Hej på er. Prick en vecka kvar till jul! Jag har köpt alla julklapparna och ser fram emot att få slå in dem. Som tur är blir det aldrig särskilt mycket paket. Vi vuxna har lyckats begränsa det rätt bra. Ger nästan bara till barnen.
Jag slår in i makulatur som vanligt – och rödrandiga snören. Nyheten är ju mina alldeles egna julklappsetiketter från Röda Korset. Barnsligt stolt över att få ha illustrerat dem i år.
Här har det blivit lite mildare efter några kalla veckor. Som tur är inget slask utan bara milt. Och lagom till julafton verkar det bli femton minus igen.
Hela gårdagen satt jag och gjorde tråkigt, jobbigt administrativt arbete. Det trista med att driva företag är att göra allt som är företagarens jobb. Helst vill jag ju bara blogga, fota, vara kreativ – alltså det som skapar värdet i mitt företag. Att ta hand om grejerna som gör att jag får in pengar på dessa värden däremot – så fruktansvärt tråkigt, otäckt och svårt. Är jämt så rädd att göra fel. Får hjärtklappning om jag rört ihop något. Ibland tänker jag att jag skulle läsa en grundkurs i företagsekonomi för att KBTa bort den här skiten. Lite lättare och mindre ångestladdat blir det dock när min assistent Charlotte puffar upp obesvarade mail åt mig, gör checklistor som jag kan bocka av och funderar på strategier inför nästa år.
Och när jag satt där med mina månadsrapporter kunde jag konstatera att det här årets klart dyraste utgift är tid. Svindyrt. Jag har gått ner kraftigt i omsättning för att prioritera hälsa och välmående. Det är något jag kalkylerat med och jag är glad för att jag gjort det. Men jag kan inte låtsas som att det inte svider. För det gör det när jag ser det sådär svart på vitt. Man får väl inte tacka nej till jobb som genererar pengar? Man måste väl samla i ladorna så mycket det går? Imorgon kan allt vara över.
Det är konstigt hur man kan dras med i tanken om evig tillväxt. Man ska omsätta mer varje år, göra större och större vinst. Och på sociala medier ska man varje vecka räkna sina nya följare. I alla fall om man använder plattformen i sitt arbete. Växer man? I vilken takt då? Statistikverktyget ger tydliga besked på hur framgångsrik man kan känna sig. Att växa är målet och stagnation är patetiskt. Trots att man kanske befinner sig på en plats man trivs med och är nöjd med det man har. Antalet följare räcker för ens syften. Inkomsten räcker för att leva på. När ska man vara nöjd? När ska man sluta jaga? Är man skyldig sig själv att alltid göra det mesta av allt man har. Och hur då?
Så mycket att fundera på.
62 svar
Man får tänka på stagnationen som sker på alla områden man bortprioriterar. När man börjar göra något man inte hunnit innan så inser man ju vad man missat. När man får mer tid med barnen t ex inser man hur mycket av deras liv man missat. När man tar hand om sin kropp undrar man varför man inte gjorde det förut. Osv… finns värden i ALLT. Frågan är vad vi själva värderar.
Det kanske hade gjort gott om du lejde bort de delar som du tycker är jobbiga i det administrativa så du kan fokusera på de delar du gillar i stället? 😀
Sitter i samma sits som du. Driver eget enmannaföretag. Det här året har varit svindåligt. Dels pga covid, första året med covid gjorde sitt både ekonomiskt och på psykiskt mående. 2021 skulle jag satsa på mer psykisk och fysisk hälsa men shit vad det kostar. Och det är både en och två gånger som jag får stålsätta mig för att inte dras med i tillväxt-hetsen och konsumtions-lockelser.
Må 2022 bli ännu mer balans mellan inkomster och utgifter på alla fronter.
Många företag går igenom likviditetssvackor efter stora investeringar (som de du har gjort i din hälsa). Kanske kan det hjälpa att se svackorna som en läskig men vanlig fas i företagsbyggande
Precis vad jag brottas med. Det är roligt att växa, att sälja mer osv. Men inte på bekostnad av hållbarhet och service.
Lite som att varenda jobb idag (alltså arbeten där man är anställd) ska vara utvecklande. Är du lokalvårdare eller vad det månne vara så förväntas du på lönesamtal diskutera hur du vill utvecklas i arbetet, vilka mål du har, hur du vill vidareutbilda dig och gå vidare. Kan ett jobb inte ibland bara få vara ett jobb? En uppgift som ska utföras, så väl som möjligt, men inte behöver vara någon form av självförverkligande.
Word
Klockrent! Jag tror arbetsgivare egentligen också behöver folk som ”bara jobbar” och inte sysslar med massa andra saker för att utveckla sig på arbetet. Men det verkar inte alls så aktuellt
Plus en på den!
Lillemor, jag instämmer verkligen, kan ett jobb inte få vara bara ett jobb? Skönt att höra att fler tänker som jag.
Plus en till på den!
Håller med! Är så trött på utmaningar och utveckling hit och dit..för mig har alltid fritiden varit viktigare..
Ja och alla dessa “krav” på passion i annonser, oavsett om det är telesälj, städjobb eller att stå i korvkiosk. “Du ska ha passion för varmkorv, gilla ett högt tempo och äääälska att möta människor varje minut under ditt arbetspass”. Blä.
Jag håller verkligen med dig Lillemor. Även om man är ingenjör, lärare, ekonom, journalist el.dyl. tycker jag att jobbet kan få vara något man gör under arbetstid (och under arbetstiden ska man göra sitt jobb väl, det håller jag med om), inte något som definierar min personlighet, mitt livsinnehåll och mitt värde. Utvecklungssamtal känns ofta krystade, just för att det förväntas att man har en tillväxtretorik hela tiden. Det kan vara jobbigt, när många av oss under långa tider i livet utöver jobbet också måste utvecklas och växa på andra områden än jobbet (ta hand om barn, ta hand om sjuka föräldrar…). Att bara klara livspusslet kan vara oerhört utvecklande och utmanande. Man klarar vardagen (för de flesta, i synnerhet för de flesta kvinnor, är vardagen så mycket mer än jobb), man vinner livsvisdom, man växer sakta men säkert som person. Det är stort – för individen och för samhället. Tyvärr räknas detta inte på utvecklungssamtalen.
Jag har också funderat på detta och i och med att jag fick barn för snart 2 år sedan har jag verkligen gått från att försöka hela tiden utvecklas och prestera (överprestera) i mitt yrke som lärare till att vara bra nog. Det jag gör nu är bra nog och det räcker. Min tid och energi måste nu också räcka till min familj på ett annat sätt så nu har jag satt all utveckling på jobbfronten på paus i minst 4 år framåt. Bara köra på det jag har och det får bannemej räcka!
Vi lärare måste börja tänka mer så. Det vi gör räcker! Inte hela tiden hålla på och försöka vara trendiga i undervisningen, hela tiden sträva framåt. Annars kommer vi alla krascha. Inga bonusar eller tacktal väntar oss ändå.
Så jag har börjat tagga ner. Julutmaning till skolpersonal, hädanefter är lagom nog.
Jag tänkte också så när min don var 2-4år men sen kom energin tillbaka. Nu jobbar jag visserligen inte i klassrum utan helt på distans men nu känner jag mig mycket mer taggad att göra lite extra på jobbet. Ändå håller jag helt med: att bara göra sitt jobb är bra nog. Undervisa, planera, utvärdera, prata med elever och kollegor, bedöma och sätta betyg. Det räcker! Ta det lugnt där ute, kollegor! 🙂
Så kloka ord och frågor du ställer. Är själv rädd för att göra fel när det gäller myndigheter/viktiga saker/lön/ersättning och skulle nog också behöva ha terapi när det gäller det. Det räcker med att jag väntar på ett beslut eller måste räkna ut något för att få en ersättning för att min ångest ska flyga iväg uppåt. Alltså så extremt rädd för att göra fel och ringer alltid och dubbelkollar med dem. Frågar om jag gjort fel. De blir oftast trötta på mig… haha.
Jag har försökt lägga “följarna” åt sidan när jag tittar på statistiken på exempelvis blogg eller Instagram. Det viktigaste är inte hur många som läser utan VILKA som läser. Vilka inlägg som är mer populära. De ger mig en riktning när det gäller vad jag ska skriva om för att hjälpa andra i en utsatt situation. Jag hjälper hellre en person att våga gå emot en tvångstanke än att få 1000 visningar per dag.
Jag hoppas att du får en fin dag! Ta hand om DIG!
Känner igen mig (och andra jag känner) i rädslan och ångesten att det ska bli fel i kontakt med t.ex myndigheter och med ersättning. Du sätter ord på det så bra. Kan tillägga att när man inte mår psykiskt bra t.ex vid utmattning och hjärntrötthet så är det ännu tuffare att försöka få allt rätt.
Det kan ställa till mycket om det blir fel, missas saker och för den hjärntrötte blir det då ännu mer sten på bördan. Ofta behöver man ta hjälp av någon man känner. Men det är sällan enkelt för dem heller, särskilt inte om de är oinsatta i hur det funkar.
Ofta tänkt att det borde finnas några som jobbade i varje kommun som ett slags oberoende ombud med att representera den t.ex hjärntrötte i alla instanser såsom FK, a-kassa, AF, gentemot arbetsgivaren osv.
Det finns något i kommunerna som heter Personligt ombud för personer med psykisk ohälsa, vet inte om det gäller även för utmattade men borde göra det! De ska göra just det du beskriver.
Zara, tack 🙏🏼 för info, toppen! Hoppas det når många som behöver veta. 🙏🏼
Är också egenföretagare och brottas med detta. Har landat i att det kanske får gå i perioder, det där med tillväxten och jagandet? 2018 när jag precis tagit examen var jag väldigt sliten och deppig efter tunga och stressiga studieår = tog det väldigt lugnt med att sälja in mig till nya kunder, ville jobba så lite som möjligt och var nöjd med att pengarna räckte till mat och hyra. Nu mår jag mycket bättre och känner att det bara är att KÖRA! Vill jobba så mycket jag bara kan! Njuter av att tjäna så pass att jag kan unna mig lite guldkant + spara inför framtiden. Men vill inte ha det så hela livet. Jag hoppas kunna bilda familj om några år, och då vill jag gärna växla ner igen, bara jobba minimum för att få det att gå runt. För att sen kanske växla upp igen när barnen är stora, vem vet? Tycker det här är superviktigt att reflektera över när en driver eget. All litteratur och “såhär utvecklar du ditt företag” – guider handlar så mycket om tillväxt, tempo, optimera…Blä. Måste finnas andra sätt att se på det.
Så tänker jag som anställd också, att vissa är orkar jag och ger mer, andra mindre. Har en anställning nu som är utmanande o kul (o högre lön än innan) men samtidigt just ibland för utmanande. O är nu ett jobb där deltid “inte funkar”. Så småningom tänker jag lugnare jobb igen, om covid lägger sig även ta några månader helt ledigt. Skulle jag få barn så absolut jobba deltid. Tycker även det är mer inspirerande än köra samma tempo alltid.
Funderar ibland på att gå upp 5% vilket skulle ge mig en liten större slant i månaden som jag kanske kunde lägga undan och spara till en gemensam resa till familjen. Jobbar just nu 75 0%.Då skulle jag bli av med en hel sammanhängande ledig dag eller inte få någon ledig eftermiddag förutom min lediga dag.
Så skulle minstingen inte heller få vara hemma en vardag i veckan.
Sen är det mysigt med en ledig dag mitt i veckan så när jag tänker en extra vända är det värt att få vara ledig.
Min man jobbar 90% med oregelbundna tider och slutar tidigt tre dagar i veckan.
Tänker på min mamma som jobbade 50% från att barnen föddes till pensionen och mormor som var nöjd huslig hemmafru och hade all tid i världen att umgås med mig när jag hälsade på. När jag tänker på det så är nog ledig tid i hemmet värt mycket, kanske mer än en semesterresa, som jag i och för sig också längtar efter.
Det blev kanske lite spretiga tankar?
En ledig vardag med minstingen känns guld värd! En resa kan man nog få till om man tänker mer sällan och annorlunda. Typ försöka leta upp ifall någon har en sommarstuga nånstans. Har själv spenderat många somrar på öland där föräldrars bekanta har stuga.
“Tillväxten” är ett gissel som tär på jordens resurser som i sin tur påverkar klimatförändringarna/-krisen.
Det ekonomiska systemet är ett “verktyg” för att tygla människans girighet, som inte klarar av att dela jordens resurser rättvist, som räcker och blir över för alla. Naturfolken är bästa föredömet hur vi förvaltar vår planet, vi kan lära av dom. ~ Att vara nöjd när man har det som “när och skyler”🌅🌍💚
Om du har en stund över rekommenderar jag dig att slå upp din bibel och läsa från Matt 6:25 – 6:34.
En fridfull jul-och nyårshelg önskar jag dig och din familj.
Tack. Jag har alltid funnit de orden så trösterika. Mycket mänskligt och kokt i bibeln även förr oss en icketroende som mig.
Tack Barbro och håller med dig Elisabeth, fin och tänkvärd vers även för oss icke religiösa. Tillit, så viktigt men också ofta svårt.
Jag köper också min egen tid, jobbar 80% sedan jag fick ett arbete där jag har råd med det. Det är underbart eftersom jag hinner göra roliga saker som jag inte hinner göra ifall jag jobbar heltid, men det är alltid en dålig idé att leka med tanken på vad jag skulle tjänat om jag jobbat 100. Jag vet ju att jag inte skulle ha mått bra av det utan känt mig mer ledsen och frustrerad, men de där potentiella pengarna ligger ju där och liksom skriker att jag är dum i huvudet. Fast då brukar det hjälpa att tänka att om målet var att tjäna maximalt med pengar här i livet så skulle jag väl ha valt ett annat yrke till att börja med, typ börsmäklare.
En förebild i livet är min förra chef som först blev befodrad till chef, jobbade ett år (och var superbra i rollen), men sen bad att få gå tillbaka till vanlig tjänst eftersom hon inte tyckte det var lika kul att vara chef som att vara på golvet. Många tyckte tydligen det var väldigt underligt att göra så, men jag tyckte det var så uppfriskande och skönt att hon prioriterade bort status och lön för mer roliga uppgifter.
Pernilla, verkligen bra gjort av din chef! Beundransvärt och modigt! Vore en klart bättre värld med fler som jobbade med det som de passar för och gillar. Engagemang kommer då på köpet! Och det gynnar självklart även de människor de har att göra med.
SÅ himla fint att få höra din tankar kring detta och se alla kloka reflektioner i kommentarsfältet! Det här är något jag funderat (och funderar!) mycket på efter att ha stött på massor med olika människor runt om i landet när jag varit kursledare på Folkuniversitetet på deras gratiskurser för de som blivit varslade eller uppsagda pga pandemin.
I och med att jag själv startat eget under pandemin blev det plötsligt något jag pratade mycket om på mina kurser och nu har jag peppat flera att också starta eget. Nästa utmaning har varit att hjälpa mig själv och andra att skapa en tillvato som är hållbar idag och på sikt.
För jag själv och många jag pratat med har snurrat runt i samma tankegångar som du tar upp i ditt inlägg. Jag har saknat info som passar den typ av liv jag vill leva bortom ekorrhjulet och eftersom det senaste året har varit ett “Nä-nu-jävlar-får-det-va-nog-nu-gör-jag-så-JAG-tror-blir-bäst-för-mig-och-min-familj-år” (den här akademikerungen från Skåne har exempelvis flyttat ut till en gård på landet i Västerbotten och startat eget företag inspirerad sedan gymnasien av en viss fantastisk bloggare 😉 har jag skapat det jag själv saknat.
Jag har teamat upp med kloka, kunniga personer och börjat nysta i de här funderingarna tillsammans med dem. Jag och min kollega Ylva (en av de jag peppat att starta eget i år!) avslutade precis första omgången av vår kurs ‘Starta och driv ett hållbart företag’. Där har vi som målsättning att stärka upp kursdeltagarna så att de kan skapa den tillvaro som de själva längtar efter på ett sätt som faktiskt är långsiktigt miljömässigt, ekonomiskt och själsligt hållbart (surprise: både jag och Ylva och majoriteten av de vi jobbar med har varit utmattade…).
Jag sitter inte på alla svar eller har någon one-size-fits-all-lösning men jag drömmer om att vi ska få leva i ett mer humant samhälle än vi lever i idag och jobbar utifrån min kunskap och erfarenhet med att ta mig närmre det. Jag har skrivit till dig på Instagram Clara (the.tall.hobbit) och alla ni som vill jobba med de här frågorna (antingen för att ni själva vill ha hjälp och/eller vill hjälpa andra) får gärna kontakta mig där. Kram!
Många kloka kommentarer här, tack för det!
Jobbar också med den där balansen och hur jag vill leva mitt liv. Det är i sanning en utmaning och kanske får vi jobba på det genom hela livet i någon mån.
Ps. Dina ÖGON Clara, så vackra och med sådan vacker färg!
Det viktiga är väl att ta hand om sig själv och de människor man välsignats med att ha runt sig. Finns ett trevligt hem och mat på bordet, är man inte skyldig någon att skala upp och dra in mer pengar. Bara om man själv vill, kan och blir glad av det =) Men jag tror att jag förstår. Jag har en “vanlig anställning” men har valt att jobba deltid. Ibland kommer tanken att “kanske borde jag jobba mer och tänk vad mycket mer pengar det skulle bli till familjen.” Men pengar är inte det enda en familj behöver. Hur balansen mellan jobb och fritid ska se ut, ja, det är upp till var och en. En del har inga val att göra utan måste ta livet som det blir. En del kan välja i viss mån – se då till att det är ett val som du och de närmsta är tillfreds med och inte något som “alla andra tycker”.
Jag blev mycket frustrerad på min chef när jag hade utvecklingssamtal i våras och jag sa att jag är mycket nöjd med mitt jobb och mina uppgifter och hon frågade, men du är ju så ung, inte ska du nöja dig med detta yrket, du vill väl söka annat framöver 🤦🏻♀️
Så nej nöjd ska man tydligen inte få vara, man måste hela tiden vilja mer.
Sabrina, fattar frustrationen! Som chef borde hon ju ha blivit väldigt nöjd – och stolt – att du trivs och är nöjd! Är det inte det bästa både för den anställde och företaget? Störst chans att den anställde gör ett bra jobb och stannar? Eller är det en vansinnig tanke att bara ”hungriga” anställda gör bra jobb?!
Off topic, men var går det att hitta en kappa som din?
Jag är aldrig avundsjuk på vad folk i min omgivning äger och har utom när det gäller ledig tid! Då blir jag avis!
Mvh jobbar fortfarande 100%
Jag tänker att företagandet har olika faser. Nu har du haft ett återhämtningsår då du satsat på en annan typ av vinst som inte syns i resultaträkningen, men som är en förutsättning för att blomstra i längden. Det märks inte minst i form av att ditt bloggande är bättre än någonsin, det är en fröjd att läsa! Andra år kommer då du kanske vill växa och utveckla på andra sätt. Som företagare har jag ofta känt pressen från andra att man ska växa, men kommit fram till att det mer handlar om att hitta en storlek på företaget där man både har roligt och är lönsam. Kanske behöver man i vissa fall till och med krympa sin verksamhet för att komma dit.
Tid är en så bra investering! Fast man måste mäta i något annat än pengar här och nu.
Både min man och jag jobbar 80% för att ha mer tid med barnen. Bästa investeringen! Javisst att det kostar pengar men vi investerar i att äta både frukost och middag ihop varje dag, att vi vuxna har energi kvar till barnen efter en dag på jobbet och att trädgården känns rolig och inte som ett jobbigt måste. När barnen blir större och klarar sig mer själva går vi upp till heltid igen. Det är en lyx vi har råd att jobba mindre, det är vi medvetna om.
Det vi har nu behöver ju inte vara så vi har det om två eller fem år. Man kan ändra sig om livssituationen ändrar sig.
Vad sägs om att skifta perspektivet? Jag brukar tänka att jag behöver jobba deltid för att orka jobba till hög pensionsålder (och alltså få för mig högsta möjliga totala livsinkomsten). För mig skulle heltidsjobb sannolikt innebära stor risk för utmattning (igen) på längre sikt och därmed sjukskrivning och lägre livsinkomst. Utöver att jag har mer livskvalitet när jag jobbar deltid.
Att vara nöjd är ett mål med livet tycker jag 🙂 Inte bara bli nöjd efter en mästerskapsmedalj eller ett högt uppsatt jobb utan kunna vara nöjd där man är, med det man har. Idag.
P.S. Finns det några andra familjer än vår där vuxna ger klappar till varandra? Verkar som att alla lägger ner det men jag vill också ha och ge paket till partner och syskon?! Ger du och Jakob till varandra?
Vi ger till varandra, min mamma, systrar och mina svärföräldrar. Och barnen såklart men du undrade ju speciellt om vuxna. Jag tycker det är fint att ge när vi har möjlighet. Jag är ingen prylfantast generellt men just jul och födelsedagar uppskattar jag att bli firad.
Vi ger också till varandra i familjen som vuxna. Jag har funderat på om vi ska förändra det men vi alla tycker det är så roligt och jag påminns varje år om vilken värdefull stund vi får tillsammans med överraskningar och glada utrop. Så även i år <3
Japp! Tycker så mycket om att ge julklappar framförallt (jo, kul att gå också) när jag har möjlighet att ge saker som andra inte unnar sig eller när jag kommit på något riktigt bra!
Tycker om att ge julklappar till min parter, vänner och vuxna i familjen! Och att få hehe, det behöver man väl inte sticka under stol med bara för att man är vuxen 😊 Inget överflöd men att ge några önskade klappar som gör folk glada förgyller min julhögtid!
Går ofta i de här tankarna kopplat till jobb. Är jag skyldig att ha kvar mitt välbetalda, tråkiga jobb. Eller ”får” jag välja något “enklare” fast jag är välutbildad? Är det okej att inte nyttja sin utbildning? Vill egentligen bara ha ett jobb som är ett jobb, men det är svårt att säga så på en arbetsintervju. Man ska alltid vilja utvecklas. Men om jag bränner all min energi på jobbet, Hur ska jag då orka med fritiden? När ska jag hinna vara kommunpolitker eller scoutledare?
Upplever detta mycket stigmatiserat.
Men precis! Att få ha orken kvar utanför jobbet, att ha ett jobb som kräver min kraft men inte min person, det känner jag att jag ofta skulle mått bättre av.
Kluriga tankar. Kanske kan man vända på det; Kanske är man skyldig sig själv att INTE alltid göra det mesta av allt man har?
Du är bra och jag är så glad att få följa dig!
Många skriver att de arbetar deltid och tänker på att det hade varit trevligt att jobba 100% med tanke på lönen, fast att tiden de får när de jobbar deltid är mer värt än pengarna.
Absolut, köper detta till 100%, men, är det någon som tänker på exempelvis pension? Betalar ni in extra till pensionen, som kompensation för det inkomstbortfall som blir av deltidsarbete?
Jag har studerat samt varit föräldraledig många av mina hittills arbetsföra år och det märks på mitt pensionssparande, vilket jag och min man försöker kompensera för. Jag jobbar 100% för att jag vill det, men också för tryggheten i pensionssparandet.
Jag arbetade deltid när barnen var små och så snart vi hade möjlighet ekonomiskt startade vi ett privat sparande åt mig för att kompensera inför pensionen. Jag har absolut tjänat mindre än min man utslaget på de år vi varit tillsammans men är ekonomiskt intresserad och sköter vår ekonomi och dessutom mer hemma. Det känns självklart att jag ändå ska kunna ha en bekväm pension liksom min man oavsett våra livsval eller fördelning av yrkesarbete/ hemarbete.
Nej. Det har jag av naturliga skäl inte råd med eftersom inkomsten är mindre när man arbetar deltid. Jag räknar kallt med att inte bli så gammal, för det blir ingen i min släkt. Och då vill jag ha haft den tiden med barnen och inte jobbat mig till utmattning. Skulle jag mot all förmodan bli så gammal så är jag åtminstone van att ha det knapert.
Jag jobbar deltid + att jag har studerat rätt många år. Jag tänkte att jag skulle gå upp i tid när barnen blev större, men jag har valt att inte göra det. Jag tänker mycket på pensionen, men kommer alltid fram till att tid är så mycket mer värt än pengar. Man kan skaffa mer pengar, men man kan aldrig skaffa mer tid. Du har den tid du har och du vet inte hur mycket det är. En förutsättning är ju förstås att livet ändå går ihop. Jag vet att alla inte har den lyxen, men jag har råd både att bo och att äta så jag väljer tid framför mer pengar.
Jag har låga omkostnader och äger mitt boende vilket kommer vara avbetalt med råge när/om jag blir 65+. Då säljer jag och sätter mig i en hyresrätt. Det är för mig en form av sparande. Det krävs kanske mer för att leva riktigt bra på en låg pension men jag undrar hur mycket man behöver egentligen. Hyra, mat, ev mediciner. Vad mer?
Jag håller med den som skrev att tiden är det viktigaste. Vi vet inte hur länge vi får.
Den bästa pensionsförsäkringen är nära anhöriga och arbetsförmåga. Då kan man alltid jobba lite extra i värsta fall och/eller få hjälp av tex sina barn eller flytta ihop med en kompis.
Min pappa jobbade som egenföretagare med husbilsimport och försäljning hemifrån i nästan 30 år tills han gick i pension. Bilarna stod på den stora garageinfarten och på en liten tomt han hyrde vid stora vägen där de syntes bra. Han blev ibland uppringd av försöljare som erbjöd olika typer sv reklam och annonser och lockade med hur mycket han skulle växa. Han svarade bara att han hade aldeles lagom mycket att göra, och absolut inte ville växa mer, för då skulle han behöva börja ha lokal i stan och anställa folk, och det var han inte alls sugen på. Varför växa för växandets skull när man har det bra som man har det?
Tänker i mitt företag att jag hellre vill vecklas inåt än att alltid utvecklas. Och att måste avveckla något varje gång jag vill ge mig in i något nytt.
Men det är svårt. Så svårt.
Tror alla brottas med den frågeställningen, på ett eller annat sätt. Den där omtalade balansen, den tangerar man nog bara ibland, omöjligt att hålla den konstant.
Du är ju så otroligt duktig, Clara! Så om det kniper så kan du sätta upp värdet på dig själv. Ta mer betalt! <3
Jag blev så glad av det här inlägget. Varför är alltid tillväxt det ändå som räknas? Så det som skedde förra året var inte tillräckligt då eller liksom. Mer är mer är mer. Alltid. Jag förstår inte hur det långsiktigt är möjligt. Att det inte blivit tillväxt betyder ju inte att det inte blivit något vinst? Detta stör mig oerhört. Att det aldrig räcker till att tjäna samma som förra året? Det är fullkomligt vansinnigt. Kanske beror på att jag aldrig drivor företag 🤷♀️
Till alla som behöver det:
Jag sökte efter citatet nedan av dansk professor i psykologi Svend Brinkmann på nätet och hittade då även denna text jag länkar till, mycket klokt i den av Svend:
https://www.duochjobbet.se/nyhet/sluta-andra-pa-dig/
”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor, och aldrig ger upp, så finns det inga gränser för hur utbränd du kan bli.”
Ja du… Kompisar till mig drev en mäkta framgångsrik restaurang i Palma på Mallorca när jag bodde där. Varje kväll var det kö för att komma in för det var bara en 30 plats restaurang. År efter år var den fullsatt och folks favorit, och guaster och bekanta pushade på för att dom skulle expandera. Så kom m¨jligheten, en dubbelt så stor lokal ett kvarter bort. Dom satsade stort, renoverade och gjorde nyöppning 6 månader senare. Det hela föll platt… för magin låg i den lilla restaurangen som var så familjär och mysig och att det just var svårt att få bord och en lyx att få till det lite nu och då. Och var gång man satt där kände man sig som en del i en familj när “the front guy” minglade runt och snackade vardag, drog historier, skrattade och flamsade och tramsade med gästerna mellan serveringar och påfyllning av vin. Be careful what you wish for…
En annan vän, vi kan kalla honom Sam, i San Fransisco öppnade restaurang för många många år sen och det blev supersuccé från första stund. 20 år senare är han kvar i samma lokal och med samma koncept och folk undrar varför han aldrig satsade mer och gjorde det större? Öppnade upp en systerkrog eller hittade större lokal? Han kunde ju tjäna så mycket mera då, köpa senaste sportbilen, platt Tvn, stor villa… Men Sam bara skakade på huvudet var gång det fördes på tal och sa: “Varför då? Jag tycker det funkar bra som det är. Jag tjänar tillräckligt, är rätt nöjd, äktenskapet och barnen får tid och jag har en bra balans i det jag gör. Jag får vara kreativ i min egen takt och har ingen större press på mig. Jag tycker att det är en förtträfflig succé precis som det är.”
Ja, när säger man stopp? Vad strävar man efter? Det är lätt att svepas med av framgång och kanske tappa fotfästet, men när man står där och knackar på himlaporten en dag så är det nog inte antalet timmar man jobbat, eller hur mycket pengar eller materiella ting man funderar på. Det är nog den där kramen man fick av barnen, tiden med en god vän, fiskelyckan när man drog största gäddan eller promenaderna i en soluppgång med den älskade hunden som räknas. Eller? Vad är viktigt i livet egentligen? Det är väl det man ska fråga sig själv kanske. Tid är en lyxvara, dyrarer än den vackraste juvel eller lyxbil. Tycker jag.
Kram och ta vara på tiden.
Annette
Väldigt off-topic men jag tycker att din kappa/jacka är väldigt fin, och tänker att den också är väldigt varm? Vilket märke är det och kan du rekommendera den till en frusen småbarnsmamma på jakt efter ett plagg som ska hänga med länge? Tack för en bra blogg!
Det är ett evigt arbete att hålla i sina prioriteringar upplever jag.
Vi jobbar 80 % både jag och min man. Vi tappar uppskattningsvis över 10 000 kr i månaden på det och börjar man tänka vad det blir i bortfall per år, lån vi hade kunnat betala av, resor vi hade kunnat göra etc, så börjar tanken snabbt vackla. Men det är ju en falsk tanke (för oss). Nu mår vi bra, vi har ork och energi kvar efter dagarna, vi har ork och tid med barnen som gör att de oftast orkar sina dagar utan alldeles för mycket konflikt. Allt det är ovärdeligt och det är ju endast i det tillståndet man kan tråna efter mer. Men utan det blir fler resor inte värda någonting.