Satt uppe sent igår med min planering fram till jul. Hade så ont i magen över hur jag ska få ihop allt. Jag har legat bra i fas och inte bokat in för mycket den här hösten. Men jag räknade inte med att vi skulle ha sjuka barn i nästan fem veckor. Så mycket arbete som gått bort och även om vi kan dela på vabb så kan jag inte jobba fokuserat hemifrån när någon är där. Allra minst barnen. Så jag satte mig ner med min veckoplanering och spaltade upp varje vecka fram till jullovet. Min assistent Charlotte har gjort ett stort jobb med att ta fram allt jag behöver – alla underlag, alla dokument – och sedan notera med tidsangivelser och länkar och peppiga utrop. Vad gjorde jag utan henne?

Det blev sent innan jag kom i säng och det känns som att jag har lite mer kontroll på läget. Men nu får ingen bli sjuk. Nu måste jag orka. Nu måste det klaffa. Måste, måste, måste är den springande punkten. Men jag tror att jag kommer hinna bättre än jag befarat om jag bara får ostörd obruten arbetstid. Kanske är det inte så överväldigande som det känns om jag bara får förutsättningar att fokusera?

Nu vill jag be om ursäkt för att jag började dagen med gnäll. Men det tänker jag inte göra.