När vi gjorde tvättnedkastet fick vi offra en garderob i hallen och ställde samtidigt ut alla förvaringstrådkorgar i en enda röra. Nu har det stått så i nästan tre veckor utan att vi kommit vidare. Och jag förlorar långsamt förståndet.

Jag har ju använt senaste 1,5 åren åt att strukturera upp mitt liv och mitt hem. Då jag är en ganska rörig person har det behövts tydliga system för att stötta upp min personlighet. Och nu när hallsystemet falerar så är jag tillbaka till att springa runt med andan i halsen varje gång jag ska till stan och slita i olika lådor och vråla. “Har någon sett min börs? Var är min träningsbehå egentligen? VEM HAR TAGIT TORRSCHAMPOT?!!).

Man skulle kunna argumentera att det är bedrövligt att jag inte förbättrat mig under det här året. Att jag verkar vara samma gamla Clara igen. Men jag känner mig ärligt talat ganska glad över detta tydliga bevis. Människor kan inte ändra på sig. Eller det är i alla fall väldigt svårt. Därför behöver man bygga sitt liv så att det stöttar upp en där man har det svårt. Så att man får förutsättningarna för att lyckas.

Jag behöver trådbackar i hallen med dymomärkning på. En för Claras hårgrejer. En för Claras smink. En för Claras viktigaste grejer. En för Claras handskar och halsdukar. Jag behöver också sådan märkning i köket, kylen, källaren och på kontoret. Och när mina uttänkta system av någon anledning sätts ur funktion – då är det högst normalt att återgå till samma gamla stressbeteenden. Och det är inte det minsta fånigt. Det är sån jag är och alltid kommer vara och att se på sig själv med klar blick är det enda som hjälper.