Jag tänker otroligt mycket på vad den här bloggen är och ska vara. Och jag skulle vilja blogga mer om mina tankar men är rädd att det blir för navelskådande. Samtidigt vill jag berätta. För bloggen är det viktigaste och käraste i mitt arbetsliv. När bloggen började växa och bli större för kanske tio år var en av mina drivkrafter att det skulle ge mig chansen att göra tv, radio och att skriva för tidningar. Men idag är det tvärtom. Bloggen är mitt huvudfokus. Gör jag tv, radio och tidningar är det för att det i slutändan ska gynna bloggen och dig som läser.

Det är ett stort tankeskifte för mig.

Att driva en blogg är ju ingenting som har hög status i dagens samhälle. Men det är ju för att de flesta bloggar inte heller håller särskilt hög nivå. Och om man inte ens själv tar det på allvar kan man inte förvänta sig att andra gör det heller. Och även om omgivningen just nu betraktar bloggar som någonting betydligt lägre stående än böcker, tidningar och tv så gör inte jag det. Jag behöver inte behandla min blogg på det viset.

Och jag arbetar inte bara för nutiden utan också framtiden. Kvalitet betalar sig i längden och den tid jag lägger ner nu kommer jag ha igen om femton år. Ja femton år – det är ju sådana tidsspann jag planerar för. Det förändringsarbete jag gjort med bloggens struktur och innehåll sedan 2016 (när jag flyttade till egen plattform) visar sig idag. Jämför jag september månad nu med september månad ser jag att antalet följare ökat med nästan 100 procent och att tiden du som läsare spenderar här nästan dubblerats.

“Bloggen är död” har man utropat i princip ända sedan jag började blogga. Och ja, många bloggar är döda. Men många bloggar frodas och lever och efter facebook och instagramkraschen i måndags känns det väldigt skönt att inte ha lagt alla mina ägg i den korgen. Jag hade istället världens trafiktopp på bloggen. Här – till skillnad från på min insta – kan jag kommunicera utan filter och algoritmer som stör och sorterar innehållet. Här kan jag bre ut mig och ge tid åt fördjupning. Jag behöver inte ens lägga in en bild om jag inte har lust med det. Och ert gensvar fungerar på samma sätt. På min officiella facebooksida missar jag ofta kommentarer från er för att facebook avgjort att de inte är relevanta. Trots att JAG tycker att det är relevant att läsa varenda en.

Det är så lätt att som influencer titta på vad andra influencers gör och tillslut liknar vi bara varandra mer och mer.

Jag tror att en anledning till att bloggandet känns roligare för varje år är för att jag hela tiden försöker bli bättre på hantverket. Inte genom att tex ta in externa fotografer, make up artister eller liknande som gör jobbet åt mig. Utan genom att hela tiden arbeta på att själv bli en bättre fotograf och en vassare skribent. Hitta annorlunda vinklar. Bli bättre på att lyssna in dig som läser. Både ge dig det du önskar – men framförallt det du inte hade en aning om att du vill läsa.

Det är så lätt att som influencer bara titta på vad andra influencers gör. Och eftersom andra influencers gör likadant blir det tillslut en hermetiskt tillsluten värld där alla bara liknar varandra mer och mer. Så jag konsumerar allt mindre av sånt som liknar det jag själv producerar och istället mer av det som ligger utanför den här blogg- och instagramvärlden. Jag väljer bort teman om någon annan hunnit före. Skrotar recept som är för likt det någon annan precis har gjort. Försöker hitta mina egna vinklar på saker och ting. På det sättet hoppas jag kunna släppa in friskt syre.

Jag tror kanske inte du som läser förstår hur otrolig glad jag blir när du uttrycker att du tack vare bloggen fått inspiration, en ny tanke, blivit provocerad, irriterade eller upprymd. Jag vill beröra med det jag skapar – men det behöver inte betyda att du som läsare nödvändigtvis gillar det eller håller med. Det kan lika gärna betyda att du tycker tvärtom.

Kan jag erbjuda lite feminism till den som bara var ute efter bullrecept – ja då har jag nått mitt mål.

När jag började blogga var min tagline “det kristet feministiska fashionistiska alternativ du älskar”. Tre till synes helt oförenliga saker på den tiden. Men i mina ögon har det alltid varit styrkan. Den handlar inte bara om feminism, inte bara om inredning, inte bara mammaliv, miljöfrågor eller recept. Jag vill att det ska vara underhållande och brett och att det så att säga ska rymmas både leriga hängselbyxor på en åker och raffig miniklänning med lårhöga mockastövlar. Och kan jag erbjuda lite feminism till den som var ute efter bullrecept – eller tankar om hållbarhet till den som bara ville ha outfitinspiration. Ja då har jag nått mitt mål.

Och i slutändan är det är ju ni som läsare som gör det möjligt. Att ni fortsätter läsa. Att ni fortsätter komma med synpunkter. Att ni håller med eller mot vad jag skriver. Jag läser varenda kommentar ni lämnar. Blir inspirerad, glad, irriterad, frustrerad och får tusen nya uppslag. Vi gör det ihop! I åtminstone ett decennium till!