Idag är det grått ute. Dimgrå himmel, gråa snörester. Grått, grått grått. När jag tänker på min barndom är det nästan alltid det här jag ser framför mig. Min barndoms väder.

Ett av mina tidigaste minnen är att jag sitter i pysselrummet på dagis, vid fönstret som vätter ut mot skogen. Bara sitter och tittar ut på samma väder som det är nu. Känner ett stråk av vemod. Fast jag då förstås inte visste att det fanns ett namn för den känslan.

Vädret är som livet är mest. Grått. Gråskalor. Mulet. Det är ingenting dåligt med det – det bara är. Egentligen tycker jag nog att det är vackert.

Men jag undrar hur det skulle vara att ha solsken som sin barndoms väder? Tänka på sina uppväxtår och ungdomsår och minnas att det alltid var varmt och solsken? Som om man bor på Kanarieöarna eller i Florida eller så? Förändrar det något fundamentalt i människor som växer upp med fint väder? Värme och sol förändrar ju definitivt sinnet på oss som bor här uppe och är vana vid det grå. På sommaren är man en annan människa nästan.

Jag frågade Jakob om vad som är hans barndomsväder.

Han pekade ut genom fönstret.