På min instagram den här veckan har jag ett tema som jag kallar #omtag2022. Med inspiration för att ta ett omtag på livet och hälsan inför det nya året. Vi är många som behöver det tror jag.
När Erica och jag skrev boken Hjälp jag är utmattad 2017 kändes det som att vi var sist på bollen att skriva om utmattning. Men sedan dess har frågan bara blivit mer aktuell. I år är det sju år sedan jag blev utmattad. Det är så konstigt för om jag skulle uppskatta tiden skulle jag säga att det känns som kanske tre, fyra år sedan? Jag minns när jag blev sjuk och att folk sa att det kunde ta tio år att komma tillbaka. Det lät fruktansvärt i mina öron. Då skulle jag ju vara långt inne på tjugotalet?! Men nu kan jag konstatera att jag efter sju år fortfarande inte är riktigt frisk. Jag mår väldigt bra i mitt liv – men vissa funktioner i min hjärna har aldrig återhämtat sig. Men jag strävar inte heller efter att bli den jag var då. För det var ju hon som blev sjuk. Jag tycker mer om den jag är nu.
Alla tjejer jag umgicks tätt med under tonåren har under någon period sedan dess varit sjukskriven för utmattning. Hur allvarlig den varit har varierat. Några har lyckats bromsa innan de kraschat och då är skadan inte lika stor. Andra har varit riktigt, riktigt illa däran. Själv tycker jag att jag lägger absurda mängder tid och pengar på min hälsa. I form av att träna, minska min arbetsbelastning, anställa folk som kan hjälpa mig i mitt företag, höja min kunskap om hälsa och välmående och försöka hitta bättre rutiner kring sömn och mat. Men innan utmattningen la jag ju nästan ingen tid alls på det här så det får jag ju kompensera för nu.
Idag har jag suttit i många olika långa möten. Bland annat med mitt säljteam, med Malin Wollin för en hemlig grej vi snart ska berätta mer om, i möte med Charlotte och med säljchefen. Och mitt emellan mötena har jag lagt mig raklång på soffan och skalat en mandarin och blundat några minuter. Bytt skjortan till pyjamaströja så fort mötena tagit paus och sedan bytt tillbaka igen när vi börjat zooma. Sedan avslutade jag arbetsdagen med en långpromenad med en kompis eftersom det inte fanns tid att ta någon riktig lunchrast men jag verkligen behövde få lite luft, dagsljus och rörelse. Så på det hela taget tycker jag att den här dagen har gått bra. Hade det varit för sju år sedan hade jag suttit kvar vid datorn på de korta rasterna. Förmodligen bokat in något mer i pauserna och sedan hade jag absolut inte tagit tid för en promenad i slutet av dagen om det blev en lucka – utan istället klämt in mer jobb.
Långsamt börjar min tjockskalliga hjärna lära in lite bättre beteendemönster. Ungefär sju år har det tagit bara.
45 svar
Den största lärdomen av en utmattning tycker jag har varit att livet är här och nu och ingen annanstans eller någon annan gång. Och då spelar det ju ingen roll hur lång tid det tar att bli frisk. Allt vi har är idag<3
Så sant! 💛
Så känner en såklart inte varje dag:). Men värt att påminna sig om. Det är vägen som är mödan värd osv…;)
Den glädje man känner, när man är tillbaka, är obeskrivlig.
Nog tycker man om sitt nya jag!…
Lycka till i framtiden. 🤗❤️
Jag har aldrig varit utmattad, men det är så nyttigt att läsa om dina erfarenheter i förebyggande syfte. Till exempel så funderade jag på att jobba imorgon med två sjuka barn hemma, nu när jag ändå jobbar hemma så kan jag ju lika gärna göra det istället för att vabba. Förutom att det är jätteslitsamt och jag varken känner mig produktiv i jobbet eller som en trevlig mamma. Och då går jag in i helgen, uppe i varv efter en jobbig dag och med en känsla av att jag är otillräcklig. Nejtack det är INTE värt det.
Våga vägra vobba, säger jag!
http://tovetankar.blogspot.com/2019/10/vaga-vagra-vobba.html?m=1
Amen! Vägra vobben!
Viktigt. Viktigt. Jag suger åt mig. Och försöker göra mig själv en tjänst att inte trilla dit igen. Det här du gör nu kunde inte komma lägligare i mitt liv, så tack för det <3
Sju är för mig också inser jag nu när jag räknar efter. Lever fortfarande med sviterna.
En podd med dig och Malin Wollin hoppas jag på!
Så kloka ord.
Jag har varit där, om än i mild variant. Nu ser jag tecken och känner igen symptomen på att jag är på väg dit igen. Jag försöker dra i handbromsen men upplever att jag inte får någon förståelse av familj/anhöriga. “Gå och lägg dig då om du är trött” är deras lösning trots att jag försökt förklara en miljon gånger att det är att vara familjens chef, projektledare och allt-i-allo som tar all min energi. Att alltid behöva vara den som TÄNKER.
N, jag kan verkligen relatera. Får också höra detta om att vila/sova, som att det löser allt. Det är jätteviktigt med sömn och vila, absolut! Men mindre ansvar och mer avlastning är ju jätteviktigt för att kunna avlasta hjärnan. Där kan familj (och arbetsplats) göra massor!
Känner igen mig till hundra. Projektledare, tänkare. 🙋 Får även höra att jag nog tycks orka när jag typ skriker att jag orkar inte. Vadå tycks orka? Ska jag tuppa av på golvet där och då för att familjen ska förstå att jag inte orkar? Får också höra att det är ju bara den här grejen att göra. Men när det är typ tusen “bara” per dag som jag ska fixa. Det går helt enkelt inte. Ibland gormar jag att jag är ju för fan sjukskriven för en orsak, att jag faktiskt inte orkar. Med allt detta som vardag är jag ändå på nåt sätt glad över att familjen inte tycks vara medberoende. Och visst visar de förståelse, empati ibland. Jag önskar väl att de skulle självmant göra mera, tänka mera, avlasta mera. Jag orkar heller inte be om hjälp, säga vad de kan göra, det där tänkandet som behövs före jag kan be någon annan göra. Borde väl släppa ännu mera på kontrollen. Äh, så svårt detta, för mig men även för dem ❤️
Ellinor, jag fattar precis, kan verkligen relatera! 💕 Boken ”Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten, belyser det bra vill jag minnas.
Den boken har jag flera gånger tänkt att jag vill läsa. Glömmer bort den gång på gång. Nu skriver jag upp den. Tack! ❤️
DET känns igen.
Att det ska vara så svårt för andra att förstå? Att vara familjens hjärna, projektledare, kommunikatör, kurator… DET tar på krafterna oavsett hur mycket man älskar dem.
Det känns både skönt och sorgligt att jag inte är ensam om att känna så här!❤
För mig är det 20 år sedan i år, 20 år!!! Jag kämpar oxå fortfarande och inte blir man helt återställd om man gått in i väggen hårt.
Jag kommer alltid vara stresskänslug och behov av bra sömn samt måste skapa tid för åkerhämtning. Men är samtidigt mycket mer här och nu! En dag i taget.
Åh! Jag hejar på dig.
Jag tänker att den här extra känsligheten, som långt efteråt kan finnas, (kanske för alltid?) är något bra! Det är ju den som får mig att inse saker och behov i tid, det är den som gör att jag MÅSTE lyssna på kroppen. Innan utmattningen så körde jag ju bara på, tryckte undan alla tecken och signaler för jag hann inte, och att ”kunna” trycka undan alla signaler, all ”känslighet” ledde ju bara till något värre. Så jag försöker vara tacksam för min känslighet för stress, mitt behov av återhämtning i kortare intervaller osv, för jag har kommit dithän att jag inser att om jag gör det, då kan jag ha det bra och må bra. Jättebra inlägg både här och på instagram! Tack!
Klara, så försöker jag också att tänka! Jag gjorde också så förr i stor utsträckning, att jag tryckte undan och bet ihop. Kände att jag inte hade något val. Efter flera utmattningar varken vill eller kan jag det längre. Frustrerande ibland men egentligen är det ju något bra, så att man bromsar i tid.
Tycker också att känsligheten till viss del är bra. Den fungerar som ett alarmsystem.
Har alla tjejer du umgås med varit sjukskrivna för utmattning? Det är ju inte klokt!! Hur är det möjligt? Jag är i 40-årsåldern och har aldrig varit i närheten och jag tror få jag känner också.
Gör vi som är ett decennium äldre något annorlunda?
Jag är i 45-årsåldern och jag skulle säga att åtminstone hälften av mina vänner har varit och nosat på väggen.
Jag är i 40-års åldern och utmattad, och flera av mina vänner i min ålder är farligt nära utmattning eller har varit eller är utmattade.
Jag är 40 och utmattad. Flera av mina vänner i samma ålder är utmattade, riktigt nära utmattning eller har varit utmattade.
Jag är 40 och utmattad. Flera av mina vänner är farligt nära utmattning eller är utmattade eller har varit utmattade.
Hoppsan… 🙈
En fundering kring pandemin i ämnet utmattning. Kan det vara så att flera mammor och pappor kunde “vila” lite när det var fritt från barnens aktiviteter och cuper, fritt från helgmiddagar med vänner och det fanns möjlighet/krav på att jobba hemifrån för vissa. Det skulle vara intressant att se forskning kring hur det har påverkat unga kvinnor.
Tråkigt att så många av dina vänner har varit utmattade, tyvärr finns en duktighetskultur bland unga kvinnor som verkar gå över när man är runt 50:)
Så tror jag verkligen att det kan vara. Många uttrycker också att det varit en sådan lättnad att får arbeta hemifrån och slippa många sociala tillställningar. Hoppas fler arbetsplatser öppnar för att fortsätta jobba hemifrån sedan
Att vara stresskänslig är en av mina superkrafter. Kroppen säger så tydligt att nu är det dags att ändra riktning, stanna upp, reflektera på vilka val jag gör och om dessa lirar med mina värderingar. Jag undrar om jag egentligen alltid har varit stresskänslig men att jag har övat så mycket på att ignorera kroppens signaler……så sorgligt i så fall. Skönt att jag numera lever (så gott jag kan) i symbios med kroppen.
Sofie, jag ska också börja tänka så – att det är en superkraft! 👍
Tack för dina öppenhjärtliga och lärorika inlägg om livet på andra premisser!
Jag är inte utmattad men gift med en man som blev det på en osund arbetsplats! Här har det också gått några år nu… han kämpar på såklart och det är tungt många gånger… det jag som ”anhörig” kan sakna ibland i debatten (och som det självklart kan vara svårt för dig att uttala dig om kanske) är perspektivet från andra hållet om du förstår hur jag menar… för livet förändras för övriga familjen med… jag menar inte att jag drar samma tunga lass som min make gör, men det har påverkat mig och vår relation… skulle du kunna flika in några tankar om detta från Jakob kanske… eller någon annan som du tror vill säga något om ”medberoendet”…?
Dordi, jag håller med, vore bra att höra mer också från de anhöriga/medberoende i debatten. Själv går jag med ett dåligt samvete att jag blivit utmattad (flera ggr dessutom!) som om jag borde gjort annorlunda men även dåligt samvete att mitt mående tar så stor plats i mitt förhållande och i relation till andra anhöriga. Men om jag inte är försiktig och observant så hamnar jag ju i utmattningsdepression igen – då drabbas alla än värre.
Det håller jag med om. I vår bok Hjälp jag är utmattad är faktiskt ett kapitel riktat direkt till den som står bredvid, den anhöriga. För den glöms ofta bort men går också igenom en tuff period som i sin tur riskerar den personens hälsa och välmående
Viktigt inlägg Clara! Jag undrar om du Clara eller läsare har några erfarenheter av hur omgivningen reagerar på en när man sen är friskskriven men inte frisk på samma sätt som förr? Som en nykter alkoholist tänker jag på det, med skillnaden att hen kan inte dricka alls medan vi som blivit utmattade inte kan sluta jobba/ta ansvar/aktivera oss helt men måste passa oss så vi inte faller dit, i utmattning.
Jag upplever att mina närmsta har svårt att förstå att mina utmattningar har gett konsekvenser. Periodvis märks det ju inte alls på mig, andra ggr är jag mycket stresskänslig.
Jag behöver tänka mer på mina egna behov, försöka att hitta balans i måendet.
Jag önskar att min sambo läst på mer om utmattning och utmattningsdepression, skulle förstå mer och vara ett bättre stöd då. Det hade också varit bra om mina föräldrar tidigt (redan i mina tonår)
hade förstått skillnaden på depression och utmattningsdepression – vid den senare är man ju deprimerad efter/i en utmattning och då behöver man ju ha fokus på återhämtning och att inte bli överstimulerad igen. Kan behöva mycket ensamtid och mindre socialt umgänge. Vid annan depression kan man dra sig undan för att man mår dåligt, tvärtemot vad man egentligen behöver, då behöver man att omgivningen pushar en lagom, ser till att man ändå ses.
Det är ju inte lätt för en själv heller att stå på sig med vad man faktiskt behöver i/efter utmattning, inte helt lätt att själv förstå och lätt hänt att man lyssnar för mycket på andra, då man inte mår bra. Så att man t.ex låter sig övertalas att hänga med på en massa ”för att man ska må bra av det” när man egentligen behöver vila från aktivitet och intryck.
Även sjukvården behöver bli bättre på att se skillnad och ge olika råd. Även ME/CFS blandas ofta ihop med depression och då kan råd och hjälp göra värre istället.
Jag är utmattad för andra gången, olika orsaker, men ändå. Kommer ihåg när jag började bli friskare förra gången, att jag talade med min terapeut om att jag var rädd för att visa för familjen att jag blivit bättre. Jag var rädd för att de skulle börja kräva mera av mig, eller rättare sagt för mycket. Jag var och andra sidan rädd för att ha fastnat i att vara utmattad, och att de då inte kunde se att jag var friskare. Tyckte detta var så svårt. Även tiden mellan mina utmattningar har jag fått kämpa med detta. Har också själv haft svårt att veta hur jag mår, vad jag mår bra av och inte. Att sen försöka förklara detta för andra är ju supersvårt. Att nåt gick bra förra veckan, men inte går överhuvudtaget idag. Tänker också att när jag så småningom skall tillbaka på jobb, är det då okej att sjukskriva sig om jag har en dålig dag? Har aldrig sjukskrivit mig bara en dag, utan då har utmattningen gått så långt att jag behövt lång sjukskrivning. Tänker att det borde vara bättre att sjukskriva sig nån dag, vila just där och då, för att bromsa i tid.
Det är nu över tio år sedan jag blev utmattad, första gången. Varit det två gånger efter det, senast för ett år sedan. Men märker att det är annorlunda beroende på VAD man blivit utmattad av. Första gången var det jobb och husbygge och småbarn och allt det där som brukar kunna leda till en utmattning. Andra gången var det jobb och känslan av att inte ha kontroll och stress på grund av det. Senast igen var det pga dotters insjuknande i anorexi. Men sedan senaste gång har jag verkligen lagt om mycket i livet. Studieledig från stressigt jobb hela läsåret, yogar, promenerar, styrketränar, skidar nästan varje dag. Jag är INTE “frisk”, känner att jag inte kommer att bli som jag var för drygt tio år sedan, eller ett år sedan. Men det är ok. Livet har omformat mig, helt enkelt. Så nu är jag mycket bättre på att se var jag är nu, inte var jag eller omgivningen tycker att jag borde vara.
Dina livsjusteringar låter vettiga, fortsätt så!
Jag tänker att mycket ligger i vår kulturs syn på arbete. Vi har aldrig haft mer arbetsbesparande uppfinningar än nu (tvättmaskin, diskmaskin, mikro, dammsugare) Det gäller både privatlivet och arbetslivet. Trots detta jobbar vi mer än någonsin. Med undantag för några år under industrialiseringen.
Till exempel jobbar vi mer än vad människor gör som lever i jägar- och samlarsamhällen. https://www.dn.se/ekonomi/i-den-generosa-varlden-jobbar-ingen-40-timmarsvecka/
Vi borde inte behöva jobba så mycket som vi gör nu. Ändå har ”vi” valt att göra det. I sin bok ”Fyratusen veckor : tidshantering för ett ändligt liv”, skriver Oliver Burkeman att på de flesta arbetsplatser är det sju sekunder kvar på mikron i fikarummet. Inte för att matlådan var klar då utan för att de flesta inte orkar vänta på de två minuter det tar för maten att bli klar.
Antingen är vi stressade över allt som vi har att göra. Har vi tid över är vi stressade över allt som vi kunde ha gjort istället.
Det finns mycket att reflektera över kring var inställning till arbete. Jag har många gånger lurat mig själv med att tro att jag kan bli klar. Det är en myt. Jag blir aldrig någonsin klar med någonting. När jag är klar med ett tvättberg väntar ett nytt. När jag lämnat in bokslutsrapporten väntar en ny kvartalsrapport. Jag tänker att det ska vara så skönt att få bocka av saker. Känna att jag är klar. Att jag kommit någon vart. Hela livet blir liksom en väntan på ett sen, när jag är klar med allt det här. Jag ska bara…
En lärdom är att livet paradoxalt blir lättare när jag tänker att arbetet (både hemma och på jobbet) aldrig tar slut. Ingen idé att hetsa upp sig liksom.
Ja, visst är den där inbillningen att man kan “bli klar” helt sjukt verklig? Helt otroligt att jag går på den gång på gång.
Tänker på detta med utmattning. Jag är 55 år, varken jag eller någon av alla mina vänner har varit sjukskrivna för utmattning (fanns inte ens som begrepp när jag var ung). Vill understryka att jag inte menar detta inlägg som kritik eller påhopp utan en genuin reflektion. Vi var ”bara” trötta o lite nere ibland vilket sågs som helt normalt. Vi hade liksom inte som krav på att man skulle vara glad o pigg jämt. Minns såväl en period om några månader när både jag och bästa vännen kände oss slut och tröttkörda under småbarnsåren men på något sätt konstaterade vi att det var ju normalt. Och så tog vi bort allt som inte var viktigt (t.ex att baka, städa alltför noggrant, ”offra” sig på jobbet, fixa håret mm.,mm). Ibland tänker jag att många yngre har alldeles för höga krav på livet: allt ska vara så tipptopp jämt och kul ska man ha hela tiden. Alla bygger ut och renoverar hela tiden, klär både sig själva och barnen i ”uttänkta” kläder, sminket och ”rutinen” (vilket fånigt ord förresten på hudvård) är det noga med, viktigt att hinna fika flera gånger i veckan med vänner. Jag kan fortsätta hur länge som helst och räkna upp en massa saker som många 30-åringar verkar tycka är en rättighet och livsviktigt. Sånt som jag och mina vänner aldrig tänkte på för sådär 20-30 år sedan. Inte konstigt att de blir utmattade.
Hej Clara, stor igenkänning på det du skriver. Men tidigare i år intervjuade jag Emma Holmgren om hennes uppföljande bok efter hennes egen utmattning. Hon konstaterade något som faktiskt kändes tröstande:
Stressforskningen visar att nästan alla med utmattningssyndrom har kvar ett eller flera symptom efter SJU år. En lång läkningstid alltså, vilket kan kännas dystert. Men då påpekade Emma:
– “Det är snarare hoppfullt, för tiden är vår vän! För varje år som gått har jag känt en stor skillnad i mitt mående, hur det blivit bättre och bättre. Jag har fortfarande kvar vissa symptom, som att jag har sämre lokalsinne och kan glömma vilken tandborste som är min. Men samtidigt klarar jag ju att driva ett eget företag!”
Jag läste ”mitt sälteam med Malin Wollin” och fick upp massa roliga uppslag i huvudet kring vad ni kunde tänkas ha hittat på 🤓 🦭 Tack för att du delar med dig av detta viktiga ämne! (Utmattningen då alltså, inte sälarna 😀).
Nu är det allt jag kan tänka på, att ligga fet och hal på en sten i solen i havet. Visa mig en utbränd säl. Nej, just det.
Och för oss med yrken där vi inte kan lägga in pauser, flexa, jobba från soffan eller promenera på arbetstid… Där det är 100% som gäller när vi är på jobbet och man knappt kan gå på toaletten när behovet gör sig påmint. Önskar så att vi kunde få sex timmars arbetsdag så att man skulle slippa vara klippt slut hela tiden.