Äntligen har vi fått hem fårskinnen från den senaste slakten. Direkt efter slakten låter man skinnet svalna och sedan saltar man in det med stensalt. Vi brukar köpa det i säckar från Granngården. Sedan får det ligga och vattnas ur i en vecka innan man strör på mer salt och låter det gå ytterligare sju dagar. Därefter kan man skaka ur skinnet, rulla ihop det och skicka till beredning.
Garvare är en av världens äldsta yrken och ett hantverk som kräver sin yrkesman. Vi skickar alltid iväg skinnen för att få dem garvade och det brukar ta ett bra tag innan man får tillbaka dem.
Jag får ibland frågor om hur våra barn känner kring att vi har djur hemma som vi slaktar och äter. Men det har aldrig varit någon stor grej. Barnen är ju vana! Vi har haft grisar, höns och får och alla har vi med tiden slaktat och ätit upp. Det är klart att de inte tycker att det är roligt precis – och det tycker ju inte vi heller. Ändå är det ju precis sånt här kött man ska äta om man nu vill äta kött. Djur som haft det bra under hela sin levnad.
Vi har dessutom en slaktare som granne som avlivar djuren direkt i hagen så att de inte behöver stressas av några transporter.
Här ligger Snabbaste fåret i Ryssland. En kär gammal vän som nu är ett fluffigt mjukt skinn som ena barnet bäddar sängen med när han ska sova. Varmt och gosigt.
Vi börjar ha en ansenlig samling fårskinn. Jag lägger dem i fåtöljer och kökssoffa, nedanför sängen för Essa att sova på. I barnvagnen på vintern och i snödrivan på utflykten. Både praktiskt och vackert är det.
Köp gärna vackra, svenskgarvade fårskinn från svenska djur om du är på någon marknad eller fin butik som säljer. Det är både ett hantverk och en inkomstkälla för någon fårbonde som ser till att hålla våra landskap öppna och på så sätt bidrar till den biologiska mångfalden.
58 svar
Wow !
Så fint! 💖
Hej!
Kommer du att dölja fårskinnen här på bloggen. Skulle vara roligt i då fall.
Anna
Men åh jag vet inte, tycker egentligen inte det är fel att äta djur, däremot att det är viktigt att djur har det bra o ett naturligt liv, men att äta djur man gett ett namn…jag vet inte det känns makabert på ngt sätt. Kanske konstig dubbelmoral, jag vet inte.
Jag känner detsamma. Där går gränsen för mig med. Även om det kanske inte är helt logiskt.
Jag tänker att det som vi snarare måste börja se som makabert är när tex det blev stopp bland fartygen i Suezkanalen och 200 000 djur var fast på några fartyg? För oss som har får och ser alla deras olika personligheter, bästisar och preferenser känns det helt bananas att 200 000 av dem skulle vara ihoptryckta i en transport. I sverige har vi haft lantbruksdjur i många tusen år och oftast några få åt gången, som levt nära oss, ibland inne i husen om vintern. Om sommaren kanske på fäbodar där vi spenderat timtals med dem i skogen varje dag. Det där att respektera och älska djur och känna alla deras egenheter, fastän de sen blir mat, är något som vi håller på att glömma bort idag: endera är det anonyma fabriker med tusentals djur eller så är det hundar och hästar som bara är till sällskap. Det är fullt möjligt och naturligt att älska och ha relationer till djur som efter sitt liv blir till mat och fällar. Så har vi levt i tusentals år och jag tror att när vi glömmer bort hur man gör det banar vi väg för de skräckfabriker en ser med tusentals djur ihoptryckta och helt sympatilösa arbetare som slår och misshandlar dem som om de vore helt själlösa ting.
Præcis!
Det var väldigt fint, både tänkt och skrivet. Jag tror att du har helt rätt i det.
Bravo, mycket bra kommentar – tack! Fick mig att tänka om då jag också reagerade på hur konstigt det skulle kännas.
Jag tänker att det kanske inte behöver vara en motsättning? Du kan tycka att det känns makabert att namnge någon du ska äta OCH tycka att det är makabert med industriell djurhållning? Du kan tycka att fin djurhållning är beundransvärd OCH samtidigt ha svårt att förlika dig med att dessa djur får ett namn. Eller? Måste det verkligen vara det ena eller det andra? Kan vi inte få ha en lite bredare känsloanalys än så?
Absolut, tänker att min tidigare kommentar inte var så tydligt skriven 🙂 De flesta som tycker att det skulle vara makabert att äta kött från ett djur en visste namnet på tycker säkert också att dessa stora djurfabriker är fel. Det jag var ute efter är att jag tror att det är just den där känslonyansen att älska och namnge ett djur som sen äts upp, som vi haft i många hundra år (kanske tusentals?) är den som håller på att försvinna idag i vårt samhälle när allt färre har lantbruksdjur.
Så bra skrivet!
Mycket bra skrivet! Jag är född och uppvuxen på landet med just det tänkesättet: man föder upp djuren, tar hand om dem och sedan ingår de i mathållningen. Detsamma gäller för jakt, en naturlig del av livet på landet.
Stella
Jättebra skrivet!
Helt rätt! Vi ska äta djur med andakt och det ska vara jobbigt, känns det inte svårt att äta upp ett tamdjur då är inte empatikopplingarna i hjärnan rätt gjorda.
Vänd på det. Är det inte ännu mer makabert attt i varje butik ligger det drivor av inplastat billigt kött där det är väldigt svårt att veta vad det kommer i fran och hur djuren haft det. Makabert. Svenskt och krav är ju tyvärr inte ens det någon garanti.
Jag tror att de djur som får namn är de som behandlas bäst och med mest respekt. Att ge någon ett namn är en validering av värde, och gör djuret till en individ snarare än till ett ”det”. Att många hellre äter anonyma djur som lidit under sin levnad än ett djur vi känt och som haft det så bra som ett djur i fångenskap kan ha det är en paradox, men förståeligt då vi på så sätt distanserar oss från ansvaret köttätande innebär. Kött dimper inte bara ned på tallriken från himlen, och att äta ett djur man sett leva blir en påminnelse om vår egen roll i kretsloppet och tyngden den har för andra levande varelser. Köttindustrin kopplar bort oss från det, tror jag, eftersom det är så många steg mellan oss och djurets levnad. Nu är jag inte djurägare, men jag kan tänka mig att det finns något trösterikt i tanken att man gjort så gott man kunnat för att djuren man konsumerar haft ett värdigt liv, och att man inte bidrar till den fruktansvärda industri som köttindustrin är på många ställen.
Mkt bra kommentar, tror du har helt rätt!
Bra skrivet. Detsamma gäller det mesta i mänskligt liv. Alltifrån mobbing till krig. Ju längre man är ifrån ”detet” desto lättare att gå emot sina egna värderingar. ’
Ett tips för oss längre ner i landet är Tärnsjö garveri!
Det tycker jag såklart är ännu hemskare och så borde det inte få vara. Köper inte sådant kött.
Har inga problem med att andra har pälsar efter djur med namn – men själv skulle jag inte vilja ha det.
Jag tycker tvärtom. Jag äter inte djur sedan många år för jag står bara inte ut med att veta att jag sponsrar djurplågeri när jag köper kött. Varje gång nån runt mig äter kött så tänker jag på den lilla grisen eller kon och att den kanske satt fängslad inomhus hela livet och inte upplevde något livsvärde utan bara fanns till för att vara någon annans råvara. (En ganska jobbig grej så jag försöker tänka så lite på det som möjligt.) Men om det var ett djur som jag hade sett som levande och visste att det hade haft ett bra liv som det hade fått njuta av så skulle jag kunna äta det.
För mig är det helt tvärtom! Jag vill att djuret jag äter (och använder skinnet av) ska ha varit älskat, klappat på och kallat vid namn. Hellre det (eller att det är ett vilt djur förstås) än att det levt anonymt i en stor klunga med ett enda syfte, att bli mat.
Nu blir jag ju jättenyfiken – håller du och/eller barnen reda på vilket skinn som varit vilket får hur länge som helst? Eller är de för lika till sist, så att ni efter ett par år inte längre kan hålla reda på det?
Jag hade får tidigare. Numera bara fårskinn. Alla skinn ser helt olika ut och jag minns ännu, att där ligger Kerstin på soffan, gammeltackan Mormor i korgstolen osv.
Jag hade dock fåren för att hagarna inte skulle växa igen, så tog jag reda på all ull då jag klippt de.
Att äta de var aldrig aktuellt eftersom jag inte äter kött.
Är uppväxt ungefär som dina barn och när jag var runt tre år så hade vi slaktat en kalv och när han sen maldes till köttfärs så ropade jag, nu kommer Sune. Har svårt att förstå mig på folk som inte kan äta ”hemmaodlade” djur men gladeligen köper dansk fläskfilé på extrapris.
Jag är också uppväxt på landet med höns, får, katter o hundar och har aldrig kunnat acceptera att äta dem. Äcklades av det redan som riktigt litet barn men fick höra att man måste äta kött för att inte få näringsbrist. Att bli vegetarian i tonåren var en sådan befrielse, har inte ätit en köttbit på 25 år nu.
Jag känner samma sak, är också uppväxt på gård. Tvingade mig så länge jag bodde hemma att äta djur och försöka undvika att tänka på det. Men blev vego när jag flyttade hemifrån och det var en sådan befrielse att slippa skavet och att hela tiden liksom skapa omvägar kring min egen moral. Mådde bättre både fysiskt och psykiskt. Jag kan respektera att vissa äter djur, speciellt egna, men när folk blir äcklade när man pratar om döda djur när de äter, nä då får de skärpa sig.
Så bra inlägg, som alltid. Var på Sätergläntan för 14 dar se och lärde mig sy i skinn. Bonuskurs hur man trycker på skinn och sydde om min gamla päls till en väst
Åh, jag tänkte genast på Snabbaste fåret i Ryssland när jag såg bilden till inlägget. Så fint ändå!
Vi var med och födde upp strutsar utanför din farmors by. De väldigt få gånger det blev slakt så märktes köttet upp med namn och lades sedan i frysen!
Lite makabert, ja. Men de hade det bra!
Min far slaktade broilers som han hade gett ett lyckligt slut i livet hemma på vår bakgård. När man slaktat en höna kan de springa omkring en stund efteråt, huvudlösa, av muskelminne. Just det där gjorde att jag blev vegetarian i tonåren. Efter några år blev jag ruskigt sugen på sältan i kött som inte riktigt kan upplevas i den vegetariska kosten, så jag började äta kött igen. Idag är jag så tacksam över det fina kött vi fick äta hemma (även granngårdarnas lamm, Kalm, fläsk, och så vilt). Det ställer högre krav idag då jag gärna äter vegetariskt, men även animaliskt protein.
Med detta sagt måste jag säga att lammskinn är underbara! Även fantastiska i kombination med varm vetepåse vid värk.
Samma inställning som du Clara här! Vi har också namn på djuren. Det blir ju så när barn och djur lever tillsammans på en gård.
Och vilket resursslöseri att inte själv ta tillvara på dem sen och istället bidra till konsumtionen av djur som levt ett sämre liv.
Jag har köpt flera äkta fårskinn från ett par vänner som lever som ni gör. Helt underbara fårskinn att ha i våra fåtöljer framför kaminen och på bänken i våran hall. Varmt och gosigt när man är lite frusen.👍❤
Ser att du har skinnet på en ljus soffa. Min syster hade fårskinn ( från gård) men deras gråa fåtölj strandmon och fick en fläck… Har dock inte vågat lägga något av våra fårskinn( köpte tre på Gotland förra sommaren) ifall det ska bli fläckar på diverse möbler. En har vi i hallen på en trä-hallmöbel, skönt att sitta på. Dom andra två ligger fortfarande i en pappkasse…
Jag har aldrig varit med om att skinn har fläckat, måste vara maximal otur. Men skulle det mot förmodan bli en fläck (som ju betydligt lättare kan uppkomma pga andra missöden) är det väl bara att låta skinnet ligga kvar. Mota bort onödig ängslighet och använd dina fina skinn.
Ajdå! Vad var de för fläck? Lädersidan av ett skinn kan torrfälla slipdamm men annars kan jag inte förstå vad det skulle vara för slags fläck?
Jag har massor av skinn och har aldrig någonsin råkat ut för fläckar så jag tycker att du ska våga prova !
näää detta var för sjukt. tycker det är fel att äta all sorts kött, men detta är ju för sjukt!! typ när lammen tystnar-sjukt.
Sjukt?
Sjukt?
Djur behövs i naturen för det ekologiska kretsloppet och när de dör använder man hela djuret för att använda jordens resurser på bästa sätt. Inget konstigt med det.
Det är ju dock lite skillnad på ”när de dör” och ”när vi slaktar dem”.
Att ta reda på ett djur som självdör är ju liksom en sak och att ta reda på ett djur som har slaktats för att ätas är ju en helt annan sak.
Jag förstår inte hur man kan gå ut i ladugården/hagen/stallet och ba ”jahapp idag är det Kerstins tur”. Hur kan man välja vems tur det är att dö?
Lika bönder som säljer hela/halva kor styckade och klara. Hur kan de gå ut i ladugården och bestämma sig för VEMS tur det är nu för den här beställningen?
Tycker du också att det är fel av djur att äta djur, eller gäller det bara människor?
Alltså jag vill inte vara otrevlig och man får tycka olika, men detta argument kan jag inte med. Vi människor kan välja vad vi äter, det gör inte vilda djur Även om de kan vara allätare så lär de ju sällan sitta och filosofera över klimatbelastning eller det moraliska i att äta si eller så. Så dumt när vi människor gärna tycker oss vara smartare än övriga djur men helt plötsligt när det passar så jämställer vi oss med djuren för att rättfärdiga någon åsikt eller för att påstå att någon sunkigt mänskligt beteende är ”naturligt” typ ”delfiner våldtar också”, ”vargar äter kött, är det fel också tycker du” etc.
Detta är väl det minst sjuka sättet att äta kött? Djur som man med 100% säkerhet vet var de kommer ifrån, att de har haft det bra och att deras sista tid i livet varit stressfri och värdig, och att både köttet och skinnet tas tillvara på för att inget ska gå till spillo? Ser inget sjukt i det.
Jag tror att jag förstår dig precis. Alltså detta att typ ”här ligger Snabbaste fåret i Ryssland och värmer oss gott”. Dvs skinnet från det dödade djuret finns kvar (nästan som en trofé) och man refererar till individen på ett till synes ganska sakligt och bekymmerslöst sätt, även om djuret nu är dött och dessutom har dött för att man själv bestämde att man skulle döda det.
Så för er andra som undrar: Jag tror att Kristina syftar på bekymmerslösheten i att man så oproblematiskt tar livet av en individ (och då i en kontext där vi som människor tar oss rätten att bestämma totalt över liv och död, utan någon djupare etisk reflektion, bara för att det handlar om djur) – och att man sedan behåller skinnet eftersom det skänker glädje, värme osv. Men samtidigt är det faktiskt ”Snabbaste fåret i Ryssland” som ligger där och för vissa personer framstår det som super-creepy.
Jag fattar precis kopplingen till ”När lammen tystnar”, Kristina, och jag är benägen att hålla med dig. Men huruvida man tycker att det är obehagligt eller inte har väl i grund och botten att göra med hur man ser på människors dödande av andra varelser. Vissa av oss tycker att det är fel att döda djur överhuvudtaget. Andra tycker att det är okej så länge djuren har fått ha ett fint liv så länge de levde. Ytterligare några andra tycker att det gör detsamma så länge man inte behöver exponeras för djurens eventuella lidande i livet eller dödsögonblicket.
Så länge vi betraktar djur som människans ägodelar att göra vad vi vill med (döda, äta, tillverka saker av) så är det ju inte så märkligt med skinnet från dödade djur i sängen eller vardagsrummet. Men om vi förhåller oss till djur (och i synnerhet sådana som vi har levt med) som individer med ett eget värde och rätt till sitt eget liv, ja då blir det lite äckligt med både dödandet och skinnen efteråt – det kan jag tycka.
Hannibal Lecter tog sig rätten att döda, eftersom det gav honom tillfredsställelse på olika plan (inklusive ätandet), och sedan behöll han skinnen.
Där har ni kopplingen, ni som undrar.
Tack för din kommentar. Den uttryckte det jag inte kan själv.
Förlåt, men att jämföra att ha skinn efter egna djur med en fiktiv seriemördande kannibals tillfredsställelse av att mörda, käka upp och spara skinnet efter människor känns rätt respektlöst, och ärligt talat inte ett dugg rationellt. Som sagt är det en uppdiktad karaktär vars drivkraft inte är att göra ett så litet klimatavteyck som möjligt och ha en så etisk köttproduktion det går, om man nu bestämt ska ha och äta djur, utan som är skapad av en författare vars syfte med karaktären är att skapa äckel, avsky och kittlande skräck hos läsarna. Det är påhittat. Visst finns det seriemördare och kannibaler i verkligheten också, men att föra fram Hannibal Lecter som argument i en diskussion om köttätande och fårskinn för att få kött på benen i sin argumentation mot djurhållning och köttätande känns oseriöst. Du gör den kopplingen kanske, men jag har svårt att svälja det som en logisk koppling.
Hej Anna!
Utifrån en vegansk syn på världen, så vågar jag nog påstå att människors dödande av djur visst kan skapa samma äckel som en seriemördares dödande av människor. Om vi betraktar även andra djur än oss själva (dvs vi människor) som varelser med en okuvlig rätt till sitt eget liv, ja då blir också dödandet av djur äckligt, avskyvärt och etiskt förkastligt.
Men det beror ju, som sagt, på hur vi väljer att betrakta djurs värde kontra människors värde. De flesta av oss människor skulle tack och lov inte ställa upp på att det är okej att helt egenmäktigt ta vara på det som blir över när människor dör (som nazisterna till viss del gjorde) – även om det för all del vore klimatsmart…
Det bästa ur klimatsynpunkt vore också om vi människor blev färre överlag – ändå tycker vi inte att vi kan inskränka på människors rätt att bestämma över sitt eget liv på så sätt att vi börjar ta livet av varandra för att vara klimatsmarta. Vilket naturligtvis är bra.
Men om vi skulle ge djuren samma värde som en människa i allmänhet anses ha, ja då skulle vi också behöva ompröva varför vi tycker att vi kan bestämma över liv och död hur som helst när det gäller djur – när vi samtidigt tycker att det är förkastligt, äckligt och avskyvärt med seriemördare. Även om vi kan hävda att det är klimatsmart att ta vara på skinnen efter att vi har slaktat ett får.
När man väljer att äta ett djur som har slaktats för vår skull, då legitimerar man ett dödande som egentligen sker av lust och inget annat. Även om djuret har varit lycklig på landet på någon eko-gård nånstans. Man legitimerar att djur får dödas av människor för att stilla vårt sug på kött – och är man redan inne i det tankesättet, att det trots allt är okej, då är steget inte så långt till djurfabriker så småningom.
Ja det var precis så jag menade. Jag tycker det är fel att äta kött över huvud taget, och djurfabrikerna är fruktansvärda det vet varenda människa. Jag köper inte att ”detta är det bästa alternativet”. En älskad individ blev fortfarande mördad, flådd och dess skinn blev placerat i hemmet som mysiga inredningsdetaljer. Jo, jag tycker faktiskt det är sjukt. Men alla är olika.
Vattendroppen och sandkornet … 🙂
”Jag drog en vits på lädermakeriet, dom garvar än”
Haha!
Skulle gärna köpa skinn av er! Ser så mysigt ut. 🤍 Jag kommer ihåg du skrev om Snabbaste fåret i Ryssland för länge sen. Men hur snabb var hen egentligen?
Kommer er ull också till användning?
Får är fantastiska djur! De håller upp landskapet på ett sätt som inga andra klarar. Om inte vi hade haft några får, så skulle vi bo i en snårskog nu och ätas upp av myggor på sommaren! Får är dessutom vackra, kloka och väldigt snälla! Tack fåren för allt jobb ni och era förfäder har gjort för vår familj! 🙂
Hej Clara! Fint inlägg, och många tänkvärda kommentarer har du fått.
Jag är uppvuxen på bondgård med mjölkkor, och minnen som lever kvar är mina föräldrars relation till korna. De var liksom kollegor och vänner. Men mamma och pappa hade 36 kor, inte flera hundra, så lite mer överskådligt. 😀
Min barndomsvän beskrev det som att hon bara ville äta ”lyckligt kött”. Med det menade hon djur som hade det som våra eller typ älg. Då visste hon att det var lyckliga djur! Fint ändå!
Så härligt för dina barn att växa upp i den miljön! Visst är det sorgligt när djurvännerna dör, men livet och döden går hand i hand och båda blir naturliga. Det tror jag är en bra sak att få växa upp med!
Ha en fin kväll!
Mvh Maria
Har en bekant som har fårgård. Hennes dotter klappade ett lamm och sa ”ååå kan vi inte behålla det” och mamman sa att det var en bagge så det kunde de tyvärr inte. Dottern var tyst en stund och sa sen ”men kan jag få skinnet då?”.
Barn som vet hur livet för djuren fungerar när man lever på gård 😀
Bästa kommentaren!