Jag blir alltid så förbannad som när folk som inte vet någonting om utmattning ska diskutera utmattning och varför det finns. Berättelsen om den utmattade kvinnan brukar nämligen låta ungefär så här:
”Kvinnor blir utbrända för att de hänger för mycket på sociala medier och jämför sig med andra. Kvinnor får inte längre köpa halvfabrikat och röka under köksfläkten med gott samvete utan förväntas baka eget bröd, köpa politiskt korrekta leksaker till sina barn och ordna fina middagsbjudningar. Kvinnor blir utbrända för att de strävar efter en platt mage och ett perfekt hem”
JAG STÅR INTE UT MED OKUNNIGHETEN!
Jag känner ingen kvinna som blivit utbränd för att hon bakat för mycket bröd till sina barn eller för att hon bryr sig om att duka trevligt för gästerna. Tvärtom har de flesta utmattade kvinnorna för länge sedan rationaliserat bort brödbakande och middagsbjudningar. De flesta som kraschar har levt i en vardag där de nästan inte gör något alls utöver det absolut nödvändigaste. Men tillslut funkar inte heller det.
Kanske är det ett symptom på problemet när kvinnor inte längre orkar baka matbröd, träna och duka fint? När kvinnor inte orkar tänka på sin hälsa, träning och heminredning? Inte orkar läsa böcker, inte gå på museum och inte hålla sig ajour med kuturdebatten? Ja allt vad det nu kan vara som gör livet lite härligare och inte bara fullt av plikter.
Om man blir utbränd på en arbetsplats så är det i regel privatlivet som först får stryka på foten. Allting som brukade vara återhämtande och energigivande på fritiden försvinner först. Många saker som ger energi kräver ju också energi i ett första skede. Du behöver ju ett visst mått av ork för att göra en rolig helgutflykter eller gå till Friskis & Svettis. Finns inte orken finns inte heller återhämtningen
Och när det är arbete i kombination med privatlivet som gör en sjuk, då är min uppfattning (bl.a. efter att ha intervjuat några av landets ledande experter på området) inte att det är perennrabatten hemma som varit betungande. Snarare ett trassligt äktenskap, ett barn med problem, sviktande hälsa eller att man är ensam om att ta allt ansvar. INTE att man bakat kanelbullar som besatt och fotat dem till instagram. Jag har ännu aldrig hört någon berätta att den höll på att bli utmattad och skar ner på jobbet för att kunna fortsätta baka, träna och plantera blommor. Och därefter kraschade. Det är ingenting som existerar. Kvinnor kämpar på med arbetets plikter tills det bara inte går längre.
Jag hatar det här narrativet kring utmattning därför att det dumförklarar kvinnor. Och sedan kallar vi kvinnorna för duktiga flickor eller prestationsprinsessor och skakar på huvudet åt dem. Men än värre är att vi gör utmattning till en individuell fråga om prioriteringar och dålig självkänsla – när det faktiskt är ett samhällsproblem och en folksjukdom. Sanningen är att det har gått väldigt bra för Sverige under lång tid. Mycket tack vare att kvinnor arbetar över sin kapacitet för att täcka upp för bristande resurser. Det sker i alla branscher men särskilt inom skola, vård och omsorg. Vi vet också att utmattning är extra vanligt inom yrken där man har stort ansvar för människor och liten förmåga att påverka sin arbetssituation. Ni anar sambandet va?
Så kan vi snälla bara slippa alla förenklade resonemang och flåshurtiga uppmaningar om att sluta scrolla instagram och jämföra sina dahlior med andras. Kan vi inte enas om att höja nivån på debatten? Och att den som inte vet något om utmattning kan sluta prata och istället börja lyssna.
132 svar
Tack!
Är också så extremt trött på alla som är några form självutnämnda experter på utmattning och inte kan något om det.
Eller på de som säger att de var utmattade en månad och sen ”tog sig samman” och började jobba igen. Eller på de som säger att de inte har tid att bli utmattade.
Och ja, det är verkligen ett samhällsproblem och folksjukdom. Önskar verkligen att det skulle börja behandlas som det och inte enbart läggas på den enskilda individen och vad den enskilda individen ska göra för att det inte ska ske igen. Det är i alla fall min upplevelse (kämpar med utmattning nr två nu).
Precis!
Väl rutet Clara!
Så bra skrivet! Tack!
Verkligen, verkligen, verklige . I min typ av arbete som är kontorsjobb händer det runt 40-årsåldern: männen blir chefer och kvinnorna utbrända – när ska nån se sambandet?
Jag är precis där nu. Eller 37 men samma fenomen.
Min man tycker att det är jag som måste jobba mer med mig själv. Att jag svänger för mycket och att det är för påfrestande för omgivningen.
Känner mig så ensam
SÅÅÅ tacksam att du tar upp det här ämnet!
Tack! Tack för att du sätter ord på precis hur det är!!
Tack! Klok som en bok!
Tack Clara!
Håller med rakt av!
Wow! Du lyckas alltid, mitt i prick. Å jag blir åter igen lite rädd för mig själv och skamsen över mina tankar… viktiga tankeställare du ger oss om och om igen. Så uppenbara och självklara när du väl formulerat dom! Har varit på utmattningen kant å balanserar mer än en gång å tycker att man har lite koll på läget å varningstecken men behöver nog ta tag i att lösgöra energi till att anlägga den där perennrabatten jag idag köpte gräsfrön för att så igen. Tänkte att jag skulle spara lite tid på att inte ha ännu en rabatt…
Så vad kan jag som individ göra för att undvika att drabbas av samhällsproblemet?
Det tråkiga svaret: lev med en partner som är beredd att dra halva lasset, välj arbetsplats noggrant, motionera regelbundet och sköt din sömn. Jättesvåra och jättelätta lösningar på en och samma gång. Saker som säger sig själv och samtidigt kanske är helt omöjliga att uppnå.
Och våga säga upp ditt jobb när det inte går längre (ok jag har inte sagt upp ännu men jag har sökt en coach som hjälper mig MYCKET). Man tappar nämligen självförtroende när man alltid ska göra mer än man egentligen kan! Och våga fråga om högre lön. Om man (som jag) upptäckt, att det blir härligare för barnet (åtta år) och morsan med en ”babysitter” som är pålititlig och som barnet tycker om och som gör att jag behöva inte hetsåka hem: Jo, då ska man alltså kunna betala också. Och man ska våga att säga till sin egen lilla mamma: Bara för att du inte hade några problem med att alltid jobba övertid, ha ett fläckfritt hem, ta hand om barnen och vara avslappnad (propaganda), då måste inte det gälla för mig. Och om det är år av brak om barnen för att före-detta-maken gör livet svårare åt en i vardagen, jo då kan det vara lättare att stå på sig och inte ge efter i varje gräl för man måste försvara sina gränser. Rekommendera rådgivning av alla slags, städhjälp, babysitters och att inte lata folk tjata struntprata om vad mna egentligen gör fel. Jo, då blir det mindre vänninnor ibland. Men så får det vara för mig i alla fall.
När min första var några månader så skaffade vi en stående barnvakt som vi betalade. Hon kom till oss när bebisen somnat och sen gick min man och jag och tränade, fikade, tog en promenad, eller något bara för oss två. Upplägget hade många fördelar, främst att vi fick vuxentid varje vecka. Genom att inte använda mormor eller farfar så hamnade vi inte i någon tacksamhetsskuld som vi inte hade orkat betala igen, släkten fick vara barnvakt andra gånger. Och dessutom fick en student studiero en kväll i veckan 🙂 Det här bygger på att man har råd, så jag håller verkligen med Bendte.
Jag tänker att en viktig sak också handlar om att försöka hitta de saker man har makt över i situationen, att skaffa sig den makt som är möjlig. Att känna sig maktlös och utlämnad till andra förstärker ofta stressen, meningslösheten, hopplösheten, oron. Det är provocerande att tala om för det låter som att man menar att det är ens eget fel och ansvar, lite det Clara är inne på. Jag tänker att man måste ha flera tankar i huvudet samtidigt: att man själv är den som har störst möjlighet att förändra sin situation betyder inte att man är ”skyldig” till sin situation. Det är bara så att det ofta är lättare att påverka sin egen situation på något sätt än att påverka alla andra, och börjar man söka vägar att påverka sin situation ökar chansen att hitta fler. Det är vad jag tänker att man ändå kan försöka göra utöver bassakerna – och kan man inte få basbehoven tillfredsställda i sin rådande situation _krävs_ en förändring på ena eller andra sättet.
<Tack tack tack!
Agneta Sandström! Skrev en så jäkla bra text i Bang för några år sedan. Hittar inte den nu men en intervju med henne: http://psykologtidningen.se/pdf/pdf-arkiv/Psykologtidningen-nr-3-2016-s-14-18-Forskar-Intervju-Agneta.pdf
Lyfter både kvinno- och klassperspektiv som icke får glömmas. Detta ligger inte på individen!
Tack! Ska läsas. Är så trött på ryck upp dig och träna bara så löser sig dina problem. Var hurtig o positiv liksom. Lätt att säga om en redan är hurtig och positiv och har en bra ekonomi som möjliggör t ex städhjälp, inköp av träningskort etc (här i Sthlm där jag bor är de inte gratis och nej jag kan inte ”bara” flytta eller ”bara” hitta ett annat jobb el gå ner i tid, deltid påverkar också min framtida ekonomiska situation, dvs väsentligt lägre pension och sämre valmöjligheter då.
Tack för din kommentar! Jag håller på att återhämta mig från utmattning nr 3 (!) och fick rådet från min chef som läst någonstans att fysisk träning påskyndar återhämtning från utmattning: ”Om du då tränar dubbelt så hårt så återhämtar du dig dubbelt så fort!” Och han sa det dessutom på fullt allvar och tittade stint på mig!
Jag jobbar nu som lokalvårdare för jag orkar inte använda min trötta hjärna, problemet är att för att vara effektiv och hänga med tempot från mina kollegor då får jag ångest för att det går alldeles för fort. Jag har därför förklarat för dem att jag tar bara en rast på dagen och arbetar i stället i långsammare tempo vilket gör att jag hinner det jag ska ändå. Detta är nu inte accepterat utan mina kollegor kommer titt som tätt och säger åt mig att ”borde du inte vara klar med det där nu” … När jag åter förklarar att jag inte tar raster så som de gör utan arbetar i långsammare tempo så får jag till svar att ”så har inte vi blivit upplärda, du borde vara klar med det där nu”. Resultatet av deras sätt att arbeta är att de är klara med sina arbetsuppgifter kl 0930 på fredagar och sen sitter de av resten av dagen… Hur jag än gör blir de fel….
Förlåt att jag skrattar men alltså hahaha, din chef måste ju vara helt outhärdligt korkad. Logiken i det resonemanget är verkligen helt försvunnen. Stackars människa.
TACK!!! SÅ då är det inte jag som är knäpp då alltså???
Till slut börjar man ju undra….
Det är så provocerande att det inte tillåts olika arbetssätt!
TACK!!! Ja i slutändan blir det ju samma resultat… och det kan faktiskt funka bättre på andra sätt än de gamla invanda…
Jag var utmattad. Och en väg tillbaka har varit att sluta med sociala medier. Det ger mig mer närvaro i nuet, helt utan prestation.
Det finns ju flera olika anledningar till att jag kom till utmattning… men att pausa från konstant intryck och social prestation, det var så bra för mig.
Det finns en poäng med att pausa, undersöka hur det påverkar en.
Det finns vetenskapliga bevis på att ungdomar mår sämre sen sociala medier kom. Svårare att pausa från livet som sker i skolan, aldrig paus, prestation.
Jag arbetar på barn och ungdoms psykiatrin.
Så, jag tycker inte vi ska förminska något av faktorerna. Se helheten.
Det är intressant med det här med dåligt mående och sociala medier. Har man kunnat isolera det faktum att det är just sociala medier som står bakom unga människors dåliga mående? Eller tillgången till internet och information överlag? Jag tänker att stillasittande och brist på motion är något som minskar motståndskraften mot stress och förmågan att hantera ångest. Och det har ju def ökat i takt med sociala medier…
För övrigt slutade jag också kolla instagram när jag var utmattad. Men det berodde inte på att instagram gjort mig sjuk – ABSOLUT inte. Däremot var det jättejobbigt att se alla glada människor när jag själv mådde dåligt. Och på det sättet kan det såklart hänga ihop. Det som gjorde mig frisk var dock inte att strunta i sociala medier utan att jag gick hos en psykolog, åt SSRI, jobbade betydligt mindre och la om mitt liv. Det har tagit fem år att komma hit där jag känner mig relativt frisk.
Ja det finns olika anledningar.
Vad som är problemen och vad som blir bra lösningar.
Det är just sociala medier som visat sig skapar social stress för ungdomar. Och vuxna också.
Just bristen på paus. Livet följer med en hem. Det är svårt att hitta gränser som ung.
Sen finns det såklart flera bra saker med sociala medier, hitta grupper som passar en, gemenskap, styrka i det.
Det blir ju också fel om man kommer med uttalanden att om du mår dåligt av sociala medier så är det inte rätt. Det påverkar på olika sätt. Olika perioder i livet.
Jag tycker inte vi ska förminska någon del. Vi alla är så olika, och lika.
För mig har det gett mig nuet. Noll prestation i samband med fina stunder. Jag fotograferar, för det gillar jag. Gör en fotobok. Men jag får ingen bekräftelse från andra på min stund.
Men jag förstår andra som får ut bra grejer av det, det är fint att dela med sig.
Det måste inte vara det ena eller andra.
Ja har själv tänkt att ja en av faktorerna till min (iaf nära på) utmattning var bla Instagram. Att jag som högkänslig fick för mycket intryck än min hjärna orkade o sen att ja kanske omedvetet el medvetet också blev sur över saker som ja inte hade behövt bry mig om egentligen. Tex släkt som inte ka komma på kalas för dom är sjuka men gör andra saker o instagrammar.. Hehe isf… Ne egentligen var det ju den intensiva småbarnstiden med två mini ulfar och en gård att sköta med en deprimerad man… Men lätt att skylla på det som är lättare att ta på kanske.. Ja iaf bra att du vänder på perspektiven så bra o tydligt! 😍 🌻
Men blev jobbigt att läsa alla kommentarer… Verkar som att många har en bild av att man bara ”får” bli utmattad om både jobbet tar 120 % o mannen är sjuk, o barnen har diagnoser och hundra aktiviteter… Alla är ju olika väl, allas nivåer av ”för mycket” måste väl få tas på allvar….
Har man haft en tuff barndom så har man med en annan trötthet in i vuxenlivet tex o därför kanske blir extra skör för sånt som andra klarar som haft en stark uppväxt med föräldrar som hjälper hela tiden som exempel bara…
Jag har varit sjukskriven pga utmattningsdepression två gånger, vid 15 år och vid 26 år. Idag är jag 32 år och mår jävligt bra, äntligen. Jag kan inte säga att jag blev sjuk av att livet har var för mycket, för mycket press på skola/jobb och privat. Jag hade inte heller en jobbig barndom. Min mentala hälsa gick åt helvete iallafall.
I efterhand upplever jag det som att jag hade ett monster inombords som valde att ta över ibland, jag föll ner i ett svart hål och kunde inte själv ta mig ur. Vet fortfarande inte varför, och är väl medveten om att monstret ligger latent och lurar. För mig har yoga hjälpt att hålla monstret borta…
Jag skäms alltid lite i hemlighet när jag säger att jag hade utmattningsdepressioner, eftersom det var diagnosen. Det var nog bara en helt vanlig depression. Vem vet?
Känner igen mig i detta! Jag gick i princip ut i vuxenlivet med en enorm sorg och trötthet, och detta har säkert påverkat min ork i början av vuxenlivet, då man förväntas orka så mycket och ha en massa framtidsplaner.
Hoppas att du, Beata, har hittat ro, glädje och (lagom) ork i livet idag. Sorgen är säker något en/vi får leva med livet ut. Jag känner mig ledsen när jag inser hur lite positiva minnen jag har från skolgången och första åren efter gymnasiet. Det känns hemskt att den tiden är som ett suddigt töcken.
Men det blir dock lättare för varje år som går att se det ljusa i tillvaron. Hoppas att du kan känna igen dig i det också!
Jag köpte ett gäng tidningar på loppis i somras från 1987. Insändarsidorna och fråga en vuxen sidorna var fyllda med olyckliga barn och ungdomar men enorma problem. Man kan bajsa ner på allt sociala medier o internet ger absolut men en positiv sak tror jag är att ungdomar inte måste vänta på att en tidning ska gå i tryck för att få svar på något. Det finns många sätt via internet där de idag kan hitta sin grupp få svar osv’
När det gäller ungdomar och sociala medier tror jag (i egenskap av högstadielärare) att det är jätteskadligt. Det förekommer enorma mängder kränkningar och mobbning på sociala medier och ofta fortsätter konflikterna i skolan. Man skriver kränkningsanmälningar, ordnar med kuratorsamtal och konfliktlösningssamtal i all oändlighet. De unga är inte skyddade ens på natten i sängen när mobilen finns där. Jag tycker att det är ett enormt probelm.
Som förälder tänker jag direkt hur jag framöver kan skydda mitt barn, har du nån tanke om det? Väldigt begränsat mobilanvändande är något jag skulle vilja införa. Men… kommer det egentligen skydda ”på riktigt”?
Håller med dig Anna. Jag är också högstadielärare och jag tror inte man kan ana vidden av sociala mediers påverkan på unga om man inte har någon tonåring nära sig.
Vi gjorde ett temaarbete om mobiler och sociala medier med ungdomarna på jobbet och det var skrämmande. En tjej hade 14 timmars mobiltid per dag, hon klarade inte av att stänga av mobilen ens en timme på fritiden fast hon egentligen ville och verkligen förstod hur skadligt det var för henne. Hon kände att hon måste vara tillgänglig dag som natt. Hon berättade att hon ville äta middag med sin mamma utan mobilen men det gick inte för hennes mamma lade aldrig ifrån sig sin. Jag vet att denna tjej är långt ifrån ensam.
De sociala medierna skapar stor stress och press över bland annat ideal och klimatet, utan paus. Många (!) tonåringar mår psykiskt dåligt idag.
Så man kan inte riktigt säga att sociala medier aldrig är boven, för det tror jag absolut de kan vara och kanske blir än mer.
Jag håller med om att det är ett problem att utmattning ses som en kvinnosjukdom. Jag blir väldigt ledsen när jag hör hur du och din man fått kämpa. Jag förstår att det måste innebära ett stort lidande. Dock handlar den här texten specifikt om hur man ser på kvinnor som är utmattade. För jag gissar att din man tex inte får höra att han ska sluta kolla instagram och baka färre bröd för att må bättre? Vi bemöter män och kvinnor med samma sjukdom helt olika. Och sättet vi bemöter kvinnor på dumförklarar kvinnor samtidigt som samhället frånsäger sig sitt ansvar.
Alltså detta är så fenomenalt skrivet! Inte blev jag utbränd pga min trädgård eller viljan att baka surdegsbröd… det var nog snarare de sakerna som höll mig över ytan så himla länge.
Mvh fd utmattad sjuksköterska med vårdcentral som fd arbetsplats.
Jag är så nyfiken på var debatten landar så lågt? Är det i personliga möten? I debattartiklar? I sociala medier? Det är en genuint nyfiken fråga då jag själv lever med uppfattningen (kanske villfarelsen) om att debatten och konversationen ligger på en ganska hög nivå? Har inte själv mött denna sida.
Måhända känns debatten ibland förvirrad för att forskning och rådgivning om orsak och behandling inte lyser upp området så väl ännu. Upplever att det kan finnas två idéer om utmattningssyndrom i samma rum och ingen av dem är fel. Perfektionism (baka och duka för att man måste inte för att man vill) kan vara en bidragande orsak , som för mig – men högt tryck och hopplöshet som inte alls har med perfektionism är grunden för andra, som min vän.
BRA!
Jag har två bekanta (olika kretsar) som båda är långtidssjukskrivna för utmattning. I början när de ”gick in i väggen ” (eller vad man säger) så var det ingen snack om saken om att de verkligen var i behov av ett enormt stöd och sjukskrivning.
Men nu, år efter de insjuknade har de båda skapat sig en identitet som utmattad. Fullt tunnelseende om att ingenting kan få dem på banan igen. Jag vill bara dra ta dem i kragen och be dem skärpa sig… men det gör jag såklart inte.
Tror de är så otroligt rädda för att förlora en trygg roll som sjukskrivna och att de skäms för att börja jobba igen. Typ vad alla ska säga när de kommer tillbaka om ni förstår. Det är jäkla synd om dem och jag är så ledsen för att de inte orkar ta sig upp.
Innan jag blev utmattad hade jag också tankar att andra hade sin utmattning som identitet, och där det pratas om utmattningen konstant i varje sammanhang. Nu med eget facit i hand och erfarenhet så vet jag varför det var så. Nämligen för att utmattningen vandrar med En Konstant! Eventuellt i flera år! Mer eller mindre, upp och ner! Eller mer kroniskt. Och ibland nästintill totalt obegripligt. Därav, påverkas alla vardagsfrågor; vad ska du göra i helgen? Har du tid att prata? Vad vill du med ditt liv? Hur mår du? Kan vi ses? Hur gick det med middagen igår? Hur blev det med jobbupgiften? …alla dessa frågor kan absolut få ett svar som innefattar utmattningens effekter och symptom. Varav identiteten kan tyckas påverkad! Sjukskriven tror jag fortfarande att ytterst få personer vill vara, om vi inte behöver.
Madde, så bra skrevet! Akkurat sånn var det for meg også. Man tvinges til å tenke på og snakke om utmattningen i nesten alle situasjoner.
Og det er klart det kan kjennes utrygt å skulle gå inn i arbeidslivet igjen etter mange års utmattning – man har blitt usikker på hva kroppen tåler og er redd for å havne tilbake der igjen. Og det er jo HELT normalt, tenker jeg. Betyr ikke at en ikke vil jobbe! Dessuten er det i mange yrker vanskelig å tilpasse arbeidshverdagen slik at en gradvis kan trappe opp (i det minste er dette situasjonen her i Norge). Arbeidslivet er generelt ikke tilpasset de som kan jobbe 10-20 %.
Tror en skal være forsiktig med å dømme folk som er utmattet – det er en fulltidsjobb å være syk: En bruker all sin energi på å ta vare på seg selv, kjempe for å bli trodd og få de velferdsrettighetene en har rett på, lete etter måter å bli frisk, og samtidig forsøke å gi livet noen form av mening. De fleste gjør sitt aller beste.
Har du ens läst Claras inlägg? Vet du att svår hjärntrötthet som kan komma ihop med en utmattning kan påverka resten av ens liv? Vet du att man inte vill något hellre än att jobba, men att det inte går när man faller ihop i en liten hög (bokstavligt) efter att tex ha fikat 2 timmar, storhandlat eller jobbat 4 timmar? Vet du att det finns INGET i en utmattning som ger en trygg identitet, ger några vinster eller fördelar? Jag vet. Jag har varit sjukskriven i snart 7 år och förlorat det mesta i livet. Jag försöker skärpa till mig och rycka upp mig varje dag. För jag har inget jobb, ingen sjukpenning, ingen man och ingen annan som kan försörja mig. Men min hjärna och kropp är TRASIG. Det GÅR inte att på vilja bli frisk. Läs på om hjärntrötthet innan du dömer andra.
Jag instämmer. Finns inget som helst ”positivt” el vad man nu skulle kunna kalla det med utmattning el utmattningssyndrom som är/var det jag har/haft. Min man tror nämligen som den personen ovan, att det är tryggt för mig. Sån jävla bullshit. Jag vill ju inget hellre än att jobba, duga, vara vanlig. Just nu jobbar jag 100% för att jag måste pga vår ekonomiska situation. Jag försöker orka med att träna på kvällarna men jag somnar oftast kl 20.00/21.00 efter att ha varit igång sedan ca 06.00. Cyklar dock till och från jobbet. Ska köpa friskiskort samt träna med friskis igen. Bara jag kan hålla mig vaken så. När jag nattar vårt somnar jag oftast.
En nära vän blev utbränd för många år sen. Hon hade ett stressigt jobb där människors liv berodde på henne, hade nyss gått tillbaka till jobb efter en slitig föräldraledighet med ett sjukt barn, stod inför nödvändiga renoveringar av sitt hem och ovanpå det blev hennes man arbetslös och skjul. Hon kom tillbaka tillslut men fick byta karriär och sätt att leva. Hon beskriver det som att hon sedan dess är ”allergisk mot stress”. Hon fungerar idag men bara om hon noga sparar på orken. Hon kunde tex under tio år inte lyssna på musik för det blev för mkt stress att ha ljud i bakgrunden. Hennes sjukdom ändrade hennes liv så radikalt att många nog kan se det som att det blev hennes identitet, men det är ju inget hon valt, bara något som alltid måste tas med i beräkningarna.
Det där hade jag kunnat skriva för ett par år sedan. Utmattning var för övrigt inget som skulle kunna hända mig. Jag var ju psykiskt stark och hade absolut förmåga att kontrollera min egen hjärna. Dessutom var det väl bara att ta det lite lugnt om man nu någon gång skulle känna att det blev för mycket.
Ha ha ha… ha ha.
Numera vet jag att det kan drabba vem som helst (inklusive mig). Att man i det ”akuta skedet” blir omhändertagen. Av både sjukvården och omgivningen. Det görs undersökningar och utredningar, fk godkänner sjukskrivning med självklarhet, det kommer blommor, te och choklad från vänner, bekanta och arbetsplats.
Men så småningom hamnar man i ingenmansland. Man borde ha blivit frisk. Det är dags att rycka upp sig och komma igen. Skärpa sig.
”Det har kört ihop sig, men vi har löst det om du bara kan stanna en kvart extra” säger jobbet.
”Jag skulle verkligen vilja göra det här, orkar du lägga barnen ikväll?” säger mannen.
”Fika och prata lite på lördag?” skickar vännen.
Vanliga vänliga frågor från människor jag tycker mycket om. Människor som tycker om mig. Som liksom jag önskar, och tycker att jag borde, vara frisk nu.
Människor som inte har varit hjärntrötta och som helt omöjligt kan förstå.
Jag har väldigt svårt att tro att någon som mår bra vill vara sjukskriven!
Stina. Stina Stina Stina.
Tänker du samma sak om hen som haft en stroke som fortfarande har en hjärnskada o inte kan komma tillbaka till livet.
En lång o svår utmattning leder ofta till hjärnskada. Hjärnskada. Det syns en fysisk påverkan på din hjärna. Och satan vad den märks för oss som lever med den.
Påminner mig om covid debatten i början när alla var en expert på virus plötsligt. Carl Stanley har gjort en underbar video på det, där han ber folk som egentligen inget vet att sitta ner i båten och hålla käften, samt låta experterna jobba. Hans ”…men är du brandman?!!!?” hade lätt kunnat vara samma poäng men ”…men är du utbränd?!!!?”
”De som inte vet ska vara tysta” heter den: https://m.youtube.com/watch?v=zgJr4KXZ7KE
Fast jag påstår inte alls att folk blir utmattade för att de bakar för mycket eller inte kollar instagram. Men jag tycker faktiskt att man har ett eget ansvar. Nej, det finns de som lever i ett kaos. Där partnern missbrukar (eller drar), barnen har diagnoser, föräldern är sjuk, hemmet brinner ner, allt på en gång. Då blir man utmattad helt utan egen förskyllan. Det är inte de personerna som jag skriver om nedan.
Men många blir utmattade bara för att de inte klarar av att säga nej. Att tänka långsiktigt på sin hälsa. Att de inte förstår att man inte kan jobba 130 procent, ha barn som går på aktiviteter 10 ggr i veckan samtidigt som man renoverar huset och partnern jobbar borta i veckorna. Jag läser och hör om för många liv där jag som utomstående förstår att detta inte fungerar långsiktigt och då blir jag bara irriterad på att de inte förstår det själva. Man måste ju lyssna på sin kropps signaler. Fundera över vad som är rimligt för en människa att orka med.
Jag upplever mig själv som lite känslig för stress. Då måste jag ju anpassa livet efter det. Jag jobbade deltid under småbarnsåren och min man likaså så att vi kunde dela på hemjobbet. Vi bokar inte in saker hela helgerna utan är hemma jättemycket och bara är. Vi gör inte saker hela semestern, vi gör det som känns rimligt utifrån ork.
Jag hade en cancersjuk mamma i två års tid samtidigt som mitt jobb lades ner och stressen och ångesten och sorgen över dessa två saker höll på att ta kål på mig emellanåt men mitt övriga liv fick ju anpassas efter det. Min mamma dog. Då fick det vara det jag orkade hantera en period. Mitt jobb fick förstå att det påverkade mig. Min partner tog mer den perioden. Jag anpassar mitt liv efter det jag orkar. Och där blir jag provocerad över alla dessa utmattade kvinnor som inte förstår att de har ett eget ansvar att må bra förrän det är för sent och de gått in i väggen.
Många av oss tar ansvar för våra liv och vår hälsa – många fler borde göra det. Sluta skyll på samhället!
Mycket bra inlägg!
Det är som sagt inte alla gånger man kan påverka omständigheterna men man kan alltid välja hur man ska förhålla sig till dem.
För 4 år sedan åkte min man in till akuten för han hade väldigt ont i ryggen. En halvtimme senare var han död i en hjärtinfarkt. INGA signaler hade vi fått innan. Jag stod ensam kvar med en 5-åring och en 9-åring och ett halvfärdigt bygge utan hantverkare för dem hade vi just avpolletterat på grund av dåligt jobb. Vem som helst skulle kunna bli utbränd för mindre. Men det blev inte jag för jag gjorde väldigt medvetna val om hur jag skulle förhålla mig till allt detta. Vad som var viktigt och vad som var mindre viktigt. För alla pengar jag kunde avvara köpte jag mig hjälp så att min vardag och liv underlättades. Särskilt med tanke på att jag har väldigt liten släkt och få vänner som kunde hjälpa mig. Jag hade en bra och förstående arbetsgivare och det har betytt oerhört mycket. Även det faktum att jag hade och har haft råd att bara jobba 75 %. Vi är alla olika men förmågan att kunna vila i sitt tillstånd utan att stressa upp sig för allt som inte blir gjort kan vara skiljelinjen mellan att orka eller bli utbränd.
Det ni missar är ju att det inte är ett aktivt val. Om ni hade lagt på en enda motgång till så kanske ni också hade trillat över kanten och gått sönder. Man biter ihop och kämpar på, vilket jag förstår att ni också har gjort. Men sen blir det en sak för mycket. Och man kan inte alltid välja bort. Livet händer.
Men nu skyller ni ju ännu mer på individen, och berättar hur oroligt dåliga alla utmattade är eftersom ni minsann lyckades trots att hela livet gick i bitar.
Kan vi inte acceptera här också att människor reagerar och klarar av saker som händer på olika sätt?
Nej, hon skyller inte på individen utan säger att det finns fall där personen själv hade kunnat påverka genom att tex prioritera. Otroligt negativt om man inte själv någon gång kunde påverka hur man mår för det finns det, så klart. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet och faktiskt få säga att det i vissa situationer hade gått att tänka och göra annorlunda, det är ju positivt!
I andra fall så kanske man inte hade möjligheten, men man måste väl kunna lyfta att du i bland har möjlighet att påverka ditt mående när det händer saker runt dig som du inte styr över
Fast det är väl här omgivningen borde hjälpa till? Chefer, partners, kolleger, vänner. Inte så lätt att vara klok och prioritera när man står mitt uppe i allt.
Först vill jag säga: vad skönt och bra att du förstod vad du behövde göra för att må bra och att du gjorde de förändringar som krävdes. Det jag saknar i ditt resonemang är lite ödmjukhet inför att alla inte har likadana förutsättningar, dels att förstå och lyssna på sina signaler och dels möjligheten att ändra ex sin anställningsgrad, alla kan inte gå ner i tid hur som helst. Jag valde att byta jobb, skola in på förskola, köpa hus med renoveringsbehov osv under samma period. Jätteosmart insåg jag ganska snart. Jag kunde dock inte backa då. Det jag borde gjort var att söka nytt jobb, direkt. Istället harvade jag på i 2.5 år och blev bl a utsatt för mobbning av kollega och chefer som inte gjorde ett skit åt det. Plus en arbetsbelastning som var galen. Sjukskrivna kollegor och en arbetslös make. Pressen var enorm. Cheferna var heeelt oförstående inför vabb, även flera kollegor, trots att mitt barn var 15 mån när han började på förskolan. Detta är inte menat som en snyfthistoria utan jag skriver för att ge en annan vinkel. Jag var så stressad så jag började tappa ord, glömde koden till larmet hemma osv. Gick ner i tid till 87%. Blev lite bättre. Men eftersom jag alltid sätter andras välbefinnande före mitt eget välbefinnande även på jobbet såklart, jobbar på förskola blev jag ändå sämre. Har haft problem med höga krav, dålig självkänsla och depressioner sedan tidiga tonår. Jag har kämpat på och har dubbla examina från Stockholms universitet, jobbat på kriminalanstalt, jobbat extra som städare, lärarvikarie, fritidspersonal och ekonomibiträde. Jag har inte bara suttit hemma o gråtit o tyckt synd om mig. Har även en kroniskt sjuk man. Vi har genomgått IVF för att få vår son. Vi är så lyckligt lottade på så många sätt, vi har familj som stöttar och hjälper oss på det sätt de orkar och förmår, vi har alltid klarat oss ekonomiskt pga att min man är noga med att vi alltid sparar en stor del av vår inkomst. Vi har ett ganska stort hus med en liten trädgård, vi har en underbar son och fina vänner. Trots detta blev jag djupt deprimerad i våras. Maken o jag fick covid. Jag stressade som fan på nya jobbet innan dess för att jag var rädd att jag skulle få avsluta min provanställning annars.
Har inte varit på ett jobb med tillräckliga resurser sedan våren 2016. Det är såklart även det delvis mitt ansvar eftersom jag valt detta yrke (läs lärare/pedagog). Men det ÄR även samhällets ansvar att generellt skapa bättre förutsättningar för människor i skola och barnomsorg. Det är inte upp till individen att förändra en samhällsstruktur. Det finns inte tillräckligt med jobb på sk bra skolor o förskolor för alla. Jag bytte från Danderyds kommun till Upplands Väsby kommun och skillnaden i resurser är milsvid.
Med vänlig hälsning
Anna 40 år
Åh men du. Alla hemlösa ska skylla sig själv. Narkomanerna. Alkoholisterna. Fattiga folk i U-länder.
Alla mina förutsättningar är ju nu, prick nu, i min livstid.
Håller helt med dig!
Det egna ansvaret måste också finnas, innan det gått över gränsen. Vi väljer alla själva hur vi hanterar situationen.
Jag vet ju inte ett dugg om dina bekanta men kan ju tala för mig själv. Blev utbränd 2006, då jag som 23-åring hade fyra skitanställningar. Den första timanställningen räckte inte för att betala hyran, så jag fick ta en till. Där fick jag jobba så sällan så jag ”kunde” (var tvungen) att ha en till. Alltid när en ringde hade jag lovat en annan, vilket då gjorde att den man hade i luren tyckte man var sån som inte var flexibel och inte ställde upp. Måste kompensera åt alla håll alltid, trixa, jämka, ha dåligt samvete. Sällan en ledig dag, var man ledig på ena stället så jobbade man ju på det andra. Det fjärde jobbet var ett riktigt vikariat på 30% eller vad det nu var. Var liksom tvungen att ta det, fatta fasta tider! Åtminstone hyran säkrad! Osv. Herregud vad jag slet, det var kassa och restaurang för the record. Lång inledning här men det jag ville komma till är att det här är femton år sedan. Mitt minne är fortfarande trasigt. Min simultankapacitet fortfarande som bortblåst. Jag blir helt slut av en stunds stoj och stim, dvs fler än ett eller ett par ljud åt gången. Dvs av mina egna barn. Min koncentrationsförmåga är pinsamt dålig och jag hittar inte ord när jag pratar. FORTFARANDE. Utbränd är liksom vad det kallas, och det är så väl beskrivande. Min hjärna är utbränd. Ett utbränt hus lagar inte sig självt om man ”ger det tid”. Det som brunnit är bränt. Som jag kämpat med att det INTE skulle vara en roll, en identitet, nåt jag ska dra fram i tid och otid bland folk. Har snarare försökt mörka det hela i nya sammanhang för man inte vill ”va en sån”. Men till slut får jag berätta i alla fall, för jag är som sagt trasig. Fortfarande.
💕💕💕 kramar till dig. Tror jag var utbränd/utmattad redan 2008 men eftersom jag dessutom blev djupt deprimerad så var det det som fick allt fokus. Jag hamnade hos världens finaste kurator på vårdcentralen på Gärdet i Sthlm. Jag sov, gick till henne och återfick tron på mig själv och livet. Mina föräldrar stöttade med hyran för mitt lilla studentrum, jag fick dispens hos SSSB eftersom jag alltid tagit mina högskolepoäng innan detta hände efter ett sommarjobb på anstalt med sexuella trakasserier och ångest som följd. Jag kunde inte koncentrera mig på uppsatskursen på lärarutbildningen, jag bara grät och var heeelt slut. Sov som sagt i princip 3-4 månader. Mina finaste vänner och grannar Karin o Katharina såg till att jag kom upp varje morgon, de bjöd på kaffe och pratstund. Detta räddade praktiskt taget livet på mig. Jag tyckte jag var sååå värdelös och svag. Ett halvår senare mådde jag bättre, promenerade, bakade bröd, planerade för att börja jobba istället. Fick jobb i april på lägerskola, i augusti jobb på fritids i Danderyd. Jobbade där i 7 år. Heltid. Jag om någon vet att en måste kämpa, men även ha stöd för att kunna komma tillbaka. Min hjärna o min kropp klarar ej stress numer, jag har otroligt svårt att skriva samtidigt som någon pratar, dvs ta anteckningar vid möten t ex, svårt med minnet, huvudräkning etc. Har varit sjukskriven i korta perioder vid 3 tillfällen. Senaste gången efter covid. Måste ta det lugnt no matter what.
Det finns såklart lika många sanningar som det finns människor. Av tusen olika anledningar kan man hamna på botten.
För min del var det inte arbetet. Inte heller för mycket att göra på fritiden. Det var istället känslomässig stress. Anhöriga med missbruksproblem, min skilsmässa, att se till att barn och min tidigare man kom på fötter efter separation. Att stå ensam med ansvar för ekonomi, vardag och att lösa boendesituation och samtidigt rodda vardagen med studier och småbarn. När allt var ”ordnat” så sa det pang och jag tog mig bokstavligen inte ur sängen själv. Svimmade och kissade på mig när jag skulle hjälpa barnen iordning på morgonen. Var så otroligt slut att jag inte skrattade på ett par år. Det går ju liksom inte att föreställa sig innan man har varit där. Jag har också ofta önskat att andra skulle förstå, men har fått acceptera att det inte är möjligt. Nu, åtta år senare har jag fått diagnosen me/cfs och börjar hitta vad jag klarar av, men fy vad jag har sörjt att inte fungera.
Tack för att du lyfter ett svårt ämne. Det är fint att veta att vi är många.
❤️ det låter verkligen hemskt! Är ledsen att du behövt uppleva allt det där. Att inte krascha efteråt vore nästan omänskligt
Finner inte ord för vad du gått igenom. Skickar 💕💕💕💕 istället.
Jag undrar lite vart det pratas om utbrändhet på detta sätt? Är det på Instagram? För i så fall låter ju rådet om att koppla ner inte så dumt…
Tänker också att sådana förenklade resonemang inte är helt ovanligt just nu, tycker det blir lite samma när klimatkrisen diskuteras, det stannar gärna i enkla råd på individnivå istället för att vi pratar om de större strukturerna och åtgärderna.
Håller verkligen med. Se problemet istället för att ge korkade förklaringar till varför kvinnor blir utmattade. Vi förväntas göra allt men utan något. Det tycks alltid finnas något att ta bort i en kvinnas liv om det inte är hennes fritid så är det att ta bort en arbetsuppgift från någon och ”snällt” ge till kvinnan som jobbar där.
Jag jobbar I skolan som specialpedagog, flera år av studier och nu funderar jag på att säga upp mig och leta upp något helt nytt. Alla år av studier, studielån och prestation för att säga nej jag orkar inte mera. Att jaga ett byte du aldrig kommer fånga? Det är inte värt det.
På mitt jobb har flera personer gått in i väggen det senaste året på grund av allt arbete med covid-19. En av cheferna sa vid ett tillfälle att det är synd om kollegorna som bränt ut sig. Då svarar en annan kollega att det är synd om arbetsgivaren som förlorat duktiga medarbetare på grund av att man inte kunnat reglera arbetsbelastningen. Jag håller helt med om att det är ett samhällsproblem med utbrändhet, den enskilda individen har självklart ett visst ansvar för att säga stopp och dra i handbromsen (stor förståelse för att det inte alltid går eller att man orkar med det) men det stora ansvaret ligger på arbetsgivaren. Vi förväntas springa snabbare och släcka fler bränder. Varför ska vi göra allt så snabbt hela tiden när vi inte ens har resurser eller ork till det.
Själv är jag helt slut efter jobbet och ibland undrar jag hur folk ens orkar ha fler än ett barn, aktiviteter med barnen i veckan och att de VILL hitta på något på helgen. Jag har fullt upp med ett barn, en aktivitet i veckan och att orka träna.
Håller verkligen med!
Något jag också blev väldigt trött på var att efter min sjukskrivning bli jobbets psykolog för de ”som tror att de håller på att gå in i väggen” men som du skriver inte har tid…stor suck på den. Man blir knappast en expert på området eftersom en utmattning kan ty sig på så olika sätt.
Det var ju dessutom en rätt känslomässig berg och dalbana bara att vara tillbaka på jobbet som gjort mig utmattad och att då behöva hantera en massa andra människor och deras känslor. Till slut sa jag såklart ifrån men det var inte alla som köpte det tyvärr.
Sedan är jag så otroligt trött på uttrycket
”Gå in i väggen”…vilken vägg? Jag gick inte in i en vägg, jag blev sjukt utmattad, såg knappt väggarna alls ju! Jag hade varit tacksam om jag såg väggarna, de hade ju hjälpt mig innan, satt stopp liksom men de fanns ju inte så kan vi inte bara slopa det uttrycket once and for all.
Precis så!
Tack, tack, TACK Clara! Jag är ingen våldsamt lagd person men jag är färdig att vrida nacken av alla som kallar mig duktig flicka.
Håller helt med dig i sakfrågan!
Men när det gäller att höja nivån i debatten (alltså i debattklimatet mer generellt) så är det en grej som jag reflekterat över, som du gör här och som är vanligt förekommande idag: att man beskriver sina meningsmotståndare som okunniga, ”självutnämnda experter”, som borde vara tysta för att de inte vet vad de snackar om. Må så vara att dessa typer som pratar om utmattning som ett problem för ”duktiga flickor” har noll koll på ämnet. Men att göra det till en vana när man debatterar att rakt av säga till ens motståndare borde vara tyst tror jag blir kontraproduktivt.
För om det handlar om ren okunskap, hur annars ska den annars kunna vädras ut om den inte får dryftas?
Och om det istället helt enkelt handlar om att vi har avvikande åsikter och uppfattningar – well, sånt är livet? Det är väl själva poängen med debatter, och grunden till all politik, att vi är människor som ser på vår gemensamma värld från olika perspektiv.
Det jag undrar är alltså: Varför känner vi så ofta ett behov att lägga till ett ”håll käften” när vi ger svar på tal i en diskussion?
Håller med dig Siri. Är själv forskare inom ett område vars sakfrågor många har en åsikt om utan att besitta någon egentlig kunskap alls. Men jag vill inte att de ska hålla käften för det, utan ser deras tyckanden som en utmärkt bas att diskutera vidare utifrån.
Jag tänker att det är stor skillnad på att som forskare och sakkunnig vara intresserad av folks missförstånd i frågan. Men är man själv drabbad av något kan man ju blir trött på att bli missförstådd och sedan behöva spela så himla intresserad av vad någon som inte vet någonting om saken säger.
Tack Clara! Lätt att vara överseende med andras okunskap och fördomar när man själv inte är drabbad. Det gör inte att man som sjuk blir bättre. Det gör att man i sämsta fall blir sämre och får bära ännu mer skuld och skam.
Jo, visst förstår jag att man som drabbad kan tröttna på okunskapen på ett helt annat sätt. Det kanske är extra problematiskt just för att utbrändhet är så utbrett – då vill alla (också de som inte är drabbade) vara med i diskussionen. Det kan vara svårt att låta bli att kommentera något som är så på tapeten, liksom. Allt gott till dig och Maria här nedan!
”Att sköta sin sömn” är inte så bara… Jag har själv hamnat i ”utmattningsfälkan”- jag som länge tänkt att det händer andra, men inte mig..
Min man och jag delar på sysslorna i hemmet, vi arbetar båda lika mycket och tar lika stort ansvar för barnen och är noga med att ge varandra egentid. Jag är aktiv på sociala medier, men mår inte dåligt av dem. Däremot mår jag dåligt av att inte sova. Jag har sovit mindre än fyra timmar per natt i snart 10 år. Aldrig haft en natt med fler timmar och återhämtning. Jag har testat ALLT för att få sova! Hela tiden har jag tvingat mig upp ur sängen på morgonen, jobbat, tränat och umgåtts med vänner. Hållit upp en fasad. Tänkt och tyckt att jag klarar mig fint trots utebliven sömn. Det har även familj och vänner ansett. Ingen har förstått hur det verkligen stått till. Jag var fullt fungerande tills en dag, den dagen då jag helt plötsligt inte längre kunde utföra mitt jobb ordentligt. Jag gjorde grova misstag i de allra enklaste uppgifterna, min chef fick klagomål på mig av kollegor och kunder. Där och då rasade världen. Jag blev sjukskriven för sömnrelaterad utmattning, och kämpar än idag att, med medicinsk och läkarvetenskaplig hjälp, få sova..
Att sköta sin sömn är skitsvårt – så många som får sömnen rubbad under småbarnstiden och som aldrig återhämtar sig. Är så ledsen för det du får kämpa med 💚 fy fan rent ut sagt, hoppas det ska bli bättre för dig
Jag är okunnig och undrar, vad är det kvinnor blir utmattade av då? Jag har inte varit sjuk. Är det för att man inte lär sig sätta gränser? Är det jämförelse? Är det för dålig självkänsla? Är problemet ojämlikhet i samhället?
Bra att diskussionen får bli bredare tycker jag. Och också tacksam över svar vad problemet egentligen är. först då tänker jag att det går att göra något åt.
Hälsningar
Cissan
Hej Cissan! Som Clara nämner ovan, det som många kvinnor blir utbrända av är att jobba i en nedbantad välfärd där de hela tiden försöker kompensera för bristande resurser medan de tar hand om patienter/elever. Ofta i kombo med att göra allt ”emotional labour” hemma, dvs ta huvudansvar för anhöriga. Jag har också vänner som blivit utbrända av dåligt ledarskap som gett ständig stress. Själv blev jag utbränd främst av att gå i flera år med oro under osäkra anställningsförhållanden. Det är alltså ofta ett systemfel som ligger bakom, det beror sällan bara på individen. Kolla gärna tankesmedjan Balans som skriver mycket om detta.
Oj. Är det inte individuellt? I den forskningen jag hängt med i vet jag att kvinnorna rök först o blev utmattade men i den senaste statistiken har männen ökat så skillnaden är inte så stor längre. Detta va när jag läste boken ”man dör inte av stress man slutar bara leva”.
Det finns massor med berättelser på nätet om folk som blivit utmattade. Bloggar etc. Rent krasst är det ett samhälle som inte lär oss att vi (människan, inte kvinnan) får känna. Att springa ifrån sina känslor (som talar om våra behov för oss) leder till att vi bara gör gör gör gör gör. Duracellkanin. Tillslut säger kroppen NEJ.
Vad är det som gör att en människa blir exempelvis alkoholist. Det är inte så enkelt som att personen inte kan sätta en gräns. Varför kan personen inte sätta en gräns. Det här måste vi börja förstå om utmattning. Det är så, så brett. Det är så stort. Svaren ligger så långt bak i tiden.
Läs om trauman, läs om Gabor Maté. Lyssna på hans föreläsningar på Youtube.
Allt sagt med kärlek 💕 att vilja förstå är första steget
Mycket bra skrivet!
Jag tänker att det beror på vad som ger energi och vad som tar för individen i fråga. För mig tar det energi att försöka ordna en perfekt middagsbjudning med blomsterbuketter och fin dukning och städat hus, det känns som det förväntas av mig och dränerar mig innan gästerna hunnit komma. Sociala medier spär på den förväntningen hos mig när jag ser vad andra sätter för standard.
Mitt sista inlägg: sociala medier fanns knappt 2008. Jag läste 1 blogg, Mats Strandbergs och hängde på Lalehs och Lisa Ekdahls hemsidor. Knappast det som gjorde mig sjuk.
Japp! Har precis varit sjukskriven en månad. Jobbar som sjuksköterska inom psykiatrin. Så fort jag kom tillbaka från semestern fick jag frågor om att ta extrapass. Men, eftersom jag redan hade tagit på mig extra och jobbade sju dagar i rad kände jag att jag var tvungen att tacka nej. Kände att jag inte kan jobba nio dagar i rad. Jag jobbar skift och tillslut kunde jag inte sova pga stress, därav min krasch. När man går av jobbet kl 22 och börjar jobba nästa morgon kl 7 blir det ohållbart att dessutom ta extray, man får aldrig återhämtning och sömnbristen är redan inbyggd i arbetet!!!
Någon vecka innan jag sjukskrev mig grät min 5-åring och sa till sin pappa, som skulle gå och jobba när jag var ledig: ”Snälla lämna mig inte ensam med mamma, hon bara ligger på sängen och sover!!!”
Så jag kan intyga att jag varken tränade, bakade bullar, hängde på Instagram eller sminkade mig innan jag blev utmattad. Jag satte på en film åt barnen, gav dem yoghurt och flingor till lunch och låg och sov hela dagarna. På jobbet hängde jag i en tunn tråd. Jag var ofta ensam arbetsledare kvällar och helger, med tillgång till läkare endast över telefon, flera svårt sjuka patienter med riskfyllda beteenden.
Tillslut kunde jag inte gå till jobbet längre. Jag hade sovit några ynka timmar och satt bara och grät på morgonen. Jag visste att vi hade högriskpatienter på avdelningen och jag visste att om något händer i helgen så kommer jag inte kunna fatta ett bra beslut och kanske inte agera tillräckligt snabbt.
Jag fick sjukskriva mig och så fick någon av mina redan överbelastade kollegor hoppa in. Livet inom vården.
Fyfan rent ut sagt. Lider med dig. Hoppas du kan få hjälp att må bättre och börja hitta tillbaka till energin så småningom.
Blir så arg av att läsa detta!!! Så hemskt att det är såhär.
Jag tänker ofta att det inte var jag som behövde terapi utan mina chefer. Orsakerna fanns inte hos mig utan det var jag som uppvisade symptomen.
+1 på den.
Ja, jag kan hantera jobbet på olika sätt, men jag är inte den enda som mår dåligt. Och jag ser så tydligt, på strategisk nivå, saker som gör det svårare att må bra.
Sedan är det ju inte mellancheferna det beror på. Det går hela vägen upp. Företagskultur, högsta ledningen, vad de gör eller inte gör, hur de prioriterar, det är sådant som de facto sätter möjligheterna till ett fungerande arbete.
Detta stämmer tyvärr.
Jag tror att många av de som benämns som utmattade i själva verket lider av depression. I egenskap av både chef och kollega har jag erfarenhet av detta och blir frustrerad över att den sjukes arbetskamrater gärna skyller arbetsplatsen för symtomen då det i själva verket rör sig om en sjukdom som skulle uppträtt oavsett vad som skett på jobbet eller i hemmet. Och som förtjänar både respekt och adekvat behandling. Men det är ju skönt att ha något/någon att skylla på.
EXAKT SA! Fick gashud nar jag laste detta!
Tack ❤️
Så utrolig sant! Jeg har selv blitt utbrendt, og jeg prøver hver dag og komme tilbake til kanelbullebaking og ordning med blomsterfiksing.
Tack för rytet Clara! Jag instämmer. Jag har varit yrkesverksam som förskollärare och i mitt första möte med utmattning var det frustrationen att inte hinna möta alla barn som var den tydligaste frustrationen. Min dåvarande chef gav mig då tipset att varje kväll föreställa mig varje barn framför mig och att jag skulle tänka mig att jag gjorde en high-five med var och en. Med målet att känna att jag mött varje barn varje dag. Hon menade på att det var nyckeln till att överleva som förskollärare och kanske har hon rätt att det är så utifrån många förskolors uppbyggnad. Jag själv klarade inte av high-five metoden. Nu har jag tvingats lämna förskolläraryrket då jag inte håller som människa där, men jag kan inte sluta tänka på alla barn som inte har det valet. Så nu börjar vägen mot specialpedagog och drömmen om att förändra skolorganisation och kämpa för alla barns rätt. Det som ger mig energi är att få skörda mina egna tomater, rå om mitt barn och tillbringa tid i naturen. Aldrig har det varit de sakerna som gjort mot utmattad.
High-five? Det var det konstigaste jag hört 😳 /psykolog.
Ja, för att tillfredsställa den egna känslan av att räcka till skulle man mentalt ge varje barn en high-five. Kanske funkar det för någon men inte för mig.
Vi pratade i fredags på vår planering på förskolan att vi saknade en av våra kollegor som är tjänstledig. Men ena kollegan tror inte att hon kommer tillbaka, hon märkte nämligen att när hon bytte jobb så kom orken tillbaka. Hon orkade ha en fritid.
Det är så galet att vi som är mitt i arbetet inte ens orkar träffa vänner när arbetet är slut, inte orkar göra något mer än ta sig hem, kanske fixa middag eller i alla fall äta den om någon annan fixar. Jag tvingar mig själv ut på en promenad varje dag för jag vet att jag behöver den stunden men det är allt. Och vi liksom accepterar det för så är det att vara förskollärare idag…..
AMEN!!! 👊🏻
Så sant!
Största anledningen att jag inte blir utbränd; att jag fuskar på jobbet. Både med innehåll och tid. Jobbar i elevhälsa. Jobbar 90% och då har jag ursäkten att åka hem en timme före än alla andra. Men lifehacket är att jag oftast åker tidigare än så. Utan dåligt samvete. Jag tror att det är min största tillgång i livet faktiskt att jag kan se vad som behöver göras på jobbet och vad som är fluff. Alltså då menar jag se vad som behöver göras så att både rektor, lärare, elever, föräldrar är nöjda. Sen struntar jag blankt i resten. Säger ofta nej till saker som vore bra om vi i elevhälsan gjorde. Och inget negativt har hänt under dessa 15 år jag gjort så. Jag fixar även grejer på lunchen och tar längre tid än uppskrivet. Sen åker jag hem när jag inte orkar jobba nåt mer på eftermiddagen. Hade aldrig hunnit med livet med gård och två barn utan att göra så här. Noll dåligt samvete mot kommunen. Jag kan inte sitta och prata stress med elever och lärare och själv va stressad eller leva i stress. Det är min främsta argument.
Så du jobbar på elevhälsan, fuskar bort arbetstid och säger blankt nej till ”sådant som elevhälsan borde göra” men alla är glada och nöjda? Inga barn blir drabbade alls? Vad jobbar du för magisk skola där man faktiskt inte har behov av att du gör ditt jobb på den tid du är anställd för? Mitt barn får gärna byta till den här drömskolan, för på hans skola verkar inte elevhälsan hinna med alls.
Nej inga elever kommer i kläm. Elevtiden är den som prioriteras och vi som gör det jobbet. Fluffet som är extra arbetsuppgifter bla miljöplaner och annat fluff som ”vore bra om vi gjorde” kan man faktiskt säga nej till med hänvisning just till elevtiden. Och ja vi har en stor kompetent elevhälsa där stress inte ingår. Det här innebär få sjukskrivningar och en mentalt närvarande elevhälsa. Om det då är på bekostnad av nån timmes bortfall här och där så är det värt det. Och sen är min erfarenhet av kommunalt arbete att det fuskas med arbetstimmar på var och varannan arbetsplats.
Vill också gärna byta till den skolan!
Fast kvinnor som i sitt stressiga jobb bakar o kokar förväntas ofta fortsätt med det hemma. Överhuvudtaget folk som jobbar som en duracellkanin med praktiska saker fortsätter ofta hemma på samma vis. I och med lönerna för sånt jobb (samt förväntningar från andra) så köper de sällan färdigmat och städtjänst. Att man inte varvar ner hemma kör ner människor. Sånt som kan vara avkopplande för människor med sittande jobb är istället ytterligare stresspåslag för de med fysiskt jobb. Jo jag har erfarenhet men det vara så länge sedan så begreppet utbränd inte fanns. Barn fanns naturligtvis med i bilden. Och även bönder kan köra slut på sej särskilt när vädret ställer till det.
TACK för att du sätter ord på detta problem, sååå bra skrivet!!🙏❤️
👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻
EXAKT! Min trädgård är min återhämtning och den kan Inte matta ut mig även om det är fysiskt hårt jobb.
Så bra skrivet!!!!
Min egen tilltro till jag kommer klara av saker bara för att ”alla andra” gör det dog rätt tidigt i livet när jag blev rejält bränd (inte utmattad men allvarligt psykiskt sjuk, på ett annat vis).
Jag ser jämfört med många vänner att jag gör andra val. Inte ang brödbak eller dahliarabatter – blommor kan man låta vissna, såna grejer är inga åtaganden man fastnar i. Men däremot där det gäller jobb, barn, djur, boende. Jag har liksom inga föreställningar om att jag kommer klara av ett hektiskt liv bara för att alla andra gör det. Jag kommer aldrig kombinera föräldraledighet med heltidsstudier (japp, det gör en del) eller att köpa ett renoveringsprojekt samtidigt som jag har småbarn. Vi har bara ett barn men har flyttat till en hyresrätt på en liten ort och jobbar båda deltid (menar inte att alla måste göra så – menar bara att det finns grejer man styr själv).
Jag fattar att att det blir mycket enklare för mig att säga nej till grejer som jag annars väldigt gärna hade velat säga ja till när jag har i bakhuvudet att en psykiatriker en gång såg mig i ögonen och förklarade att jag kommer behöva planera livet för att undvika stress. Jag behöver liksom inte fundera på om jag är elak som säger nej, för jag vet att jag spelar ett högt spel annars.
Men jag skulle ändå vilja ifrågasätta den där idén om att ”man” ska klara saker och att ”alla andra” orkar. För sanningen är ju den att alla andra inte alls orkar. Väldigt många orkar inte alls, uppenbarligen, om man tittar på statistiken. Dessutom finns det ingen som helst garanti att man själv klarar saker bara för att andra gör det. Folk har olika trösklar, och man kommer kanske inte märka i tid när man passerat sin egen. Jag skriver detta för att jag ser hela tiden romantisering och idealisering av att ha fullt upp, som jag avskyr.
Sen ser jag också ett stort strukturellt problem. Jämställdhet. Arbetsgivarnas bristande ansvar. En familjemedlem går i en resursskola (för barn med diagnoser) – ALLA föräldrar på den skolan är sjukskrivna utmattning. Alla åtaganden väljer man inte själva (t ex inte barnens förutsättningar, sjukdomar i familjen, att bli ensamstående osv), och samhället sviker helt klar bland annat föräldrar till barn med diagnoser idag.
Vill också tillägga att vi som samhälle helt klart kaptialiserar och lever på att utnyttja främst kvinnor i t ex sjukvården, och låta dem pröjsa med sin egen psykiska ohälsa.
Menar absolut inte att allt är val och alla har sig själva att skylla (tvärtom). Menar bara vad jag skrev om att man för att skydda sig själv som individ kan behöva be dra vissa idéer om att man ska klara av massa grejer att dra åt pipsvängen, att lyckade människor har fulla scheman osv.
Men det är ingen lösning på det stukturella problemet.
Är helt med på det du skriver.
Kram från ännu en med utmattning mitt i livet❤️ Jobbar varje dag med att orka och läka.
Word🙌
Kanske en lite annan aspekt av detta: Jag har nästan alltid känt mig så ”svag, lat, känslig, överkänslig” mm. när jag jämför mig med andra som verkar orka så mycket. Jag tycker det är så synd att normen är att man ska orka så mycket och jag har aldrig kunnat ”leva upp” till den normen och det har skapat en självbild av att jag verkligen ÄR svag när jag jämför mig med min omgivning (kanske beror på vilka man har runt sig?). Men jag känner att det bara är min personlighet egentligen, inte en svaghet i grunden. Jag är också en sådan som verkligen känner in min kropp och mina begränsningar, fastän jag försökt hela mitt liv att INTE känna av dem, vilket aldrig har gått. Inser att detta borde ses som en bra/sund egenskap, att känna sina begränsningar, och därför blir jag så arg på ett samhälle som så ofta kräver mer av oss, och bidrar till att så många blir sjuka. Jag tror att vi har en fel bild av vad man egentligen bör orka, kanske är det rätt onaturligt från början att förvänta sig att orka allt det vi försöker orka? Men så är vi såklart olika, och jag kan bara prata utifrån min känsla av ork/energi genom livet.
Känner igen! Bra poäng. Jag tycker att vårt samhälle är onaturligt och det skapar trasiga människor. Eller snarare, vi får inte lov att vara människor utan idealet är robotar.
Plus en i princip på allt du skriver. Intressant att vi är fler som kämpar och har kämpat med detta, att liksom dämpa kanske helt jävla rimliga känslor samt få höra att inte känna in o känna efter. Det är ju egentligen kanske omgivningen som inte förmår möta oss sk känsliga, jag skulle säga högkänsliga. Känslighet är både en tillgång och något som kan vara väldigt påfrestande.
Tack! Då klokt, så bra och så viktigt!
Takk, Clara!!!
Fy fan. Gla jag missat detta. 3,5 år in i en utmattning o skyr inlägg, konton o debatter om det. Det här va bra dock. Annars hade jag slutat läsa i början av inlägget. Inte din blogg givetvis. Den är så trevlig 🍀
Det här med positiv och negativ energi är uttryck som retat gallfeber på mig. För någon som är utmattad så finns det inte olika sorters energi utan enbart ”energi” och när den är slut är den slut, oavsett om en gjort vad en i sitt tidigare liv tyckte var roligt eller tråkigt. Tyvärr är det ju så att de tråkiga sakerna sällan går att rensa bort (hushållssysslor måste göras även om en självklart har rationaliserat så långt det är möjligt. Barn kommer bråka, behöva kläder, skor, fylla år, ha läxor eller idrott etc och allt ansvar kan en inte överlåta på dem. Osv osv) medan det som är roligt är något som tidigt fått stryka på foten för alla måsten. Sen när en är på botten dyker det upp peppiga tips (i stil med ryck upp dig) att göra sådant som ger en positiv energi. Så om jag börjar en målarkurs/börjar på Friskis/fikar oftare med vänner/shoppar etc ska utmattningen gå över…??!! Och sen dröjer det inte länge innan vännerna droppar av för en är inte så kul att hänga med längre och tar inte till sig av tipsen…
Eftersom jag är tjock kan folk bara komma med tips om att gå ned i vikt genom vegan/Aloe Vera/ LCHF whatever. Och säga till mig att jag måste säga nej till saker. Aldrig lyssnar nån förstående och empatiskt, jag får bara oombedda tips i retur.
Tack för välskrivet inlägg om något jag tänkt mycket på. Det verkar som att en del tror att man VILL vara hemma, att man skapat sig en identitet som sjuk. Herregud!
Jag har en blogg om min långa långa tid som sjuk i utmattningssyndrom med sjukskrivning som varierar mellan 25, 50, 75 och 100 %. Jag ska länka till ditt inlägg där. ❤️
Bravo 👏🏾 Sant!
STORT Tack Clara! -♡ Det här har jag tänkt på länge… Och varit så förbannad. Jag mötte en HR ansvarig som undrade om jag verkligen skulle ha mitt Instakonto, eftersom jag varit utmattad. Som om det var DET som var mitt problem… Jag hade ett stressigt jobb, med problem i arbetsgruppen, en värdelös chef, en dotter med EIPS, min man som dog o lämnade massa bekymmer, utöver sorgen, en mamma som fick cancer, o avled efter 18månaders sjukhusresa. Nä, Insta för mig var en positiv flykt där jag fick vänner och inspiration och glädje. Att baka kan vara avkopplande, likaså stryka en duk.
Så många vettiga kommentarer! Fruktansvärt hur många som sitter i dessa skruvstäd-situationer😣 Tack för att vi får ryta tillsammans! För uppenbarligen så är vi ju inte ensamma även om det också finns personer som inte vill förstå.
Och viktigt, alla har rätt till sina egna känslor. Man behöver inte kunna förklara och rättfärdiga för andra varför man blivit utmattad. Ingen skuld, ingen skam. Vi är inte ensamma!!!
Jag tror man kan dela in folk i dem som vet hur det är att vara sjuk på riktigt och de som inte vet hur det är. Sen är de som inte vet hur det är överrepresenterade i alla inflytelserika roller i samhället – de som bestämmer och låter. De sjuka är ju upptagna med att försöka få livet att gå ihop.
När kraven blir för stora. Och är större än man lyckas leverera, då krymper takhöjden och stressen flyttar in. Oavsett vad det gäller. Jag har varit utmattad med tillhörande lång sjukskrivning och tycker definitivt att man kan bör ifrågasätta de ”krav” som finns på kvinnor vad gäller det du nämner i inlägget. Att prestera på alla plan. Så nej, det är inte i småsaksavdelningen om du frågar mig. Utseendehets och inredningshets kan vara förjävligt att omge sig med. En av alla osunda ingredienser i livet för den som riskerar att bli utmattad.
Du är bäst på att förmedla den riktiga verkligheten, tack
Tack bra skrivit!
Blir ledsen när jag pratar med folk som i samband med att jag berättar om min utmattning, talar om att jodå idag så skall ju alla ha så mycket aktiviteter på sin fritid och sedan jobba då är det inte konstigt att man blir utbränd… för egen del blev det precis som du skriver jag jobbade på tok för mycket och intensivt med ett mindre barn som aldrig sov.. jag sorterade bort alla aktiviteter först (träffa vänner, träna etc) för att orka, så orkade jag ett tag till sedan gick det käpp rätt åt helt fel håll för då hade man inte heller några roliga saker (återhämtning)….
Det jag tänker att en stor livspusselbit som ska vara så självklar att det knappt går att göra på något annat sätt, är att båda ska jobba nästintill heltid medan barnen är små. Kan man leva på en lön i några år kanske det kan vara värt det för vissa familjer? Självklart tänker jag att båda då ska äga tillgångar tillsammans och se den lön som finns som gemensam.
Men om det är mamman som är hemma, då är man dålig/naiv ickefeminist.
Är pappan hemma är man också udda.
Har man trots allt råd med detta så är man priviligerad rik eller konstigt snål.
Är man utanför arbetsmarknaden i några är så gör man sig en otjänst och verkar oambitiös. Etc etc.
Jag säger inte att detta är enda anledningen eller lösningen på kvinnlig utmattning men det är intressant att tänka på. Kanske skulle det hjälpa vissa om mamman eller pappan helt eller mestadels vore hemma.
Jag är själv hemma sedan ett par år och kommer att vara det i ett par år till. Jag vågar knappt säga det till folk av anledningarna ovan, hur man än vänder och vrider på det så verkar man naiv. Är jag cool inför mina gamla stockholmskompisar? Nej. Men jag kände att jag orkar inte försöka tävla mer i att vara mest modern, jag ville följa mitt eget hjärta och göra så här just nu.
Tack. Så sant. Och sorgligt.
Klockrent! Tack!
Tack för detta inlägg! Just att du skriver att det vanligaste är en kombination av arbete och det privata livet. Så är det väldigt mkt för mig. Och precis. Skalat av allt roligt återhämtande och bara satsat på överlevnad för familjen. Är Utmattad sedan april. Men har en läkare som skriver luddiga sjukskrivningar så att F-kassan hela tiden undrar om jag verkligen är sjuk. Och de pratar bara om min sjukdom och hur den påverkar min arbetsförmåga och jag ska upp i 100%. ”Har på mig” till april 2022 att kunna jobba 100 %… Min stora tunga privata del tar samhället inte med i kalkylen. Man är tydligen en robot som bara ska klara arbeta. Punkt. 44 år, mamma till sex barn, varav två små och en tonårig tjej med anorexi och ADHD. Jobbar inom barnomsorgen….så tjeck på den vanligaste gruppen. Glad att jag är kristen och kan förtrösta på Gud!!! 🙏
ja, så bra skrivet!
Min historia till psykisk ohälsa:
Började jobba. 23 år. Bodde själv. Började med jour och helg jobb utöver min 100% tjänst inom vården. Slutade träna handboll efter ett år på jobbet ( hade spelat i 18. År), ville prioritera mitt distansförhållande istället. Oftast jag som åkte tåg 3 h enkel resa för att träffas. Fortsatte dock träna lite på egen hand, men inte på samma nivå som innan.
Blev gravid. Hormoner och nojig från och med pluset på stickan. Fortfarande boende ensam. Drog dock ner på extra jobb så mycket jag kunde. Tvångstankar och ängslan började komma och det gjorde mitt drömjobb till en mardröm. Härdade ut tills nån månad innan förlossningen, då blev vi sambos och jag gick på föräldraledighet . Jag flyttade till honom.
Barnet föddes , fortfarande ängslig, men inte lika stressad pga att jag var ledig. Ammade. Hann inte sluta amma förrän jag var gravid igen. Planerat dock. Gravid 9 månader . Och fick andra barnet 17 månader efter första.
Nu kom den hårda smällen, efter några månader fick jag min första svåra ångest attack, katastroftankar, paranoid. Inte veta hur jag ska överleva, kunde inte vara närvarande mentalt. Skoven kunde hålla i sig upptill någon vecka med svår ångest dygnet runt för att sedan Ebba ut inom några månader.
Detta fortsatte i några år och tillslut blev sakerna som triggade min ångest mer och mer banala.
Sedan började jag med medicin och efter några månader försvann det värsta och bara enstaka gånger de senaste åren har jag fått ångest. Idag min äldsta 7 år.
Det du skriver om utmattning är så korrekt . Och mycket är ett samhällsproblem. Att kombinera barnafödande och sedan leverera lika mycket på arbetsmarknaden går inte alltid ihop.
Mina val har jag själv gjort. Och rannsakar jag mig själv skulle jag aldrig jobba heltid, aldrig sluta handboll, aldrig vara den som pendlat mest, aldrig skaffat barn så tätt.
Men jag kunde ju inte veta innan att det skulle bli så illa som efter andra barnet.
Nu har jag min medicin, inte några ytterligare barn , bytte yrke, och arbetar bara 70%. Så åtgärder har jag gjort som fungerar bra för hälsan. Och hinner inte med allt ändå som jag vill, men iaf lite bullbak 😊
Det du skriver om utbrändhet är så sant. Man arbetar på bekostnad av det som ärhälsoftämjande.
Tack Clara för ett bra och viktigt inlägg
Tack för att du skrev ett väldigt emotionellt inlägg om utmattning. En väldigt viktig och minnesvärd dag du skrev den på. <3