Det är så mysigt med kvällsfikat. Då sover ju Ulf sedan länge och vi kan sitta ner lite civiliserat och prata. .

Under uppväxten tyckte jag att kvällsfikat var det bästa. Inte alls så trött och stressigt som det kan bli till middagen när alla precis kommit hem och har hela dagens osorterade mentala bagage med sig. Vid kvällsfikat däremot – då finns ro att prata om saker som inte hinns med annars.

Ikväll tände vi ljuskronan för första gången sedan i april. Vintertid brinner den till frukost, eftermiddagsfika, middag och kvällsfika.

Jag kokade varm choklad och gjorde knäckesmörgåsar att doppa i. Barnen var hungriga och jag var nedkyld och trött efter en sen skogspromenad.

De konstaterade att det var härligt att tända ljus igen och ta på sig sockar. I synnerhet eftersom det ena barnet gått barfota sedan Valborgsmässoafton.

Och jag håller med. Rotade igenom höstolen i jakt på de sista strumporna mormor stickade åt mig och det kändes så skönt att dra på dem igen!

När jag bodde hemma var det jag, Anna och mamma som kvällsfikade. Pappa tofflade på någonstans där i bakgrunden. Inflikade kanske något i vårt samtal eller muttrade om att det väl var dags att lägga oss snart? Jakob har en liknande funktion. Istället för varm choklad och mackor sitter han på kanten av sin stol och äter kvarg direkt ur en burk och är med på ett hörn. Som att han vill vara med men inte riktigt unnar sig att sitta ner i lugn och ro och fika något gott.

Och det känns så hemvant och tryggt och mysigt på en och samma gång.