Jag och Erica blev väldigt malliga när vi såg att vårt förra poddavsnitt hamnade i DN under rubriken 5 favoriter just nu enligt DNs kritiker! Hurra vad kul. Mitt hesa, riviga garv är glad för det särskilda omnämnandet (ni som är trogna lyssnare vet att det är något i hästväg). Lyssna på det det avsnittet gör du här!
Men nu ska det handla om dagens avsnitt av En Underbar Pod! Jag och Erica gör något vi längtat efter att göra under pandemin och undrar samtidigt vad ni planerar att göra när den nya tiden är inom räckhåll? Jag redogör dessutom för psykologin bakom sommarens olika faser medan Erica vill våga rusa dit näsan pekar!
14 svar
Att slippa hindra kunder från att komma in på jobbet p.g.a begränsat antal platser.
Slippa släpa undan caféborden och stolarna varje kväll.
Slippa stanna utanför varje affär och kontrollera att man gå in.
Att bara få umgås med familj och vänner utan oro för smitta.
Är en trogen lyssnare (älskar förresten också ditt skratt Clara) och det senaste podavsnittet var för mig ett uppvaknande. Att få utmana mitt tankesätt angående återhämtning och vila. Försöker nu att jobba med målbilder och vilken känsla jag är ute efter. Just nu äter jag frukost i växthuset omgiven av tomatdjungeln och i sällskap av katten. Fantastiskt start på en ny semesterdag. Är mitt i semestern och kommer att börja jobba när alla runt mig går på semester, det har varit en utmaning att ta tillvara på ledigheten och inte bara känna att dagarna går i en rasande fart fram mot jobbstart igen. Tack för en bra podd och massa kloka råd.
Jag längtar till att jag kan träffa vänner och familj på ett mer naturligt sätt. Att jag kan ta kollektivtrafiken utan att tänka på restriktioner. Att handla utan att kika in hur många kunder som är inne. Att hämta paket utan att stå i en kö som är tjugo meter lång utanför hämtningsstället.
Jag längtar tills allt blir ”normalt” igen så att säga.
Hoppas att du får en fortsatt fin dag 🙂
Jag kommer att fortsätta göra det jag gör nu:
– träffa mina vänner. Vännerna har jag träffat under hela pandemin så jag ser ingen anledning att sluta träffa dom nu.
– bebisgosa med min brors underbara kille
– träffa mina föräldrar.
– döma min älskade fotboll
Jag ska lyssna på ert poddavsnitt. Har sett fram emot att ni spelat in nya avsnitt.
Jag längtar efter dagen när jag kan känna smak och lukt igen. Det försvann i februari när jag fick Corona. Har haft hoppet uppe länge och vart ihärdig med luktträning men nu känns det mörkt då jag inte märker något resultat över huvudet taget.
Jag längtar efter doften/smaken av kaffe, regn, sommarvarm hud, choklad, frukt…ja till och med att något bara ska lukta eller smaka förjävligt.
Jag blir ledsen att jag blev smittad när jag vart så försiktig. Ett litet stop på Ica den veckan blev stoppet för två sinnen för min del.
Grattis, förstår att ni blev malliga:) Jag skriver på bloggen idag om vad jag planerar att starta upp framöver. Det var så nervöst att jag knappt vågade göra det, men…det gjorde jag ändå. Hälften vågat, hälften vunnet heter det ju;) Önskar dig, och alla andra därute, en fin dag. Kram!
1. Att slippa ha lektioner på Google Meet när det är distansundervisning.
2. Att slippa vara rädd för att bli smittad av corona när det är lektioner på plats i skolan, man har 30 elever i en liten sal, det inte går att hålla avstånd och ventilationen är bristfällig.
3. Att slippa planera undervisningen utifrån huruvida det är/kommer att bli distans- eller närundervisning.
Tack för en jättefin pod! Jag var utmattad 1999. Då fick jag hjälp mot depressionen, men man visste väl då ännu ingenting om återhämtning. Att småbarnsåren inträffade precis efteråt, gjorde väl inte heller så gott. Nåväl, det var som det var. Nu är jag så tacksam, att kunna se tillbaka och resumera. Men ännu bättre är det att kunna se framåt och lära mig mer om mig själv, för att framtiden skall bli ljusare och rädslan för att bli sjuk skall bli mindre. Tack för att ni berättar och delar med er av era erfarenheter! Det betyder mycket för mig.
Jag längtar efter en vabbfriare vardag! Så tråkigt med en veckas vabb för en lite rinnande näsa.
Jag längtar jättemycket efter att åka till Helsingfors, en stad som på många sätt kommit att bli lite av en ”andra hemstad” för mig trots att jag inte har minsta lilla anknytning till den. 2018 när jag senast var där över en helg och det plötsligt bara kändes så jobbigt att åka därifrån, det skar liksom i hela hjärteroten, tog jag beslutet, eller snarare gav mig själv löftet att åka dit minst en gång per år fortsättningsvis. Sen kom 2019 och det gick aldrig få ihop det såpass med jobb och ledigheter och diverse att jag kunde åka, så jag tänkte nästa år… Och sen kom nästa år… Och vi vet ju alla hur 2020 blev…. Och i år kommer jag inte heller att åka för det känns fortfarande för knöligt med gränser och tillstånd och karantäner och allt. Men jag släpper det inte. Jag åker tillbaka!!! Förr eller senare!
När det pratas om semester (överallt!) kan jag inte låta bli att tänka på alla som inte har någon. Ofta en verklighet för egenföretagare, nyanställda, vid behovare och arbetssökande t.ex. Sommarledighet (och jul) pratas det oftast om som om det är en självklarhet att vara ledig. Konstigt, för det är många som det inte gäller.
För många är det tvärtom vid högtider och under sommaren som det både finns flest jobb att söka, rycka in på eller att det är mer belastning på det redan befintliga jobbet.
Med det sagt, jättebra ändå att ni pratar om ledighetens olika faser. Det är väldigt tänkvärt och jag tror att det ligger mycket i det.
Detta med olika typer av återhämtning vid olika skeden i livet är också väldigt bra att ni tog upp – känner igen mig i det. Vid de mest kritiska kan man inte göra typ något, sedan är det lugna aktiviteter som att ta en sakta promenad eller meditera som ger återhämtning. Längre fram kan man t.ex träffa vänner, läsa, spela ett spel. Det är jätteviktigt att inte boka in för mycket (även sånt som är roligt tar energi) och att kontinuerligt få återhämtning i sin vardag. Som Clara sa i ett annat poddavsnitt – man kan lika lite skjuta på återhämtning till helgen, som att äta eller sova. Att se på återhämtning som ett lika grundläggande behov som att t.ex äta gör det lättare att förstå.
När det gäller längtan så längtar jag efter att kanske kompisar fått längtan efter att ses mer än innan pandemin, att behovet av andra att träffa än familjen ökat under pandemin.
Att vara långsint och inte kunna ta kritik är väl två olika saker tänker jag?
Långsinthet har jag så otroligt svårt för. Att någon kan vara arg/sur över småsaker länge måste ju göra livet så tråkigt? Sen är det klart att är det större oförätter så kan man känna besvikelse och ilska men det är inte riktigt långsinthet tänker jag. Kanske beror på vad man lägger i ordet?
Att kunna ta kritik är väl något alla måste öva på, medan långsinthet är mer av ett personlighetsdrag?
Tack för ett intressant poddavsnitt, som vanligt! Jag reagerade dock på att du Clara pratade om att dina vänner hunnit bromsa i sin utmattning tidigare än du, att du körde så hårt att du blev liggande i sängen som en grönsak. Så var det säkert. Men det var OCKSÅ så att du bloggade vidare och klarade en massa saker som någon annan med utmattning kanske aldrig skulle ha klarat av. Kanske dina vänner är lika dåliga som du var men lägger den lilla ork de har på något annat än du valde? Av personliga skäl eller för att ”man ska”?
Det var först när du tillkännagav att du var utmattad, trots allt du gjort och skrivit om på bloggen, allt du ändå klarade, som jag själv insåg att det kanske fanns en risk att även jag var utmattad. Att det kunde vara förklaringen till allt konstigt som hände och kändes, allt jag plötsligt inte klarade längre eller som åtminstone krävde enormt mycket mer energi. Jag som trodde man alltid blev liggande i sängen som en grönsak på heltid vid utmattning.
Att acceptera och respektera den här tröttheten har varit det svåraste och viktigaste på hela resan och en del i det har varit omgivningens inställning.
Jag tror utmattning är lite som smärta – alla reagerar olika och man kan inte se på någon annan, eller på deras omständigheter, hur ont de har. Det är heller inget man bör värdera eller jämföra.
Det var bara lite tankar som dök upp. Tack för att allt ni gör inom detta viktiga ämne!
Alltså guuuud så b r a att någon omnämner detta episka skratt! Jag kan komma på mig själv med att när jag i tysthet och allena promenerar min ensliga promenadrunda börjar skratta bara för att jag _tänker_ på det!!