Det här är utsikten från sängen jag sover i hos mormor. På natten ser man stjärnorna och norrskenet innan man somnar och på morgonen vaknar man till det här. Om man tagit sovmorgon så pass länge att det hunnit bli ljust alltså. Det här den fridfullaste utsikt jag kan tänka mig. Det finns ingen gatlykta så när vi släcker lamporna i huset är det helt mörkt både inomhus och ute.
När vi är här sover hela familjen i samma rum och jag hör snusningar från de tre pojkarna och Essas förnöjda smackanden från Jakobs fotända. Känner mig så trygg och har det så mysigt att jag aldrig vill somna. Vill bara ligga vaken och känna efter hur det känns.
14 svar
Vad fridfullt och fint!❤
Sådan ljuvlig känsla. Jag tror den är viktig också. Att få vara nära naturen, känslan av lugn och liv på samma gång. Att ligga ner och se naturen genom sina ögon oavsett om det är ett glas emellan eller fri luft ger ett lugn vi människor ofta inte låter oss känna.
Du skriver alltid så fint Clara! Tack för alla glimtar du delar med dig av från erat liv.
Åh vilket underbart “ligg”
Förstå mig rätt!!! 🥰
Bästa känslan. Trygghet och total närvaro
Ljuvligt och drömmit för oss I storstan!
Underbart!
Så underbart! Tack för att du delar med dig.
Vilken härlig känsla, låter underbart.
Härligt med hela familjen samlad i detta vinterparadis . Dy beskriver allt så levande.
Avis på din vy. Det ser fantastiskt ut.
Vackert! Njutbart!
Jag läste det här inlägget imorse och typ dog. Blev drabbad, och tänkte miljoner tankar, bl a att det kommer vara tvåhundra kommentarer ikväll när jag återvänder för att läsa igen. Det var tolv och inte tvåhundra. Jag förstår varenda millimeter och varenda andetag av det du skriver här, och jag tänker att alla relationer är navet här. Relationer mellan och inom generationer. Vackert och berörande.
Jaa exakt så! Förstår varje millimeter. Det är som att Clara sätter ord på det som finns inuti mig! Exakt den saknad och längtan jag känner, efter barndomen, far- och morföräldrar, att få skapa samma minnen och upplevelser för mina barn. Så att de får samma grundtrygghet. Men kanske också samma vemod över svunna tider, som mig 😊 vet inte om det är norrbottningen i mig, eller bara för att vi är i ungefär samma ålder, som gör att jag känner igen mycket av vad Clara beskriver, från min egen barndom.