvändigtvis. I själva verket kan det som kännetecknar en morgonmänniska vara att inte känna behov av att snooza. Att lätt kvickna till på morgonen och snabbt känna sig vaken. Det behöver inte vara mer än så. De kan fortfarande känna sig slitna, håglösa och griniga. Jag känner mig dum som inte fattat det tidigare. Men hur skulle jag vetat det? Då låg ju jag och sov!

Men jag kan ju gå till mig själv som kvällsmänniska. Inte uträttar jag särskilt många storverk i den sena natten. Oftast är jag bara uppe för sent, lyssnar på någon podd, pillar ut ett invuxet hårstrå på smalbenet med en pincett eller övar på att göra en perfekt eyeliner. Särskilt glad är jag väl inte heller. Även om oro och grubblerier är längre bort än på morgonen.

Fast ibland när Jakob stiger upp så händer det ju att jag möblerat om, påbörjat en tapetsering eller gjort något annat drastiskt som han får upptäcka i gryningen. Och då kanske han känner att det är jag som är den där orimligt pigga och hurtiga övermänniskan som trots att klockan passerat midnatt kan dra igång med att klä om en fåtölj? Den tanken har aldrig slagit mig tidigare. Jag har bara känt mig dålig i förhållande till alla morgonmänniskor. Trots att vi kvällsmänniskor – om jag nu ska vara riktigt petnoga – faktiskt kommer igång med de verksamma timmarna ÄNNU tidigare än morgonmänniskorna. Nämligen direkt efter midnatt.

Den här våren har jag motvilligt tvingats att bli en morgonmänniska. Jag vaknar ofta vid sex, även på helgerna. Och det är ju härligt att känna att man har ett försprång på dagen. Men ärligt talat? Det tappar man ju sedan. När man måste gå och lägga sig på kvällen strax efter barnen och inte får någon härlig ensamtid i huset. Det är självbedrägeri att tro att man kan vinna tid. Det GÅR inte. Antingen tar du igen sömnen på kvällen eller morgonen och det ena är inte bättre än det andra. Det beror bara på hur man är född. Det enda sättet att vinna tid är om man blir som framgångsrika entreprenörer och politiker som hävdar att de klarar sig på fyra timmars sömn. Men det skulle ju jag ALDRIG vilja då sömn är det skönaste man kan ägna sig åt. En njutning man får återuppleva varje natt.

Nä, jag är nu i själ och hjärta en kvällsmänniska som mycket motvilligt provat att ha en morgonmänniska-klocka installerad i mig den här våren. Och jag tycker inte att det är hälften så bra som alla menat att det skulle vara.