Månad: oktober 2021

• Reklamsamarbete Telia •
31 oktober, 2021

Wow. Så många tips, värdefull erfarenhet och vettiga tankar kring barn och mobiler jag får av er läsare – ni lär mig massor!


Härom veckan berättade jag att Bertil, min äldste son, nu fått sin första egna mobil och det har gjort mig nervös. Han går i mellanstadiet och trots att många jämnåriga redan har mobil sen länge känner jag ett motstånd. Den där klumpen i magen. Jag vill såklart skydda mitt barn från allt läskigt på nätet, ovälkomna sms och Gud vet vad!

Frågade alltså er läsare och har fått bra råd. Allt från boktips till handfasta “det här funkar hemma hos oss”. Jag läser alla råd och funderar. Särskilt de som utmanar mitt eget sätt att tänka. Så här skriver Carina om barn och mobiltelefoner:

“Jag tänker att man inte kan eller bör hindra användandet, det finns mycket roligt och kreativt utöver det som oroar en förälder. Prata med barnen om vad man kan råka på. Det gäller ju även surfandet på dator hemma, inte bara på mobilen”

Det har hon förstås rätt i! Mina äldsta pojkar har redan surfat på paddan hemma, men det är först nu när Bertil ska ha surf på fickan som jag tycker nätet känns läskigt. Det handlar nog om att släppa kontrollen, klippa en bit till av den navelsträngen som jag gärna hänger kvar i.

Trots min oro måste jag erkänna att det är en kick att se Bertils namn dyka upp på min display. Hej mamma! Eller se honom på eget initiativ ringa videosamtal till kusinerna och visa hur mycket snö vi har fått. Vi använder Telias familjeabonnemang och min man Jakob är abonnemangets huvudanvändare. Vi andra i familjen kopplar in oss i samma abonnemang som extra användare. Vi har förstås egna telefonnummer och lika mycket surf som Jakob. Telia har Sveriges populäraste familjeabonnemang och är du intresserad av att testa det kan du just nu lägga till en extra användare för 99 kronor/månad.

Ni läsare påminner om att barn är olika. Det här är Emmas råd till mig apropå Bertils ny mobil:

Avvakta och se hur pass intresserad han är av att använda sin mobil och se vad han vill använda den till. Min dotter på 9 år är rätt ointresserad och hennes mobil är oftast urladdad“.

Aha! Det scenariot har förstås inte funnits med bland de hotbilder jag målat upp i huvudet. Vi föräldrar är också olika och jag ser att flera av er hittat egna sätt för att få vardagen med barn och mobiler att funka. Mia skriver till exempel att hon får lov att läsa alla sms som hennes son får. På så sätt kan hon filtrera ifall något blir dumt. Hon har också pratat om sms-kultur och telefonkultur med sonen:

“Det tog min son ett tag att hitta en bra balans för hur många sms man kan skicka, hur man kan formulera sig, hur saker kan uppfattas osv”

I Telias familjeabonnemang finns en familjehub. Här kan jag dels läsa om aktuell forskning kring barn och skärmtid, och dels få tips från andra mammor och pappor som ligger snäppet före mig. Här läser jag om åldersgränser, respekt för barnens privatliv, olämplig reklam och andra frågor som börjat snurra i huvudet. Pappan Kwame Boaten, berättar till exempel hur han hanterar frågan om nya spel. Han provspelar helt enkelt alla spel själv först innan barnen får köra.

I familjehubben har jag också hittat Mobilkörtkortet som Bertil och jag har tagit. Det funkar som ett lekfullt kunskapstest för barn i hans ålder och jag som förälder får vara med. På vägen mot mobilkörkort får barnen och deras föräldrar svara på frågor om hur man beter sig schysst mot andra i sociala medier och vad som är bra att veta när man ska spela eller chatta. Telias mobilkörkort är ett samarbete med barnrättsorganisationen Friends. Lite som vett- och etikett för att få igång snacket mellan barn och deras föräldrar. Någon fler som tagit detta tillsammans med sitt barn?

Annars vill jag VERKLIGEN rekommendera att du gör det! Frågorna är ju så bra samtalstartare. Och när man resonerar kring dem får man ju också ett hum om hur ens barns kunskapsnivå är. Själv blev jag förvånad över hur mycket Bertil redan visste och hade pratat om i skolan.

Vi satt efter middagen och gjorde hela testet ihop från början till slut. Bertil var besviken när det tog slut och det påminner mig om att prata mer om sådana här saker. Att det faktiskt är en både meningsfull och spännande aktivitet att göra ihop.

Tack alla ni som delat med er av tips och råd. Ni verkar resonera lite olika, kanske för att ni har olika erfarenheter. En sak är dock genomgående i era kommentarer – ni rekommenderar att vi vuxna ska prata med våra barn om vad de möter i sina mobiler. Vi ska vara ett stöd där likaväl som i resten av livet. Det tar jag fasta på och har plötsligt upptäckt att Bertil är ett bra stöd för mig. Känner igen mig i det Helen skriver:

“Det finns så mycket på nätet, i sociala medier-appar och i spel, som barnen upptäcker och lär sig så himla mycket snabbare än vi vuxna. Det är svårt att hantera, men jag tror att det är bra att utgå från att vi alltid är minst ett steg efter när det gäller vilka plattformar och funktioner barnen använder. Utgår vi från det blir det naturligt att prata med barnen om deras användande på ett sätt som är mer naturligt nyfiket, att vilja lära sig och intressera sig, mer än undervisande och pekpinnigt.”

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
29 oktober, 2021

Vi har så lyckliga dagar här att vi aldrig vill åka hem. Trots att det är mycket arbete med boken känner jag mig sååå ledig. Varje morgon när jag vaknar ligger jag och tittar ut på den snötäckta häggen som är full en nötskrikor som äter bär. Lyssnar på hur det susar och sjunger i elementen från dagens första brasa, den som Anna stiger upp och gör redan vid femtiden. Jag gäspar och drar mig och känner mig så lugn och glad och trygg. Sedan stiger jag upp och gör frukost till oss. Varsin balja te, mjukkaka med griljerad julskinka och senap på.

Vi har inte firat jul här sedan jag var gravid med Bertil och både mormor och morfar levde. Det är elva år sedan och jag saknar det så! Men eftersom vi ska hit en sväng på jullovet och gärna vill komma till ett färdigpyntat hus gör vi alla förberedelser nu med gott samvete. Jag ställer tomtarna på spiselkransen precis som mormor gjorde och placerar julkyrkan i fönstret precis där den alltid stått.

Och så har vi huggit oss en julgran.

Morfar brukade hugga granen i oktober, november någon gång och sedan ha den stående inne i veboden, redo att tas in dagen före julafton. Eftersom det redan nu är en halvmeter snö ute är det ingenting att skjuta på. Det blir bara svårare längre fram.

Anna fick äran att plumsa. Snö nästan upp till skrevet men förra året var det närmare två meter när det var som mest. Så det här är bara början.

En sån rar liten gran fann vi på det som nu är vår mark. Känns så overkligt att det är vi som äger det här nu.

Och så gick vi hem och ställde den i vedboden i väntan på jultider! Den ska få stå i en fin gammal julgransfot som en bloggläsare skickat mig. Kommer passa perfekt!

Förlåt om det blir lite väl mycket vinter här nu, när södra Sverige just precis fått höst. Men det kan inte hjälpas. Alls.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• annonssamarbete Läkarmissionen •
27 oktober, 2021

-I sovsalen på nutritionsavdelningen är det tid för mat och mammorna fyller stora plastmuggar med näringsrik mjölk. De sjukaste barnen har svårt att äta och gråter när mammorna försöker mata dem. Det är tydligt vilken förändring som sker under behandlingstiden. Barnen som börjat tillfriskna har återfått färgen på kinderna och dricker själva av mjölken

Så skriver journalisten Martina Holmberg om sitt besök på Panzisjukhuset i Kongo, vars nutritionsavdelning stöttas av Läkarmissionen. En svensk biståndsorganisation som arbetar för alla människors rätt till ett värdigt liv. Fokus ligger på att hjälpa kvinnor och barn i utsatthet och med tanke på hur världen ser ut förstår ni att det behovet är stort. Så stort att det är lätt att misströsta.Nej, man kan inte hjälpa alla. Men för varje barn som trots allt blir hjälpt kan det vara skillnaden mellan liv och död.

I våras blev jag själv månadsgivare och ni var många som hakade på och gjorde samma sak. Det var fantastiskt att se så nu tänker jag tillsammans med Läkarmissionen göra samma sak möjlig igen.

OM DU VÄLJER ATT BLI MÅNADSGIVARE och skänker 100 kronor eller mer så kommer du också få min nya bok Nu bakar vi som ett litet tack för ett så viktigt beslut. Jag hoppas att ni är många som vill ta det steget! Du anmäler dig här

Läkarmissionen stöttar program som behandlar undernärda barn

Men hur långt räcker egentligen 100 kronor? Gör det någon skillnad? Jo, för 100 kronor i månaden får tretton undernärda barn varje år hjälp att överleva. Det hisnar för mig att en så pass liten summa i mitt liv kan utgöra skillnaden mellan liv och död för någon annan. Jag är tacksam att det finns något jag kan göra som så påtagligt bidrar.

Barnen vägs och mäts och får stanna på sjukhuset tills de är färdigbehandlade

Läkarmissionen arbetar i många länder, med insatser på flera fronter. Utbildning, akutsjukvård, socialt arbete. Något som ligger mig nära hjärtat är att stötta kvinnor att hitta egen försörjning. Ni minns kanske att jag under flera år var med och drev ett företag som sålde handstickade gosedjur från kvinnor i Zambia? Vår drivkraft var precis detta. För man vet att kvinnor som börjar tjänar sina egna pengar inte bara lyfter sig själv utan ofta hela sin familj ur armod. Det förändrar samhället i grunden.

Läkarmissionen stöttar projekt som ger kvinnor hantverk- och yrkeskunskaper som gör det möjligt för dem att försörja sig. I Uganda och Burundi görs till exempel insatser för utsatta kvinnor ute på landsbygden. De får lära sig läsa, skriva och räkna, träning i att planera sin hushållsekonomi, de får lära sig att driva ett litet företag och möjlighet att spara och låna i en självhjälpsgrupp. De får också förebyggande information om sjukdomar som hiv/aids och malaria. Jag har svårt att tänka mig något mer meningsfullt än att få vara med och bidra till detta!

Som månadsgivare till Läkarmissionen kan du vara trygg med att Läkarmissionens pengar når fram där de behövs bäst. Ta gärna steget och bli månadsgivare – anmäl dig här! Och vill du veta mer om hur undernäringen drabbar barn och hur hjälpen når fram vill jag tipsa om att läsa artikeln av Martina Holmberg.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
26 oktober, 2021

Det pågår en sällan skådad odlingsboom i landet. Människor trängs på Granngården för att köpa gödsel, sättpotatis och hönsfoder. Vi bygger pallkragar, skaffar bin och planerar köksträdgårdar. Går kurser i mjölksyrning och konservering och hur man slår med lie. Allt det här är fantastiskt såklart, men som gift med en bonde skär det samtidigt i hjärtat. För den som är bonde “på riktigt” är det nämligen ingen lek.

Ni vet väl att bönder är ett av Sveriges sämst betalda yrken? Typiska låglöneyrken som vårdbiträde och städare har högre lön än många bönder. Dessutom innebär yrket att man jobbar årets alla dagar – mycket längre dagar än en vanlig heltid såklart. Det är slitigt, det är dåligt betalt och det är farligt. Det är mångdubbelt fler som dödas eller skadas inom skogs- och jordbruket än genomsnittet för övriga yrken. Tunga maskiner, långa arbetsdagar, stora djur – allt innebär en fara. Lägg där till den brottslighet bönder utsätts för – som stölder av drivmedel, maskiner, bluffakturor – för att inte tala om de hot och trakasserier många bönder som har djur får utstå.

-Bli inte bonde! skulle man vilja säga till den som går i de tankarna. Och det verkar många också hörsamma. För de svenska jordbruken försvinner i allt snabbare takt. På 50 år har antalet jordbruksföretag mer än halverats i Sverige. Det är de stora gårdarna som överlever. Små gårdar med kanske trettio kor eller småskalig grönsaksodling har ingen plats. Det är dessutom väldigt få svenskar som är villiga att arbeta inom jordbruket. De flesta odlare är beroende av utländsk, billig arbetskraft för att kunna få ekonomi i verksamheten. Och så motarbetas och missgynnas bönderna på många plan rent strukturellt. När Umeå kommun vill anlägga vägar eller bygga ett nytt köpcenter använder de sig av Umeåområdets bästa odlingsmark, Röbäcksslätten. Samtidigt som lantbrukarna bara får ersättning för en bråkdel av värdet på matjorden som de förlorar när de tvingas sälja.

Idag använder en familj 12 procent av inkomsten till mat – för femtio år sedan var den siffran omkring 25 procent. Maten har blivit billigare, bönderna har blivit färre, självförsörjningsgraden i Sverige har blivit lägre. Bara några få råvaror är vi i Sverige självförsörjande på – samtidigt som vi är helt beroende av export från andra länder för att lyckas bruka marken med moderna maskiner och metoder. Samtidigt pågår en stark parallell trend med hobbyodling i den egna trädgården. Ofta utförd av samhällsgrupper som har god ekonomi och har råd att hålla höns för romantik (ja, de ägg man ordnar själv är mångdubbelt dyrare än de man köper i butik) eller odla tomater som har ett lika högt kilopris som saffran.

Missförstå mig inte. Jag tycker odlingstrenden är toppen och applåderar ALLA som försöker hitta fler sätt att framställa sin egen mat. Det borde många fler göra. Men samtidigt är jag rädd att det invaggar oss som samhälle i en falsk trygghet. Som att vi är på rätt väg när vi i själva verket är åt helskotta fel ute. Genomsnittssvensken är ändå inte beredd att betala så pass mycket för mat att en vanlig bonde kan överleva på den lönen. Knappt ens med EU-bidrag.

Bönder tillhör den samhällsviktiga verksamheten men rådet till den enskilda personen som funderar på ett jobb borde vara: bli aldrig bonde. Du kommer jobba årets alla dagar och utföra farliga moment till en rekordlåg lön och med stora ekonomiska risker. Ja du tjänar faktiskt bättre och har det tryggare om du svabbar korridorerna på närmsta högstadieskola eller kör hem aspackade människor från krogen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
24 oktober, 2021

Jag är så lycklig! För i fredags hämtade jag syrran i Luleå och körde till vårt fritidshus utanför Jokkmokk för att ha vår årliga arbetsvecka tillsammans. Anna skriver på din doktorsavhandling inom modedesign och jag jobbar med min nya bok och med nya illustrationer. Tio dagar tillsammans där vi äter sånt som vi gillar, sover ostörda nätter, har kreativa, produktiva dagar med arbetsro. Och däremellan massa tid att prata om högt och lågt.

Vi kom fram på fredagkvällen.

Som tur var bara tre minusgrader ute – men en halvmeter snö! Totalt utkylt i huset fick vi behålla ytterkläderna på. Vi gjorde eld i alla eldstäder

Och drack balja efter balja med hett te och snacksade på ost, korv och oliver till kvällsfika. Jag hängde upp sängkläderna vid elden för att de skulle bli varma och när det var dags att gå och sova la jag mig i ullunderställ med tjocksockar och dubbla vintertäcken.

Anna stiger upp strax efter fem på morgonen, gör upp en brasa och börjar jobba. Det är hennes mest kreativa stund på dagen. Vi har varsitt sovrum. Hon har det med skrivbord framför den här utsikten.

Vansinnigt vacker morgonsol i gryningen.

Själv sitter jag på nedervåningen i matrummet och tittar ut över sjön och skriver.

Den här lekhörnan ska tas itu med någon dag den här veckan. Flyttas upp på övervåningen så vi får lite bättre plats här nere. Typiskt bra sak att göra under en skrivpaus.

Jag kikade ut genom fönstret och såg sju snöripor gå runt och picka på marken. Så otroligt vackra och svåra att upptäcka i kamouflagedräkten. Jag har fångat alla sju på den här bilden. Ser du dem?

Hela gården är full i djurspår – här är ett paradis för djuren när ingen människa kommer och stör.

Jag var ju här själv med barnen i september och försökte utan framgång vända båten för vintern. Men eftersom jag visste att vi skulle hit i oktober tänkte jag att det knappast skulle vara något problem. Klipp till oktober och det ser ut så här. Jag och Anna höll på en hel timme med att först skotta ut snön ur båten, sedan försöka hacka loss isen i skrovet (utan att ta sönder något) och sedan vända eländet. Bättre än ett stenhårt träningspass på gymmet.

Vi har hängt ut talgbollar också. Det måste man göra när man är här. Det är att hedra mormor och morfars minne tycker jag. De matade fåglar för fullt hela vintern och visade sån omsorg om allt levande. Ett år hade de en räv som de matade på gården.

Här hänger vi badlakan på sommaren. Nu hängs ingenting.

Ni kan förstå att man får extrema julkänslor av att vara här! Jag och Anna kunde inte hålla oss ifrån att julpynta lite. Vi gör det under förevändningen att det ska vara pyntat och klart när vi kommer tillbaka på jullovet. Men i hemlighet njuter vi väldigt mycket. Vi tar fram mormors gamla pappkartonger med stakar, stjärnor och allt sånt fint.

Och julgrisen som alltid ska hänga ovanför vedspisen till jul.

Vi dricker också glögg utan att ens försöka skylla ifrån oss eller bortförklara. Men det är ju SÅ gott!

Det här är det mysigaste. Anna sitter på morfars plats och handarbetar. Jag halvligger på mormors plats och tittar ut i den blå skymningen. Glögg på värmning, pepparkakor och min julspellista i högtalarna. Känns så förbjudet och busigt och HUNDRA PROCENT RÄTT.

Det fina med att det bara är jag och Anna är att vi äter exakt det vi gillar. Surströmming, charkbricka, Pak Choi-soppa med ingefära. Knappt någon disk och ingen som petar missbelåtet i maten heller.

Sent igårkväll tog jag en promenad i månskenet. Känner ni igen vyn? Sommar, höst och vinter. Här i femton minusgrader.

Vi har sådana toppendagar med kass mobilteckning, god arbetsro pch en liten smula tjuvjul. Bara för att det känns bra.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
23 oktober, 2021

Ibland får jag frågan av någon läsare -Hur vet jag om jag är på väg att bli utmattad?

Jag vet inte. Men att frågan ens kommer upp är ett varningstecken.

Jag brukar säga att om det känns bra så är det förmodligen bra. Och om du frågar mig om du är på väg att bli utmattad så gör du det för att något känns dåligt. Och då är det ett varningstecken att lyssna på.

Tänk om människor kunde ta sina varningstecken på allvar? Jag var ofta orolig över om jag var på väg att bli utmattad. Jag kände oron, jag såg varningstecken men jag agerade inte på dem. För jag visste inte hur. Tänkte att det skulle bli bättre av sig själv så fort mina omständigheter blev bättre. Men eftersom jag var så stressad och vilsen gjorde jag istället allting sämre. Skapad mer kaos och arbete och mer stress för mig själv. Efter min egen utmattning har jag sett så många vänner och bekanta krascha. Endast två personer lyckades bromsa i sista minuten. Den ena genom att säga upp sig och byta arbetsplats. Den andra använde två månaders sjukskrivning till att ta hjälp från en terapeut och ta tag i beteendeförändringar och osunda mönster. Så att hon kunde börja arbeta igen men på ett bättre sätt. Hon blev aldrig så pass dålig att hon blev sängliggande. Hon hann bromsa när det fortfarande fanns ork kvar att sätta in återhämtande åtgärder. Som att skogspromenera, träna och handarbeta. Många som kraschat är alldeles för sjuka för att kunna göra sånt och ligger kanske som en grönsak i flera månader.

Bara två lyckades bromsa men åtminstone tio kraschade hårt. Och när man kraschat är det så mycket värre för då måste man bärga och skrota fordonet, få intensivvård och sedan påbörja en lång rehabilitering med ofta livslånga skador. Det går faktiskt att upptäcka skador på hjärnan efter en utmattning. Förlåt för den fåniga bil-liknelsen men det är så så så onödigt att krascha om man kan bromsa i tid.

Jag känner att jag är på rätt väg med mitt eget liv eftersom det känns bra. Inte bara i topparna (man kan ju ha många euforiska toppar på vägen mot en utmattning) utan för att det känns bra i dalarna. Jag är inte så ojämn. Jag är inte så hög och hyperfokuserad som jag brukade vara men heller inte så låg som jag kunde bli.

När det känns bra är det oftast bra. När det känns dåligt behöver man undersöka det närmare. Vad är det som känns? Varför? Att du vågar fundera på om du är i riskzonen är vad som kan rädda dig. Lyssna på dina farhågor. Prata med någon. Någon som själv varit utmattad. Någon på personalhälsan. En kurator, en präst eller första bästa läkare på din hälsocentral. Hinner du bromsa i tid kan du bespara dig själv så mycket lidande.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
21 oktober, 2021

Soppa är bra fattigmansmat. Särskilt om man gör den på rotsaker. Jag gör en köttsoppa på grönt från vår åker och en bit renkött som fanns kvar i frysen. Bäst före 2018. Vart tog tiden vägen? Tänder ett ljus och sätter på lite försiktig Jan Johansson i bakgrunden. Visa från Rättvik och från Utanmyra. Blir så vemodigt stämd men kan inte låta bli.

Höstens sista solstrålar letar sig in i köket. Om några veckor orkar solen inte längre upp bakom berget utan blir borta ända till februari.

Tiden går så fort och så långsamt. Dagarna är långa men veckorna är korta. Barnen växer medan jag dricker upp mitt avsvalnade kaffe och nyper bruna blad från pelargonen. Det hisnar i magen när jag ser Folkes axlar som blivit så breda. Nästa år är Bertils sista år i byaskolan innan han börjar åka in med skolbuss till närmsta samhälle.

De här åren när vi bara bott här och levt och varit glada, trötta, arga, kära, frustrerade, trygga, osäkra och försökt få ihop livet. Förlorat närstående och fått nya bekantskaper. De åren är ju hela deras barndom. Har jag tagit hand om den tiden ordentligt?

Ovanför köksdörren har jag lindat lummer kring stången. Ett första försiktigt vinterpynt. Ser fram emot att göra mer.

När barnen mår bra kan man själv må bra. Det är det fina med att ha barn – man kan låna deras glädje och vila i deras förnöjsamhet.

Men det är tvärtom också när barnen mår dåligt. Då får man härbergera. Jag undrar om det är halva arbetet med att vara förälder? Att orka härbärgera allt som barnen känner. Bära det stoiskt och inte låta barnet märka att det som gör ont i dig gör ont i mig. Ibland kanske mer till och med. Orka, orka, orka och sedan hela tiden fylla på med kärlek.

Köttsoppan är klar. Jag gjorde den med extra mycket klimp för att barnen älskar klimpen. Precis som jag gör. Fattigmanssoppa som räcker hela veckan och köttet smakade bra. Trots att det nog smakade bättre före 2018.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
20 oktober, 2021

Den här gråkalla arbetsdagen svängde jag ihop chokladscones till eftermiddagsfikat. Ibland måste man bara unna sig.

Rykande hett te, fötterna i högläge under en filt, varma scones med smält smör och chokladbitar i. Det är sånt som gör en vardag lite lättare att ta sig igenom. Särskilt när man fikar dem i sitt eget kära sällskap – tomstirrande ut på allt det grå.

Man ska inte vara så rädd för det grå. Jag tycker det är vilsamt och vackert i sin fulhet.

Scones man kavlar ut gillar jag allra mest. Det blir liksom lite mer tjusigt!

Hackade ner en bit av en chokladkaka som fanns hemma.

Snodde ihop degen och kavlade ut den. Tog ut rundlar med ett glas som mått.

Upp på en plåt och pensla med lite mjölk


Sedan kan man bara njuta! Jag glömde dock ta i allt bakpulver så det blev lite väl kompakta scones. Men smaken var det inget fel på.

Visst har jag en förtjusande förfärlig teservis förresten? Den förställer små stubbar i mossa och är engelskt porslin min syster köpt åt mig på loppis i Borås. Tycker om den så vansinnigt.

Gräsligt förfärligt förtjusande helt enkelt

Här kommer receptet på chokladscones om du också behöver förgylla någon mulen vardag framöver.

Chokladscones

Antal

12 Små scones

Tillagningstid

2o minuter

Ingredienser

  • 3 1/2 dl vetemjöl

  • 2 tsk bakpulver

  • 50 g kallt smör skuret i små kuber

  • 3 msk socker

  • 100 gr choklad

  • 1 dl mjölk, lite drygt

Gör så här

  • Blanda vetemjöl och bakpulver i en skål
  • Skär smöret i kuber och nyp ihop med mjölet.
  • Hacka chokladen och häll ner i smeten. Tillätt socker och mjölk och rör ihop till en deg.
  • Kavla ut degen och ta med en form ut små rundlar och lägg på en plåt
  • Pensla med mjölk och grädda i ca 10 minuter på 225 grader. När de är gyllenbruna är de färdiga.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
20 oktober, 2021

Idag flickor blir det skönhet för hela slanten, flickor. Genom kroppskultur, skönhetsvård och skönhetsmedel. Visdomarna är ända från 1946 så ni förstår att det som nu förtäljs är väl beprövat. Till vår ledsagarinna har vi Vivan Huber som framställt denna hjälpsamma skrift.

En kvinnas utseende spelar i vår tid en avgörande roll i hennes kamp för tillvaron och framgång i livet. Det betraktas fastmer som en kvinnas förpliktelse att bevara sin fägring. En skön och välskött kvinna är säkerligen nöjd med sig själv och alla andra. En idolent och vanskött är ofta bitter och avundsjuk. För att inte tala om att det är varje människas plikt att verka så behaglig som möjligt att se på för sin omgivning.

Skriver Vivan i bokens företal och jag är beredd att hålla med.

För att rätt hjälpa oss att förstå huruvida vår kroppsliga konstitution är normal har vi måtten från filmstjärnor att utgå ifrån. Och om du nu ser att dessa mått inte överensstämmer med dina – om du till skillnad från Greta Garbo inte väger 60 kilo till dina 160 centimetrar – ja då får du taga itu med fetman.

När en person begynner bliva alltför fet uppfattas det oftast ej såsom ett sjukligt tillstånd. Tvärtom, de flesta hålla före att ett gott hull är tecken på en blomstrande hälsa. Den som fetmar känner sig också till en början välmående och levnadsglad, men snart uppträda en mängd generande obehag. För att inte tala om att den överflödiga fetman begynner verka oestetisk.

Taga och följ då den kostregimen som föreslås nedan

Dag 1

Frukosten bestå av 1 tomat, 300 gr sallat med citron, kokt potatis och griljerad biffstek.

Middagen 1 kopp bensoppa, 2 förlorade ägg, 300 g sallat och två äpplen.

Till kvällen bjuds 1 glas kokt vatten

Dag 2

Frukosten bestå av 300 gr grönssallat, 125 g medelfet rostbiff och 1 päron

Middagen 1 kopp grönsakssoppa, 2 kokta ägg, 300 gr sallat och 2 äpplen

Till kvällen bjuds 1 glas kokt vatten

Upprepa för avmagring

Men för att skapa och bibehålla skönhet skall man inte bara reglera sin kost utan också gymnastisera flitigt.

Gymnastik är glädje och liv. Tyvärr äro de flesta människor omåttligt slöa då det gäller gymnastik. Huru energiska och flitiga de än för övrigt kunna vara.

I denna skrift erbjuds vi ett komplett rörelseprogram varav övningen Frigjord Komposition efter musik som syns på bilden ovan kan sägas vara en av mina egna höga nöjen.

Här synes ett diagram över huru olika slag av sport verkar på människokroppen.

Så till benen och fötterna

Vackra ben och fötter äro ett tecken på ras och kultur. Fötterna äro dessutom en otroligt viktig detalj för den mänskliga organismen. De hava en förmåga at förstöra såväl humör som utseende ifall de pina och plåga oss.

Den som lider av fettanhopningar vid vristerna ser här hur man med tåhävningars hjälp kan minska förekomsten. Men det är inte bara feta vrister som är osmickrande för en kvinna. Att gå riktigt är en konst.

Det påstås att nio tiondelar av alla kvinnor går illa. Fötterna bör vid gåendet vara parallella med 5-10 cm avstånd från varandra. Det är det enda riktiga. Att man ej gör långpromenader i höga, franska klackar är ju ganska klart. Att däremot för alla dekretera en alldeles lågklackad herrmodell är naturligtvis icke heller rätt. Vissa kvinnor verkar direkt lida både estetiskt och fysiskt av att promenera med allt för låg klack.

Nu arbetar vi oss från vristerna uppåt mot brösten och här finns anledning att uppehålla sig.

Beträffande kvinnobröstens skönhet spelar ålder en förvånansvärt liten roll. Huru ofta ser man ej unga flickor med slappa hängbröst eller alltför kraftigt utvecklade “behag”? Mången mogen kvinna kan däremot uppvisa fasta spända bröst vilket skulle uppväcka yngre medsystrars avund.

Ni som vet med er att ni hava allt för väl utvecklade behag eller rentav slappa hängbröst kan förbättra bröstens konstitution genom målmedveten behandling.

Den sunda bröstvården består i att vi

  1. Förbättra vår hållning
  2. Träna bröstmusklerna genom gymnastik och massage
  3. Stärka bröstets vävnad genom närande crème, kallvattendusch och isbad

Vid medelåldern när brösten redan blivit deformerade hjälper dock endast operativt ingrepp.

Här finns också instruktioner för bröstmätning, samt en tabell med de önskvärda måtten. Det ideala förhållande mellan bröstvårtor, bröstkorg, bröstkupa och avstånd mellan bröst och haka finns hjälpsamt uppspaltat för den som vill ta reda på om hon är normalt konstituerad eller ej.

Massage är hälsobringande och skönhetsfrämjande. Feta vrister, slappa bröst, nackfett och dubbelhaka kan alla behandlas. Massera hakan dagligen och sov med denna gördel för att behålla spänst och profil.

Här följer recept på medel som botar armtranspiaration (sk. armsvett) som kunna bero på en viss klenhet hos organismen. Har du en klen organism? Se då till att nattligen pudra armhålorna med saicylsyra, rå zinkoxid och vetestärkelse.

Så avsluta vi lektionen med att ägna en tanke åt rynkorna.

Rynkor i ung ålder hava uppkommit antingen genom sorger och bekymmer eller onödiga grimaser. En annan orsak kan vara överdrivet och oförnuftigt bedrivet friluftsliv. För att komma till rätta med rynkorna man kan begagna sig av rynk-plastering. Man klipper avrundade strimlor av förbandstyg. Sedan doppas tyglapparna i uppvispad äggvita. Med den vänstra handens pek och långfinger omfattas huden på ömse sidor om rynkan, vilken uttänjes innan man lägger på plåtsterlapparna. Behåll över natten och lös i ljummet vatten på morgonen.

Vivan Hubers 10 bud för att motverka rynkor

Du skall vistas i frisk luft minst 1 timme om dagen

Du skall icke nyttja allt för små eller obekväma skododn

Du skall sova så länge organismen fordrar det

Du skall kunna behärska dig

Du skall icke förarga dig

Du skall icke taga alla små obegag så tragiskt

Du skall icke magra allt för snabbt

Du skall aldrig gå till sängs utan att hava väl rengjort ditt ansikte

Du skall sköta din hy riktigt och rationellt

men

Du skall dock även unna den vila

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
20 oktober, 2021

Jag kan inte tro att det är sant?! Jag sitter ensam hemma och arbetar. ALLA barn är nu på förskola och skola igen och det känns som att jag har eoner av ostörd arbetstid. Igårkväll fick vi nog och drog igång ett städ-il jag och Jakob och barnen fick såklart också hjälpa till Vi har varit så slitna och trötta och det har varit så igengrott hemma. Skönt och viktigt att då få reclaima huset. Skrubba toaletten, damma alla mattor, täcken, kuddar. Dammsuga, dammtorka köket och bädda rent i sängarna. Samt möblera om. Jag möblerar alltid om när jag behöver ändra energin. Jag gjorde inget stort men vred matbordet och flyttade fåtöljen i matrummet så nu känns hela nedervåningen liksom fräsch och renad från den här jobbiga vabbperioden.

Idag sitter jag vid datorn och försöker få undan jobb och boka fast olika tider och strukturera upp veckorna som kommer fram till Susannes Skafferi vid första advent. Ganska mysigt att pilla med när man kan göra det utan risk för att få sina tankegångar avbrutna.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
19 oktober, 2021

Är så glad över att jag i helgen samlade mina krafter och trots förkylningen städade bort krukor, bar undan de sista utemöblerna och rensade gården. För snön och kylan bara fortsätter. Imorse var det -8 grader hemma och på eftermiddagen började det snöa igen. Jag tog precis en kvällspromenad i de ymniga snöfallet.

Svea och Essa bekantar sig lite mer med varandra för varje dag som går.

Essa ser så förnärmad ut när Jakob lyfter upp Svea för att gosa.

Bra lydnadsträning. Att ligga och titta på en katt men inte agera alls.

Jag och Jakob gick runt och inspekterade trädgården. Vi har köpt hem lite enkla lampor som vi nu placerar ut för att testa hur gården ska belysas. I vinter ska det ÄNTLIGEN ske. Är så less på att kliva rakt ut i kolsvart mörker om kvällarna.

Att belysa på ett sätt som blir trevligt, inte bländar, skapar mysiga skuggor och samtidigt ger praktiskt funktion. Det är en hel vetenskap. Jag har köpt en bra bok på temat Nya Belysningsboken: Så ljussätter du utomhus – men skulle gärna lära mig mer på området!

Jag får jobba hårt för att inte låta min jullängtan ta över fullständigt när det är så här vintrigt. Lyssnade på julmusik en hel timme imorse. Kändes som att tjuvröka ungefär.

Imorgon ska Ulf ÄNTLIGEN tillbaka till förskolan efter fjorton sjukdagar. Nu på slutet har han gått runt och muttrat “allt är så tråkigt idag” samtidigt som han inte orkat särskilt mycket annat än att se på film och vila. Men nu är energin tillbaka. Som han längtat efter sina vänner. Inte minst efter Yllakadde (Ylva-Karin) som han annars jämt leker med.

Nu ska jag ta lite kvällsfika och sedan gå och sova innan jag somnar sittande.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 oktober, 2021

Den frågan har jag fått många gånger. Varför är dina barn sura på bild? De är inte sura. De är sig själva, avslappnade och neutrala. Men förväntningarna på hur barn ska se ut på bild är lika snäva som de vi har på kvinnor som alltid förväntas le. Ler de inte antas de vara sura. Resting bitch face är en term jag bara hört appliceras på kvinnor.

Att barn som är neutrala uppfattas som sura säger så mycket om hur barn annars porträtteras i samhället – på alltifrån blöjpaket till klädreklam. Men förresten. Även om de ÄR sura – varför får de inte visa det? Så länge man inte kränker barnet förstås.

Ingen av mina ungar har varit typen som smilar för vem som helst eller skrattar åt vad om helst. Särskilt inte mot främlingar. Nej det är hög integritet hela vägen. Ett höjt, intresserat ögonbryn kan vara responsen mot en vuxen som verkligen bjuder till och är sitt allra charmigaste. själv log jag inte förrän två års ålder. Varenda bild från min tidiga barndom föreställer mig med rynkad näsa och butter uppsyn.

Jag tycker inte om att be barn smila upp sig på bild. Jag fångar dem hellre som de är. Fram för mer surmulna, truliga, trumpna eller bara avslappnade barn på bild. Ja, fram för fler sådana avbildningar av människor i allmänhet!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 oktober, 2021

Jag är i ett sånt kreativt flow just nu att det känns som att jag har klåda. Vill måla, måla, måla. Vill jobbar mer med mitt skrivande och har tusen uppslag jag skulle vilja brodera vidare på. Både längre texter till min nya bok och inlägg hit till bloggen. Jag skulle jag kunna trycka ut 3-4 blogginlägg vissa dagar. Försöker dock hålla mig ifrån det för att det lätt blir för mycket av det goda. Dagsgamla inlägg bara drunknar i floden av nya. Det känns också så roligt att fota igen. Senaste halvåret har jag tagit ett stort skutt framåt utvecklingsmässigt. Jag har börjat använda kameran på nya sätt, experimentera med inställningar, redigering och inte minst utsnitt. Jag längtar så otroligt mycket efter att få börja fota snö och vinternätter nu med allt nytt jag har lärt mig. Och jag tycker att instagram har blivit kul igen. Dra mig baklänges jag som varit less!

Jag vet vad allt det här beror på. Det är löjligt enkelt egentligen, fattar inte att det tagit sån tid att inse: Jag har skapat rum för kreativitet! Idag koncentrerar jag min energi på färre saker. Förut läckte den åt alla håll. Hade tusen olika projekt igång jämt. De tre första månaderna på 2018 hade jag till exempel femtio resdagar. Just då tyckte jag om det men idag tycker jag att det låter sjukt? Jag var ju borta jämt! Nu är jag nästan alltid hemma och har tydliga rutiner. Jag har satt en maxgräns på antalet sponssamarbeten för att inte behöva lägga för mycket tid på det. Jag minimerar mängden möten och egentligen allt som distraherar mig. Jag fokuserar på att bli bättre på hantverket och fredar mina onsdagar och fredagar för egna konstnärliga projekt. Det är ju ett privilegium att kunna göra det – det fattar jag också. Ändå har jag inte använt mig av det privilegiet förrän nu. Jag ha varit rädd tror jag. Och inte fattat vilken skillnad det skulle göra. Det ska bli spännande att se vad som har hänt om ett år ifall den här kreativiteten håller i sig?!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• annonssamarbete Telia •
17 oktober, 2021

Nu har det hänt. Min äldsta son Bertil har fått sin första mobiltelefon och jag är mamma till ett barn som har en egen mobil med surf i fickan. Jag vet, det är på tiden. Pojken går i fyran och de flesta svenska barn börjar använda mobiltelefon redan i 7-årsåldern. Men ärligt talat tycker jag att det känns lite läskigt.

En fördel med att bo i en by i Västerbottens inland är att vi inte har behövt börja så tidigt. Under de år som Bertil har gått i lågstadiet har han haft ungefär samma bästisar hela tiden. Deras äventyr har utspelat sig längs några få vägar här i byn. Mellan skolan, vårt hus och kompisarnas hus. Försvinna-bort-radien har med andra ord varit snäv. Men mellanstadiet visar sig vara, precis som det låter ett nytt stadium i hans liv och jag känner mig nu lite vilsen som morsa. Tänk om han får se saker i mobilen som han mår dåligt av… tänk om någon börjar skicka taskiga sms… eller bilder! Hur ska jag kunna skydda honom från all skit på nätet?

Jojo, jag fattar förstås att jag inte kan det. Kanske var det länge sen jag var det där skyddet och det blir så uppenbart för mig just nu. Han bär sin mobil med surf nära till hands i fickan och plötsligt är det mycket jag som mobilbarnsmorsa måste förhålla mig till.

När Telia frågade mig om jag ville göra det här samarbetet kring deras familjeabonnemang var det lätt att tacka ja. Det är i princip bara Telias nät som fungerar på ett vettigt sätt här i byn. Jag vet inte hur många gånger min syster och vänner med andra mobilnät stått och balanserat ute på trappan för att få täckning här hemma. Hallå? Hör du mig nu? Hallå… nähä. När mitt barn nu fått sin första mobil är det viktigt att han och jag verkligen kan nå varandra och att vi hör ordentligt när vi ska prata. Det känns tryggt att Telias nät rankas som Sveriges bästa! Här kan du läsa mer om Telias familjeabonnemang som är Sveriges populäraste. (Just nu kan du tex lägga till en extra användare för 99 kronor/månad)

Jag är glad över det här samarbetet och särskilt intresserad av det som Telia kan ge mig, Jakob och barnen ihop som familj. Med Telias familjeabonnemang har Jakob blivit familjens huvudanvändare, och nu kan en efter en i familjen hänga på samma abonnemang som extraanvändare. Det betyder att Bertil får lika bra villkor som Jakob. Alla får sitt eget mobilnummer, alla får lika mycket surf och sen hamnar hela familjens mobiltelefoni på en och samma faktura.



Vi vuxna räknar sen krasst med att Folke (den betydligt rörligare lillebrorn) så småningom behöver en egen mobil eller kanske en mobilklocka nu när storebrorsan fått en. Då kommer också Folke kunna kopplas in som en ny extraanvändare i samma familjeabonnemang. Toppen för en orolig förälder som vill hålla koll!

Finns det inget jag som förälder kan göra för att dämpa den oro som finns? Jo. Som abonnemangets huvudägare kan jag se över funktionerna för barnen. Det finns till exempel automatiska spärrar mot betalsamtal, funktioner för att begränsa surfmängden och annat ifall livet som mobilbarnsmorsa skulle bli för läskigt.

Men nu vill jag faktiskt få ett gott råd. Hur gör ni andra? Vet att många av er som läser själva har barn i de här åldrarna och jag undrar hur du som förälder gjort för att lyckas släppa kontrollen i lagom takt (och inte bita ner naglarna)?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 oktober, 2021

Jag rotade i kylen för något som kunde blir en middag och hittade två sötpotatisar, en butternutpumpa som var påbörjad, en halv skrumpen rödlök, ingefära och några vitlöksklyftor. Kan man göra något gott på det tro?

Klart man kan. Jag skalade potatisen och pumpan och hackade i tärningar. Rev ner ingefära och vitlök och hackade i rödlök. Kokade upp med en skvätt vatten, en tärning hönsbuljong och lite asiatisk fond från Bong som jag klickade hem som ett wildcard från Matsmart. Den har smak av lime, koriander och citrongräs ifall du vill göra något liknande själv. Tror fonden har slutat säljas nämligen.

Jag lät allt koka mjukt och mixade sedan med en stav, smakade av med salt, peppar lite srirachasås och sedan hällde jag ner en hel burk kokosgrädde i soppan och rörde slät.

Blev så vansinnigt gott. Milt men smakrikt. Mustigt men fräscht. Krämigt och friskt på samma gång. Succé! Önskar jag hade ett exaktare recept än det här men tyvärr inte. Håll till godo med måltidsinspirationen i alla fall.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 oktober, 2021

Snövädret bara fortsatte. Det vräkte ner hela eftermiddagen och när barnen kom från skolan var de lyriska. De hade haft snöbollskrig och gjort snögubbar och haft så roligt. Efter fredagsmiddagen gick jag och storbarnen ut och hade snöbollskrig igen och började bygga på en borg och en snölykta som vi sedan satte en marschall i.

När jag visar snö, framförallt på instagram, får jag så många chockade reaktioner. -Va? Redan? Gud vad sjukt det måste vara jättetidigt? Det får mig att förstå att vi verkligen saknar representation i medierna (och sociala medier) från de norra delarna av landet. För det är inte tidigt med snö, det är inte sjukt konstigt att det händer nu. Det är verkligheten i en stor del av det här väldigt avlånga landet. Ja, här i Västerbottens kustnära regioner kommer snön smälta bort och komma tillbaka flera gånger innan den lägger sig definitivt. Men längre norrut och in mot fjälltrakterna så börjar det vara snösäsong nu. Där vi har vårt fritidshus i Lappland öppnar till exempel slalombacken den här helgen!

Att fler svenskar inte vet om det tycker jag är ett tecken på hur lite som skrivs och visas från den här delen av Sverige. Som verkligen är stor och diversifierad och utgör nästan 60% av Sveriges yta!

Bara för det bjuder jag på en bild av höstens första snölykta.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 oktober, 2021

Storbarnen hade blivit friska nog att gå till skolan idag. Ulf dras med dubbelsidig öroninflammation och jag och Jakob är riktigt risiga och båda två. Den här fredagen har jag såldes spenderat vid köksbordet med tända ljus, podd och arbetet med nya illustrationer. Helt försjunken i mig själv. Plötsligt tittade jag upp och såg att det börjat snöa.

En total överraskning för mig. Men som alltid när första snön kommer blir jag rörd till tårar. Det är så vackert och underbart

Trots att jag inte ens hunnit plocka in alla utemöbler och tömma krukorna på farstubron känner jag mig sååå redo för det här!

Njutryser i hela kroppen.

Nu tar jag helg och gör pizza till middagen av sådana där färdiga kit. Imorgon ska vi trava ved om vi orkar för förkylninen. Jag ska försöka bära in krukor och utemöbler och göra hela trädgården vinterklar

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 oktober, 2021

För flera år sedan fick jag en present av en läsare på andra sidan atlanten. Ett kit med redskap för att dekorera och karva pumpor. Gissa om jag blev glad! I kittet ingår en SUVERÄN sked med räfflade sidor för att skrapar ur pumpan, en vass såg med tänder på båda sidorna, ett skålat knivblad som gör fina, jämna hål i pumpan. Ett taggivt v-format knivblad och något som ser ut som en naglfil model XL och som gör fina hål och öppningar.

En dag under vabben när jag kände att jag började klättra på väggarna provade jag att karva fram en blomstrande pumpa. Sååå otroligt kul! På pinterest finns många versioner av dessa blomstrande pumpor om man föredrar det framför läskigare diton. Jag skar ut formen med det vassa nagelfilsliknande verktyget och drog/pillade sedan bort det från pumpan men sparade några orangea strängar i mitten på vissa blad, för att få till ett mönster. De kan man nog göra med en vass liten fruktkniv också!

Eftersom det var första gången jag provade den här tekniken så höll jag mig till ganska enkla blad. Ändå blev det så raffinerat!

Särskilt när jag tände den på kvällen. Då syns inte längre små hack och ojämnheter ett dugg. Och när man tar bort det yttersta, hårda orangea skalet så lyser ljuset på insidan igenom. Det blir som stora, röda lanternor i trädgården.

Mitt bästa karvnings-knep är för övrigt att göra hålet i botten av pumpan istället för i toppen. Då kan man ställa den ovanpå ett värmeljus och dölja hålet helt. Och för att den ska hålla så länge som möjligt kan man tvätta utsidan och insidan med ättika.

Höstplantering för trädgården

Recept: Kryddig pumpalatte

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
14 oktober, 2021

Jag har sett fler än en mammainfluenser skriva om vikten av egentid med sina barn. Och sedan tar hon med sig sin sexåriga dotter på typ spaweekend. Bubblar, äter ute, går på bio och shoppar. MED ETT SMÅBARN! När jag tänker på egentid med barn tänker jag på att gå en egen promenad eller att spela fyra parti UNO utan att några småglin kommer och stör. När jag tänker på en spahelg däremot – då drömmer jag om att göra det med en väninna.

Men föräldraskapet har blivit en så bisarrt stor business idag. Från plusset på stickan till studentbalens överflöd är det dyrt dyrt dyrt. Påkostat och omständigt. Är det influencernas fel? Är vi för inspirerade av hur man gör i USA? Har svenskarna fått för mycket pengar? Jag sätter en hunka på att det är allt det här sammantaget. Ta babyshowers som exempel. Jag har inte en enda vän som haft en sån i verkligheten. Däremot ser jag det jämt i sociala medier där det verkar vara standard. Allt fler ordnar också gender reveal-party där man under stort ståhej ska avslöja könet på barnet. Med specialbakad tårta med rosa fyllning eller ballong full av blå konfetti. I mitt stilla sinne undrar jag hur man ens orkar kalasa så många gånger under en graviditet?

Min vän som bor i ett område med många höginkomsttagare blev förvånad när hon hörde vad mina barn brukar ge och få i present på barnkalas. En vanlig gåva kan till exempel vara en inplastad serietidning med en liten leksak. Men när hennes barn har kalas kommer kompisarna med dyra plastdjur från Schleich eller byggsatser av Lego – ofta sånt som kostade 200 – 300 kronor. Och då känns det ju urdumt att inte ge något lika fint tillbaka. Så även om hon vill hålla det enkelt kan hon inte, utan att göra det socialt konstigt för sina barn.

Och på tal om dyra presenter. Är det inte sjukt det här med pushpresenter? För några år sedan var det ett okänt begrepp men nu refererar influencers till det som någonting självklart? Ja jag säger influncers eftersom jag aldrig hört någon prata om det i verkliga livet. Men är inte det en så himla konstig föreställning om verkligheten? Som att familjer i allmänhet kan unna sig något dyrt och lyxigt när de precis fått barn och ska börja leva på föräldrapeng? Vem har gott om pengar då? Varför ska mamman förvänta sig en diamantring eller en dyr väska av sin man? Jag fattar verkligen inte. Önska er delad föräldraledighet istället!

Gåvor och omtanke är förstås inte fel men skalan på dem gör mig helt matt. Varför inte ta med en form lasagne, en vetevärmare och en blomma till en nyförlöst vän? Och så kan man ta hand om hennes disk när man ändå är där och bära hennes baby så hon får duscha ifred. Det är kärlek det. Det är vad man behöver när man är ynklig, trött och nyförlöst.

Nu låter jag som en riktigt trist moralkärring. Men det beror bara på att jag är det.

Alla får göra precis som de vill med sina barn. Men jag önskar att fler tänkte på att de val man gör också skapar en kultur för andra barn. Om du skickar dina barn på kalas med dyra presenter gör du det samtidigt svårt för den familj som inte kan ge samma sak tillbaks. Fiskdamm bakom ett draperi känns fattigt när andra barns kalas tar plats på ett lekland och alla inbjudna barn får en påse party favours med sig hem. Och vem vill vara den som kommer med en lasagne och torkar diskbänken hos sin bästis – när standarden för att vara en vännina blivit att ordna en babyshower med blöjtårtor och elva sorters cakepops?

Vi är alla har ett ansvar för vilken kultur vi är med och skapar. I vår vänkrets, bland barnen, där vi bor. Så nu passar jag i egenskap av influencer på att berätta det oerhörda. Att jag varken fått pushpresent eller babyshower. Inte ens en ynka spahelg med min mamma när jag var barn. Och att jag trots dessa försummelser och svåra trauman är en normalt fungerande människa. Tämligen lycklig till och med. Jag lovar. Det går.

(Här finns förresten ett tidigare inlägg jag skrivit om barn och ekonomi)

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
14 oktober, 2021

Dags att ta rätt på de sista äpplena. Jag bestämde mig för att göra äppelmust. Jag har ju ingen sådan där praktiskt mackapär till fruktpress som man kan använda utomhus. Med tanke på hur pass lite äpplen vi ändå har känns det lite överdrivet att införskaffa.

Jag tog istället fram min råsaftcentrifug och körde äpplena genom den

Ulf ville vara med och hjälpa

Han fick smaka saften och riste i hela kroppen av hur sur det är. Inte som äppeljuicen man köper direkt…

Jag kan varmt rekommendera att pressa äpplena i en råsaftcentrifug om du gillar att…

-Svära

-Spilla

-Diska

-Pausa för att torka ännu mer spill

-Få stopp i avloppet

-Få en hjärnblödning av ansträngningen

I annat fall är det bättre att köra äpplena i enpraktiskt mackapär till fruktpress som man kan använda utomhus.

Alltså det är inget fel på råsaftcentrifugen i sig. Men den är ju gjord för att hantera mindre laddningar. Att pressa kilovis med äpplen kräver ideliga pauser för att diska och tömma alla delar.

Men nu har jag min äppeljuice i alla fall. Jag hällde den på flaskor fyllda till 2/3 och sedan stoppade jag dem i frysen. Utan socker eller pastörisering och sånt där. När jag vill dricka tar jag bara fram en flaska och ställer i kylen tills den tinat. Jag kommer prova göra glögg på den till jul och använda som bas till smoothies framöver.

Strunt samma att jag blev utbränd på kuppen och måste sjukskriva mig i en vecka efteråt.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.