Har ni tänkt på att “rensa” ofta nämns som ett miljövänligt tips? “Höstrensa garderoben och få en hållbarare stil”. Tillåt mig flabba. Att man rensar ut beror ju på att man har för mycket. Om man måste rensa sin garderob varje höst är det kanske införskaffandet man ska sluta med istället för utrensandet? För bara femtio år sedan fanns det INGEN som trodde att man gjorde en insats genom att göra sig av med gamla grejer. Det ansågs som ren idioti.

Jo men är det inte bra att grejerna används då? Återbördas till systemet om man ändå inte har bruk för dem själv? Absolut. Men det råder ingen brist på saker “i systemet”. Secondhandaffärernas sorteringscentraler bågnar av skänkta saker. Om folk höll hårdare i sina köp och vårdade dem kanske det skulle produceras färre grejer på totalen?

Att rensa i sitt överflöd kan vara härligt, renande, befriande, underbart för den enskilda personen. Men ärligt talat. Som klimatstatement är det väl nästan lika med noll? Det tänker jag på när jag ser mormors urdiskade aluminiumformar och ursköljda gamla flaskor som kanske kan komma till användning. Eller när jag är i Jakobs morfars ladugård. Den är från golv till tak l fylld med “skrot”. Prylar, pinaler, pryttlar och pynt. Han tar hand om sånt som andra kasserar och skruvar isär brödrostar, tvättmaskiner, gamla grammofoner och möbler. Sånt som andra vill rensa och rena sig ifrån förbarmar han sig över. Men sen när grannens tvättmaskin går sönder kan Fred hitta den rätta reservdelen. Och när det saknas ett snurrbart kryddställ till Elsas köksskåp kan han bygga ihop det av några utrangerade brädstumpar. Och när vi köpte vårt hus kunde vi fylla det med möbler och porslin han sparat från sitt föräldrahem.

Skönt för människor att leva liv där man ständigt rensar. Men det bygger ju också på att det finns platser, människor och institutioner som håller dessa saker “i lager” åt dem så att de själva slipper ha annat än exakt det nödvändigaste hemma. Lite som Sverige som slutade hålla egna stora lager av munskydd och skyddsutrustning och sedan under pandemin blev varse hur sårbart det är när man lägger över allt sånt på andra.

Man ska inte se ner på en skrotsamlare.

Märker ni att jag med den här texten egentligen bara drar en lans för min egen räkning? För min rätt att ha grejer, älska, behålla dem och inte rensa ut. För i själ och hjärta är jag själv en skrotsamlare.

Här växer till exempel en brokig tavelvägg fram. Jag har skapat den mest med sånt jag plockat från gömmorna hemma. Bankat upp tavlorna lite på måfå. Börjat vid golvet och letat mig upp under taket. Och det här är anledningen till att jag vill ha saker i gömmorna. Jag tycker om att variera mig och hur ska jag kunna göra det om det inte finns något att välja på?

Den här fåtöljen är helt sprucken och trasig. På sidorna sticker stoppningen och det gamla röda ulltyget fram. Mormor och morfars fåtölj som min mamma renoverade för säkert tjugofem år sedan. Nu har fjädringen gått sönder och jag ska lämna in den till en tapetserare. Få den lagad och omklädd för fjärde gången i dess liv.

Jag tror det mesta här på bilden är sånt jag hämtat i mina gömmor. Oftast ställer jag bort saker på paus när jag tröttnat. Jag har ju förmånen att kunna göra det med tanke på hur stora förrådsutrymmen som finns här. När jag känner mig helt mätt på sakerna skänker jag tillbaka dem till second hand. Och då tänker jag på alla tiotusentals kronor jag skänkt till PMU, Röda Korset, Myrorna och Erikshjälpen när jag handlat där genom åren. När jag lånat sakerna ur systemet ett tag och så småningom återbördar dem dit igen. Det är som en obestämd hyresperiod. Ibland för några år – ibland kanske för resten av livet. Men jag inbillar mig inte att själva rensandet gör mig till en klimathjälte. Om det är något jag gör bra är det snarare att jag älskar mina saker så mycket att jag är beredd att fortsätta ta hand om dem.