Det här är den första sommaren som mormor och morfar hus är mitt och min systers “på riktigt”. Vi har ju hållit efter det tillsammans med släkten de senaste tio åren men nu ligger det bara på oss. Det härliga är att vi har precis samma vision jag och Anna, nämligen att göra så lite som möjligt. Såklart hålla efter sånt som behöver renoveras men i övrigt inte förändra någonting som inte behöver förändras. Inte för att huset är perfekt i min stil eller så. Inte alls. Men jag har redan ett hem där jag får uppfylla drömmar, visioner och kreativa idéer. Vila för mig är att åka någonstans där jag mentalt kan slappna av från att tänka på det estetiska och att försöka förbättra det på olika sätt. I mormor och morfars hus är det en blandning av årtalen. Det åttiofemåriga huset med dess äldre detaljer – ihop med renoveringar och inredningsdetaljer rån 70-tal, 80-tal och 90-tal. Jag skulle kunna rensa ut och ersätta det med precis sånt som jag gillar, som vackra loppisfynd och blommiga tapeter, strindberglampor och gamla antika möbler. Sådär som det ser ut hemma hos mig. Men det som är så magiskt med vårt fritidshus är att man kommer dit och att det är sig likt. Gardinerna mamma sytt, tavlorna mormor placerat ut, samma kaffekoppar inköpta i tolvpack på Konsum, samma pantentlösningar av morfar i vedboden och samma gulnade furupanel i köket. Jag vill inte att mitt sommarhus ska vara en perfekt inredningsdröm. Jag kommer ju dit för att umgås med mamma, mormor och morfar och renoverar jag bort spåren av dem så kommer huset tappa en stor del av betydelsen det har för mig.

Bara när någonting går sönder har vi bestämt att vi ska ersätta det med något som är finare och som vi gillar bättre än det som redan finns. Men fram tills dess låta saker vara som de är. Det känns fantastiskt befriande och egentligen som en helt självklar inställning till ett hem. Även om jag inte kan påstå att jag levt efter den devisen i mitt riktiga hem som jag ju transformerat helt och hållet. Men desto större anledning att göra det nu!