Jag brukar ofta fundera på när jag läser den här bloggen om det är någon skillnad på barns smak, intressen och val beroende på om de växer upp i storstad eller på landet? Påverkas man mindre av andra när man bor mer på landet? Är man barn längre (i betydelsen hålla i leken och intressena)? Och gör avsaknaden av utbud på aktiviteter som lagsporter och allt vad det medför skillnad?

Den här frågan fick jag av läsaren Elin för ett tag sedan och jag tycker att den är intressant. Jag har nämligen själv funderat mycket på om mina barn varit annorlunda om vi bott i en stad? En kompis som lämnade stan och flyttade hit när hennes barn var i skolåldern noterade en stor skillnad. Hon reagerade dels på att barnen här gick klädda i lekvänliga mjukiskläder högt upp i åldrarna. Men också att lekarna var “barnsligare”.

Jag kan nog instämma i analysen om att barn här är barnsligare än jämnåriga i stan. Visst – de ser ju på samma barnprogram som alla andra. Använder datorn och spelar Minecraft. Men ändå är det annorlunda – och lite svårt att sätta fingret på vad? Bertil är tio år och att ha en mobiltelefon är ovanligt bland hans kompisar. Det är heller ingenting han är ett dugg intresserad av att få. Och jag minns när mina barn för några år sedan hälsade på hos kompisar i stan och åt lördagsgodis “Va? Finns det annat godis?!” var reaktionen. De hade bara köpt lördagsgodis på vår lilla affär och hade ingen aning om att det fanns annat godis i världen.

Ibland kan livet på landet göra mig lite orolig för barnens framtid. Jag vill inte att de ska halka efter på något plan. Känna att de vuxit upp avskurna från världen. Jag som själv kommer från en mindre stad och har behövt hävda mig i konkurrensen med folk som fötts in i de rätta sammanhangen i Stockholm, som är etablerade och har kontaktnät redan från barnsben Jag vet hur apart man kan känna sig. Hur mycket svårare det kan vara och hur man aldrig riktigt räknas när de som tillhör centrum ständigt betraktar en själv som en del av periferin. Å andra sidan tycker jag att mina barn har en helt otrolig barndom här och får tillgång till sånt som många andra barn får klara sig utan.

I många små byar kan man till exempel vara ganska självständig redan som liten. Barn cyklar hem själv från skolan. Blir betrodda med att gå och köpa sitt eget lördagsgodis och hämta ut mammas paket på affären. Det kan man å andra sidan säkert i en trygg villaförort i stan också. Men i en liten by är alla kändisar i sin egen rätt. Annika på affär, Skrot-Olle, Linnéa på biblioteket… Och nej jag kan inte namnet på riktigt alla barn – men jag kan många namn. Och framförallt vet jag ganska bra vilken unge som hör ihop med vilken familj. Och absolut – det finns en likriktning på många plan här. Antalet personer som inte är födda i Sverige går till exempel att räkna på handens tio fingrar. Men sett ur andra perspektiv finns det större mångfald. Mina barn firar till exempel samernas nationaldag med självklarhet. Det gjorde vi aldrig under min skoltid. Och på byns förskolan leker barn till de som svetsar på närmsta industri tillsammans med barnen till industrins VD. Man bor i husen bredvid varandra och bjuder på en öl på cykelfesten varje sommar. Folk umgås över åldersgränser, utbildningsgränser, klassgränser och könsgränser på ett annat vis. Utbudet är inte så stort så man kan ju inte var allt för knusslig. Och ibland kan det faktiskt vara lättare att få en plats i ett litet sammanhang än ett stort. Alla ungar behövs för att få ihop till ett fotbollslag. Familjer som bidrar till befolkningsökningen är efterlängtade och uppskattade invånare.

En klar nackdel för barnen med att bo här är fritidsaktiviteterna. I stan kan man köpa sig tillgång till en mängd av aktiviteter. Här är det helt avhängigt ideella krafter. Om man gillar sport finns det mycket fint att välja på. Men på kulturfronten är det skralare. Nu lägger de ner musikskolan i kommunen och sånt jag själv älskade som barn – dans, teater, målarskola eller filmkurs – finns inte. Samtidigt upplever jag att barn generellt går på ganska lite schemalagda aktiviteter här? Det är mycket tid för fri lek vilket jag verkligen uppskattar. Vintertid går mina barn på skidskoj och skridskoskoj i byn. Lekbetonade aktiviteter då man visserligen kan träna skidteknik lite mer seriöst – men också bara kan friåka skridskor om man hellre vill det. Eller så spelar barn och föräldrar en väldigt informell hockeymatch med varandra. Sånt älskar jag!

Det bästa med att bo så här det är när jag ser barnen dra iväg ner på åkern, upp i skogen, längs dammiga landsvägar eller ner till någon bäck för att kasta pinnar och plurra. Att de kan vara så fria och självständiga. Det var jag också när jag växte upp i ett villakvarter. Men inte riktigt på samma ohämmade sätt. Jag älskar att Bertil kan få tälja, ha en pilbåge för prickskytt, en snickarlåda full med verktyg för att bygga. Att barnen kan hoppa över ett elstängsel och gosa med fåren i hagen eller hälsa på grisarna. Att det finns kor, hästar och kaniner. Att växa upp med djur var något jag själv alltid önskade mig som barn. Husdjur var inte så vanligt bland mina klasskompisar – men här har nästan alla ett eller flera hemma!

Vad som är status på landet är nog också lite annorlunda mot för i en stad. Jag kan uppleva att det är status här om man har en bra skoter eller ens pappa äger en traktor. Men sedan är väl roligt lego, tevespel och en snabb cykel lika mycket status här som överallt annars. Och i slutändan beror det så mycket på vilken byskola på landet som jämförs med vilken skola i stan. Kulturen mellan olika skolor i stan skiftar ju lika snabbt som stadsdelarna.

Jag är jätteglad att mina barn får växa upp på landet med allt vad de innebär. De älskar att bo här och är väldigt stolta över byn och tycker inte att det kan finnas en plats på jorden som kan mäta sig med vår. Här får de vara kufiga, knasiga, egensinniga och just så unika som de är. Men i slutändan tänker jag att det kan bli bra av att växa upp på tusen olika sätt. Hittar man sitt rätta sammanhang så växer man och blommar var man än bor!