min instagram den här veckan har jag ett tema som jag kallar #omtag2022. Med inspiration för att ta ett omtag på livet och hälsan inför det nya året. Vi är många som behöver det tror jag.

När Erica och jag skrev boken Hjälp jag är utmattad 2017 kändes det som att vi var sist på bollen att skriva om utmattning. Men sedan dess har frågan bara blivit mer aktuell. I år är det sju år sedan jag blev utmattad. Det är så konstigt för om jag skulle uppskatta tiden skulle jag säga att det känns som kanske tre, fyra år sedan? Jag minns när jag blev sjuk och att folk sa att det kunde ta tio år att komma tillbaka. Det lät fruktansvärt i mina öron. Då skulle jag ju vara långt inne på tjugotalet?! Men nu kan jag konstatera att jag efter sju år fortfarande inte är riktigt frisk. Jag mår väldigt bra i mitt liv – men vissa funktioner i min hjärna har aldrig återhämtat sig. Men jag strävar inte heller efter att bli den jag var då. För det var ju hon som blev sjuk. Jag tycker mer om den jag är nu.

Alla tjejer jag umgicks tätt med under tonåren har under någon period sedan dess varit sjukskriven för utmattning. Hur allvarlig den varit har varierat. Några har lyckats bromsa innan de kraschat och då är skadan inte lika stor. Andra har varit riktigt, riktigt illa däran. Själv tycker jag att jag lägger absurda mängder tid och pengar på min hälsa. I form av att träna, minska min arbetsbelastning, anställa folk som kan hjälpa mig i mitt företag, höja min kunskap om hälsa och välmående och försöka hitta bättre rutiner kring sömn och mat. Men innan utmattningen la jag ju nästan ingen tid alls på det här så det får jag ju kompensera för nu.

Idag har jag suttit i många olika långa möten. Bland annat med mitt säljteam, med Malin Wollin för en hemlig grej vi snart ska berätta mer om, i möte med Charlotte och med säljchefen. Och mitt emellan mötena har jag lagt mig raklång på soffan och skalat en mandarin och blundat några minuter. Bytt skjortan till pyjamaströja så fort mötena tagit paus och sedan bytt tillbaka igen när vi börjat zooma. Sedan avslutade jag arbetsdagen med en långpromenad med en kompis eftersom det inte fanns tid att ta någon riktig lunchrast men jag verkligen behövde få lite luft, dagsljus och rörelse. Så på det hela taget tycker jag att den här dagen har gått bra. Hade det varit för sju år sedan hade jag suttit kvar vid datorn på de korta rasterna. Förmodligen bokat in något mer i pauserna och sedan hade jag absolut inte tagit tid för en promenad i slutet av dagen om det blev en lucka – utan istället klämt in mer jobb.

Långsamt börjar min tjockskalliga hjärna lära in lite bättre beteendemönster. Ungefär sju år har det tagit bara.