Det här är den första sommaren som mormor och morfar hus är mitt och min systers “på riktigt”. Vi har ju hållit efter det tillsammans med släkten de senaste tio åren men nu ligger det bara på oss. Det härliga är att vi har precis samma vision jag och Anna, nämligen att göra så lite som möjligt. Såklart hålla efter sånt som behöver renoveras men i övrigt inte förändra någonting som inte behöver förändras. Inte för att huset är perfekt i min stil eller så. Inte alls. Men jag har redan ett hem där jag får uppfylla drömmar, visioner och kreativa idéer. Vila för mig är att åka någonstans där jag mentalt kan slappna av från att tänka på det estetiska och att försöka förbättra det på olika sätt. I mormor och morfars hus är det en blandning av årtalen. Det åttiofemåriga huset med dess äldre detaljer – ihop med renoveringar och inredningsdetaljer rån 70-tal, 80-tal och 90-tal. Jag skulle kunna rensa ut och ersätta det med precis sånt som jag gillar, som vackra loppisfynd och blommiga tapeter, strindberglampor och gamla antika möbler. Sådär som det ser ut hemma hos mig. Men det som är så magiskt med vårt fritidshus är att man kommer dit och att det är sig likt. Gardinerna mamma sytt, tavlorna mormor placerat ut, samma kaffekoppar inköpta i tolvpack på Konsum, samma pantentlösningar av morfar i vedboden och samma gulnade furupanel i köket. Jag vill inte att mitt sommarhus ska vara en perfekt inredningsdröm. Jag kommer ju dit för att umgås med mamma, mormor och morfar och renoverar jag bort spåren av dem så kommer huset tappa en stor del av betydelsen det har för mig.
Bara när någonting går sönder har vi bestämt att vi ska ersätta det med något som är finare och som vi gillar bättre än det som redan finns. Men fram tills dess låta saker vara som de är. Det känns fantastiskt befriande och egentligen som en helt självklar inställning till ett hem. Även om jag inte kan påstå att jag levt efter den devisen i mitt riktiga hem som jag ju transformerat helt och hållet. Men desto större anledning att göra det nu!
Tidigare i sommar skrev jag ju ett inlägg om att 2011 var året då allting hände för mig! Då jag sommarpratade, bloggen exploderade, jag började med TV, fick mitt första bokkontrakt, sa upp mig och startade mitt eget företag. Och såklart det mest omtumlande av allt – blev mamma. Nu har det gått prick tio år sedan och jag tycker att det är spännande att kika tillbaka på det året ur olika perspektiv. Ett jag gärna vill lyfta är kläderna.
Min blogg började ju som en modeblogg och en gång i tiden lekte jag mycket med min stil och mitt utseende. De senaste tio åren har det väl dämpats betydligt men 2011 levde den inställningen fortfarande kvar. Här kommer en kavalkad av outfits med tio år på nacken. Minns du någon av dem!
Loppad klänning med palmer och rosa inåtböjd lugg. Lärde mig göra en sådan efter att jag utsetts till Sveriges Chichaste bloggare av tidningen Chic och make up artisten stylade mig så här. Så flickigt söt! Skulle inte se klok ut om jag försökte mig på det här idag, har jag en känsla av.
Drömmer om att komma i den här pärlan till klänning någon gång igen. Den är en total sommardröm! Älskar stylingen med den stora bullen på huvudet med scarf, den loppade Palmgrensväskan och ett par sandaler med hög klack.
Vid samma tillfälle som den gula klänningen köptes inhandlade jag också den här. Har för mig att jag köpte båda på Kupan i Umeå. Den här frisyren var tydligen återkommande och jag matchade mig randig med Bertil och ett par peeptoes i vitt skinn som jag köpt på någon rea. Skulle inte orka bära Bertil så här idag, direkt. Men han kan inom kort bära mig! Så lång har han blivit.
Åh när jag ser dessa bilder ser jag vilken himla ung mamma jag var. Bara 24 när Bertil föddes. Nätt och rynkfri och full av tillförsikt kring vilken bra mamma jag var. Mitt mammasjälvförtroende peakade nog där. Idag med tre barn med tre olika personligheter i olika åldrar känner jag mig mer otillräcklig.
Det var inte så lätt med kläderna i början när jag ammade. Minns att jag drog på mig den här och åkte hem till Elina men hade glömt amningskupor. Så mitt medan vi satt och åt spred sig två enorma mjölkfläckar över hela klänningen. Jahopp.
Det hände också att jag befann mig på stan och insåg att klänningen jag valt inte gick att öppna för att amma – utan att ta av sig den helt på överkroppen. Många panikslagna situationer där.
Den här tog jag en månad efter att Bertil fötts. En av de första gångerna i “finkläder” igen efter att ha gått i mjukisar i veckor. Älskade denna Gina Tricotkjol och toppen som egentligen är en klänning från H&M. Har kvar kjolen fortfarande – i gult och rött. Tror dock inte längre att den går igen i midjan…
Blir helt förtvivlad när jag ser den här bilden och inser att den underbara prickiga klänningen med krage skänktes bort i en utrensning. HEMSKA TIDER! Den skulle suttit perfekt nu, för jag minns att den var lite stor då.
Den här finns dock kvar. Har en stor grön rosett på ryggen men går inte att stänga i midjan. Sparar för barnbarn eller mina syskonbarn!
Verkade väldigt förtjust i snurrig kjolar 2011. Med perfekt längd som slutar under knäet. Särskilt ofta gick jag inte i klackskor men när det skedde dokumenterade jag.
Bodde för övrigt i den här Åhlenskoftan och svarta långkjolen. Hade många bra selfieväggar 2011 – då fanns det ännu inte en enda tapet i hela huset förutom i köket.
Trikkåkjol fast tight och den här blommiga toppen igen som jag fick av min syster. Så mjuk och urtvättad att den nästan blev snyggare av det!
Här samma topp tillsammans med en snurrig trikåkjol som var som en dröm för en öm kropp
Gud vad glad jag var! Jag, Jakob och Bertil hade det så fint tillsammans hans första år när vi båda var barnlediga och pusslade ihop allting tillsammans. Här hade jag på mig någon slags gammal städrock i fantastiskt print, och ett par gravidtights under vill jag minnas. Gravidtights med hög midja är minst lika sköna att använda när ungen är ute.
Det var mycket enbent poserande 2011
Och Bertil var med på de flesta bilderna
Ser ju ut som ett flickebarn. Orimligt att flickebarn själva ska få barn? Och wazzuuuup med golvtittandet på varje bild? Möt blick för tusan!
Älskade verkligen den här lilla ullklänningen som fick mig att känna det som att jag skulle börja skolan – med axelväskan och allt. Stickig som attan dock och trång så att inget annat plagg gick att klämma ner under för att dämpa klådan!
Gina Tricotkjolen igen och en body från Beyond Retro. Det var ju kul att få barn och plötsligt få lite mer bröst minns jag.
När jag ser alla bilder kommer jag ihåg alla snälla kommentarer. Man fick sådan OTROLIGA mängder bloggkommentarer på den tiden, när kommentarerna inte fördelades mellan blogg, insta, facebook, DMs mm mm. Men jag minns också kritiken och ifrågasättandet. Här bar jag en kjol över en baddräkt till stranden och jag minns att någon kommenterade att jag blivit så tjock. Och någon annan undrade försåtligt i samma inlägg om min son hade Downs syndrom, eftersom det såg så på bilderna. Jag minns det som att det var många tjuvnyp det där året.
En annan kommentar jag fick till en bild av mig och Bertil där jag skrev att skulle börja krypa vilken dag som helst var “Fast man brukar ju inte krypa redan vid 5 mån, snarare runt 8. Fast en del kan ju vara tidiga förstås. Vill du inte gå ner dina babykilon? Är det svårt? Amningen brukar ju göra att man rasar i vikt”. Hahaha, asså fy fan för folk ibland. Idag får jag nästan inga sådana småvidriga kommentarer, tack och lov.
Men käre tid så fin jag var med min blå sammetsvagn med prickigt foder och mina söta klänningar.
“-Ska du inte bli av med babykilona snart! Kan man få höra i sin blogg. Och då är det ju lätt hänt att man vill gå och dra något gammalt över sig. Så då gjorde jag det!“
Så skrev jag under den här outfitbilden publicerad kort därefter. Jag minns det som att det “gamla” i det här fallet var de rutiga shortsen. Så glad för att jag åtminstonde verkade ta nålsticken med en klackspark.
Jeansjacka från högstadiet, gympaskor och omsydd 80-talsklänning jag lånade från min syster.
Den här svarta klänningen och ett helt gäng andra har jag fortfarande kvar men använder sällan då jag känner mig utklädd i svart.
Älskade den här med öppen rygg som jag fick låna från Anna. Ska höra om hon skänkt den eller hon har kvar den i någon låda någonstans.
Och det var den outfitkavalkaden det! Finns fler från 2011 om man orkar dyka djupt i arkivet.
Jag gjorde ju ett utvecklingssamtal med mig själv innan jag gick på semester. Då jag utvärderade hur mitt första “riktiga” arbetsår sedan utmattningen hade fungerat. Och trots att jag har mycket ledighet kvar kan jag inte låta bli att sticka in med i alla fall ett kvartssamtal kring läget.
Jag gillar inte att räkna ner på semestern. Det stressar mig att tänka på hur många dagar jag har kvar av – jag vill ju intala mig att de är oändliga till antalet! Men i år har jag full koll på att det nu är prick fyra veckor tills mina barn börjar skolan igen. Det är inte det enda som varit annorlunda med mig den här semestern. En annan konstig grej är hur lätt jag haft för att komma ner i varv och koppla bort jobbet. Vardagslängtan är något som annars tidigast kommer i slutet av sommaren men i år har jag längtat hela juli. Jag har absolut njutit av sommaren och ledigheten och vill inte snabbspola förbi den. Men jag har tänkt med längtan på min vardag. På den regelbundna träningen, på den vettiga maten, på alla mysiga och härliga rutiner. På roliga saker i mitt jobb och hela familjelivet. Istället för att få olustkänslor när jag tänker på att semestern så småningom måste ta slut har jag en mjuk, varm känsla i magen.
Jag har funderat över denna märkliga men trevliga förändring. Och jag tror det är två saker som tillsammans haft sin verkan. Den viktigaste är att jag på det stora hela haft ett lugnt och balanserat arbetsår. Absolut stressiga perioder där saker kört ihop sig. Men dessa har efterföljts av vila som återställt mig till ett normalläge. Det andra är att jag inte hetsjobbat in i semestern som jag brukar, utan trappat ner i god tid innan. Till exempel sköt jag upp jobbsaker till hösten fast jag egentligen tyckt att det varit mycket skönare mentalt att ha gjort bort dem innan semestern.
-Aha, tänker jag. Det är alltså detta som är nyckeln till en härligare sommar: En härligare vardag!? Så logiskt och samtidigt hemskt. För det betyder ju att när jag haft som allra störst behov av semestern har jag haft som svårast att tillgodogöra mig den. När jag däremot är mindre beroende av en lyckad, återhämtande semester – verkar jag ha lättare att få just det.
Så jäkla orättvist! En riktig dubbelbestraffning. Men det är precis det här som många utmattade vittnar om. Att oavsett om man försökt kompensera ett tungt arbetsår med lite längre semestrar kan man ändå inte tillgodogöra sig vilan. Och att den (i bästa fall) långa semestern ofta inleds med att man bli kanonförkyld eller så ledsen och olustig att det dröjer veckor innan semestern alls har någon uppbyggande verkan.
Trots att jag har skrivit och funderat kring det här i otaliga inlägg förut är det som att det är först nu som poletten trillat ner för mig. När jag fått uppleva hur en semester kan vara när man lever ett liv med en normal arbetsbelastning.
Den här sommaren för precis tio år sedan när rallarrosen stod som färggladast – då plockade vi ihop mormor och morfars hem och flyttade det till en liten lägenhet i närmsta samhälle. Jag minns sista kvällarna tillsammans med min syster. Hur vi gick på ängen i solen, la blommor vid de hemsnickrade gravkorsen till de förlorade husdjuren, tog en sista bild med mormor och morfar på farstubron där vi tagit så många bilder. Jag åkte från gården sent på kvällen med bara Bertil i bilbarnstolen bredvid mig. Och jag hulkgrät hela den fyra timmar långa bilresan hem till mitt eget hus. Nu var det slut. Nu skulle ingen längre bo i det gula huset på den lilla kullen med utsikten över sjön och rosa rallarängar. Nu skulle vi aldrig igen svänga in en vinterkväll strax innan jul och se det milda skenet från adventsstjärnorna reflekteras i snön. Öppna dörren och mötas av torr, varm luft som doftar björkved. Morfars breda rygg och mormors knotiga trygga händer som rört vid så mycket. Nu skulle vi komma dit och möta det tomt, utkylt, bestulet på sin själ. Jag grät när jag körde för att det kändes som att något av det viktigaste från min barndom skars av vid roten.
Morfar levde bara i den lilla lägenheten i ett halvår innan han lämnade mormor ensam kvar. Vi besökte henne ofta och tog alltid med henne ut till huset. Inrett spartanskt med sånt som var kvarlämnat och blivit över. Vi har varit där på somrar, fiskeveckor och höstlov. Påsk och tidig vår. Vi har försökt hitta ett nytt sätt att förhålla oss till platsen vi älskar.
Nu finns inte längre mormor och plötsligt är gården min och min systers. Det har varit en sorg för det var ju inte vi som skulle göra det här – inte nu! Det var ju mamma som skulle ärva och hon och pappa som pensionärer skulle sköta om det och tänka på att laga trasiga tak och räta upp sneda timmerstommar. Inte vi som har småbarn, egna hus och hundra åtaganden. Men nu är det vårt och jag vill aldrig vara utan det. Det är ju här jag hittar ro att spela ändlösa mängder UNO med barnen. Meta abborre, måla akvarell och lösa lite för svåra korsord. Det är bara här jag känner den säregna doften av spillolja, skvattram och kattfot som transporterar mig rakt in i barndomen. Där jag känner varje knäpp i varje rör och tofflornas ljud mot plastmattan i köket. Det iskalla kranvattnet som smakar så gott och de knäpptysta nätterna när man tror man har lock för öronen. Här går jag med stärkt bomullsklänning och klädnypor i fickan, träskor på fötterna och huckle i håret. Vi fikar trefika som vi alltid har gjort och sitter i samma gamla solstolar och blundar mot solen. Tar fram den gamla tevekannan och äter bullar till frukost. Och barnen! Barnen älskar den här platsen. De drar runt i flock i skogen och kommer inte hem på hela förmiddagen. På kvällarna när de äntligen kommit till ro och vi får tid för oss själva – ja då ligger vi i varsin soffa och småpratar, läser eller virkar. Det är sommarlov som när jag var liten. Fast nu innehar jag mormors roll medan barnen får vara den jag var då. Och på så sätt växer rötterna bara djupare istället för att skäras av. Som jag var så väldigt rädd för den där sommaren för ett decennium sedan.
Härom dagen var det dags att fira Folkes sjuårsdag. Är så fruktansvärt nöjd med att vi prickade in ett sommarbarn så att vi får ha kalas här hemma varje sommar med båda våra släkter. Det är en sån fin tradition!
TiIl traditionen hör också att oavsett hur varmt och fint det varit dagarna innan hänger regnet i luften på Folkes födelsedag. Hopplöst eftersom vi är så många nu att vi verkligen behöver vara utomhus för att få plats.
Ballonger vid entrén såklart!
Kolla in hur min krukplantering tagit sig. Skrattar bäst som skrattar sist vill jag låta hälsa alla Tagetes-mobbare.
Barnen fick såpbubblor och hade mycket att roa sig med.
Ser alltid ut som ett café när jag dragit fram alla små bord och dukat upp.
Fikabuffeén med fem sorters kakor och en tårta
Folke hade själv fått välja vilken tårta jag skulle göra och i vanlig ordning tyckte han inte om någonting på fikabordet utan åt mest några jordgubbar och salta pinnar. Men var lika glad för det.
Folke är så underbar. Rolig, snäll och med en elektrisk charm. Han tokar till det för jämnan och när vi skrattar åt honom skrattar han själv högst av alla. Önskar jag hade lite mer av hans självdistans. En otroligt fin egenskap, inte minst hos en som ska växa upp till en man.
Chokladbollar är ett givet inslag på kalasbordet. Gjorde också hallongrottor med rabarbergelé istället för hallon.
Rabarbergrottorna blev något i hästväg goda.
Ett paketberg. Det är så lätt att ge paket till sommarbarn. Finns ju tusen roliga saker man kan göra på sommaren.
Särskilt glada var vi att den här sommaren till skillnad från förra kunna vara tillsammans och äta vid samma bord och inte behöva hålla avstånd.
Precis när vi skulle sätta oss och fika kom det några regnstänk.
Men vi satt tappert kvar
För snart solade det upp till allas glädje.
Folke och Bertil fick paket som kusinerna tillverkat. Gör ni också så förresten – att syskonen till den som fyller år får något litet paket? Det fick vi alltid när vi var små och det får självklart också våra barn. Vet att det finns folk som tycker att det är att skämma bort barnen något gräsligt. Men jag tycker att det är ett fint sätt att göra födelsedagarna lite extra speciella för ALLA. Det behöver ju inte vara något dyrt syskonen får. Kanske får de varsin vattenpistol så att de kan ha krig tillsammans? Eller jojo så att de kan joja tillsammans? Om det är att skämma bort barn så är jag för att man gör det. Det blev ju folk av mig med, trots denna sed.
Förra året han jag inte ens sminka mig till kalaset. I år hann jag sätta på mascara så det var ju ett klart lyft!
Tårtfrosseri
Ballongfrosseri
Och paketöppningsfrosseri
Bästa presenten bland allt fint var ändå den här fjädern som kan gå i trappor. En sådan där nonsensgrej jag slängde med på slutet och tänkte att han nog inte skulle bry sig om. Ibland vet man inte vad som ska göra succé hos ungarna!
Själv var jag mest förtjust i kittet att göra stora såpbubblor med.
Helt meditativt.
Tröttnar aldrig på att göra bubblor och barnen tröttnar aldrig på att karatekicka-sönder dem. Så vi har en fin symbios!
Och på tal om symbios – här är jag och min kära syster.
Självklart ska det lekas på kalas. Räven och sorkarna, Ett till femton och vanlig hederlig Tagen. Nu när trädgården börjar bli så uppvuxen är den perfekt för lek. Många buskar, träd och planteringar att jagas och fintas runt och gömma sig bakom.
Barnen fick ansiktsfärg också. Det är ju SÅ kul och så värt att köpa en lite dyrare variant där pigmenten faktiskt ger någon färg. Jag sminkade Bertil och Juni men Lykke sminkade sig själv. Sedan sminkade barnen mina ben med alla färger i lådan. Och Bertil sminkade mig sjuk. Blek, blå under ögonen och med snor rinnande ur näsan. En kul look att sporta resten av kalaset!
Värst sminkad blev dock Ulf. Man blev ju livrädd. Särskilt Jakobs vita t-shirt verkar vettskrämd inför närkontakten.
Och det var det sjuårskalaset, det! Färgen sitter kvar ännu
Åh jag har så mycket jag vill skriva om. Så många funderingar och så mycket på tungan. Men dagarna med barnen är så långa och varje kväll när det äntligen blir lugnt är jag för trött för att kunna formulera något. Lite blogginläggg med bilder från vår vardag är lättare att göra eftersom jag ändå fotar jämt och det är så tacksamt att fota när det är ljust dygnet runt och det är vackert vart än man vänder gluggen.
Nu har i alla fall min systers familj kommit hit och då gör vi roliga saker hela tiden. Men jag blir tröttare än vanligt av att leva storhushåll. Ändå så glad att få göra det ihop med syrran och att kusinerna får vara med varandra så här mycket!
Köket är en dröm. Jag njuter av att rymma disken i maskinen och kunna stå fyra och arbeta i köket utan att man trampar på varandra.
Precis innan Annas familj kom hade jag städat och gjort fint och passade på att fota lite. Som ni ser har pallarna till köksön äntligen kommit på plats. Det blev zigzag-pallar från Hans K. Här utfodrar jag ofta barnen när det är lunch eller så sitter jag och hamrar på min dator. Ulfs bästa hobby är att gnaga en tugga från varje frukt och antingen lägga tillbaka i skålen så att den ligger och möglar. Eller så sular han frukten hårt i golvet.
Mitt fina solskenskök!
Tycker om alla små trivsamma detaljer. Som sockertoppen, tändsticksasken och kycklingarna uppradade längs listen. Och gardinerna med spetskanter. Fotografiet föreställer en ung man som gosar med ett jollrande barn. Blir glad när jag ser det.
Så kom då Annas familj. Och storkusinerna tog vid i leken där de slutat några dagar tidigare. Just nu leker de mycket viking och forntid. Ulf leker dock helst med Anna. Ser ni skynket där bakom förresten? Där under är vår tv. Japp. Vi har slutligen köpt en efter att ha levt utan sedan vi flyttade ihop för fjorton år sedan. Men bakom ett skynke i ett hörn är ungefär så mycket plats den kommer få ta här hemma. Vi lyfter bara fram den när vi ser på film.
Jag gjorde en matjessallad och bjöd på till lunch. Så vansinnigt gott. Ska jag dela receptet?
Jakob jobbar långa dagar nu så vi åt lunch utan honom
Anna fick kela med Essa, hon ser till att hålla sig framme när det finns mjuka händer tillgängliga.
Jag gjorde långkok på lamm igen. Den här succérätten slår aldrig fel!
Och sedan kom Jakob hem och det blev kväll och då fick Bertil hjälp med att spela Heroes och klara svåra banor
Men mammorna måste få sin egentid. Medan papporna la barnen tände jag i bastun och tjofsade ner i morgonrock, med saft och popcorn.
Anna fick kånka varmvatten
När vi någon gång får tid ska vi göra iordning ett trädäck på nedersidan av bastun. Så att man kan uteduscha i lugn och ro, ha plats för schampon och badrockar och sånt. Och i pauser under bastandet sitta och svalka sig på en bänk och glo på utsikten.
Just nu har vi bara en dusch och ett litet badkar där vi spolar upp iskallt vatten för att doppa sig i. På vintern rullar vi i snön istället.
En viss skillnad på nu och då.
Jamen titta bara!
Kan inte säga vilken årstid jag gillar mest. Börjar ju längta till vintern när jag ser bilder från snöiga bastukvällar.
Så fint att sitta här och surra ostört.
Och se himlen färgas rosa
Jag vill inte ha FÖR varmt när jag bastar. Hellre lite fisigt så man kan sitta i många timmar.
Efter midnatt kom vi in igen och kraschade i säng. Helt utbastade, sådär som man kan bli efter en helkväll.
Nästa morgon hade vi bestämt oss för en utflykt. Vi tänkte ge oss på att bestiga Tavelsjöberget. Jag hade Ulf på ryggen medan storbarnen stretade på själva. De krigsmålade sig med blåbär och flätade in ljung i håret och lekte jägar-samlarstenåldern. En återkommande miss för mig på somrarna är att jag underskatta barnens förmåga. Man jämför ju somrar mellan varandra och glömmer att barnen blivit ett år äldre sedan sist. Jag var till exempel helt inställd på att det skulle bli en massa klag och gnöl över värkande ben under den här utfärden. Men istället kutade de på och verkade inte märka hur långt vi faktiskt gick.
Och själv kände jag mig svinstolt. För jag hade inte heller klarat av den här promenaden för ett år sedan. Att gå flera kilometer i brant terräng med en femtonkilos unge på ryggen. Nej, det hade aldrig gått. Så TACK till mig själv för att jag styrketränat hela vintern och nu kan njuta av sånt här.
Och belöningen uppe på toppen var storslagen. Det finns ju en sägen om Tavelsjöodjuret som bor i den djupa sjön och den har jag såklart skrämt upp barnen med. Sån är jag, hehe. Vi stod länge och spanade efter odjuret tills vi motvilligt påbörjade vandringen tillbaka. Förutseende som jag var hade jag beställt pizza till oss alla på Root när vi kom ner.
Vi gick led 2 upp på Tavelsjöberget och led 1 ner och det funkade fint för våra barn. Led 1 är svårare men kortare. Led 2 är mysig och lite äventyrlig. Tips ifall ni ska gå med barn alltså! Utgå från Tio toppar i Tavelsjö och deras leder för Tavelsjöberget.
Root gör de bästa surdegspizzorna och jag var så glad att jag förbeställt eftersom det som alltid var knökfullt. Vi intog dem liggande på stranden vid Tavelsjön. Innan vi hoppade i och badade för att svalka ner oss efter promenaden. Barnen var aningens skärrade av tanken på Tavelsjöodjuret – men lugnades av att jag förklarade att den inte kan simma på så grunt vatten som det är vid bryggan.
När vi kom hem från utflykten var alla vuxna så trötta att de behövde tupplura medan barnen fick dega med fimolera. Mitt sätt för att få tjuvsova lite med Ulf är att sätta honom i soffan och ta fram en padda. Sedan placera mina ben ovanpå på hans. Då vaknar jag ifall han försöker gå därifrån. Funkar väldigt bra faktiskt!
Och tillslut blev det kväll och jag gick ut i trädgården för att ta rätt på jordgubbar.
Kom att tänka på min kompis Åsa som hade ett stort jordgubbsland när jag var liten och hur avundsjuk jag var. Av någon anledning tyckte inte mamma att det var någon bra idé med ett sådant hemma hos oss. Och jag svor på att ha mitt eget jädra land när jag blev vuxen. Och nu har jag ju det. Fasen vad jag älskar att vara vuxen och få göra verklighet av små och stora drömmar man bär på. Pun intended.
Rensade och frös in och ignorerade det faktum att jag halvvägs in i sommaren ännu inte hunnit putsa mina fönster. Det brukar jag ju göra i slutet av april annars. Nu tror jag att jag skiter i det helt.
Här kommer en binge bilder med sånt vi gjort senaste veckan!
Haft tusen ungar på besök. Det här är den stora kompissommaren märker jag. Vi bor lite avsides i vår by vilket innebär att det är långt när man är liten – fast inte om man har en cykel! Och nu cyklar alla kompisar så här dräller det av ungar. Här har de trängt ihop sig i hammocken tillsammans.
Serveringsluckan har gått varm. Jag öppnar köksfönstret och så får barnen langa mat och porslin och duka och duka av tillsammans.
Ofta blir det något väldigt enkelt till barnen. Som pytt eller potatisbullar
Med morotsstavar, vitkålsbitar och broccoliträd att knapra på.
Till mig och Jakob ofta någon sallad. Här med lite kyckling.
Vi har plockat in mängder med jordgubbar. Landet som Jakob anlagt ger otroliga mängder bär. Nästa år ska vi fördubbla ytan och plantera dit alla utlöpare. Så att vi förnyar i en rimlig takt!
Bästa mellanmålet. Sockerfri vaniljkvarg eller grekisk yoghurt. Frysta bananer och sedan massor av jordgubbar. En skvätt vatten om det blir för trögflytande.
Jag gör en kanna per dag och har redo i kylen
Livsnjutarn!
Vi bar badat! I balja
I sjö
Och i vattenspridare.
Bertil har läst böcker och jag med – fast jag somnar efter två minuter. Är så ohemult trött.
Vi har njutit av den här synen.
-Kolla ett flygplan! skrek Ulf. Förstår hur han tänker. En traktor med vingar har han aldrig sett förut.
En dag hade vi matlag med två av tre familjer. Ulf hade inte träffat Stina och Emil sedan innan midsommar och sprang det fortaste han kunde på grusvägen för att möta dem. Kastade sig i Stinas famn och ville aldrig komma ner.
-Är Ylla-Kade någonstans? frågade han. Han har inte riktigt förstått det här med vilka barn som hör ihop med vilken familj. För honom är alla samma och Ylva-Karin är lika mycket Stina och Emils. Och tänk att han nästan har lite rätt i det. Så är det i matlaget!
Jag gjorde lamm i ugn (man kokar det i olja i bortemot sju timmar och det är SVINGOTT!)
Och till det smashad potatis.
Och en stor sallad. Vansinnigt gott!
Bertil underhöll med sin didjerido
Ulf underhöll med sitt soliga humör
Och till efterrätt gjorde jag marängsuisse extra allt!
När det skymde i trädgården…
flyttade vi in på verandan och satt och pratade till närmare midnatt.
Och när de promenerat hem i julinatten tog jag min vanliga kvällsrunda och vattnade och plockade en bukett för nattygsbordet.
Så många vackra rosa skymningar vi fått uppleva den här sommaren.
En annan dag åt vi nudellunch i trädgården. Det har varit några fruktansvärt varma dagar när allt annat än saltiga nudlar känts svårsmält.
Folke drog iväg på kalas hos sin bästis Dahlia. Var tvungen att dokumentera den fruktansvärt gulliga uppsynen på någon som är kalaspeppad till tusen. Vår fina Folke som är den roligaste jag vet – och med en självdistans som man önskar att många vuxna kunde fått lite mer av.
Med ryggsäcken packad med badkläder och paket och Babblarna-hjälmen på svaj drog han iväg på kalas. Essa undrade om det var meningen att hon skulle valla hem honom? Får han verkligen åka iväg sådär helt själv?
Och sedan kom min syster till Västerbotten. De har bott hos pappa och en dag åkte vi dit för att fira honom! Tog ingen bild på Anna men hon tog en på mig.
Barnbordet
Tacobuffé för kusinerna
Och tårtor. Sedan vattenkrig för att klara av hettan.
Och i fredags morse drog hela familjen hem till Jakobs mormor några dagar. För att träffa kusiner, fastrar, mostrar och farbröder som befann sig där.
Vi har gått långa promenader, tränat, läst böcker och sovit. Jag har sovit tolvtimmarsnätter och sedan 3-4 tupplurar per dag. Fattar inte vad det är med mig? Så fort jag blundar somnar jag. Verkar ha mycket förlorad sömn att ta igen.
Och nu är vi på väg hem igen eftersom vi ska förbereda inför att vi får gäster som hälsar på i några dagar. Så peppad på det!
Jag fick tillbaka den här loppisklänningen som varit på långlån hos min syster. Sist jag bar den var 2015. Men nu passar den igen och nu bor jag i den! Har så fin ringning med bra snurr i kjolen.
Knäppte outfiten hemma på pappas baksida. En gång var detta min vanligaste setting för outfits. Uppställd mot planket i mamma och pappas trädgård.
Mitt hår blir blondare för varje dag, benen allt mer brunbrända och ledighetskänslan intar axelområdet som nu sjunkit rejält. Så himla, himla härligt! Imorgon kommer min syster med familj och hälsar på och de får ju räknas som en av årets absoluta höjdpunkter.
Vi har en riktigt tråkig del av vår trädgård – där vår grusplan avslutas med en trappa och vår “finträdgård” ersätts av jordbruksredskap, maskiner, komposter, cykelparkering och allmänt upplag för sånt som behöver finnas men inte direkt är en prydnad. Den ytan ska ju också göras iordning i sinom tid – men tills dess behöver jag något som liksom avskärmar gården från röran. Tur då att Jabo har så mycket fint i sitt sortiment. Jabo har funnits ända sedan sextiotalet och startades i västgötska Ambjörnarp. Idag är det en av de ledande leverantörer av allt för vackra, trivsamma och praktiska utemiljöer!
Efter lite funderande beställde jag hem staketet Linnea som är högt och bra, stoppar vind och döljer ratet på baksidan av gården. Nu placerade vi den lite överlappande på fasaden så att gränsen mellan hus och staket skulle smälta ihop på ett bra sätt och inte kännas så hård och skarp. Linnea kan användas både som skärm och staket och det känns oerhört stabilt och välbyggt. Det finns också som grind och i andra utföranden – till exempel trärent om man hellre färgsätter det själv! Nu har vi fäst skärmen lite provisoriskt – men vi ska göra det enligt konstens alla regler med stolpar och stolpfundament. Så att det blir riktigt stabilt. Det måste bara lugna sig lite i jordbruket först.
Framför skärmen har jag placerat planteringsboxar i cortenstål. Med tiden kommer de börja rosta precis som cortenet i trädgården gjort och då blir de rostbruna istället. Det fina med corten är att det bara är ytskiktet som rostar medan själva stålet förblir intakt. Då får man en spännande, vacker yta som ändå är hållbar. Vill man påskynda rostningen kan man behandla stålet med ogräsättika!
Som ni ser har de redan börjat rosta så smått, efter att ha stått ute i trädgården i omkring en vecka. Jag har fyllt planterinigsboxarna med en blandning av sommarblommor och perenner och i den höga rektangulära boxen har jag satt ner ett rosentorn byggt av enkla träribbor som jag målat grönt. Där slingrar sig nu en humle.
Det är fint att skapa rumslighet i en trädgård genom att använda planteringar på höjden. Häck, staket, plank, spalje och upphöjda odlingsbäddar är allesammans exempel på sånt som fungerar som väggar i trädgårdsrummet. Dessutom erbjuder det skydd både för vind och i viss mån också solen.
Jabo har både dessa runda odlingskragar man monterar på några minuter – och så dessa högre rektangulära planteringsboxar. Det fina med lådorna är att det går att köpa till en avskiljare till dem. Så att man antingen kan fylla hela planteringsboxen med jord. Eller så lägger man i avdelaren och då fyller man bara den övre halvan med jord (och minskar alltså jordåtgången). Perfekt för växter som inte har ett rotsystem som går så djupt. Till de rektangulära lådorna har Jabo också sitsar av träribb som man kan lägga på planteringboxen. Och då förvandlas den istället till en liten bänk med plantor på halva sidan.
Så här ser en sådan lösning ut. Blev sugen på att göra något liknande nere vid vår bastu där det saknas både blommor och sittytor. Här ser du också hur stålet förändras med tiden och hur vacker ytan blir. Till skillnad från annat som rostar släpper corten inte rost vid beröring. Alltså ingen risk att man blir röd på benen efter att ha suttit på bänken!
Cortenboxarna och rundlarna var verkligen superenkla att montera och jag placerade bara ut dem i gruset och skrapade bort det översta lagret grus innan jag ställde ner dem. Sedan på med blomsterjord och i med växterna!
Staketet Linnea funkar förutom vindskydd också som skydd för att ingen ska ramla ner från den höga kanten bredvid trappan. Trappen går ner till vänster och fast jag placerade ut dessa tre ganska stora planteringsboxar på grusgången finns gott om plats att nå trappen på sidan. Det blir bara en liten omväg. Och det är med mening! Jag tänker mycket på att runda av hårda vinklar, skapa böjar istället för räta linjer och då är ju stora krukor/planteringsboxar ovärderliga. Och jag tycker faktiskt att man SKA jobba med “farthinder” i en trädgård – som får en att stanna upp och hinna upptäcka allt fint. En trädgård där man får översikt över hela gården på en gång är inte lika spännande som en där man kan gå runt och upptäcka många olika vinklar och vrår. Ett sätt att göra det är genom att placera ut farthinder som leder en runt i trädgården istället för att bara gena över gräsmattan.
Farthinder av detta slag kan också utgöras av en portal, pergola, av låga staket och häckar. Genom att placera ut till exempel en portal på sin gräsmatta och sedan börja bygga ut ett nytt rum kring den tar man gården i besittning och skapar lekvänliga, mysiga ytor där man kan leka kurragömma eller bara söka skugga.
Förutom planteringsboxar och staket slog jag till på de enkla bockarna Stig till en odlingsbänk. Man kan måla dem men jag tror mina ska få stå och gråna. Ska bara stryka dem med lite linolja så de tål fukt bättre. På bockarna la jag en gammal bordsskiva från ett helt annat bord vars underrede blivit kasserat. Och hips vips fick jag en trevlig plats att stå och plantera på. Tycker det är skönt med en arbetsbänk i trädgården.
Några gamla sockerlådor på skivan agerar hyllor och förvaring. Här kan sekatör och redskap få vara ifred från den tvååriga huliganen…
Hips vips fick jag massa smart funktion i trädgården. Och förvandlade ett riktigt fult hörn till någonting vackert att se på.
Går kvällsloven i trädgården. Skvätter lite vatten i en bortglömd kruka, nyper några kvistar persilja att tugga på. Ställer ihop utdragna trädgårdsstolar och plockar upp vattenpistoler från gräsmattan. Avslutar med att nypa en en bukett luktärter till nattygsbordet, så att jag får somna och vakna till den ljuvliga doften.
Jag får allt svårare att lägga mig om kvällarna. Hittar den ena anledningen efter den andra som ursäktar att jag fortfarande är vaken. Det här är min egen tid – inte bara ifred från familjen utan ifred från världen. Bara jag och fåglarna som är uppe. Och räven som ibland hörs skrika från skogen. Inte kan jag ödsla bort de här fridfulla timmarna på att ligga och sova?
Jag har avbrutit en hel symfoniorkester för att jag lite diskret skulle fråga min pappa om han kunde skjutsa hem mig efteråt. Min pappa spelade i symfoniorkestern och det visade sig att det inte finns något diskret sätt att avbryta en symfoniorkester på. Jag var arton år vid tillfället, ska tilläggas.
Två gånger har det hänt att jag under lektionstid blivit lite varm och krängt av mig koftan men istället fått med både kofta och t-shirt (och en gång även bhn) och blivit sittande inför alla med naken överkropp och med ett bylte av ut och invända tröjor i handen.
När jag gick i skolan och skulle ta av mig mina överdragsbyxor och kände att det var någonting som satt fast nere vid resåren. Jag började skaka på ena foten för att få loss det där som satt fast. Tillslut lyckades jag skaka loss det och ser hur det seglar iväg över hela kapprummet och landar på en klasskompis klädhängare. Vad det var jag skakat loss? Gårdagens använda trosor.
Det här var bara några av de pinsamheter jag utsatt min omgivning för. Jag skrev om dem i ett blogginlägg för många år sedan och ni bidrog med sådana galna exempel att jag nu vid en omläsning inte kan låta bli att dela med mig.
Hanna Jag har utlöst ett rånlarm på en bank, av misstag, när jag pryade. Det blev lite jobbigt när polisen började krypa omkring utanför med walkie-talkies några minuter senare…
Kvarter brokig Som 19-åring var jag au-pair i London där min relation till mamman i familjen var lite ansträngd eftersom hon ofta rättade mig i språket… en kväll skulle hon på kurs och jag frågar henne. “Are you going to your homotherapy course tonight?” (Hon gick på kurs i aromatherapy…)
I Min chef skulle ge mig en vänlig “välkommen” kram och jag som satt i en lite konstig ställning, gav inte alls en krama tillbaka utan istället sträckte fram handen och klappade honom på magen, ungefär som man klappar en hund. Typiskt obekväm stämning då.
Maria När jag som simlärare blev överraskad när en mamma plötsligt kom med en nyfödd bebis och sa “oj var det så – jag trodde att du bara varit lite tjock”
Lilla S Minns en gång när jag skulle titta på en intressant bok på bokmässan, och självklart valde den som stod ovanpå de andra böckerna, för det brukar ju vara skyltexemplaret, eller hur? Den satt visserligen lite fastkilad mellan sina boksyskon och hyllan ovanför men efter lite jobb fick jag ut den. Det visade sig att den hade stått som enda stöd för hyllan över och ett regn av femkilos coffee table-böcker rasade ner över damen bredvid mig.
Sonja Jag och min lillasyster brukade leka ganska våldsamma lekar. En dag på utebadet på semestern hoppade jag på min syster i poolen, red på hennes rygg och sa att jag skulle ge henne spö. Ser efter några ögonblick att det inte är min syster utan bara nån med likadan baddräkt och hårfärg.
Jenny Den gången jag satt i bilen och väntade på min man och samtidigt pratade med en av mina anställda i telefonen. Ett ganska seriöst samtal om ett problem vi var tvungna att lösa omgående. Min man dyker upp och jag ska avsluta samtalet med den anställde, men på något sätt blir det kortslutning i hjärnan när jag ser min man och jag avslutar det med ett glatt “ja, det blir bra, jag älskar dig, puss puss!” och så lägger jag på. Jo tjena, bra chefen…
Cessi Jag nyser av starka smaker, till exempel alltid första klunken rödvin. Även nattvardsvin. Nyser således alltid i kyrkan under nattvarden. En gång hade jag råkat få oblaten lite olägligt i munnen och misstänkte att en del kom ut tillbaka i samband med nysningen men jag var inte säker, hittade den liksom ingenstans. Stod och snackade med en massa folk efter gudstjänsten och ingen av dem upplyste mej om jag hade min utnysta halvsmälta oblat mitt på bröstet. Själv märkte jag det först då jag kom hem och såg mig i spegeln….
Sonja Barnens förskolefröken var på hembesök. Medan vi sitter och småpratar och dricker kaffe kommer ena barnet in i köket glad och lycklig samtidigt som hon slår *klonk klonk klonk klonk* två träpenisar mot varandra. Jag hade fått dom på skämt av en kompis, varav hon hade snidat en själv i slöjden när hon gick i högstadiet. Tror hon berättade för oss vad det var hon slog mot varann, jag låtsades som att det var helt vanligt det som just skett och vi fortsatte småprata.
Klara Jag kan bidra med en grej som, trots att det är över 20 år sedan det hände, fortfarande får mina kinder att glöda: Jag och min dåvarande pojkvän sitter ensamma hemma i hans föräldrars kök och läser varsin tidning. Jag får syn på en lustigt formulerad notis om hur babianer behandlar varandra efter parning. Utan att lyfta blicken från tidningen börjar jag glatt läsa upp texten högt för min kille. Halvvägs igenom lyfter jag blicken för att kolla in hans reaktion, men istället är det hans pappas lätt förvirrade och generade blick jag möter. Medan jag har varit totalt uppslukad av tidningen har min kille alltså lämnat rummet och hans pappa tagit hans plats …Det naturliga hade ju varit att jag hade sagt nåt i stil med “hoppsan! Jag trodde du var Andreas” men icke, jag stirrar bara på honom en ångestladdad sekund och FORTSÄTTER sedan tvångsmässigt att läsa texten “… och när hannen har ejakulerat …” til the bitter end. Efteråt satt jag tyst, högröd och traumatiserad, stirrandes ner i tidningen, medan pappan harklade sig: “HRM, jaa det var ju …” Det var en pärs som det tog några långa tonårsveckor att återhämta sig ifrån.
Linnea Var på ett läger när jag var tonåring. Sov på ett loft ovanför det stora matbordet. Skulle gå upp och byta kläder innan middagen, råkar då i all hast kasta ner mina använda trosor mitt på matbordet där alla sitter och väntar på mat. Hurra!
Elin När jag var sisådär 14 var jag superkär i en kille som min kusin kände och jag fick hans mobilnummer. Efter att ha tagit mod till mig smsade jag honom och blev fullkomligt överlycklig när han svarade! Rusig av lycka smsade jag min kusin ‘Smsade R och han svarade!!’ Efter några minuter kände jag dock hjärtat stanna i kroppen. Jag hade skickat smset till honom istället för till min kusin! Så vansinnigt pinsamt så jag fortfarande rodnar när jag tänker på det… (Oväntat gott slut dock, nästa vecka firar vi vår elfte bröllopsdag!)
Mia Jag råkade be eleverna i min nya klass att slå upp slidan 23 i läroboken. Jag rörde inte en min efteråt men jag kunde av några ansiktsuttryck ana att vissa med säkerhet hört vad jag sagt…
Maja Träffade en kille på en klubb i sthlm. Vi flirtade lite och vi tog varandras nr. Just där i fyllan och villan var han den snyggaste jag nånsin sett. Men några dagar senare i nyktert tillstånd kom jag inte ihåg hur han såg ut riktigt… Jag visste vad han hette i förnamn men ej efternamn, var han bodde men hans mobilnummer va skyddat. Jag lyckades iaf (stalker varning jag vet) hitta honom på facebook och kunde liksom konstatera att han inte alls va så snygg som jag mindes! Så jag skickar ett sms till min kompis “han va ju inte alls så snygg som jag mindes! Skööönt! Nu struntar jag honom!” Var på han svarar med en bild på själv “är du verkligen säker på det?”
ASA Jag och min kompis brukar åka till Frankrike tillsammans och då vi går ner till havet från huset går vi på ett övergångsställe med åtskilliga andra. Plötsligt kommer ett trosskydd flygande och landar i ansiktet på mig! (Oanvänt!!) Kommentaren från min kompis: “Oh, där är det! Jag undrade vart det tagit vägen”. Trosskyddet hade hängt i hennes kjol och då det plötsligt lossnade flög det iväg.
Martina Jag har gjort mycket pinsamt men en av topparna är nog när jag liggande på en pilatesboll fes min gymnastiklärare rakt i ansiktet under en avancerad övning. Hon stod cirka cirka en decimeter från rövhålet.
Ida Första gången jag var på middag hemma hos min pojkväns föräldrar. Det serveras kött och jag blir mitt i allt tvungen att nysa. Råkar i nysningen fräsa iväg även det jag har i munnen och på väggen invid mig ser jag kött/saliv/snor. Försöker lite diskret ta bort det medan pojkvännen försöker att inte garva ihjäl sig och avslöja mig, vet ännu inte vad föräldrarna såg och inte.
Ida När jag studerade på högskolan fick jag vid ett tillfälle nackspärr och hade därför nackkrage under ett par dagar. Givetvis fick jag då frågan från folk i min omgivning om vad jag hade gjort. Jag har fått “nackskott” svarade jag självsäkert. När folk ifrågasatte detta och lite försiktigt frågade kom jag inte menade “nackspärr” så argumenterade jag länge och väl för att nackspärr och nackskott var två helt olika åkommor.
Malin Jag jobbade sommaren -99 i caféet på Alsters herrgård utanför Karlstad (Gustaf Frödings minnesgård dessutom!). Just den händelse jag nu ska berätta om utspelade sig en sån där osedvanligt vacker sommardag. Trädgården utanför caféet var fullsatt av mumsande gäster. Jag hade ett vackert, lite gammaldags volangförkläde på mig. Kände mig ganska fin. Dock hade jag ätit konstigt den där dagen. Bara snabbmakaroner och majs? Min mage var i uppror men jag höll ändå in den enorma fis jag kände hotade, så gott jag kunde, medan jag serverade trädgårdens gäster. Tills jag råkade snubbla till på en ojämn trädgårdsplatta. Jag föll handlöst mitt i meningen “Varsågod, en toast Skageeeeeeeeeeeen”. Och så fes jag. En fis så hög och lång att det ekade länge i Alsterdalen. Först var det alldeles tyst. Alla gästerna vände sig om och stirrade för att se vem som kunde ha gett ifrån sig ett sådant analt primalvrål. Sedan bröt skrattet lös. Jag rusade in i herrgården och gömde mig i det som en gång i tiden varit familjen Frödings källare. Där satt jag sedan ända tills jag var säker på att alla gäster gått hem. Ibland tror jag att min fis fortfarande ekar där i Alsterdalen.
Liv Jag har alltid varit rätt dålig på att knyta skorna, jag gör det för snabbt och sedan går knuten upp efter en stund. En dag när jag var ute och cyklade hände det på bägge skorna samtidigt, och utan att jag märkte det började de lösa skosnörena snurra upp sig kring tramporna. Helt plötsligt kände jag hur det liksom stramade i fötterna, jag tittade ner och insåg att jag satt helt fast. Jag kunde varken kliva av cykeln, eller trampa ett enda varv till. Så jag gled framåt fram tills farten tog slut och välte sedan förhållandevis odramatiskt åt ena sidan. Problemet var att jag inte kunde komma loss. Alltså, verkligen inte. Jag låg på marken, men jag satt ändå fortfarande grensle över cykeln med rumpan mot sadeln och fötterna limmade mot tramporna, och jag nådde inte ner till mina fötter eftersom cykeln var i vägen. Jag började inse att jag skulle få ligga där tills någon kom förbi och kunde hjälpa mig. Så där låg jag i en liggande cykel-pose mitt på cykelbanan, tills jag efter vad som kändes som en evighet blev räddad av en farbror med rullator, som efter ett antal “men vad gör du?” och “men varför då?!” insåg min belägenhet och lyckades böja sig fram och peta av mig ena skon. Så kan det gå.
Sofia En gång på T-centralen i Stockholm fick jag syn på en vän på perrongen. Med en vattenflaska i högsta hugg smyger jag fram mot honom, i tanken att chocka honom. Fråga mig INTE varför jag planerade detta rackartyg, men när jag är precis bakom honom häller jag vattnet över honom. Han vänder sig såklart chockat om – och jag ser då att det är en vilt främmande man. Förskräckt vänder jag mig bara om utan att säga något och springer illa kvickt därifrån…
För två år sedan var jag på Astrid Lindgrens Värld med min syrra och barnen. Mitt första besök golvade mig. Så fint, gediget, genuint och vackert. Här finns inspiraton för stora och små. Och nu var det dags för ett nytt besök, när jag ändå var nere.
Vi körde från Borås och turistade på vägen (badade, loppisshoppade och lekte) och kom fram till vårt boende Villa Vimmerby vid middagstid. Förra gången bodde vi på Astrid Lindgrens Världs eget boende i anslutning till parken (rekomenderas varmt) men den här gången testade vi detta nyöppnade B&B.
Bakom ett plank öppnade sig VÄRLDENS mysigaste innergård. Här bor Janna, Adde och barnen Greta och Rut som driver Villa Vimmerby
Och i det här röda huset skulle vi bo!
Stor succé när barnen upptäckte att det fanns kaniner.
Samt lekmöjligheter i massor på innergården. Här lektes det inte nudda mark
Och plockades smultron i mängder. Och medan barnen busade och kelade med kaniner bar jag och Anna in packningen.
Kolla in det här myset!
Och badrummet. Ojoj…
För att inte tala om köket. Ni kanske kan ana att Janna är dekoratör på Astrid Lindgrens Värld, när hon inte driver B&B förstås.
Kolla vad fint – väggar tapetserade med blad från en flora. Och rosa snickerier.
I barnens rum fanns utklädningskläder i massor och leksaker att ha kul med
En kakelugn och en våningssäng för alla barnen.
Vi kände oss precis som hemma.
Bland alla gulliga små inredningsdetaljer…
Barnen roade sig kungligt på gården
Medan Anna pep iväg och fixade pizzor.
Har aldrig varit hungrigare tror jag. Vi åt och åt och sedan somnade vi tillslut efter en hel del knorrande och knölande och nerver inför morgondagen på ALV.
Jag måste bara börja med att säga att det knappt finns något mysigare än insläppet på Astrid Lindgrens Värld. Vid entrén står liveband och spelar och så är Kling och Klang och Prussiluskan där och hälsa gästerna välkomna. Har man tur får man sig en uppmaning att ta på sig yllebyxor eller så förhör de sig om man verkligen tvättat öronen.
Vi tyckte vi var listiga den här gången för att vi gick motsols. De flesta börjar ju parken medsols (för att sedan sprida ut sig) och på det här sättet fick vi det väldigt lugnt och skönt. Överlag ÄR det ovanligt lugnt på ALV i år eftersom de tack vare covid minskat antalet besökare. Nu är alltså en utmärkt tid att åka hit. Men kom ihåg att köpa inträde före så du säkert vet att du får plats!
Vi gick direkt till Lotta och Tant Berg. Viktigaste grejerna först, menar morsan.
Det var en riktigt tryckande varm dag och håret klistrade sig mot nacken.
Inne hos Tant Berg. Jag säger bara JA till allting.
Min stilförebild. Amen.
Kan ta bilen också om någon nu vill bli av med den.
Vi styrde med bestämda steg till Nils Karlsson Pyssling. För en stor dos surrealism.
Sedan gick vi till lekstället barnen pratat om i två års tid – flottarna vid Rasmus på Luffen där man kan frakta både barn och föräldrar i en faslig fart. Här slog vi läger på en filt (rekommenderar att ta med en filt för att kunna ha det skönt) och dukade upp fika och fyllde på vätska.
Anna käkade glass och var vrålsnygg som alltid!
Det är ju de här man älskar med ALV. Att man när som helst i parken kan stöta på sagobokhjältarna som förstås alltid är i karaktär och redo att prata och skoja. Förvisso lite på avstånd nu när det är covid – men oj så uppskattat!
När vi sett lite på Rasmus föreställning och tagit igen oss i gräset gick vi till Den Lilla staden. Vimmerbys centrum i miniatyr.
Vi tog en ny bandbild med storbarnen.
Konstaterade att de vuxit rätt bra sedan sist.
Så fint att kila runt på torget
Kolla på husskyltar
Och titta in genom fönster.
Det fina med ALV är att det finns mycket vatten att tillgå. Både vid Pippi, Rasmus, Inte nudda mark-banan och vid kvarnen inne i skogen. Där stannade vi förresten en lång stund och lekte när vi behövde svalka oss en aning.
Turades om att testa stupstocken
Och sedan gick vi till Ronja Rövardotter.
Älskar alla föreställningar med Ronja eftersom musiken är så bra och rövarna så skojiga. Ofta kommer det ut någon och pratar med publiken innan föreställningen börjar. Den här gången var det Skalle-Per som höll låda. Bra sätt att hålla humöret uppe på otåliga barn som bara vill att det ska sätta igång!
Man kan gå på ALV lika mycket för sin egen skull som för barnens. Som för att fota sånt här fint!
Kolla in korvmojen med rekvisita som är på pricken.
Och alla gårdar, gator och hus.
Övervägde att helt enkelt plocka ner allt från klädstrecket och ta med mig hem.
Vi åt middag på Stadsmästaregården – supergott precis som sist! Det sköna med ALV är att det inte sitter uppe en massa reklam för godis och sånt som får barnen att börja tjata. Och att all mat som serveras är vettig och bra och ingen friterad snabbmatsgrejs. Väldigt glad för det! Vi stannade så länge att vi stängde stället och åkte därefter direkt och tog ett sjöbad!
Och sedan fikade vi kvällsfika i köket. Trötta barn somnade i ett nafs.
Jag och Anna som köpt eget mys för kvällen dukade upp på balkongen, masserade trötta fötter och samtalade skymningen. Eventuellt dagens mest njutbara stund.
Kvällssol i Vimmerby med utsikt över de andra innegårdarna.
Nästa morgon vaknade vi med tuppen och tog med oss frukostkorgen ut i trädgården. På Villa Vimmerby får man LJUVLIG frukost.
Färgglada gårdsägg, lyxig yoghurt, äppeljuice, vispat smör, lagrad god ost, skinka och mycket mycket mer.
Vi åt tills vi storknade och gjorde sedan matsäck på resterna. Mitt tips inför ett besök är att ta med mycket egen matsäck så man slipper hungerarga barn (och föräldrar). Vi hade barnvagnen full med fruktbitar, morotsstavar, isvatten, färdigbredda smörgåsar, riskex och lite nötter och ölkorv att stödutfodra med.
Dag två på ALV styrde vi kosan direkt till det sprillans nya Pippi Långstrumphuset! Det har blivit mycket större sedan sist, med många fler lekmöjligheter och ännu roligare inredning. Att få se barnteater är så ljuvligt efter några kulturfattiga år. På de olika scenerna i parken spelas de mest älskade berättelserna upp. Inte hela såklart – föreställningarna är 20 minuter långa ungefär. Och det är klokt att ladda hem ALV egen app för att se programmet för dagen. Vi brukar välja ut kanske 1-2 föreställningar som vi verkligen vill se, sedan tar vi resten om vi råkar gå förbi. Gillar inte att känna att man ska passa för många tider och vara stressad.
Juni och Folke var fascinerade. Det var väldigt bra avstånd mellan platserna i publiken så man kunde hålla distans utan problem. Och eftersom det var glest i publiken kunde man se scenen ännu bättre än vanligt. Ännu en fördel med att besöka ALV just nu 😉
Bertil hade fått köpa rövarkläder likt Birk och Ronja och han var kittad från topp till tå och på hårbandet hade han pärlor och fjädrar som dekoration. Sin snidade vandringsstav hade han också med sig. Och flera barn pekade och frågade sina föräldrar “Vem är det där?!” övertygade att han var en av karaktärerna. “Jag är jag” sa Bertil med stort allvar och bugade sig…
Inne i Pippis hus var det ett fantastiskt gytter av grejer! Blev helt lycklig av att kolla runt på allt knasigt och härligt.
Men barnen hade inte fått nog av Nils Karlsson dagen innan. Så vi begav oss dit igen.
Folke. Han levde livet med sitt nya svärd. Den här snart sjuåringen vill man ha med sig på alla utflykter. Så glad, rolig, entusiastisk och positiv. “DET HÄR ÄR DEN BÄSTA DAGEN I MITT LIV” hördes vrålas.
Och hur klarade sig då Ulf? Jo alldeles utmärkt. Det verkar som att han blir lugnare ju mer stimuli och intryck han får ta del av. Gnällde inte en enda gång. Sken som solen och var otroligt nyfiken. Han lyckades inte ta sönder något heller. En park som klarar av att ta emot tusentals barn per dag kan stå emot belastningen från en sådan som Ulf! Tro’t eller ej.
På ALV finns något för alla smaker. De minsta barnen så väl som de stora. Bertil som är tio år uppskattade mest Bröderna Lejonhjärta och Ronjas världar. Samt att klättra ohämmat i allt som gick att klättra på.
Det ABSOLUT bästa stället röstade barnen fram till Törnrosdalen. Så otroligt fint.
Inuti ser det ut som ett uppslag i Elle Decoration eller som hos någon sval och svår inredningsinfluencer med hus på Österlen.
Sedan var det dags för föreställning. Tengils soldater var riktigt ruskiga när de red in på häst till dyster musik som förebådade onda ting. Folke är i den underbara åldern då saga och verklighet flyter ihop. Han vände sig till mig under föreställningen och sa exalterat “Mamma, alltså tänk att allt det här är på riktigt?!” Så fruktansvärt älskvärt. Och därmed också extra magiskt. Vi såg slutstriden såklart – med den eldsprutande Katla bakom bergen. Ulf hade ögon som tefat!
Att det här är en magisk plats kan nog alla se. Våra ungar gick helt in i sagoleken. Tengilsmännen Veder och Kader kom ut efter teatern – självklart helt i karaktär. Till Folke sa de att hans svärd var imponerande och att han säkert skulle kunna bli en bra Tengilsman. “Aldrig i livet” svarade Folke. Juni hojtade att hon hade sett Jonatan och pekade åt ett helt annat håll för att förvilla dem så att han skulle komma undan. Barnen flockades kring Veder och Kader – både förtjusta som skräckslagna. Och oj vad jag är tacksam för att jag genom mina barn också får uppleva en smula av den här magin.
Efter föreställningen ville barnen gå till Vargklämman
Och sedan svalka fötterna hos Pippi igen. Och sedan vi ätit middag på Stadsmästargården var vi än en gång kvar så sent att vi stängde stället.
Vi vinkade hejdå genom att lyssna på livemusiken vid utgången och dansa loss . SÅ tacksamma för den här upplevelsen. Kan ju säga att efter två år utan att ha sett minsta lilla konsert så var livemusik och teater ljuvt för öron och ögon. Vi kommer tillbaka igen – var så säker! Börjar redan nu drömma om ett besök på höstlovet…
Några tips inför ditt ALV besök
Packa med egen matsäck och en filt om du vill kunna sitta i gräset. Då är vila och energipåfyllnad aldrig långt bort! Och ta gärna med badkläder/ombyte om barnen blir sugna på badlek där det finns vatten.
Parken tar emot färre besökare nu under covid så det är en bra tid för besök. Vi fick höra att det är lugnast på lördagar och söndagar nu under sommaren medan måndagar och tisdagar har fler besökare.
Det går att hyra skrindor vid entrén som du kan dra runt barn och packning i. Tänk på att lägga alla värdesaker i en separat påse som är lätt att ta med. Under föreställningarna måste man nämligen lämna vagn/skrinda utan uppsikt på en särskilt liten “parkering”
Glöm inte regnkläder! Så gott som allting är utomhus och föreställningarna tar inte paus ens för hällregn.
Vid entrén finns gula band man kan fästa kring barnens handleder och skriva namn och telefonnummer på om de skulle komma bort. Ta med en egen penna så slipper du stå i kö och vänta på att alla ska skriva klart.
Alla undrar såklart om hur köerna ser ut under covid. Det var köer till föreställningarna men vi upptäckte att vi sällan behövde stå i dem. Det går ju in många människor under föreställningarna (trots att man sitter så glest) så även när vi ramlade in just innan föreställningen började så fanns plats!
Gå gärna två dagar eller mer. Dag två är man lite lugnare, har hunnit upptäcka sina favoritställen och kan spendera mer tid på dem.
Ladda hem ALV-appen där dagens program alltid finns att tillgå. Och mitt tips är att checka av de sista föreställningarna för dagen då de är de som är lite extra häftiga – med pyroteknik och coola effekter. Jag rekommenderar särskilt att se “Stridens dag”, “Sjörövarfabbes Jänta” och “Vilddjursmötet” för lite extra buller och bång!
Ladda gärna upp inför besöket med att läsa lite sagor tillsammans och friska upp minnet. Då blir det ännu roligare på plats!
Missa inte att också besöka Astrid Lindgrens Näs – Astrids barndomshem och nu också museum med lekvänlig park. Mina barn älskade när vi var där sist!
Jag har ju glömt att dela med mig av de sista bilderna från mina dagar i Borås. Så jag gör det nu!
Min syster fyllde år och hela barnhögen väckte henne med tårta och sång. När jag smög omkring i den daggiga morgonen och plockade in en bukett till kalasbordet mindes jag hur jag och mamma gjorde detsamma på födelsedagarna hemma på Kopparvägen. Så fint att fortfarande få göra det – bara på en annan plats och med alla våra barn!
Kreativa paketinslagningar av loppade paket.
Juni spelade Ja må hon leva på piano för mamma
Sedan fikade vi.
Clemens hade gjort en gudomlig gräddtårta. Och sedan ägnade vi dagen åt att gå på barnens tivoli som de byggt i trädgården. Med spådam, bollkastning och olika slags tävlingar. Ansiktsmålning och bärplockartävling. Det är roligt att se vilka annorlunda lekar barnen leker beroende på konstellation. Med kusinerna blir det många olika världsbyggen och lekar med tydliga teman och mängder av rekvisita.
Middagen åt vi på Annas veranda med magisk sjöutsikt. Barnen var kalla efter sjöbad och vi som varit hemma gick och svettades i värmen.
Vi dukade med det loppade italienska födelsedagsporslinet Anna fått av farsan.
Grillat och gott!
Och sedan hände lite andra grejer när vi var där men då lät jag kameran vila. Och sedan åkte vi hem!
Nu har vi kommit hem igen. Hem valde jag att köra alla hundra mil på en dag och det var ett litet experiment. Skulle jag orka? Skulle barnen få ett psykbryt? Kvart i nio på morgonen packade vi in oss i bilen och körde från min systers hus. Inom en timme hade minstingen kräkts ner baksätet och jag kände mig aningen uppstressad medan jag försökte rengöra med en packe våtservetter. Men sedan rullade det på och det gick bra! Vi tog tre längre pauser längs vägen (en för att bada) och däremellan lyssnade barnen på ljudböcker och lekte i baksätet. Och jag satt med tårar i ögonen och lyssnade på musik. Helt patriotisk av att köra genom alla vackra landskap, byar, orter och odlingsmarker. Så mycket jag missat när jag åkt nattåg och nu fick ta igen. Började tänka på alla bilsemestrar jag gjorde som barn och att även om det var rätt jobbigt att sitta länge i en bil (särskilt utan AC) så var det fint att få göra ett äventyr med familjen och att samtidigt få se mer av vårt vackra land.
Hem kom vi vid midnatt och strax innan hade alla tre barn äntligen somnat i baksätet. Kände mig lättad och ganska stolt när jag rullade in genom byn. Att jag inte bara klarade det utan att det gick jättebra. Jag blev knappt särskilt trött och så fick jag så mycket ensamtid i framsätet när barnen var nöjda. Tid att tänka, lyssna på musik och tänka lite till. Dessutom känns det som att jag (med denna långresa i bagaget) inte behöver gruva mig för en enda bilresa igen. Nu vet jag vad jag och barnen mäktar med. Bertil konstaterade att jag lät så kaxig när jag sa att jag skulle köra hem den sista biten utan problem. Och då sa jag att det var för att jag kände mig kaxig. Eftersom jag klarat av något jag två veckor tidigare inte trodde jag skulle fixa!
Anledningen till att det kommer så glest med inlägg här just nu är att jag är med alla barnen hos min syster i Borås. Det är det roligaste jag gör (längtar hela året) och det jobbigaste jag gör. Vi är helt slut om kvällarna efter att vi roddat runt fem jämnåriga kusiner med åtminstone tio olika viljor samtidigt som vi själva också försöker sno åt oss lite systertid att avhandla viktigheter på. Somnar innan huvudet nuddat kudden. Så ni förstår att det är svårt att hinna blogga. Här kommer i alla fall en liten rapport av vad vi gjorttde första dagarna när vi kom hit.
Eftersom det inte fanns några rimliga nattåg ner (funkar inte med byten när man har tre barn och en massa packning) så bestämde jag mig för att köra. Kändes så sjukt gruvsamt att köra alla 100 mil ensam med tre barn, även om jag gjort det förut. Samtidigt MÅSTE jag ju öva mig på det här. Då Jakob är bonde skulle jag annars bara få sitta hemma och glo på somrarna. Så jag drog iväg!
Åtta på morgonen pep vi hemifrån med fullpackad matsäck och fulltankad bil. Första stoppet gjorde vi vid Höga Kusten-Bron. Där finns en utmärkt lekplats att härja på!
Kände mig som morsan när jag packade upp min medhavda matsäck. Bra mat när man reser är A och O. Donken och sån skit skjuter blodsockret i höjden och sedan vill man bara somna bakom ratten.
Gjorde en stor sallad med pasta på sidan så att barnen kunde komponera sina egna luncher.
Sedan körde vi vidare. Hade sån tur att jag hade ett helt nytt avsnitt av Stormens Utveckling frågeavsnitt och jag skrattade så jag nästan grät medan jag körde. Barnen hade ljudbok i baksätet medan Uffe fick paddan och snart somnade. Jag hade kittat upp med hörselkåpor för storbarnen om utifall att Ulf skulle skrika i högan sky. Men de kom inte till användning.
Vi brände på med löfte om att stanna vid första bästa badsjö. Det visade sig dock vara glest på sjöar i Gysingetrakten. Tillslut tog jag av till en skylt mot Östa och svängde in. Så himla fint! Vi hittade världens mysigaste avskilda lilla badplats med långgrunt vatten. Så medan barnen hoppade i och badade och lekte för fulla muggar låg jag raklång i sanden och sträckte ut ryggen.
Och sedan badade vi tillsammans. Fikade, busade och hade sååå trevligt. Ända tills Uffe kastade en sten i huvudet på Hokka. Pjuh. Då packade vi ihop och körde vidare med siktet inställt på Köping. Köping kändes som en lagom destination att köra till första dagen. Drygt 66 mil och alltså med vetskapen om att få en lite lugnare dag 2 på resan.
Det är ju så fasligt fint i Köping! Vi bilsemestrade hit när jag var liten och jag mindes att jag tyckte samma sak då.
Ideligen massa gulliga små hus och gränder
Kullerstensgator, rosenbuskar….
Och spännande hemlighetsfulla portar
Efter att vi lämnat väskorna på hotellet och fräschat till oss litegrann drog jag med mig tre barn ut för att köpa pizza. Köping föll alla i smaken och här inspekterades en gammal ihålig stubbe modell XXL. Ulf var som vanligt ett litet monsterbarn och när vi besökte kyrkogården för att titta på den vackra kyrkan var det fara för att han skulle blivit gravskändare om det inte vore för snabbtänkta storasyskon. Pjuh igen!
Sen gick vi hem i kvällssolen och somnade som fyra små grisar i våra sängar. Men först konstaterade Hokka att “DET HÄR ÄR VÄRLDENS HÄFTIGASTE HOTELL! DET FINNS HÅRTORKAR MAMMA!”.
Morgonen därpå hade jag planerat att stanna och turista med barnen i Mariestad men när vi passerade avfarten sov Ulf gott så vi brände vidare det snabbaste vi lagligen kunde. Det gäller att passa på!
Ungefär vid ettiden på dagen anlände vi till syrran. Ömma i baken och utleds på att åka bil. Ett kärt återseende blev det i alla fall. Sist vi sågs var i julas
Kusinerna kastade sig genast in i vildsint lek medan jag somnade i en soffa i trädgården.
Jämnåriga kusiner. Vilken lycka! Det hade aldrig jag. Mina kusiner var typ vuxna när jag var barn.
Det är så färgglat, roligt, knasigt, brokigt och hemtrevligt hos min syster. Barnen glor och drar i precis allting de kan lägga händerna på.
Till middag gjorde Anna en asiatisk kålsoppa som var gudomligt god. Och sedan försvann den dagen i ett suddigt töcken på grund av hemsk trötthet. Det sista jag sa innan jag la mig för kvällen var “imorgon gör vi ingenting alls. Vi blir bara hemma”
Men tji fick jag för barnen var så less på att sitta stilla att vi fick ta med dem på utflykt. Min instaföljare Emilie. tipsade mig om sevärdheter i närheten av Borås (dvs Falköping. Nästgårds mätt med norrlandsmått) så vi drog dit. Åsle tå, vilken grej. Sverige största samling backstugor. De ligger på sina ursprungliga platser, utmed den mjukt ringlande tågatan och Kolaforsen – en unik historisk miljö från 1700- och 1800-talen.
Man får kika in i de små stugorna och se hur de levde och bodde förr. Söta som dockhus var de.
Även om barnen skrek rakt ut i skräck över de handsnidda fullstora dockorna som befolkade husen.
Jamen ni fattar ju!
Skräckblandad förtjusning
Men sååå mycket ljuvligt att beskåda
Jag tar rubbet, tack!
Utom takhöjden
När vi beskådat stugorna och sett oss mätta begav vi oss till dagens huvudattraktion. Det som Bertil längtat efter i ett helt år nämligen Ekehagens forntidsby
Men först en färdpuss
Vi besökte ju forntidsbyn första gången förra sommaren och den gjorde ett outplånligt intryck på barnen. Bara det att få paddla stock ut till en liten ö!
Och se på Linderödssvinen – precis sådana som vi haft hemma.
Och tillverka en egen stockbåt med gammaldags verktyg.
Till fika hade vi med oss massa oliver, smörgåsar, varm choklad och kalla prinskorvar. Och så hängde vi där ända till stängning och lite till – innan vi packade in ungarna och körde hem igen.
I 128 avsnitt har vi skrattat, gråtit, svurit, rantat, bråkat, reflekterat, myst och pysslat tillsammans jag och Erica – och alla ni som lyssnat på En Underbar Pod! När vi startade 2016 var det med många höga ambitioner. En av dem var att med Ericas producentkompetens ta det bästa med “gammelradio” och kombinera med det bästa av poddvärlden. Ett annat mål var att podden skulle höja taket här på bloggen. Att jag i podden skulle kunna vara ärligare, närmare och uppriktigare. Så att bloggkostymen inte skulle kännas så trång och kvävande. Och så har det blivit. Ni lyssnare fick en annan bild av mig och jag av er. Och idag känns bloggen (mycket som ett resultat av podden) som en riktigt härlig plats med högt i tak!
Men nu känner både Erica och jag att det är dags att gå vidare. Vi vill fortsätta skratta, gråta, tjafsa och prata livsviktigheter ihop. Men utan att spela in – bara för att vi är så himla bra vänner. Så här kommer det absolut sista avsnittet av En Underbar Pod! Den här gången kommer vi inte tillbaka.
Jag tar med mig Erica till mitt smultronställe – den turkosa tjärnen. Vi gör en enkel tårta, listar våra favoritavsnitt , badar i den ljusa sommarnatten och skickar världens största tack till er som lyssnat.
Vi kommer sakna er så himla mycket! Puss ni är bäst!
(Tack till Olov Antonsson för att vi fått låna din musk i 128 avsnitt – och till Frida Hammar som gjort vår fina poddlogga!)
När huden började krångla i vintras var det inte bara hudvårdsrutinen jag bytte. Jag bytte också ut mitt smink och mina borstar. Rengjorde dem och la undan. Jag märkte ökade problem med plitor kring munnen och torrhet kring ögonen och på kinderna. Så att sminket liksom inte fastnade utan bara flagade av. Jag gillar ju mineralsmink men när jag var torr funkade det dåligt med den lösa pudertyp jag brukat använda.
Nå. En av de roligaste delarna i mitt jobb är att få träffa personer som är experter på olika saker och få ta del av deras expertis. Jane Iredale är ett sminkmärke jag kommit i kontakt med när jag gjort olika plåtningar. Och nu fick jag hjälp av Victoria som är makeupartist hos Jane Iredale att ta fram produkter som passar mig. Jane Iredale är döpt efter grundaren Jane som startade märket 1994 och tog fram The Skin Care Makeup – ett mineralsmink med hudvårdande egenskaper.
Smink har ju genom åren ofta varit något som ställer till det för huden. Täpper till porerna, skapar orenheter och ibland också allergiska reaktioner. Allt det här har Jane Iredale jobbat aktivt med att undvika. Tanken är att sminket ska vara vårdande så att det hjälper istället för stjälper. Tre av de vanligaste problemskaparna i smink är artificiella parfymämnen, artificiella färgämnen och artificiella konserveringsmedel. Och inget av det finns i Jane Iredales produkter.
Jag fick hjälp av Veronica att välja ut en ny bas till mig själv, lämpliga borstar och underlag i nyanser som passar mig.
I den guldiga dosan är tro det eller ej en mineralfoundation men i fast form. PurePressed Base Mineral Foundation. Den applicerar jag på huden med den lilla borsten med trubbig ände.
Alla produkter från Jane Iredale är väldigt naturliga och transparenta. Vill man ha mer täckning får man bygga upp det i flera lager. Det tycker jag är bra för då riskerar man aldrig att få den där helspacklade, supersminkade looken. Och så kan man punktmarkera problemområden utan att behöva sminka hela ansiktet lika täckande.
Så här ser jag ut utan en gnutta smink (okej – mascara har jag faktiskt på mig). Inte särskilt stora porer eller svåra ojämneheter. Däremot är jag ju blå under ögonen för jämnan och har en rosalätt hudton med synliga blodkärl. Rodnar lätt vid träning, sol, värme. Dessutom oheumlt torr – även sommartid.
Nu ska jag visa hur jag gör den perfekta basen.
Efter att jag lagt på fuktkräm börjar jag alltid med concealern Active Light (nyans no 5) Den penslar jag under ögon, i ögonvrå, näsvingar, mungipor och nasolabiallinjerna. Överallt där jag vill ljusa upp och dölja ojämnheter.
Jag skruvar på penseln tills en lagom mängd concealer kommer ut och så penslar jag på. Ibland använder jag fingrarna för att jämna till men oftast den här blending/contouringborsten.
Så här ser det ut när jag adderat concealer. Och här brukar jag stoppa om jag har bråttom och bara vill se en aning fräschare ut. Att enbart markera dessa områden ger stor effekt!
Men eftersom jag nu ska visa min perfekta bas så går jag på med ytterligare ett lager. Min pressade mineralfoundation i nyansen Golden Glow buffar jag på med The Handi Brush. Bara tunt ovanpå områdena där jag applicerat concealer och sedan ut mot ansiktets kanter. Därefter ner över käklinjen för att blenda ihop med färgen på halsen och skapa en osynlig övergång. Den här foundationen har spf 20 så man behöver inget solskydd under om man inte vill.
Jane Iredale har också en väldigt bra flytande foundation om man föredrar det – Beyond Matte Liquid foundation. Den är mattande och ger en fantastisk hudton. På den här bilden har jag istället använt den ( i nyans M4). Och även den bygger man upp täckningsgraden på genom att applicera flera lager. Då använder jag samma borste som jag använder för att jämna ut min concealer med. Den vinklade borsten gör det lätt att komma åt överallt.
Och här kommer en riktigt superprodukt – Glow Time Blush Stick. Ett glowigt cremerouge på stift som också kan användas på ögon och läppar. Jag duttar där jag vill ha det för att sedan med borste eller fingrar smörja ut och jämna till det. Jag föredrar faktiskt att arbeta med fingrarna då det ger bra kontroll över var produkten hamnar. Här har jag också satt lite på ögonlocken för att binda ihop färgerna på ett bra sätt.
Veronica som är makeup artist på Jane Iredale valde ut nyansen Glorious åt mig. Hade aldrig tittat åt ett rouge i den här nyansen tidigare. Jag brukar välja mer rosatonade sådana och det här går ju nästan mer i aprikosbrunt. Men det är precis det här jag älskar med att rådfråga en duktig yrkesperson. Man får hjälp att tänka nytt! För det jag upptäckt är att det här passar min hy mycket bättre. Den mildrar istället för förstärker min rosa grundton. Och färgen i hylsan är ganska olik vad som sedan syns på huden. På huden smälter färgen ihop med basen och ger en väldigt naturlig färg.
Här ser ni hur den ser ut när jag arbetat in den ordentligt. En absolut osynlig övergång mellan rouge och bas!
En sak jag ofta hoppade förut men nu känner mig naken utan, det är läppstift. Med stigande ålder får man ju svagare pigment på läppar. Och dessutom hamnar det alltid lite bas på läpparna när jag sminkar mig – vilket gör dem ännu blekare. Att fylla i läpparna med färg gör en enorm skillnad. Jag fick tips av Veronica om nyansen Jessica på läppstiftet och när jag såg den i hylsan tänkte jag –Njäe? Det här är väl inte min nyans riktigt? Men sedan när den gled på, oh boy! Otroligt fin. Det är ett long lasting läppstift som ändå inte känns torrt utan har mycket lyster i sig.
Jag brukar dock bita av den på ett papper när jag applicerat, för då tycker jag att det sitter så bra och får en lite mattare känsla som jag gillar. Som ni ser börjar jag alltid med att markera amourbågen med hjälp av två dutt av stiftet. Sedan använder jag ett finger för att stryka ut överskottet jämnt över läppen
Och så här blir resultatet av min perfekta bas! DRA MIG BAKLÄNGES vad snygg jag känner mig i dessa nyanser. Perfekt avvägda.
Hur färgerna i sminkningen ser ut skiftar i olika ljus. Här och här ser ni samma sminkning fast på två tidigare bilder jag tagit.
Så! Det var min perfekta bas det. Ser ju knappt sminkad ut (förutom på läpparna) utan istället bara som att jag har världens bästa hy?! Och även när jag tar på huden känner jag mig osminkad. Det finns ingenting som stör. Det bästa med mitt smink från Jane Iredale är dock att de inte orsakar någon irritation på min hud. Varken ökad torrhet eller fler plitor.
Så, nu vet ni vad jag använder för bas varje gång ni ser mig på bild. Nästa gång kanske jag ska visa er vad jag använder för färger och penslar när jag lägger skuggor och ögonbryn? Samt mitt absolut BÄSTA trick för att lura ögat att man inte alls är sminkad? Som jag faktiskt gjort på dessa bilder men inte kommenterat. Lärde mig det av en bloggläsare. Vill ni se?
Mjölk och åtta månader med min PT Ida. Det var Jakob som såg till att jag kom iväg förra hösten. Han har tjatat på mig i flera år att jag måste styrketräna – inte bara hålla på med att promenera och träna kondition. Särskilt inte som jag fått så ont så fort jag rört på mig. För att jag fött tre barn, för att jag har ett stillasittande jobb, för att jag är stel i hela kroppen och smidig som ett kylskåp. Och för att kvinnor som ska komma i form börjar konditionsträna medan män går på gymmet. Trots att män oftast redan har en större muskelmassa och gott kan träna kondition. Medan kvinnor behöver bli starka! Och får man en större muskelmassa så kan man ju dessutom äta mer eftersom kroppens förbränningsmaskin liksom byggs ut. Bara fördelar med muskler alltså.
Förutom att styrketräningen formar kroppen på ett trevligt sätt (det tänker jag inte hymla med) så blir jag mer självständig i vardagen. Jag behöver inte vänta på hjälp för att flytta någonting tungt i trädgården. Jag gruvar mig inte för att jag lovat Jakob att hämta 900 liter jord på Granngården. Jag lastar på allting själv och ser det bara som ett tillfälle att testa muskelstyrkan. Jag kan åka själv till mormor och vända båten (att vara där och inte orka vända båten är ju botten!) Jag kan kånka tung rekvisita till Susannes skafferi utan att bekommas det minsta eller behöva be om assistans. Och jag kan hiva ut hela den tjocka bäddmadrassen till dubbelsängen och skaka den från mitt fönster. Nyporna orkar hålla kvar.
Att se stark ut är trevligt. Att vara stark är ännu trevligare. Det är att återerövra ett livsutrymme som långsamt krympt för mig.
