Går en promenad över åkern med Essa. Ser noga efter var jag sätter ner fötterna i den skumma kvällen. Himlen är svagt blå när en stor svart rovfågel plötsligt avtecknar sig mot den och sedan dyker ner mot henne. Jag skriker rakt ut och fågeln lyfter igen. Var Essa ett byte? Hon är ju väldigt liten fortfarande. Jag fäster kopplet och hela vägen hem cirklar den stora fågeln lågt och hotfullt över våra huvuden.

Jag sätter mig i fåtöljen, tar honom i knät och så gör vi den första läsläxan någonsin. Han märker inte att medan han stavar sig igenom texten vilar jag näsan och läpparna mot baksidan av hans öra. Den varma huden och alla täta fjun är som sammetstyg mot mitt ansikte.

Jag tycker att du gör helt rätt i att operera bort den. Den växer snabbt och ju större den är desto svårare blir det, säger kirurgen. Men du ska veta att även cancersjuka får vänta upp till två månader på operation. Och du är ju inte prioriterad. Väntetiden för dig är omkring ett år. Självklart är jag inte prioriterad. Självklart måste allting livshotande gå före. Försöker bara föreställa mig hur knölen kommer se ut om ytterligare ett år ifall den fortsätter dubbleras i storlek.

Framme vid kassan på IKEA. Svär över att det inte finns en enda bemannad. Jag ska hämta allt själv och montera det själv. Men att jag nu också ska betjäna mig själv? Trettiarton olika artiklar som jag ska blippa och räkna rätt antal på. Råkar blippa fel, råkar dra något på mitt privata kort som egentligen är till företaget. Får börja om och då lyser larmlampan och kassan spärras. Känner mig misstänkliggjord av den trevliga personalen som kommer fram och ska hjälpa mig. Lyckas tillslut få igenom alla varor men har förlagt kvittot längst ner i någon påse. Blir stående som en idiot och kan inte blippa ut mig.

Är halvnaken i omklädningsrummet med en handduk kring håret. Bredvid mig en äldre dam som pratar med en väninna. Förlåt, jag har brett ut mig så mycket, jag är nog i vägen för er. Kvinnan tittar upp på mig. Nej inte alls, jag är så glad att få se dig. Du är så lik din mamma. Innan jag hinner göra något åt det eller svara väller tårarna upp i mina ögon. Ja, jag kände din mamma, vi umgicks när vi gick sjuksköterskeutbildningen. Du är så lik henne. Marianne kunde ju göra allting med sina händer. Hon var en fantastisk människa. Jag får stoppa mig själv från att krama om henne. Tackar bara för att hon gett sig till känna och försöker på alla sätt förlänga samtalet. Vill be henne berätta något mer. Snälla berätta något mer om min mamma.

Idag är du sen säger hon i kassan vänligt när jag ska betala. Ja, jag hade ett möte på morgonen men nu är jag här. Jag tar det vanliga. Och det vanliga är en cappuccino och en macka med brieost och rabarbermarmelad. Det är det första jag äter den dagen. Och jag blundar.