Den här gossen är den arbetsammaste jag vet. Från arla bittida till sena kvällen ligger han i. Jobba stege, jobba krossa myra, jobba hugga svärd, jobba kasta sten är exempel på jobb han menar sig utföra. Allting kan han – allting vet han. Full av dådkraft, tvekar aldrig. Jag blundar mot solen och försöker fånga fräknar och när jag tittar igen är han borta. Försvunnen långt nere i skogen eller halvvägs upp på en brandstege. Stående i kökskomposten, på brädupplaget, i släpvagnen full med skrot. Han använder rosenportalen som en ribbstol och river upp tulpanlökarna och övar kast med liten boll.


Allting gör han med det soligaste humör, en stjälpande hand och snoriga pussar. Alltid beredd till ett uppriktigt ”flåt mama” när han träffat mig med en pinne över ögonbrynet eller tar en tugga av min axel bara för att se hur den smakar. Han är det sötaste vi har, vi älskar honom vettlöst. Och han påskyndar mitt åldrande med åtminstone sjuttio procent.