Den hĂ€r sommaren för precis tio Ă„r sedan nĂ€r rallarrosen stod som fĂ€rggladast – dĂ„ plockade vi ihop mormor och morfars hem och flyttade det till en liten lĂ€genhet i nĂ€rmsta samhĂ€lle. Jag minns sista kvĂ€llarna tillsammans med min syster. Hur vi gick pĂ„ Ă€ngen i solen, la blommor vid de hemsnickrade gravkorsen till de förlorade husdjuren, tog en sista bild med mormor och morfar pĂ„ farstubron dĂ€r vi tagit sĂ„ mĂ„nga bilder. Jag Ă„kte frĂ„n gĂ„rden sent pĂ„ kvĂ€llen med bara Bertil i bilbarnstolen bredvid mig. Och jag hulkgrĂ€t hela den fyra timmar lĂ„nga bilresan hem till mitt eget hus. Nu var det slut. Nu skulle ingen lĂ€ngre bo i det gula huset pĂ„ den lilla kullen med utsikten över sjön och rosa rallarĂ€ngar. Nu skulle vi aldrig igen svĂ€nga in en vinterkvĂ€ll strax innan jul och se det milda skenet frĂ„n adventsstjĂ€rnorna reflekteras i snön. Öppna dörren och mötas av torr, varm luft som doftar björkved. Morfars breda rygg och mormors knotiga trygga hĂ€nder som rört vid sĂ„ mycket. Nu skulle vi komma dit och möta det tomt, utkylt, bestulet pĂ„ sin sjĂ€l. Jag grĂ€t nĂ€r jag körde för att det kĂ€ndes som att nĂ„got av det viktigaste frĂ„n min barndom skars av vid roten.

Morfar levde bara i den lilla lÀgenheten i ett halvÄr innan han lÀmnade mormor ensam kvar. Vi besökte henne ofta och tog alltid med henne ut till huset. Inrett spartanskt med sÄnt som var kvarlÀmnat och blivit över. Vi har varit dÀr pÄ somrar, fiskeveckor och höstlov. PÄsk och tidig vÄr. Vi har försökt hitta ett nytt sÀtt att förhÄlla oss till platsen vi Àlskar.

Nu finns inte lĂ€ngre mormor och plötsligt Ă€r gĂ„rden min och min systers. Det har varit en sorg för det var ju inte vi som skulle göra det hĂ€r – inte nu! Det var ju mamma som skulle Ă€rva och hon och pappa som pensionĂ€rer skulle sköta om det och tĂ€nka pĂ„ att laga trasiga tak och rĂ€ta upp sneda timmerstommar. Inte vi som har smĂ„barn, egna hus och hundra Ă„taganden. Men nu Ă€r det vĂ„rt och jag vill aldrig vara utan det. Det Ă€r ju hĂ€r jag hittar ro att spela Ă€ndlösa mĂ€ngder UNO med barnen. Meta abborre, mĂ„la akvarell och lösa lite för svĂ„ra korsord. Det Ă€r bara hĂ€r jag kĂ€nner den sĂ€regna doften av spillolja, skvattram och kattfot som transporterar mig rakt in i barndomen. DĂ€r jag kĂ€nner varje knĂ€pp i varje rör och tofflornas ljud mot plastmattan i köket. Det iskalla kranvattnet som smakar sĂ„ gott och de knĂ€pptysta nĂ€tterna nĂ€r man tror man har lock för öronen. HĂ€r gĂ„r jag med stĂ€rkt bomullsklĂ€nning och klĂ€dnypor i fickan, trĂ€skor pĂ„ fötterna och huckle i hĂ„ret. Vi fikar trefika som vi alltid har gjort och sitter i samma gamla solstolar och blundar mot solen. Tar fram den gamla tevekannan och Ă€ter bullar till frukost. Och barnen! Barnen Ă€lskar den hĂ€r platsen. De drar runt i flock i skogen och kommer inte hem pĂ„ hela förmiddagen. PĂ„ kvĂ€llarna nĂ€r de Ă€ntligen kommit till ro och vi fĂ„r tid för oss sjĂ€lva – ja dĂ„ ligger vi i varsin soffa och smĂ„pratar, lĂ€ser eller virkar. Det Ă€r sommarlov som nĂ€r jag var liten. Fast nu innehar jag mormors roll medan barnen fĂ„r vara den jag var dĂ„. Och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt vĂ€xer rötterna bara djupare istĂ€llet för att skĂ€ras av. Som jag var sĂ„ vĂ€ldigt rĂ€dd för den dĂ€r sommaren för ett decennium sedan.