“Jag brukar ofta fundera på när jag läser den här bloggen om det är någon skillnad på barns smak, intressen och val beroende på om de växer upp i storstad eller på landet? Påverkas man mindre av andra när man bor mer på landet? Är man barn längre (i betydelsen hålla i leken och intressena)? Och gör avsaknaden av utbud på aktiviteter som lagsporter och allt vad det medför skillnad?“
Den här frågan fick jag av läsaren Elin för ett tag sedan och jag tycker att den är intressant. Jag har nämligen själv funderat mycket på om mina barn varit annorlunda om vi bott i en stad? En kompis som lämnade stan och flyttade hit när hennes barn var i skolåldern noterade en stor skillnad. Hon reagerade dels på att barnen här gick klädda i lekvänliga mjukiskläder högt upp i åldrarna. Men också att lekarna var “barnsligare”.
Jag kan nog instämma i analysen om att barn här är barnsligare än jämnåriga i stan. Visst – de ser ju på samma barnprogram som alla andra. Använder datorn och spelar Minecraft. Men ändå är det annorlunda – och lite svårt att sätta fingret på vad? Bertil är tio år och att ha en mobiltelefon är ovanligt bland hans kompisar. Det är heller ingenting han är ett dugg intresserad av att få. Och jag minns när mina barn för några år sedan hälsade på hos kompisar i stan och åt lördagsgodis “Va? Finns det annat godis?!” var reaktionen. De hade bara köpt lördagsgodis på vår lilla affär och hade ingen aning om att det fanns annat godis i världen.
Ibland kan livet på landet göra mig lite orolig för barnens framtid. Jag vill inte att de ska halka efter på något plan. Känna att de vuxit upp avskurna från världen. Jag som själv kommer från en mindre stad och har behövt hävda mig i konkurrensen med folk som fötts in i de rätta sammanhangen i Stockholm, som är etablerade och har kontaktnät redan från barnsben Jag vet hur apart man kan känna sig. Hur mycket svårare det kan vara och hur man aldrig riktigt räknas när de som tillhör centrum ständigt betraktar en själv som en del av periferin. Å andra sidan tycker jag att mina barn har en helt otrolig barndom här och får tillgång till sånt som många andra barn får klara sig utan.
I många små byar kan man till exempel vara ganska självständig redan som liten. Barn cyklar hem själv från skolan. Blir betrodda med att gå och köpa sitt eget lördagsgodis och hämta ut mammas paket på affären. Det kan man å andra sidan säkert i en trygg villaförort i stan också. Men i en liten by är alla kändisar i sin egen rätt. Annika på affär, Skrot-Olle, Linnéa på biblioteket… Och nej jag kan inte namnet på riktigt alla barn – men jag kan många namn. Och framförallt vet jag ganska bra vilken unge som hör ihop med vilken familj. Och absolut – det finns en likriktning på många plan här. Antalet personer som inte är födda i Sverige går till exempel att räkna på handens tio fingrar. Men sett ur andra perspektiv finns det större mångfald. Mina barn firar till exempel samernas nationaldag med självklarhet. Det gjorde vi aldrig under min skoltid. Och på byns förskolan leker barn till de som svetsar på närmsta industri tillsammans med barnen till industrins VD. Man bor i husen bredvid varandra och bjuder på en öl på cykelfesten varje sommar. Folk umgås över åldersgränser, utbildningsgränser, klassgränser och könsgränser på ett annat vis. Utbudet är inte så stort så man kan ju inte var allt för knusslig. Och ibland kan det faktiskt vara lättare att få en plats i ett litet sammanhang än ett stort. Alla ungar behövs för att få ihop till ett fotbollslag. Familjer som bidrar till befolkningsökningen är efterlängtade och uppskattade invånare.
En klar nackdel för barnen med att bo här är fritidsaktiviteterna. I stan kan man köpa sig tillgång till en mängd av aktiviteter. Här är det helt avhängigt ideella krafter. Om man gillar sport finns det mycket fint att välja på. Men på kulturfronten är det skralare. Nu lägger de ner musikskolan i kommunen och sånt jag själv älskade som barn – dans, teater, målarskola eller filmkurs – finns inte. Samtidigt upplever jag att barn generellt går på ganska lite schemalagda aktiviteter här? Det är mycket tid för fri lek vilket jag verkligen uppskattar. Vintertid går mina barn på skidskoj och skridskoskoj i byn. Lekbetonade aktiviteter då man visserligen kan träna skidteknik lite mer seriöst – men också bara kan friåka skridskor om man hellre vill det. Eller så spelar barn och föräldrar en väldigt informell hockeymatch med varandra. Sånt älskar jag!
Det bästa med att bo så här det är när jag ser barnen dra iväg ner på åkern, upp i skogen, längs dammiga landsvägar eller ner till någon bäck för att kasta pinnar och plurra. Att de kan vara så fria och självständiga. Det var jag också när jag växte upp i ett villakvarter. Men inte riktigt på samma ohämmade sätt. Jag älskar att Bertil kan få tälja, ha en pilbåge för prickskytt, en snickarlåda full med verktyg för att bygga. Att barnen kan hoppa över ett elstängsel och gosa med fåren i hagen eller hälsa på grisarna. Att det finns kor, hästar och kaniner. Att växa upp med djur var något jag själv alltid önskade mig som barn. Husdjur var inte så vanligt bland mina klasskompisar – men här har nästan alla ett eller flera hemma!
Vad som är status på landet är nog också lite annorlunda mot för i en stad. Jag kan uppleva att det är status här om man har en bra skoter eller ens pappa äger en traktor. Men sedan är väl roligt lego, tevespel och en snabb cykel lika mycket status här som överallt annars. Och i slutändan beror det så mycket på vilken byskola på landet som jämförs med vilken skola i stan. Kulturen mellan olika skolor i stan skiftar ju lika snabbt som stadsdelarna.
Jag är jätteglad att mina barn får växa upp på landet med allt vad de innebär. De älskar att bo här och är väldigt stolta över byn och tycker inte att det kan finnas en plats på jorden som kan mäta sig med vår. Här får de vara kufiga, knasiga, egensinniga och just så unika som de är. Men i slutändan tänker jag att det kan bli bra av att växa upp på tusen olika sätt. Hittar man sitt rätta sammanhang så växer man och blommar var man än bor!
89 svar
Superintressant! När vi åker till vår stuga, vid sjö och skog, med grusvägar, stigar, kohagar och höns i närheten, så stönar barnen. Dötrist. Det finns inga kompisar (stämmer för det mesta) och inte internet (stämmer inte alls men de har inte wi-fi som hemma). Vi badar och fiskar och plockar svamp när det är som bäst, men de har verkligen inte mina ögon på den där fina platsen. Idyll, tänker jag, om barn som leker i naturen – eller leker över huvud taget!
Så tror jag också, att hitta sitt sammanhang. Klokt. Olika platser är bra på olika sätt! När jag var liten så tänkte jag att mina barn skulle växa upp på Bondgård, vi bor i Stockholms innerstad med tre barn! Nära vatten och ”större” skogsparti. Vi har också ett lantställe där vi är mycket. Älskar konstrasterna. Älskar stan för att vi går och cyklar till allt, barnen har rört sig fritt själva till skolan och aktiviteter från 8-9 års ålder. Det är en frihet. Vårt stadsdel blir som vår by. Men önskar ibland att de hade närmare till mer djur och natur. Tror ibland att olikheterna inte är så vansinnigt stora. Eller vill jag inte tro det😉.
Det jag tänker på mest, som jag blir glad av att du skriver, att de får vara hur knasiga de vill. Det är väl viktigast. Högt i tak! För jag tänker lite fördomsfullt att jag trodde den biten var bättre i stan (?)Eller jämför jag bara med min egna uppväxt i en småstad och nu på Södermalm. Det tillåtande, men ändå tämligen homogena som finns här om jag jämför med min egna uppväxt. En mycket liten empirisk studie😉.
Allt gott som vi vill våra barn, inte alltid lätt att få alla nöjda. Min Mellan kommer säkert att bo på landet i framtiden och kanske förkasta vårt val…
Jag kommer också från en småstad och har till min förskräckelse hamnat i ännu en för kärlekens skull. Nä, skämt åsido finns det många fördelar men jag håller med dig om att småstäder, eller i mitt fall snarare samhällen, kanske är den ängsligaste platsen att växa upp på. Så mycket komplex för att det kanske just är ett mellanting. Barnen från den större staden är coolare och de som bor på landet leker Bullerbyn. Min räddning i det lilla samhället var just att de flesta av mina vänner bodde på landet. Mamma och pappa var nog lagom glada för allt körande, men att leka Bullerbyn och hitta kattungar på höskullen och fiska kräftor en tidig morgon i augusti kan liksom inte ersättas. Kan man sätta ut kontaktannons åt ens barn? “Bonnabarn sökes som lekkamrat…” 😄
Jag har haft världens bästa uppväxt i en by i Ångermanland. Alla ungar kände varandra – i alla fall till namnet. Föräldrarna visste också vilken unge som tillhörde vem ☺️ Friheten var enorm, vi cyklade till kompisar, badade i älven byggde kojor i skogen, körde sparkrace på vintern och alltid fanns det några kattungar eller hundvalpar att få gosa med hos någon. Det var frihet i ordets rätta bemärkelse och jag önskar så att alla barn fick växa upp på landet. Var det fotbollsmatch så cyklade jag dit, ingen förälder skjutsade. Vi var tidigt självgående och det fanns liksom aldrig behov av lekledare. Det bästa var att vi också fick träna oss på att ha tråkigt 😉 Tycker dagens barn stressas runt i allehanda aktiviteter och allt – precis allt- kostar pengar.
Å så intressant fundering. Har inte hunnit grubbla så enormt mycket på detta men blev så inspirerad så jag måste ventilera. =) Nu kommer jag att generalisera en massa. Men jag tänker att glesbygdsbarn blir trygga i andra saker är storstadsbarn (kom ihåg att jag generaliserar). I glesbygden faller det sig mer naturligt att man lär sig göra upp eld, man tittar med spänning på sotaren, farbror Patrik kör plogbilen, moster Lotta kör timmerbilen, morfar kör skolbussen, man får åka med i traktorn å sprida gödsel, hjälpa till med potatislandet, vara med på älgjakt, köra och meka i skoter/epa osv. På glesbygd bor många i egna hus, vilket gör att de flesta ungar varit med på nån form av renovering reparation. Storstadsbarn kanske lär sig tunnelbana/lokaltrafik, större och annat utbud av kultur och fritidsaktiviteter (som Clara skrev), mat, nöjen, se mer olika människor osv. Är själv uppvuxen i glesbygd å halvrädd för storstan. Ser imponerat hur barn, unga och vuxna i städer navigerar så tryggt bland taxibilar, tunnelbana, folkmängder, olika restauranger osv. Man blir “smart” / trygg på olika sätt liksom. Lite som att vissa människor är mer teoretiskt lagda och andra praktiskt lagda. =) Alla typer behövs.
Vad bra beskrivet!
Så bra beskrivning Nina! På pricken! Tror att barnen blir bra på och trygg med olika saker på landsbygd och i storstad. Sedan skiljer det sig nog mycket även mellan att bo avskilt på landet med långt till grannar/lekkamrater eller att bo mer som i Bullerbyn.
Jag tror precis som du på att man inte behöver framhäva sitt eget val av boplats genom att göra ner någon annans. Var och en väljer ju att bo utefter sin egen situation och sina möjligheter, som inte är samma för alla. Jag tycker att det låter som att dina fina ungar får en helt fantastiskt uppväxt med allt vad det innebär. Jag växte upp på landet med rågfält, djur och oändliga cykelturer. Somrarna var fantastiska och jag är tacksam att mina föräldrar flyttade ut på landet för att ge mig och mina syskon en fri och lugn uppväxt. Dock är jag stadsmänniska ända in i märgen och när jag blev tonåring började det skava att bo i en håla ute på ett fält. Men nästan inget utbud av någonting och undermålig infrastruktur. Folk var så inskränkta också! Hela min inre varelse längtade efter puls, stadsbyggnader, människor, möjligheter. Jag ville vara bland människor som brutit sig loss och lämnat precis som jag. Så när jag var 20 flyttade jag till Göteborg och blir mer och mer kär för varje dag som går. Jag har fyra barn mellan 2 och 12 år och det slog mig häromdagen att ”mina ungar kommer att vara STADSBARN”. Tanken svindlade! De kommer att få allt det där jag längtade efter när jag var ung helt gratis. Dock utan oändliga cykelturer och rågfält. Man får offra nåt för att få något annat. Mina tre andra syskon älskade att växa upp på landet och har stannat där till vuxen ålder, det är bara jag som bor i stan. Mina ungar kommer säkerligen förbanna sin egen uppväxt sen och flytta ut på landet där det finns lugn och ro 🙂
Börjar gråta när jag läser det här. ‘Här får de vara kufiga, knasiga, egensinniga och just så unika som de är.’ Min son är 2,5år och nu ska vi ha ett stormöte kring honom då han har svårighet att vistas i förskolans stora barngrupp och lätt hamnar i konflikter när han blir störd i sin fantasivärld han själv byggt upp i något hörn. Redan nu klassas han som den udda för han inte kan socialisera och hantera en miljö med 20(!) individer på en gång..
Jag vill flytta till en sån här by.
Längtar alltid till den del av landet som jag kallar hemma och som ligger i glesbygd. Träffade en storstadsbo i storstan och blev kvar och vi fick tre barn. Jag har alltid tänkt att jag gör det bästa av att bo i den stora staden eftersom jag nu inte kan ge mina barn de fördelar som de som bor på landet har ( annat än på loven men det blir aldrig samma sak). När barnen börjat skolor har jag kunnat välja skolor med inriktningar som har passat för just mina barn, olika för dem alla men det har fungerat fantastiskt bra. Jag har kunnat ge min son som älskar att dansa ett sammanhang där han inte är den enda killen på dansskolan på en dansskola med välutbildade och erfarna pedagoger. Det är verkligen en storstadsförmån.
Det finns såklart massor med nackdelar med storstaden precis på samma sätt som det finns nackdelar med glesbygden. Men min strategi har blivit att se fördelarna och att aktivt utnyttja dem för annars blir det ju ingen mening med någonting.
Haha underbart, ännu ett landet vs. staden-inlägg *popcorn*
Min uppfattning och erfarenhet säger att barnslighetens längd beror helt på vilken familj man är uppvuxen i och vilken uppfostran man får. Samt att det bästa är att få tillgång till båda världarna, så att man hamnar utanför sin bubbla rätt tidigt, oavsett om bubblan är stanig eller lantlig.
På landet får ju t ex barnen ofta bli vuxnare tidigt genom att slussas in i arbete på gården, även den allmänt rådande mentaliteten på landet är ju att ungarna ska klara sig mer själva, leka mer själva etc. I stan är man allmänt mer rädd om barnen och är mer med dem, håller deras hand (på gott och ont förstås). Med de sociala mediernas och influencertrendens intåg börjar ju dessutom många barn att jobba redan från dag ett, både på landet och i stan.
Men sedan är ju som sagt det där med hur man uppfostran ungarna. Många är de ivrarna som slås för att barnen ska äta själva från när de är späd men väntar med att låta barnen läsa på egen hand till skolan lär dem det. Vilken unge är barnsligast då – den som äter själv men kan inte läsa förrän hon är sju eller hon som blivit matad med sked tills hon är tre men kan läsa när hon är fyra?
Summa summarum – individ- och familjenivå före bostadsplats.
Cykelkatten; håller med att barnslighet/lekfullhet (och även självständighet) nog mycket beror på vad som tillåts och uppmuntras i familjen och omgivningen i övrigt. Sedan är ju lekfullhet inte detsamma som att vara omogen, osjälvständig. Man kan absolut vara självständig, ”vuxen” av sig men också ha barnasinne och vara lekfull. En god kombo tänker jag. 😊 Både som barn och vuxen.
Jätteintressant!
Jag velar väldigt mycket kring bo på landet/bo i stan. Och jag undrar om landsbygden är väldigt olika beroende på var man bor? Det jag är mest rädd för med att bo på landet här i Skåne, är det sociala klimatet. Jag har mer en bild av att det finns en likriktning på landet än i stan, alltså att om man är lite annorlunda sticker man mer ut och riskerar att bli utanför om man bor i en liten by på landet än om man bor t.ex. i Malmö – i stan finns det kulturell mångfald, många HBTQ-sammanhang för unga som vuxna, fritidsaktiviteter för alla oavsett intresse, en massa kultur- och ungdomsprojekt. Självklart finns det mobbning i stan också, men jag tror att det finns större höjd för olikheter i stan än på landet. Men det kanske är en fördom bara? När jag tänker på skånska landsbygden tänker jag Sverigedemokrater, inskränkthet, osv… Jag önskar att jag har fel, för jag skulle gärna vilja bo på landet på det sättet som du beskriver det! Om någon bor i en skånsk by som är på det sättet Clara beskriver, hojta gärna till 🙂
Åh mitt favoritämne.
Jag är uppväxt i lägenhet i betongförort till Stockholm, har bott i innerstaden i hela mitt vuxna liv men har ena förälders rötter i en liten by i Ångermanland där jag också tillbringat mycket tid. Jag har lite olika perspektiv.
Det jag gillar med stan är att barnen tidigt får lära sig lite av livets djupmänskliga och dramatiska sidor, och hur man hjälps åt i samhället och agerar när något händer. Exempelvis ringa 112 när man ser någon livlös person, att ibland brinner det i närheten, att man får se upp om personen på bussen verkar berusad eller psykotisk etc. Att se människor som mår på olika sätt, är olika och lever olika och kan råka ut för allt möjligt.
Lite hederlig blåljusmoral 🙂 och mina barn är extremt uppmärksamma i stadsmiljö på hur folk mår och agerar runt omkring, nya skyltar, trafik, etc.
Det jag saknar i stan är förstås annan hederlig kunskap kring natur, djur, praktisk överlevnad.
Allt det du beskriver med bysammanhållning kan finnas i ett kvarter i en stad. Vi har haft mycket samarbete med grannarna kring barn, middagar och umgänge. Och mina barn har kunnat gå ut på bilfri gård från fyraårsåldern. Så det finns, beroende på hur man bor. Jag vill att barnen ska få äventyr och uppleva lyckan att klara saker själv!
Jag har också uppfattningen att barn är barn längre på landet och att kraven är lägre. På barnens förskola hade vi ett flertal pedagoger från små orter. De hade ett MYCKET lugnare tempo och var jättenöjda med att barnen “kände igen sin egen bokstav” sista terminen innan sexårs. Minns att föräldrarna upplevde det som chockartat segt eftersom de flesta barn redan skrivit, räknat och läst under hela det året. Men för barnens skull tror jag att det var ganska skönt!
Jag bor i en mellanskånsk by där en del röstar på SD, men inte majoriteten. Min dotter är bästa kompis med en tjej från Afghanistan. Det finns akademiker, men många är också hantverkare, hemtjänstpersonal, kockar, typiska yrken i lägre medelklass. Det finns en mångfald även i inkomster och klass, etnicitet är inte det enda.
Jag tror det är farligt att se skånsk landsbygd som främlingsfientlig och Malmö och Lund som världens mest toleranta städer, för så enkelt är det inte. Det finns stadsdelar i Malmö där fler röstar på SD än där jag bor.
Nej, såklart! Jag vet att jag generaliserar. Förstår att inte alla är främlingsfientliga på landsbygden och att det är många som är det även i stan. Tror det är en rest av att jag själv växte upp i en skånsk by, och att jag upplevde att det var tufft att vara annorlunda. Upplever liksom inte samma öppenhet och gästfrihet bland skåningar som jag upplevt när jag varit längre norröver (i Claras trakter). Men även det är såklart en generalisering utifrån mina egna upplevelser.
Tror verkligen att det är skillnad! Är själv uppväxt i miniby på landet och vi var små längre men började å andra sidan festa tidigare och så vidare för att det fanns inte så mycket att hitta på i tonåren 😅 Märkte också skillnad när jag började som au-pair i London 2013. Barnen var då 6 och 9 år och båda hade redan slutat leka. Helt obegripligt för mig. Världens bästa ungar ändå såklart men annorlunda minst sagt!!
Som alltid när du pratar om barn på landet panikklickar jag mig till Hemnet för att jag vill att mina två barn ska få just den uppväxten. Jag och min man vet att vi vill flytta ut på landet en dag, men det gör vi helst när vi inte har både höns och små barn att mata.
Helt egoistiskt väljer jag alltså att beröva mina barn den barndom jag själv önskat mig till förmån för min kroniskt sjuka kropp som helt enkelt inte skulle orka vara månskensbonde, småbarnsmamma och lärare på samma gång. Något får offras helt enkelt och det känns helt okej! Jag får satsa på att ge eventuella barnbarn en bullmormor på landet istället.
Min bild av barn på landet är ensamhet, marginalisering, utanförskap, tvånget att passa in i den mall som är etablerad och sorgen över att inte kunna få leva i sin egen sexualitet som tonåring (helt omöjligt i den sociala kontexten).
Obs min bild. Vill inte trigga. Bara pysa lite luft ur Astrid Lindgrens ballong.
Jag håller med om att den bild som du målar kan vara lika sann som den andra visar. Det vore ju helt fantastiskt att bo på landet om hela byn bestod av personer som bott en tid på Söder i Stockholm eller på Möllan i Malmö. Tyvärr är det väl sällan så. Kanske är det vanligare med byar där gårdar och perspektivfattiga värderingar gått i arv. Någon som har erfarenhet? Här killgissas det friskt!
Men alltså, mer likriktat samhälle än Södermalm i Sthlm finns väl knappt? Platsen där ollonmössor och surdegsbröd kan ta ängsligheten till helt nya höjder. Det intressanta är väl att personer som bor där tror sig vara upplysta och toleranta trots att de många gånger aldrig pratat med en sverigedemokrat eller haft en nära vän i Rinkeby. Så mycket för den mångfalden… 😉
Haha. Förhoppningsvis inte sant men jag förstår hur du tänker. Jag tänkte mer på en typ av PK-person som inte dömer en pojke som har klänning och satsar på ekologisk odling när hen flyttar ut på landet. Även jag har fördomar, som du ser. 😊
Min drömbild av att bo på landet är att jag hux flux skulle bli granne med typ Claras grannar, men tror inte att alla har sådan tur. Och med deras grannar menar jag ju några med samma intressen, åsikter och barn i samma åldrar som blir nära vänner.
Nej, det är nog inte så enkelt som det låter alltid. Jag känner precis som Zara – bott i Sthlm, nu Malmö. Alla dessa “vidsynta” människor som är precis lika trångsynta och fördomsfulla och likriktade som på landet (enligt nidbilden då), fast bara på ett annat sätt.
Jag som alltid stått med en fot i “spenaten” pga släktens sommarställe på landet (sommarbott och sommarjobbat på vischan tills jag fick bestämma själv) och inte heller kommer från samma akademiskt medelklassiga förhållanden som många i dessa områden känner mig inte riktigt hemma i det, tycker det blir så otroligt inskränkt ofta. Drömmer också mycket om landet, men vet inte om jag passar in där heller. Man skulle vilja ha nån slags garanti för att det kom några vettiga människor med byn 🙂 Fast det skulle man väl å andra sidan vilja ha på en villagata i stan också…
Halloj, låt mig få flika in!
Jag är från Söder, gift med en från Rinkeby och för fem år sedan flyttade vi till landet.
Grannarna här är ängsliga på precis samma sätt som människor är överlag.
I början fattade jag inte hur vår stora skogstomt, havet och hästhagarna skulle väga upp inskränktheten. Det finns b.la en stor släkt som har mycket informell makt. Det finns de som kör runt på fyrhjulingar med stora Sverigeflaggor. De finns de som aldrig satt sin fot i skogen och klär sina barn i Minrodinikläder för att vara ”hippa”.
MEN Lisa, det finns andra också! Tack vare barnen har vi lärt känna andra småbarnsfamiljer i området och vi bygger sakta upp ett kontaktnätverk som passar oss.
Idag skulle jag inte vilja flytta tillbaks till stan, älskar att våra barn springer runt vilda som Ronja i skogen. Men allt har sin tid. Kanske tröttnar man på höns och gödsel och odla och om 10 år kanske man vill flyta runt i en infinity pool på en storstadsterrass? Vem vet 🙂
För mig som är uppväxt i värsta förorten och har arbetat i en ännu värre vad det gäller kriminalitet och missbruk och utanförskap, ser jag den inflyttade befolkningen på söder i Stockholm, oftast från mindre orter och städer i Sverige, som en vit homogen medelklass av samma sort som Clara. Mer lika m a o än vad jag är, fast jag också är Stockholmare, men är en förortsunge och det är en oerhört stor skillnad på folk som bor i Stockholms innerstad och de som bor ute i hooden
Jag har bott med folk från jordens alla hörn, levt många år i bostadsområden, med jag vet inte hur många nationaliteter men det fanns knappast några pursvenskar. Söder och sådana tillhåll är verkligen hycklarnas marknad där de inte lever som de lär!
Ja Södermalm består väl till stor del av inflyttade personer från alla möjliga småorter på landet, ängsligare gäng än snubbarna med helskägg och mössa får man leta efter 😀
Hur menar du att folk från Söder borde leva?
Det där är ju lite spännande. Jag har fått intrycket att det är just den homogena skaran på Söder och motsvarigheten i andra städer som drömmer, precis som jag, om en idyll på landet. Vore intressant att se om längtan till det livet är lika stor i förorterna.
“Helt omöjligt att leva i sin sexualitet” är det nog väldigt olika med på olika ställen. Jag själv, som lever som lesbisk i glesbygd, har hört många hbtq-personer säga att det är skönare i glesbygd för då vet alla och så är det så. Man behöver liksom bara komma ut en gång. Och folk känner en, och en lesbisk man känner är ju inte konstig som kanske en okänd lesbisk är. Nu vet jag inte om det var just hbtq du menade, tolkade det bara så 🙂 Sen har jag växt upp i stan, har ingen erfarenhet av att växa upp som hbtq i glesbygd. Det är väl ett jävla helvete på vissa ställen och bra på andra. Skillnaden är väl att man i stan kanske kan hitta likasinnade lättare.
Instämmer. Längtar ofta tillbaka till ”hemma”, men vet innerst inne att det är en glorifierad bild av den verklighet jag flydde så snart jag tagit studenten. Livet på landet var aldrig mitt att ha.
Jag var 8 år när mina föräldrar valde att flytta från stockholmsförort och höghus till landsbygd och villa. Vi barn var överlyckliga över att kunna gå ut i pyjamas och leka på tomten. Sen stannade jag kvar där och mina tre barn har växt upp här med naturen nära och mycket lek i det vilda. Att åka in till Moster i storstan var naturligtvis ett äventyr. Tunnelbana, rulltrappa och Djurgårdsfärja. Sen tänkte jag nyligen på de olika kulturerna i tätbygd och landsbygd. Jag får ibland höra fördomsrepliker som ” lantisar”, “bönder” Ja dom är ju lite bonniga och med en Touch av nedvärdering. Trist. Tom. hur de klär sig annorlunda. Ja från de i tätort. Att de redan i skoltid tyckte att klasskompisarna från landsbygden var snäppet sämre och korkade på något vis. Det gör mig så arg och ledsen. Dina bilder är så underbara och det värmer i hjärtat ska du veta på en barnskötare som jobbat med barn i över 40 år. Kraaaam Pia
Intressant inlägg, har oxå funderat på det en hel del. Bor rätt centralt i storstad, en fantastisk gård med massa barn och 8-åringens kompisar bor alla nära. Funderar på om det är just den enkla tillgängligheten på bra saker som kompisar, fritidsaktiviteter, Pokémon go, evenemang ect blir en stress. Att tillgången riskerar att bli en rädsla för att missa något. Och snabbare ersätter den spontana leken. Funderar oxå på om lågstadiebarn på landet spelar fortnite, eller om det är en storstadsgrej?
Jag jobbar i ett mindre samhälle (2000 invånare) på landet, där förskolepersonalen berättat att de har bekymmer med att barnen spelar fortnite och sedan leker fortnite när de går ut……
Förskolan! Dagis alltså. Oj. Trodde sånt kom senare.
Jag tycker att det låter så härligt med friheten, men i praktiken skulle jag inte våga skicka mindre barn ensamma där det finns vatten och kor etc. En olycka händer så lätt.
Jag tror precis som alla redan nämt att det kan vara så olika beroende på var man hamnar och vilket klimat som råder precis där. Vi flyttade till landet utanför En stor stad förra sommaren.
Jag upplevde precis tvärtom, att barnen här inte alls är lika ”barnsliga” som min dotters kompisar i stan är. Här har alla egen mobil, många har sociala medier redan osv osv. Min dotters kompisar i stan leker fortfarande rolllekar och ingen har egen mobil.
Jag upplever också att vårt område i stan var mer öppet, och väldigt mycket mer nyfiket. Här är alla som isolerade öar.
Längtar mycket tillbaka till stan där alla stadsungar träffades på lekplatsen efter skolan och man småpratade med andra föräldrar. Här är det verkligen
inte så. Längtar också efter kulturskolan och mångfald!
Så verkar vara så olika beroende på var man hamnar helt enkelt.
Varje gång vi är i stan säger mina barn ”stackars de som måste bo här” och jag kan inte annat än att hålla med. 👩🏼🌾
H, tänk om du kunde berätta vad du gillar med landet istället för att ge en negativt laddad kommentar riktad till människor som valt att bo i stadsmiljö. Öva på att berätta vad du tycker utan att dra ner någon annans livsval helt enkelt!
Jag tycker helt enkelt om att bo på landet. Älskar djur, natur, tystnad och frisk luft. Respekterar givetvis andras val fullt ut. Det var inte alls min mening att skriva en negativt laddad kommentar. Tyckte mest att mina barns uttalande var lite gulligt. Det tyder ju på att de är nöjda med att bo på landet och nöjda med sin situation, vilket såklart gör mig glad.
Jag tror att du behöver öva dig på att läsa kommentarer utan att bli kränkt 😀.
H, ett tips till. Tillskriv inte andra människor åsikter eller känslor de aldrig uttryckt.
ett tips till dig Anna är att ta en promenad i ditt kvarter elr i skogen. puss o kram
Mina barn säger tvärtom när vi är på landet☺️. Barn är ofta ganska rigida.
Så tråkigt att höra om kulturskolan! Tyvärr är det väl lika över hela Sverige med neddragningar inom utbildningsnämnderna. Får ni behålla er byskola? Vår lägger dom ner nu som den 5e i raden i denna lilla kommun. De som styr “tror på stordrift”. Vore ärligare om de bara sa att det beror på pengarna.
Det är en så otroligt sorglig utveckling. Nu måste 6-8åringarna stå längs mörk vinterväg med 70km/h eller skjutsas 2 mil om dagen enkel väg.
Önskar så att Sverige kunde satsa på landsbygden så som man gör i Norge. Vi får bara betala för allt.
Euskefeurat är mer aktuella än nånsin.
Uppvuxen i större stad utan koppling naturbruk har jag känt mig oerhört okunnig många gånger. Den kunskapen har jag fått läsa mig till på olika sätt. Tänk lyckan när jag första gången (som vuxen) satt upp på en häst och gjorde som jag läst och det funkade. Men jag har ingen koll på hur jag som människa på riktigt lever tillsammans med naturen, utan det känns många gånger som att jag låtsas. Det är också ett utanförskap. Det jag kan istället är ju mest pseudokunskap, tycker jag många gånger.
Jag valde nyss att flytta från ett mindre samhälle utanför Sthlm och in mer centralt. Då jag har dem vv går de i skolan där och jag får skjutsa. Men som jag älskar att vara tillbaka i stan! Jag växte upp utan speciellt mkt pengar och samma blir för mina barn, så några betalda aktiviteter eller sånt blir det inte tal om! Där tänker jag att folk tror att folk i stan gör en massa dyra grejer? Men det är ju de med högre inkomst. Vi andra uppskattar ju mer de gratis parkerna, att jag kan skicka ut ungarna på en gård full med andra barn medan jag kan göra mitt kaffe och komma ut sen (alltså, jag har inte råd att köpa ute-kaffe och när vi bodde i det mindre samhället behövde jag ju alltid packa med en jäkla termos om vi skulle nånstans) och vi kan åka till en massa platser kommunalt.
Här finns grannar att hälsa på, folk hjälper till, det finns en större förståelse för att man har det lite skralt när räkningarna är betalda och att man inte åker på semester hela tiden. Jag kan be folk ha koll på mina ungar på gården en stund medan jag måste baxa in nån pryl i porten. Självständigheten får de genom att få egen nyckel så de kan gå in från gården (egen nyckel är tydligen HÖG STATUS, haha) och att få gå och handla i affären utan att jag är med.
Tänker att det kanske är en klassfråga på nåt sätt? I vårat lilla samhälle var SÅ MÅNGA medelklass att jag blev helt slut, haha. Här finns ju ändå mer av de som inte har det så fint. Och jag gillar väl den grejen på nåt sätt. Och såklart det jag känner mig hemma i och tyckerfunkar för mina barn på nt sätt.
Tror det har stor betydelse vilken by på landet man pratar om. Den lilla by på landet jag växte upp i har jag ingen längtan tillbaka till. Där visste alla allt om alla och skvallret var gränslöst. Har heller ingen längtan till storstad. Har hittat ett mellanläge- bor numera i utkanten av ett samhälle med storstad inom 10 mil och naturen inom gångavstånd.
samma här. växte upp i en by på landet och var ett sånt freak hela tiden, speciellt tonåren var hemska. mallarna var så trånga och dagen jag kunde flytta därifrån var underbar. jag bor i storstad nu med mina barn och jag älskar när de kommer hem och berättar om sina kompisar som fastar under ramadan, att de fått smaka på kongolesisk mat hemma hos nån kompis och hur frisinnade de är över könsroller och barn som blir till med “pappafrön” från danmark haha.
Så bra skrivet. Jag tror att barn som växer upp på en liten ort får en bättre självkänsla som de har god hjälp av i livet.
Så tankeväckande att läsa Claras inlägg och alla kommentarer! Jag fastnade i inlägget särskilt för “Här får de vara kufiga, knasiga, egensinniga och just så unika som de är.” Jag kan förstå det och samtidigt har jag en upplevelse som är den direkt motsatta – att den lilla platsen (lite större än by men inte heller ett samhälle) med många personer som bott där i generationer, med litet utbud av fritidsaktiviteter (fotboll och friidrott) gjorde att jag som inflyttat barn i tidig skolålder aldrig fann min plats för jag hade andra intressen än de fritidsaktiviteter som erbjöds och dessutom hade jag lätt för mig i skolan – det fanns ett kunskapsförakt i omgivningarna, kanske p.g.a den industri som dominerade bygden och nästan var som äldre tiders bruk. Låg- och mellanstadium på den lilla platsen var inte roligt, högstadium och gymnasium i den lilla staden var bättre och utbildning i universitetsstad var där jag hittade min plats i tillvaron och då jag bestämde att om jag någonsin får egna barn så ska de få växa upp i en större stad med alla de olika platser och tillfällen där en som individ kan få komma till sin rätt.
Jag tror inte det har så mycket med var man bor att göra utan snarare med inställning och livsstil.
Vi bor mitt i en mindre stad men våra barn, 10 och 2, går inte på nästan några schemalagda aktiviteter alls. Tioåringen spelar mycket Minecraft och pysslar med egna projekt hemma eller så leker han med kompisar. Och de han gillar bäst att leka med är andra barn som också leker “barnsligt” så här är de ett gäng stadsbarn som klättrar runt i villaträdgårdarna eller på stadens lekparker, stranden och andra ställen. Ett av dem fyller år i helgen och sonen hade problem med att hitta present “för vi leker mest med pinnar och sånt som A:s pappa snickrat svärd av”.
Har mycket svårt att förstå perspektivet att man skulle få bättre självkänsla eller “vara barn” längre beroende på om man bor på landsbygd eller i stan. Det styr man väl som förälder mycket tänker jag? Mycket fritid och fri lektid = är barn länge, eller? Att få göra det man gillar och bli peppad och sporrad, få frihet med ansvar inom passande områden = god självkänsla.
Wow, vilket insiktsfullt och välskrivet inlägg! Klockren i dina analyser, som vanligt. En del av mig vill så innerligen spela tillbaka tiden och ha en uppväxt på landet. Men, som du säger, det finns många ställen att ha en fin uppväxt på 🙂
Älskar sång och piano, så hoppas någon tar sitt förnuft till fånga och satsar på musikskolan igen så att fler barn får upptäcka denna magiska värld!
superintressant inlägg, även för mig som inte har barn. däremot har jag själv som barn bott dels på landsbygden i hälsingland – och i rikemansförorten saltsjöbaden. idag, som vuxen, har jag mycket att tacka hela spannet i den uppväxten och använder båda till min fördel. även om det är länge sedan jag var barn så minns jag olikheterna väl för ja, det var extremt olika. dels i tempot i skolan men också hur vi umgicks efter skolan.
Vilket bra och förnuftigt inlägg på så många sätt!! All kärlek.
Det låter som en härlig uppväxt för Claras barn men jag tror precis som flera andra som kommenterat att man inte kan generalisera. Själv växte jag upp i stan och kände mig ganska barnslig när vår klass i högstadiet slogs ihop med klasser från skolor på landet. Medan jag nyss hade lekt med Barbie och rollekar så hade många av tjejerna från landet flera år äldre pojkvänner med moppe eller bil, rökte och hade börjat dricka alkohol redan i 13-årsåldern.
Jag upplevde även alltid en stor frihet i att kunna cykla överallt, till aktiviteter och hem på kvällen utan att behöva skjuts eller passa bussar som de från landet behövde. Men allt har förstås sina för och nackdelar
Jag har jobbat på skola både på landet och i stan. Och själv bott i stan. Upplever att det bästa är något mittemellan. Då i stan ska barn vars coola ock stora tidigt. Och på landet är SD och rasismen, inskränkheten enorm. Så något i mitten är absolut bäst.
Vilket tänkvärt inlägg. Vi bor i stan med tre barn, men vi bor med mycket allmänna gröna ytor där barnen kan leka och vi har djur. Tänker att det viktigaste för barnen är att det finns utrymme för dem att vara ute o leka – oavsett om man bor i stan eller på landet. Tyvärr förtätas Stockholm mycket och många ytor för lek försvinner.
Sedan håller jag med dig om den kommersialiserade barndomen – barnen hinner inte leka utan dagarna är fulla av aktiviteter av olika slag. På något sätt anses aktiviteter vara så mycket mer värda än en söndag när barnen bara springer runt husen och leker. Upp till vilken ålder barnen leker är enligt min erfarenhet rätt individuell. Vad gäller status styr man rätt mycket över det som förälder är min erfarenhet. Är du som förälder imponerad över statusprylar blir barnen också det – men det funkar också vice versa. Är du som förälder inte så imponerad så bryr barnen sig inte så mycket de heller.
Och att man umgås mer blandat på landet – visst är det så och det är fint!
Jag har också funderat på det där. Mina barn går på en liten byskola med drygt 60 elever i åldrarna 6-12 år och det är verkligen lekvänliga kläder långt upp i åldrarna. De har ju inga tonåringar att influeras av dagligen med annat mode. Ungarna leker dessutom mycket med varandra oavsett ålder, särskilt i skolan. När jag hämtade på fritids i torsdags var det 3 barn, en från fsk-klass, en från 2an och en från 3an som lekte med varandra. I och med att utbudet av jämnåriga är skralt får de vidga sina vyer både vad gäller ålder och kön bland kompisar och som de växer av det och vad kul de har!
Men sen det negativa – brist på aktiviteter. Vi bor bara 20 minuter med bil från vår stad (en småstad) så det är ändå ett rimligt avstånd till en mängd aktiviteter. Men det kräver att det finns en bil tillgänglig och att minst en förälder slutar tidigt och kan skjutsa när aktiviteten börjar vid 17-tiden. Här i byn finns egentligen bara knattefotboll lättillgängligt och det är självklart ideella krafter (föräldrar) som håller i det. Ja, sen finns vattenskidor också, men det är ju verkligen ingen sport för alla. Nej, man får underlätta för spontanidrottandet istället. Skotta upp isen på sjön vintertid, dra skidspår på åkrarna med spårsläde. Köpa mountainbike till barnen så att de kan ta sig fram över tallmon och genom sand när det ska cyklas. Något fint som anordnas i grannbyn där skolan ligger är att man nu nyttjar den, i Coronatider, tomma bygdegården till teater en gång i veckan för skolbarnen. Det är ett studieförbund som håller i det tillsammans med Rädda barnen. Superlyxigt!
Så ja, mina barn är absolut barnsligare och kanske mer aningslösa gällande vissa grejer än barn som bor på större orter. De vill ha telefoner, tv-spel och andra prylar, visst. Men de har liksom ingen koll på märken eller vad man “ska” ha. De är nöjda med en begagnad Android och en tröja från okänt märke, bara den har luva och magficka. Men på fötterna har de neoprenstövlar från oktober till april och overallen eller täckbyxorna kan vara loppade på Röda korset i stan utan att de, eller någon annan på skolan, bryr sig. Det tycker jag är skönt. De får vara barn lite, lite längre.
Härlig läsning! Men så otroligt deppigt att de lägger ner kulturskolan i din kommun. Typisk verksamhet som är lätt att lägga ner men kräver mycket resurser för att starta igen.
Så är det absolut hos oss, vi bor på landet men bara 2 mil från en stad på över 100 000. Det innebär att landsbygden är mer varierad skulle jag säga, många vuxna jobbar i stan och det som många skriver om ingrott och fördomar känns inte dominant. Jag kommer inte härifrån från början utan från villaområde i stan typ som Clara. Barnen här har overall på vintrarna även i lågstadiet, det har de inte i stan, skolbarnen leker annorlunda på skolgårdarna osv. Samtidigt har vi ju nära nog att skjutsa till kulturskola osv, rätt toppen tycker jag. Vi bor dock mer rent på landet, inte i en by men utanför ett litet samhälle ned f-6 skola och en förskola
Intressant inlägg! Tror som du att det verkligen beror på. Har bott i en by på landet och det var svårare än väntat att komma in i det. Vi blev jätte bilburna och det gick en stor väg genom byn som gjorde att man inte ville släppa barnen själva. Nu bor vi i lägenhet i en närförort till Stockholm och mina barn har gått själva till skolan på lågstadiet och gått själva och handlat på närmsta ica. De cyklar själva till kompisar. Leker med käpphästar och andra rollekar och ska snart börja 4:an. Det är inte taget för givet att man har en kärnfamilj och eget rum och de har flera kompisar där det ser olika ut i familjen. Det jag uppskattar är att det går att välja och välja bort. Där jag växte upp i en villaförort fanns en skola och trivdes man inte fanns inga val. Mina älskar sång, dans och musik och deras skola har inte varit bra. Nu får de båda byta och börja i en skola med just en sån profil ngt jag aldrig kunde få göra. Men kan också längta efter allt det du beskriver om livet på landet. För oss blev mellantinget ett landställe där de kan få mkt av det du beskriver. Där leker alla barn som finns även om det inte alla gånger är så enkelt pga att de ju egentligen inte riktigt valt varandra. Men det är nog som du säger. Beror helt på vad man jämför med. Går nog inte jämföra stad och land rakt av. Lyssnartips https://sverigesradio.se/avsnitt/1693834
Men jag skulle vilja se forskning på att barn som växer upp på landet får bättre självkänsla. Det har jag mkt svårt att tro. Det tror jag mkt handlar om föräldraskap och vilken skola man hamnar i
När jag växte upp, mitten av 90-talet, tror jag absolut vi var barn längre, uppvuxen i en by i Norrbottens inland.
Vi hade inte samma inflytande från de större städerna utan var ute i naturen. Visst, vi fick börja ta bussen till schtan i tidiga tonåren för att shoppa, men väl hemma var vi barn rätt länge.
Svårt att se hur det kommer att bli för mina barn, fortfarande Norrbotten men bara 4 mil till största staden istället för 17, som när jag växte upp.
Idag är det en annan värld med internet och influencers, de kan få intryck från omvärlden vareviga dag som trycker på hur man borde växa upp, inte stanna kvar i barndomen!
Men förhoppningsvis kan närheten till skog, djur och natur hjälpa mina barn att vara kvar i barndomen liite längre. Iallafall på hemmaplan.
När vi flyttade ut från stan noterade vi att barnen i skolan var mer “barn”, de körde mjukisbyxor och lekte i skogen. Det var befriande! Nu när barnen är tweenies/tonåringar är det nog ingen skillnad i och för sig. Håller med om att bristen på kultur-fritidsaktiviteter är ett problem. Men annars tror jag att det är härligast att vara barn på landet, och kanske härligast att vara tonåring i stan 🙂
Men herregud, vad konstigt du skriver om storstan. Jag växte upp i en otrygg (inte enligt mig då) förort till Stockholm och cyklade eller gick till skolan från lågstadiet eller köpte mjölk till mamma osv. Mamma var ensamstående så hur skulle vi annars göra. Hade tryggaste barndomen jag kan tänka mig. Går att ha det även i storstan.
Jag håller med och har samma erfarenhet som du! ’Staden’ är ju inte Sergels torg, staden är ju snarare byar som sitter ihop, och så är barnen mest i sin by. Tror många stadsdelar och förorter är mer lika de byar från 1950-talet många gärna vill minnas. Staden är inte heller bara den här övre medelklassen det refereras till av många, och är full av grannskap där man samarbetar, hämtar varandras barn på förskolan, barnen lär sig cykla vid fyra och man spontant bjuder in grannen på middag nu direkt. Inte givna ingredienser på någon plats, men alltså existerande överallt.
Det handlar nog inte heller om så förenklade begrepp som ”stad” eller ”land” – det beror mycket mer på specifika platser. Och föräldrarnas livsstil! Clara har ju en ljuvlig livsstil och ett fint sammanhang – men landsbygden är också full av folk som mest är inomhus, inte kan artbestämma träd och skiter i sin omvärld. Liksom städerna 😀
De trötta fördomar som visar sig här kan ju ställa till det om man skulle behöva flytta. Eller ens barn. Att trivas tror jag är en konst man kan lära sig (inom rimliga ramar såklart!). Först tror jag man måste släppa alla klyschor och läsa på. Sen försöka känna en genuin nyfikenhet och en öppenhet inför att alla platser har sitt guld, sina hjältar, sitt morgondis, sina solnedgångar. En del ser ju aldrig det, och blir onödigt olyckliga. Eller onödigt fördomsfulla, vilket kan begränsa även framtida generationers livsval.
Håller med! Jag bor i ett femtiotalsområde med nästan bara hyresrätter i centrala göteborg. Man har sin lokala blomsteraffär, närbutik, thaiställe… alkisarna och ”originalen” är desamma och på lekplatserna kretsar samma föräldrar varje dag och även om barnen går på ett par olika förskolor så vet man vem som är vem.
Jag tror inte Claras liv på landet speglar hur det ser ut att växa upp på landet i allmänhet. Så som jag förstår det verkar byn till stor del bestå av inflyttad kulturell medelklass från Umeå?
Om jag jämför min egen barndom i en trygg förort till Stockholm med min jämngamla kusins som växte upp på landet landet så låg kusinen långt före både gällande sexuell debut, alkohol etc. Vid tretton års ålder berättade hon att folk i hennes ungängeskrets hade sex med flera år äldre pojkvänner. På min skola var alkoholdebuten någon gång mellan 8an och 9an. I 9an drack jag och mina tjejkompisar tre gånger sammanlagt och en person i klassen hade haft sex. Samtidigt berättade kusiner om fester där det röktes cannabis etc.
Har även fått insider info från en stockholmare som flyttat till Gotland och jobbar som undersköterska på akuten i Visby. Tydligen var det enorm skillnad på de inflyttade barnen och de som växt upp ute på landet på Gotland. Mycket droger och missbruk bland ungdomarna som hade växt upp där (något som märks av på akuten).
Förekommer inte mobbing bland barnen i er by? Själv är jag uppvuxen på landet och älskar allt det du beskriver men blev också otroligt mobbad. I en så liten by fanns då heller inga val. Jag blev tvungen att möta mobbare överallt då det är just så litet. Förutom i skogen då. Dit flydde jag ju. Men generellt sätt längtade jag ifrån denna plats pga detta hela min uppväxt. Nu som medelålders längtar jag tillbaka till landet men minns den där “burken” till uppväxt med ångest. Fanns ju inga möjligheter att byta skola, gå någonstans där inte just de som mobbade också befann sig.
Karin, jag känner tyvärr igen vad du beskriver från min egen uppväxt på landet med mobbning. Och det riktigt svåra med det är att det inte finns några alternativ av skolor eller att slippa se dessa mobbare. Det är riktigt tufft. Och såna upplevelser påverkar så klart ens liv även efter skoltiden.
Det jag tänkt på är de större barnen. De som bor så pass långt ut på landet att de flyttar hemifrån för att gå på gymnasiet. De 16-åringarna ska inte bara klara att plugga på gymnasiet utan även få upp sig själva i tid på morgonen, laga mat, städa och så vidare. Stor skillnad mot mina kollegors barn i samma ålder. Men det kan vara mina kollegor som curlar ovanligt mycket med att skjutsa fast de bor mitt i staden, ser till att barnen får i sig lagad lunch på sommarlovet med mera.
Undrar om din by är representativ för byar i Sverige, tror inte det. Har själv inte prövat det livet men har vänner som gjort och de har alla flyttat när de insett att deras värderingar inte funkade och när Sverigedemokratena vann skolvalet kändes inte bylivet som en bra plats med barn.
Men oj vad roligt att min kommentar ledde till ett helt inlägg, tack för det fina, långa och superintressanta svaret!
Tack för frågan som ledde till ett så intressant kommentarsfält 😊
Läste först ”är barn längre på landet än i stan”. Alltså längre fysiskt. För när min son som spelar fotboll i ett innerstadslag möter små bylag så är alltid barnen i i bylaget nästan ett huvud längre än stadsbarnen. Har alltid undrat vad det beror på.
Det kanske är så enkelt som att man har dispens för att ha äldre barn med i laget då man inte kan få ihop ett lag annars? Så var det iallafall där jag växte upp!
Min upplevelse av folk som växter upp i en liten by eller stad är att man antingen älskar det eller hatar det. För många upplever att det sociala trycket är starkt i en liten by eller småstad – det finns en mall vad man ska gilla, tycka och va intresserad av. Gör du bort dig som t.ex. ung tonåring så kan du ha stämpeln för resten av livet. I en lite större stad kan du hitta ett annat sammanhang. De som följer mallen älskar det och har siktet inställt på att stadga sig där, men vet likväl folk från min småstad som väljer att aldrig sätta sin fot där igen.
När jag tänker på minnen med vad som hände folk runtomkring mig i småstaden jag växte upp känner jag så inte igen mig i din beskrivning; den enda mörkhyade eleven blev kallad pepparkaka 24/7 utan att någon lärare sa till, killarna som slogs och tafsade “skojade bara”, den lesbiske nya läraren fick typ ett fackeltåg av arga föräldrar emot sig och slutade efter några månader… Detta var på början av 2000-talet. Jag kan baxna när folk är tokiga i det idylliska livet på landet.
Jag säger inte att det inte finns problem i stan, snarare att det finns olika typer av problem på olika stället.
Underbart skrivet Clara! Sånt här tänker jag mycket på inför eventuella kommande barn. Du är så bra på att skriva och uttrycka dig. Tack för en underbar blogg!
Clara, dina barn får den mest underbara barndom de kan önska sig. Tids nog kommer de till andra miljöer där varken den fria leken, uppfinningsrikedomen, det naturliga rörelsemönstret, naturen eller årstidsskiftningarna kan stimulera sinnena på samma sätt som de gör nu. Och de hinner lära sig att leva i den världen också.
Det här var en mycket intressant, nyanserad text, väldigt fin att läsa!
Tänkt på en sak. Ofta nyanserar folk i kommentarerna Claras bild av landsbygden genom att berätta att det var socialt hemskt för dem att växa upp på landet och att det är mycket bättre i stan. Och det kan ju vara hemskt att växa upp på landsbygden! Men det kan ju vara vidrigt i stan med? Ett barns och en tonårings värld är väl ofta bara grannskapet och skolan, det är liksom skitsamma om det finns andra skolor i närheten för världen är så liten. Som nån skrev ovan, stan är en massa små byar. Jag växte upp i stan och jag tyckte typ hela grundskolan var en socialt kontrollerad och hemsk upplevelse. Så kunde jag i gymnasiet träffa mer likasinnade men folk från landsbygd flyttar väl ändå ofta till ett större samhälle och går gymnasiet.
Det är så sjukt trist med den här “folk på landet är så trångsynta”. Vad grundas det på egentligen? Om man rannsakar sig, hur mkt är fördomar? Jag menar, hur mycket trångsynta människor finns det inte i stan? Folk är ju som dom är överallt liksom. Skitjobbiga och underbara, hatiska och kärleksfulla, fördomsfulla och öppna.
Det är jättemycket trångsynta människor i stan. Skillnaden är väl att det i stan finns det fler att umgås med och större möjligheter att hitta vänner och sammanhang.
Tack för ett intressant inlägg! Något jag slås av är att flera i kommentarerna pratar om hur deras barn i stan har det jättefint och hur hemska tonåren kan vara på landet och kanske var det för dem själva. Jag tänker att tonåren kan ju vara hemska var man än växer upp… Det är en väldigt utmanande tid i ens liv. Och att det därför är svårt att titta på sina egna barn och jämföra deras barndom med sin egen tonårstid. Har precis själv flyttat ifrån Stockholm men har flera vänner kvar där vars tonåringar mår otroligt dåligt psykiskt och är sjukskrivna. Medan andra vänners barn och ungdomar uttrycker att de aldrig vill flytta från storstan och älskar sina liv och kompisar. Jag tror att hur man mår när man växer upp bland annat beror på vilken familj och stöd man har runt omkring sig, vilka vänner man har, vilken skola man hamnar i och om man bor på en plats där man känner att man blir älskad för den man är och passar in. Samt om man tillhör samma klass som sin omgivning och har råd att hänga med på saker. Däremot mindre på om man bor lantligt eller i stadsmiljö. Att det är mer droger och alkohol bland unga på landsbygden än i storstan är jag tveksam till – det beror nog helt på vilket sammanhang man befinner sig i. Sen kan ju att växa upp på ”landet” vara allt ifrån 3 mil från en miljonstad, till 10 mil till närmaste småstad, och det klart att det påverkar vilka som bor där, utbildnings- och lönenivå etc.
Oh vad jag är stolt och glad över min landet uppväxt ! 1 mil från närmsta busshållplats. Cykel , moped och sen A-traktor behövdes för att ta sig runt. Plus otroligt snälla skjutsade föräldrar.
Tror det är något jag tar med mig mycket från min uppväxt , hur otroligt stöttande och snälla mina föräldrar var. Vissa kvällar körde mina föräldrar 10 mil när jag och två syskon skulle på fotbollbollsträningar vid olika tider och i olika byar.
Men framför allt tar jag med mig lyxen av att leva i naturen och att det var vardag att hugga i och hjälpa till. Vi barn fick hjälpa till med sysslor på gården dagligen ( med lite sura miner ibland kan tilläggas… ) och idag är jag så glad över att vi blev uppfostrade till att vara handlingskraftiga och jordnära.
Livet på landet kan vara tufft för ett barn men ändå så rikt och vackert < 3
Så intressant kommentarsfält! Mina föräldrar flyttade från Göteborg till ett samhälle med runt 1500 invånare tidigt nittiotal. Det var härligt att cykla runt, vi kunde gå och bada själva från ganska ung ålder och allt fanns i byn (högstadiebarnen bussades dit från landsbygden runtom) så skolskjuts blev det först på gymnasiet med lokalbuss som dock gick väl sällan. Men det var också utbredd rasism, mycket alkohol redan på högstadiet, smink och stringtrosor från femman, folk i högstadiet använde droger. Jag var ensam vegetarian och vänstertjej och blev kallad feministäckel/femimistfitta osv. Hade kompisar men har inte kontakt med en enda därifrån idag. Kände redan då att vi inte hade något gemensamt och det var ömsesidigt. Min bonusdotter som är uppvuxen i Göteborgs centrum umgås i kompisgäng som varit så mycket lugnare och snällare stämning. Först på gymnasiet blev det lite fest innan pandemin och de dricker inte alls på samma sätt. (Kan också vara pga många muslimer som inte har det med sig hemifrån.) Dessutom mycket mer inkluderande och tillåtande mot varandra upplever jag.
Hade ingen dålig uppväxt men kan ibland sörja att det var så ointellektuell miljö där vi bodde så att jag inte kunde utvecklas så som jag egentligen kanske hade velat. Kände mig som Agnes i Fucking Åmål.
Jag tror att det är svårt att jämföra sin egen uppväxt med hur det är att växa upp idag. Bara som en sådan sak att ungdomar dricker mindre idag.
https://www.iq.se/fakta-om-alkohol/ungdomars-drickande-forr-och-nu/
Vi bor mitt på centrala Södermalm i Stockholm och vi har varken råd eller det vita privilegiet att flytta ut på landet till en by där SD är det andra största partiet även om jag vill bo lantligt. Det räcker med att rikssnittet röstar SD och nästa val är inget jag ser fram emot. Vi är nog den enda den enda familjen med afrikanskt ursprung häromkring men jag upplever en stor tolerans utav alla sk ”hipstersurdegs” söderbor. Vi kanske inte kan ge min dotter ett liv på landet men vi kan ge henne så mycket TID. Inga odlingar eller gårdsbestyr med djur eller traktormeck osv frigör enormt mycket tid och det är aldrig långt till naturen eller en kobbe i skärgården. Vi har tillgång till de bästa skolorna med kulturen runt hörnet och jag har släppt ”skapabästabarndoms” hetsen och insett att det viktigaste är att vi föräldrar mår bra och skapar en harmonisk atmosfär omkring oss ♥️
Hej Clara.
Tack för bra och fint skrivet inlägg.
Är avis på er där barnen får växa upp på landet. Här i storstan är det svårt att få vara sig själv och klä sig som man vill. Här slutar barnen leka tidigt och de flesta får en egen mobil när de är 6-7 år. Vår största fick sin mobil när hen var 10 år. Jag hade velat vänta längre. Alla barn går med näsan i mobilen.
Kram fina Clara.
Intressant skrivet. Tack!
Jag har bott både på landet och i staden och uppskattade båda delarna på olika sätt. Men föredrar landet. Här kan vi också odla det vi vill om vi vill. Växte upp på landet och med en underbar frihet och att föräldrarna litade på oss. De uppmuntrade oss till alla möjliga saker och med tiden till att tidigt jobba, studera vidare. Och vi lekte längre.. var barn längre på något vis. Inte barnsligare för det utan barnen inom oss fick lov att ge sig olika uttryck. Vi blev nog minivuxna på lantvis. Fick snickra, fiska och rensa fisk, vara med djur, sköta djur, ta ansvar för småsyskon och andras småsyskon tidigt. Och mitt i det var vi i lek.
Jag älskar lugnet på landet. Det lugnet som når djupt in i människor. Det vill vi ge barnen.
Stadsliv upplevde jag som stressigt. Man ser inte varandra på gatan. Det var alltför mycket ytlighet i stan för min smak. Barn skulle klä sig på ett speciellt sätt i skola och bland kompisar. Återskapa kändislivet i det egna livet. Här har man på sig det man vill och tycker är bekvämt/praktiskt. Vänner som bor i staden gör inget annat än att skjutsa barnen och sig själva runt på olika aktiviteter. De är trötta och stressade jämt.
På landet är du hänvisad till de ev. aktiviteter som finns, till de människor som bor där. Barn och vuxna får lära känna alla möjliga sorters människor , livsåskådningar och förhålla sig till det. Att lära sig vara vänner och komma överens även man tycker/är olika är också en bra grej. Det är rikedom för mig att barnen får allt det. Och som du säger man umgås över alla gränser.. ålder/ arbete/bakgrund mm. Spelar ingen roll.
I staden kanske man bara umgås med exakt likasinnade. Folk i samma samhällsklass och etnicitet. Det tyckte jag kändes fattigt.
Här på landet där vi bor finns det folk från olika länder.. Det är fint.
Som tur är finns även lite äldre människor kvar häromkring och de står för livserfarenhet och visdom.
Sedan är jag hemma på eftermiddagarna så barnen kommer hem direkt efter skolan och har hela eftermiddagarna på sig att bara finnas.. Leva. Njuta
Visst barn från landet kanske kan upplevas barnsligare eller tafatta i staden. Men barn från staden kan upplevas på samma vis om de hamnar på landet men på ett annat vis.
Förlåt, jag vet inte om landsbygden har förändrats på senare år, men jag tycker att du är HELT ute och cyklar. Jag uppfattar dig som en kulturmänniska väl förankrad i medelklassen. Du verkar ha turen att ha hittat några likasinnade nyinflyttade i din by. Men ni har STAN (en kulturellt intressant sådan, absolut ingen självklarhet!) som kulturell referens, ni är utflyttade stadsbor med god allmänbildning, utbildning, mångfaldiga erfarenheter och möjligheter. Ni får det bästa av två världar. Det är inte det samma som att växa upp på landet bland sina släktingar, i ett led av generationer av bönder och torpare, utan nära kontakter till tex. människor med högre utbildning eller helt andra livsomständigheter och -erfarenheter. Folk runtomkring en jobbar framförallt som bönder, på stora fabriken eller i hönsfabriken, i skogen, mammorna på ICA, på sommarkaféet eller städar i skolan. Lärarna och förvaltningsmänniskorna bor däremot ofta i stan eller i större tätorter. Barnen blir vuxna TIDIGT som faan (!), de socialt godtagna aktiviteterna är ytterst få. PS: Från och med högstadiet handlar livet för barnen på landet om att pendla och hoppas på skjuts.