Jag gjorde ju ett utvecklingssamtal med mig själv innan jag gick på semester. Då jag utvärderade hur mitt första “riktiga” arbetsår sedan utmattningen hade fungerat. Och trots att jag har mycket ledighet kvar kan jag inte låta bli att sticka in med i alla fall ett kvartssamtal kring läget.

Jag gillar inte att räkna ner på semestern. Det stressar mig att tänka på hur många dagar jag har kvar av – jag vill ju intala mig att de är oändliga till antalet! Men i år har jag full koll på att det nu är prick fyra veckor tills mina barn börjar skolan igen. Det är inte det enda som varit annorlunda med mig den här semestern. En annan konstig grej är hur lätt jag haft för att komma ner i varv och koppla bort jobbet. Vardagslängtan är något som annars tidigast kommer i slutet av sommaren men i år har jag längtat hela juli. Jag har absolut njutit av sommaren och ledigheten och vill inte snabbspola förbi den. Men jag har tänkt med längtan på min vardag. På den regelbundna träningen, på den vettiga maten, på alla mysiga och härliga rutiner. På roliga saker i mitt jobb och hela familjelivet. Istället för att få olustkänslor när jag tänker på att semestern så småningom måste ta slut har jag en mjuk, varm känsla i magen.

Jag har funderat över denna märkliga men trevliga förändring. Och jag tror det är två saker som tillsammans haft sin verkan. Den viktigaste är att jag på det stora hela haft ett lugnt och balanserat arbetsår. Absolut stressiga perioder där saker kört ihop sig. Men dessa har efterföljts av vila som återställt mig till ett normalläge. Det andra är att jag inte hetsjobbat in i semestern som jag brukar, utan trappat ner i god tid innan. Till exempel sköt jag upp jobbsaker till hösten fast jag egentligen tyckt att det varit mycket skönare mentalt att ha gjort bort dem innan semestern.

-Aha, tänker jag. Det är alltså detta som är nyckeln till en härligare sommar: En härligare vardag!? Så logiskt och samtidigt hemskt. För det betyder ju att när jag haft som allra störst behov av semestern har jag haft som svårast att tillgodogöra mig den. När jag däremot är mindre beroende av en lyckad, återhämtande semester – verkar jag ha lättare att få just det.

Så jäkla orättvist! En riktig dubbelbestraffning. Men det är precis det här som många utmattade vittnar om. Att oavsett om man försökt kompensera ett tungt arbetsår med lite längre semestrar kan man ändå inte tillgodogöra sig vilan. Och att den (i bästa fall) långa semestern ofta inleds med att man bli kanonförkyld eller så ledsen och olustig att det dröjer veckor innan semestern alls har någon uppbyggande verkan.

Trots att jag har skrivit och funderat kring det här i otaliga inlägg förut är det som att det är först nu som poletten trillat ner för mig. När jag fått uppleva hur en semester kan vara när man lever ett liv med en normal arbetsbelastning.