





Den frågan har jag fått många gånger. Varför är dina barn sura på bild? De är inte sura. De är sig själva, avslappnade och neutrala. Men förväntningarna på hur barn ska se ut på bild är lika snäva som de vi har på kvinnor som alltid förväntas le. Ler de inte antas de vara sura. Resting bitch face är en term jag bara hört appliceras på kvinnor.
Att barn som är neutrala uppfattas som sura säger så mycket om hur barn annars porträtteras i samhället – på alltifrån blöjpaket till klädreklam. Men förresten. Även om de ÄR sura – varför får de inte visa det? Så länge man inte kränker barnet förstås.
Ingen av mina ungar har varit typen som smilar för vem som helst eller skrattar åt vad om helst. Särskilt inte mot främlingar. Nej det är hög integritet hela vägen. Ett höjt, intresserat ögonbryn kan vara responsen mot en vuxen som verkligen bjuder till och är sitt allra charmigaste. själv log jag inte förrän två års ålder. Varenda bild från min tidiga barndom föreställer mig med rynkad näsa och butter uppsyn.
Jag tycker inte om att be barn smila upp sig på bild. Jag fångar dem hellre som de är. Fram för mer surmulna, truliga, trumpna eller bara avslappnade barn på bild. Ja, fram för fler sådana avbildningar av människor i allmänhet!
80 svar
Heja❤️så fint!
”själv log jag inte förrän två års ålder.” 😂😂😂 bästa meningen som har skrivits på en blogg!! älskar sura barnminer!! 💖💖💖 ser också butter ut på alla bilder upp till… ja alltså väldigt länge… typ 11 när jag äntligen kunde låta leendet nå mina ögon när jag blev fotad 😄.
Ja precis. Hur många gånger har jag hört ”smile” från en helt främmande karl… oh ok, nu ska jag le fint för att denne helt främmande man tycker det? Dra åt helsike istället. Mitt svar brukar va ”are you going to give me something to smile about?” i iskall röst och sen vända på klacken. 172 cm utan mina högklackade skor hjälper också för då kan man riktigt titta ner dom. Och hur många gånger har en kollega frågat ”are you OK? You look angry…” bläää.
Skulle va Eva 😁
Håller helt med. Jag ber aldrig heller sin snart sjuårige son att le eller posera på bild. Också fått frågor från min mamma (som i princip tolkar världen utifrån folks miner) varför min son ser så allvarlig ut på nån bild, det måste ju ha hänt nåt? Eh, nej. Ingen människa går runt med kroniskt uppåtvända mungipor.
Vet du Clara, du är bäst! Låt barn vara hela känslospectrat, låt oss inte ifrågasätta andras barn eller dömma. Heja dig och din klokhet som når offentlighet!
Näe. Fy fasen för att folk frågar en sån sak.
Och fy fasen för att jag aldrig reflekterat över detta själv, varken vilket uttryck dina barn har på bild, eller mina egna.
Ber aldrig mina barn smila upp sig inför kameran. Däremot pratar jag ofta med dem medan jag fotar och tar många bilder i samma situation, i hopp om att få en så bra som möjligt där de ser avslappnade ut. Avslappnade, naturliga… och glada. Utan att jag insett det. Fy fasen alltså.
Undrar just vad mer man helt utan susning hålls med dagligen som bidrar och bidrar och bidrar till konstiga förväntningar på dem. Både från andra och från en själv tydligen. Usch.
Bra! Fram för mer sura/neutrala default faces. ❤️
Blir ärligt talat riktigt irriterad över att du ens fått en kommentar som den i inläggstiteln! -Offentlig person eller inte –
Vem tar sig rätten att ens kommentera en sån sak? Barn är barn och dom är fantastiska oavsett -surmulet litet plutande tryne på bild eller med solsken i blick! Morrrrrr /Björnmamma
Verkligen! Här blir det problematiskt tycker jag, tror inte det har forskats mycket på hur barn till kända människor påverkas av att hundratusentals främlingar kan kommentera deras brist på leende/utseende i stort. När jag var barn tog jag till mig väldigt av såna kommentarer och då kom de ändå bara från en person åt gången.
Haha vilken dum fråga! Barn ser ju ut sådär. De är koncentrerade. Älskar truliga barn-miner.
Mina barn hade en period när jag inte kunde ta EN ENDA bild på barnen utan att de gjorde en grimasch 🙈 Så jag blev expert på att ta kort på barnen när de knappt märkte att jag tog kort. De korten är de finaste. När de bara är.
Jag har då verkligen aldrig tänkt att dina barn ser sura ut, mer som du säger neutrala. Jag är skyldig till att ha bett min dotter att ”leee nuuu!” då jag ska fota henne och resultatet blir bilder som känns stela, oäkta och obekväma… inte alls som den hon egentligen är. Jag har också fått fotoförbud och efter det så frågar jag snällt om jag får fotografera henne och jag har slutat kräva leenden… hashtag mamma lär sig.
Vad folk ställer dumma frågor!? Underbara bilder på underbara barn!
Människor som frågar sånt är samma människor som beordrar ungar att kramas. ”Ge mormor en kram nu!” Hua.
Mmm kommer fortfarande ihåg tvångskramandet med släktingar när jag var liten. Lärde mig att det är bara att stå still så går det fort över.
Ogillar fortfarande socialt tvångskramande, där kramar används som hälsning och liknande och sammanhang där jag känner att jag inte har ett val om jag ska kramas eller inte. Det sociala tvånget är nästan jobbigast.
Så det är en av de saker jag verkligen gillat med pandemin, att slippa det sociala kramtvånget.
Ja hua! Ogillar verkligen
när barn blir statister i de vuxnas freakshow. Låt barnen vara barn med allt vad det innebär och sluta dressa upp dem likt utställningshundar vill jag ropa.
Vilket klockrent inlägg! Har också fått frågor varför mitt barn inte ser glad ut – när han ser koncentrerad eller neutral ut. Har inte reflekterat så mycket kring detta, men tacksam att få ta del av dina tankar kring detta. Så mitt i prick!
Min tanke när jag såg dessa bilder var vilka fina barn, vad fina bilder🙂
Kloka ord!
Jag har aldrig tänkt så. Jag uppskattar dina bilder för att de är vackra och visar ögonblick i vardagen, det är liksom ditt signum! Jag är så innerligt trött på alla dessa poserande leende barn i matchande kläder som fyller Instagramflödet.
Såå fina bilder på dina killar! ❤️
Jag har i alla år stört mig på att barnen alltid ska le på skolfoto! Fotografen larvar sig vilket gör att barnen ser obekväma ut… stackarna!
Hehe, jag har inte många bilder på mina barn då de ler och ser glada ut. Sen ska vi inte tala om hur jag själv ser ut när bara är fokuserad. För några år sedan tog en person en bild på mig när jag gör ett knäböj med kettlebell och jag ser så arg ut. Fast jag bara var koncentrerad. Nej, fram för hela känslospannet!
Fint om integritet och rätt till känslor. Inlägget får mig att våga fråga något som jag funderat länge på. Hur tänker ni er familj? https://www.dagen.se/debatt/2021/01/22/vem-skyddar-barnen-fran-att-utnyttjas-av-influencers/
Hej! Det har jag skrivit mer om här
https://underbaraclaras.se/2016/03/16/om-barnen-och-natet/
Men snälla nån, folk är ju för tokiga. Kommentera dina barns förmodade sinnestillstånd…
… jag instämmer i ett bestämt morr.
Under flera år kunde jag inte fånga min yngsta dotter på bild utan att hon räckte ut tungan och gjorde miner. Helt rätt av henne tänker jag 🙂
Håller med dig till 100%. Jag har alltid struntat helt i att typ vattenkamma och klä upp barnen inför exempelvis skolfotograferingar. Bilderna på dina barn känns, som allt övrigt du lägger upp, äkta! Tack.
Underbart! ❤️ Mitt i prick formulerat!
Blottade tänder tyder på osäkerhet, på gränsen till utfall. Vi lär oss att det istället är något socialt bra, i vår förljugna värld. Ge mig hellre pålitliga personer, med avslappnade ansikten. -Småbarn ler, när det är dags att tömma blöjan eller tvätta ansiktet..
Ehem, nej? Människor ler som en reflex när vi är glada. Grimas vid utfall/aggression är andra muskler i ansiktet. Även apor som är nära ”släkt” med människor ler. Ej pga smärta/aggression lr likn. Och ett äkta leende är ett trevligt tillskott i den här förljugna världen;)
En psykolog jag träffade en gång sa att när man letar partner på dejtsiter ska man välja den som ler med tänderna öppet. Det symboliserar öppenhet tydligen.
Yes yes yes!
Oj, har aldrig märkt eller funderat kring detta varför dina barn ser sura ut. Tycker dock som du – barn får vara som de är och/eller hur de vill vara.
Tänker på en influencer vars barn ler typ på varenda bild eller poserar med olika miner som man bara ser på vuxna annars (samma influencer som går på spa med sin sexåring btw), det ser så jäkla oäkta ut liksom. Kan väl också tilläggas att barnen är en del av hennes marknadsstrategi.
Så klokt inlägg❤. I min värld känns bilderna på dina barn bara äkta – precis som allt annat på din blogg – och jag tycker det är underbart att de får vara sina söta personligheter på bild oavsett humör.
Hahaha ingen har någonsin frågat varför dina barn är sura på bild. Avd. hitte-på för att skriva ett inlägg / ”Jonatan Unge-sommarkatt”? Men OM det har hänt (vilket det absolut inte har) så är det helt sjukt. Dina barn är stormgulliga och jag har aldrig tänkt på att de är ”sura” eller osura. De är underbara små kids!
Fast det är ju precis sådana märkligt närgångna och gränslösa frågor som fyller kommentarsfält hos influencers så varför skulle det inte vara sant.
Är 100% säker på att Clara har fått den frågan. Folk har inga gränser på internet och värre saker har skrivits. Hur kan du ens vara ute på internet och tvivla på att någon har skrivit en sådan fråga, vilket internet är du inne på?
Hahahaha!
Underbar du är Sofia som tar sig rätten att minsann berätta för Clara vad hon har fått för frågor eller inte! 😂
Och barn är väl människor också, som har olika sorters sätt att uttrycka sig, och som inte hunnit ”lära sig” hur samhället förväntar sig att man ska se ut vid en viss känsla.
Min son har ett ganska neutralt ansikte, även när han är superengagerad och intresserad och glad, men även när något inte står helt rätt till. Att då tolka honom som att han aldrig är glad är ju helt fel.
Mitt eget ”neutrala” ansikte kan uppfattas som ganska fundersamt/bekymrat av vissa. Om man ändrar till ett glatt ansikte (enligt norm och ser mig i spegeln), så känns det helt fel och tillgjort ut….
Jag älskar att det ofta ser ut som att du fångar dina barn ”mitt i” något på dina bilder: mitt i ett engagemang i en aktivitet, mitt i en tankegång/fundering, mitt i livet helt enkelt. (Och inte som att de tvingas pausa för att titta in i kameran och posera. ) Och om dina barn/mina barn/någons barn ser sura ut och kanske rent av är sura, ja, då är det väl också bara naturligt, och kanske kan vara så pga vi vuxna stör barnen mitt i något….
Va? Jag har aldrig ens tänkt tanken att de ser sura ut. Är storligen förvånad över att du har fått den kommentaren.
Menar du på allvar att någon har ställt den frågan? Jag skrattar ihjäl mig. Älskar dina underbara ungar. Mina barn har i så fall också oavbrutet varit sura, haha.
Ungefär som när folk sticker in huvudet genom min öppna dörr på jobbet och säger att jag ser sur ut när jag står och jobbar vid datorn. Som om jag alltid skulle klistra på ett leende ifall nån skulle titta in genom dörren. Hrmpf.
🤣🤣
Alltså orka med folk… 😆
Precis så! Lade ut en bild på nyfödda dottern och fick kommentaren: ”varför så seriös? Le!” Hon var två dagar gammal på bilden 🤪
Tänkte också på det när jag satt och framkallade bilder/ valde foton till en julklapp här om dagen…var ca 1 % av bilderna som var skratt rätt in i kameran (vilka såklart är de som hamnar på muggen, om vi ska vara ärliga). Och då tycker jag ändå min dotter har det rätt bra, och har kanske inte integritet som någon av sina topp tre egenskaper heller.
Läst liknande kommentarer om andra influerares barn också, att de ser sorgsna ut. Men de blir ju så om den ömma modern inte alltid aktivt väljer ut den lilla andel bilder där man fångar skratten och leendena. En unge som gör något jättekul typ pysslar, går linbana eller öppnar paket kanske ofta ser t ex koncentrerad ut.
Tycker det är lite samtidstecken. Varför måste alla t ex säga att jobbkursen på torsdag ska bli JÄTTEKUL. Kan inte saker bara få vara en del av jobbet och kanske typ intressanta. Alla utbildingar och jobb är KUL och alla i arbetsannonser och reklam för universitet skrattar skitmycket. Var hände med alla andra sinnesstämningar är glad? Allvarlig t ex, det tycker jag man kan få vara ibland på jobbet. Eller fokuserad. Eller bara inget särskilt.
Men tack! Jag har aldrig reflekterat över detta! Du har alldeles rätt och nu är det jag som slutar locka till mig leenden när det är kameradags. Bums. Tack för den ögonöppnaren, för att du synliggjorde och gjorde mig lite klokare!
Så fint skrevet! Og må si at det første bildet av Ulf er så fantastisk – for et herlig uttrykk.
När jag läste rubriken tänkte jag: Vad spännande, är Claras barn sura på henne för något?
Jag har aldrig tänkt på huruvida dina barn ser glada/sura ut på dina bilder och jag har läst din blogg sedan Bertil var bebis. Jag har däremot reflekterat över hur härligt de verkar ha det med all egen fria utelek, lek med föräldrar, vänner och far-och morföräldrar, föräldrar som badar med dem i sjöar och badkar, alla turer i skog och mark, utflykter, grillningar vid lägereldar, skapande inomhus av allehanda ting, spelandet av brädspel och kort, mys framför film och vedspis. Osv. Vilken barndom. Och alla fina tänkvärda texter du skriver om dem och om barn i allmänhet.
Varför tror någon att dina barn är sura? Är det för att de ser neutrala el sk naturliga ut? Vad märkligt. Jag tittade på bilderna i inlägget och tyckte de ser ut och agerar som barn gör mest.
Åh mamma, måste du fota nu igen… 😉
Haha, tänkte vad menar hon? De ser ju ut som barn bara. Sen förstod jag att du inte menade att de var sura😂
När jag var liten fick jag ofta höra att jag säg så sur ut. Så jag började tro att jag var en sur person. Det tog lång tid att komma på, att det är jag ju inte alls! Jag blir inte glad av komplimanger om mitt utseende eller beröm för något jag gjort, men överlycklig om någon säger att de blir glada när de ser mig. För jag är ju oftast glad, inuti, även om det inte syns utanpå.
Jag har inte heller reflekterat över att dina barn ser sura ut.
Jag har nog en en oreflekterad inställning till att mina barn ska le på bilder. Märkligt förhållningssätt inser jag nu när jag läser din text. Har tittat igenom bilderna på mina barn i mobilen och de ler nog på hälften av bilderna. Men de finaste bilderna är när de får fram något spontant leende eller om de är fokuserade på en uppgift utan att lyfta smilgroparna.
Sen vet jag att kvinnor ler mycket mer än män, det är en outalad norm som vi tagit till oss och det förväntas att vi ska le mer, vilket vi oftast gör. En man som sällan ler följer nomerna för en man. Om en man ler ovanligt mycket reagerar omgivningen.
Om en kvinna sällan ler reagerar också omgivningen och undrar om något inte stämmer. När man lärt känna någon lite nämre som kanske man inte reagerar och bryr sig så mycket.
Tack
Tycker verkligen om dina bilder på barnen just eftersom det känns som ögonblicksbilder som bjuder in till en stämning, in i händelserna som pågår. Inget poserande. Många bilder man ser är ju rakt in i någons ögon – porträttbilder. De är ju fina, men kanske inte så användbara om man har något att berätta om vad man gjort. Spot on kring att det finns lite skeva normer för de bilder vi visar upp.
Men visst blir man glad av ett leende och ett varmt välkomnande. När min granne visar att hon är glad att träffa mig blir jag på bättre humör, det smittar av sig. Om kassörskan är trevlig och visar med kroppsspråket att hon gillar att träffa sina kunder blir jag också glad.
Även när jag pratar i telefon med någon för personen över sin sinnesstämning på mig.
Så sant! 🤗
Ja, jag håller med. Det finns något djupt psykologiskt med leenden och varje tidningsmakare vet att ett leende ansikte på omslaget säljer mycket mer än en butter person, framför allt när det handlar om kvinnor och barn. Jag tror att man ska hålla isär naturlighet och att ibland plocka fram sitt ansiktes bästa min för en annan persons skull. Det behöver inte vara fel. Om jag går till en ny plats där jag inte känner någon, låt säga en ny kyrka, så betyder det otroligt mycket för mig om jag får ett leende och ett ”varmt välkommen!” eller liknande. Ett surt ansikte kan liksom göra mig rädd fastän jag vet att man kan se butter ut när man är fokuserad, det gör jag också. Att titta på bilder när jag bakar till exempel är ju ingen smajlskola…
Jag blir så glad när mina barn ler på bild därför att någonting strålar om dem då, men med åren har de börjat ogilla det och vänder sig bort eller ser ” sura ” ut. Jag får acceptera att det är så just nu. Och så får
vi skratta när kameran är avslagen…
Dina foton på dina barn har jag alltid uppfattat som väldigt härliga och naturliga Clara, framför allt att pojkarna är fokuserade och inne i sin lek. Det är ju underbart.
Oh, I feel this so much! Here in the US – the land of bear a smile in public no matter what, a trait I initially appreciated – I had to work hard to convince my younger son he doesn’t need to bare his teeth every time someone is about to take a photo. Apparently they asked him to do that when they took class photos – it’s a horrible, unnatural grimace, he calls it “my picture perfect smile.”
Men visst blir man glad av ett varmt och välkomnande bemötande från tex grannen som visar att hon är glad av att träffa mig. Ett vänligt leende kan vända en dålig dag.
Även när jag pratar i telefon för den jag pratar med över sin sinnesstämning till mig.
Det är förstås inget fel med leenden. Inte när de är äkta och kommer spontant. Det är när man kräver att ett barn ska leverera ett leende tex när de ska fotograferas som det blir fel.
Äkta leenden är härliga och sprider glädje!
Älskar’t. Själv gillar jag att fota hundar (helt amatörmässigt), men inga sådana där uppställningsbilder utan mer… som de är!
Jag tycker det är en skön kontrast att se barn på bild som inte ler tillgjort utan fångas i stunden hur de verkligen såg ut.
Bertil är ju svinsöt med sin sura plutmun <3
Frågar folks sånt på riktigt? Fan va skevt. Varför måste man le (eller uttrycka någon annan känsla) på beställning, om man inte jobbar som (vuxen) skådis och får betalt för att artikulera?
Å herregud! För det första, hur kan man ens kommentera nån annan barns utseende/uttryck på det viset? För det andra, bra att du visar på bredd av känslor och uttryck som en motpol till det överdrivet glada som vi överöses med ändå. Man måste väl för tusan få vara avslappnad utan å bli kallad sur? Tittar jag mig i spegeln när jag är avslappnad, inte tusan sticker mina mungipor upp då. Heja Clara för detta!
Jag har faktiskt aldrig tänkt på att dina barn är sura ut…de ser ut som barn gör mest tycker jag, dvs ärliga 😁 Jag är ingen duktig fotograf och är för trött och har för dåligt tålamod för att dalta med mina barn när jag fotar dem, de ser också ”sura” ut på alla bilder. 🙃
Barnlös men barnkär person här. Min dröm är ett Instagram bara för Smulf och hans upptåg. Älskar hans bestämda uppsyn.
Fram för mer sura barn! Fram för mer sura vuxna också!
Ja e sur.
Ja varför ska man nödvändigtvis le på foton … det gjorde man inte på porträttbilder från förr. När kom detta leende in i bilden? Tänk om man skulle våga att sluta le …
Jag gillar också att fånga barnen som de är !
Vad märkligt. Inte en endaste gång har jag tänkt att dina barn skulle se sura ut. Så intressant vad olika människor reagerar (och anmärker) på.
Löv it. Tycker om när man – barn el vuxen!- får va som man är, med det humör man har, på bild. Att man duger. (Och så är det ju kul att se hur man faktiskt såg ut på riktigt.)
Tycker för övrigt att det finns för lite acceptans för lite vanlig hederlig jävla surhet, för visst kan man vara sur ibland och det tycker jag är ok! Såklart menar jag inte att man alltid ska vara sur och otrevlig men tjejer och kvinnor förväntas nästan alltid vara så himla gulliga och liksom väna, huva. Så trött på att vara så jädra göllig jämt. Ibland är det berättigat att vara sur men jag tycker inte det är så accepterat för tjejer och kvinnor. Vi ”ska” oftast släta över och förlåta och vara så förstående så annars uppfattas man som otrevlig o lite bitchig.
Haha vilken knäpp fråga. Har aldrig tänkt på att dina barn ser ut på nåt särskilt sätt på bild. Låt barnen vara <3
Dock är ju stor del av vår kommunikation genom hur vi ser ut, uttryck, kroppshållning etc. Det du faktiskt säger är ju en ytterst liten del, så att någon reagerar på barn med rynkade pannor och hopdragna munnar kanske inte är så konstigt om man inte ser det ofta eller är van vd barn som skrattar/ler ofta.
Själv har jag nog inte en enda bild på dottern där hon inte ler. Har dock en väldigt glad och energisk tjej!
De gånger jag får en icke leende bild är när jag tar en bild i smyg eller när hon inte vill bli fotograferad. Att ta en bild i smyg känner jag är på gränsen till kränkning, vem vill bli fotograferad i smyg?
Har svårt att förstå kopplingen till integritet, vad har leendet med integriteten att göra? Skulle du sakna integritet om du ler? Då är jag mer nyfiken på hur du tänker deras integritet kopplat till att de syns i sociala medier. Du hr säkert tänkt mycket på det så hade varit intressant att läsa speciellt som du säger att dina barn har hög integritet. Vad säger de om att synas (de som är gamla nog att kunna uttrycka sig)
Passande att läsa det här idag när jag står på jobbet och INTE ler – jobbar i kassa med att välkomna, prata med och ta betalt av kunder. Känner bara nej, jag kan ge bra service och svara på frågor utan att le ibland… Önskar jag bodde i Ryssland där det är norm att se sträng och kärv ut (vad jag hört talas om i alla fall, vet inte om det stämmer).
Så bra skrivet. Jag var det barnet som jämt och ständigt fick frågan varför jag var arg eller såg så allvarsam ut. Jag var varkendera, bara helt vanlig! Men än idag känner jag mig som den ”icke-glada”, trots att det inte är sant.
Har följt din blogg sedan 2008 och den tanken har aldrig slagit mig!
Wow, så himla viktigt! Jag blir ledsen när jag ser så många barn som ler för att dem ”ska” le på bild eller mot andra och det syns att det är falskt att dem försöker att vara något.. tänker att de kommer att behöva terapi när dem blir vuxna. 🤨 Va glad då älskar folk dig etc fast så är det ju inte. Bara en ankommande people pleaser.
Nu blev jag ledsen. Varför ska du behöva få sådana kommentarer?
Fina, naturliga bilder är allt jag ser.
Min mamma, mitt barns mormor, sa alltid ”kan du vara lite glad” när hon skulle ta bilder. Inte med ont uppsåt såklart. Ångrar så mycket att jag inte sa ifrån. Nu ska mitt barn le och göra sig till på varenda bild jag vill ta. Såklart kan det kanske också vara nåt barnprogram eller så som också inspirerat. Men jag blir bannemig irriterad varje gång ett rätt fejkat leende ska porträtteras, istället för det naturliga uttrycket som var när bilden skulle tas. Saknar mitt barns allvarsamma, neutrala blick på bild (som jag dock fångar ändå när det inte vet att jag fotograferar 😊)
Åh! Det möts vi av så ofta.. Dotra har en ganska bister uppsyn när hon är avslappnad och fokuserad, eller när hon möter nya människor som hon inte hunnit bestämma sig för om hon gillar eller inte. Så många som säger ”men oj, så liten och så sur”. Brukar svara att Nej hon är inte sur, hon ser ut så.
Skrev till och med ned det på ”lära känna lappen” vi fick från förskolan inför starten ”Hon kan se sur ut, men hon är inte det, snälla kommentera det inte”.