Så här på söndagskvällen vill jag bara skriva och tipsa om två blogginlägg jag läst idag och som träffat mitt i hjärtat på mig.

Kristin som ofta skriver generöst och hudlöst om sina tonår och sin tidiga vuxentid. Kantad av destruktivitet, en våldsam partner och vilsenhet i världen. Är full av beundran för hur hon gång efter annan gläntar på dörren till sånt som andra bara stänger till. “Ibland träffar jag människor från min ungdom och jag känner mig alltid smutsig i dessa sammanhang – de känner gamla svaga Kristin, hon som gick vilse. De vet vad jag gick igenom. Det är svårt att förhålla sig till. Jag vill dock inte ursäkta mig för det som var. Vad jag vill ha är däremot en stor ursäkt från alla som stod vid sidan och såg på – grannar som inte knackade på och hjälpte mig

Emma skriver drabbande om att ha en sjuk förälder och långsamt ta farväl. Smärtsam igenkänning från mitt eget liv.“Vissa dagar känns sorgen förlösande. Att få gråta ut allt som inte blev. Små karaktäristiska drag som jag aldrig mer kommer att få se. Träsko-ljudet mot gruset, stegen i trappan, nynnandet, luret i ögonen, de små knäppningarna med fingrarna som en truddelutt. Och samtidigt kikar små glimtar av det som en gång var fram då och då. Men de blir allt färre. Kroppen ger upp