Har du märkt att en jämställd man blivit status för kvinnor idag? Något man skriver om i långa IG-poster till Fars dag. Det är en fjäder i hatten att man minsann lever jämlikt. Ytterligare en sak att bocka av för att vara en modern kvinna. Och ytterligare en sak att känna skam för om man misslyckas.
I somras när bloggaren Krickelin hade ett extremt maxat schema för att kunna göra sin nya bok fick hon en kommentar på sin blogg
En undran när jag läser ditt inlägg….hänger det enkom på DIG att barnen ska ha ett fint sommarlov, hunden ska rastas och mat ska finnas i kylen? Samtidigt som du ska jobba? Har din man samma ansvar när han jobbar? Jag skulle själv bli jättestressad och få tunnelseende, inte så bra grogrund för kreativitet och att hålla långsiktigt. Vem kan ha en sån arbetssituation egentligen? Hoppas ok med dessa ärliga frågor? Jag tror det är lätt för kvinnliga entreprenörer som har hemmet som utgångspunkt, att fastna i entreprenörskapet gällande familjen också.
Jag tror inte att kommentaren var illa menad men när jag läste Kristins svar kändes det som att hon behövde försvara sig. Och jag hade känt likadant. Känner ofta ett behov av att försvara mig. I somras fick jag en kommentar om hur synd det var om mig för att jag verkar få göra allting själv och “hur många timmar i veckan träffar du egentligen din man?” En helt naturlig fråga till vilken bondhustru som helst. Bönder jobbar ju jämt på sommaren. Men om det var sin ömma medkänsla hon ville förmedla ja då misslyckades hon kapitalt. Det kändes mer som ett elakt tjuvnyp. Som att jag gjorde något fel. Som att jag var misslyckad, Samma sak har jag sett att Lady Dahmer fått utstå. Många ifrågasätter till exempel att hon som feminist går med på att hennes man är familjens huvudsakliga försörjare. Vad statuerar hon för exempel för sina barn egentligen?
Absolut. Det är viktigt att fundera på dessa saker. Men om man nu värnar en kvinna så mycket – ställ de försåtliga frågorna till hennes man istället! Blir tokig på att kvinnor alltid ska hålla på och försvara sin livssituation. Särskilt som många kvinnor redan har en kamp hemma kring jämställdhetsfrågor. Måste de också försvara sig för fan och hans moster för att inte framstå som misslyckade offer? Varför naggar det på en kvinnas status om hon har en man som inte tar sitt ansvar hemma? Varför betraktas det som kvinnans bedrift om hennes man drar ett lika tungt lass? I mitt stilla sinne undrar jag alltid om dessa superjämställda förhållanden som skildras av kvinnor verkligen överensstämmer med verkligheten eller kryddas för att se bättre ut? Och vem tjänar i sådana fall på det? Inte kvinnorna i alla fall.
Min vän Erica brukar säga att min generation kvinnor har det värre än hennes – eftersom vi blivit itutade att det GÅR att leva jämställt medan hon som är tolv år äldre än mig inte gör sig några illusioner om att det är möjligt. Kanske är det så? Kanske dröjer det flera generationer till innan vi är framme? Jag skrev en gång om att feminism inte är att leva som man lär. Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jäkligt svårt att kunna leva som man lär. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor måste leva som de lär för att få tala om jämställdhet – i samma stund skuldbelägger och tystar vi dem.
Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Jaha du är för delad föräldraförsäkring – men hur många dagar tog din man ut egentligen? Jaha du är mot skeva skönhetsideal – men själv färgar du minsann håret och försöker hålla dig smal? Jaha, du är mot lönediskriminering men själv har du valt ett klassiskt kvinnligt låglöneyrke?
Den här synen på feminism bottnar i föreställningen att man inte duger som feminist om man samtidigt diskrimineras av en man. En mycket märklig hållning då feminismen budskap är att kvinnor är förtryckta genom strukturer i samhället. Med detta sätt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna från att kalla sig feminist. Men det gör också att en kvinna som försörjer sig själv utan stöd från en man hålls fram som en god feminist – trots att hon kan vara motståndare till alla värderingar som feminismen står för. Eller att en politisk ledare som Margret Thatcher anses feministisk trots att den enda kvinna hon gjorde något för var sig själv.
Tips om du vill ifrågasätta strukturer: Fråga inte en kvinna varför hon tar all föräldraledighet. Fråga en man varför han inte tar någon alls.
230 svar
SÅ bra och viktigt inlägg!!
Varför är det så fult att inte dela lika? Varför får vi inte vara olika? Varför får man inte prioritera olika saker i livet? Om det är EN person man borde söka upp på youtube så är det JORDAN PETERSON som pratar om jämställdhet. Han är klockren. Professor/forskare som förklarar fakta.
Jämställdhet för mig (jag har svårt för ordet feminism då jag kopplar det mer till manshat) är att ha frihet att välja. Välja vad man vill göra i livet. Utbilda sig till det man vill och jobba med det man vill. Valfriheten.
Sedan när det gäller ”kommentarer” på bloggar och instagram så tänker jag ”varför bli upprörd”? Då måste man utgå från att alla människor är normala och sjysta människor. Haha. Den människosynen har inte jag. Det finns så många idioter där ute. Varför ska man då lägga energi på att bli upprörd? Fokusera på de som ger energi och skratta åt resten.
Hurra! Älskar dina debattinlägg och kan bara hålla med. Min senaste feministiska gärning har varit att vara ärlig både med mig själv och mina närmaste vänner om att mitt äktenskap inte är så jämställt som jag skulle önska. Om jag trodde det tidvis före barn har vår nu 2 månaders bebis bara accentuerat hur långt ifrån vi faktiskt är. Metaprojektledarjobbet är ett faktum men jag krigar för att mannen min ska vara hemma med ungen ens några månader. Vi har en lång väg att gå..
Tack för välskrivet inlägg. Intressant perpsektiv att detta blir ytterligare ett ansvarsområden för kvinnan. Och mannen “slipper undan” ansvaret än en gång.
Att uppnå jämställdhet i samhället kan inte enkom ligga på den enskilde individens (då ofta kvinnans som Clara beskriver) ansvar, det är ju politiska beslut och åtgärder på många nivåer och inom många områden som behövs för att komma framåt i den frågan, likväl som i klimatfrågan.
Kanske kan det till någon del handla om vilket typ av politik människor föredrar, när väljer att lägga alltför stort ansvar och tilltro till den enskildes förmåga att ändra på uråldriga samhällsstrukturer?
Ja!!! Och så blir jag mer benägen att förstå mig själv på köpet när jag läser det här och får hjärnan att tänka i andra banor.
Så träffsäkert och sant! Ett mycket viktigt inlägg som vi alla behöver påminnas om! Tack!
Jag märker att jag själv hamnar i dessa tankebanor ibland och att jag hela tiden behöver vara på min vakt mot mina egna tankar (som ju i hög grad påverkas av samhällsstrukturerna).
Så bra du skriver!
Jag tänker på det här med att dela föräldradagarna. Varför måste de delas lika med linjal? Är det så fel att den som tjänar mindre stannar hemma? Eller att den som har bäst möjlighet stannar hemma? Jag förstår verkligen inte detta. Nu har jag inga barn själv så jag ska väl vara tyst antar jag.
Det är väl ändå barnens bästa man ska se till i första hand, inte tjafsa om att det blir “orättvist”. Livet är det orättvisaste som finns, om man tänker efter.
Keep up the good work, du och Jakob och barnen!
Fast varför skulle du inte få komma med inlägg för att du inte har barn? All dialog är välkommen i alla debatter, det är tystnad och sk shaming som stryper syret. Inte olika åsikter och tankar.
Själv känner jag inte att jag har något särskilt jag behöver uttrycka men tycker det berikar mig att läsa andras tankar här. Inte minst när det kommer fram lite olika vinklingar, det finns ju inget facit.
Igår gick min manlige chef till den manliga kollegan och berömde för hans insats förra veckan,men till mig inte ett ord.Ränderna går aldrig ur strukturerna.Trir fortfarande att kvinnor tar merparten av ansvar för barn och hem.
Hur vet du att det var pga att du är kvinna som din chef inte berömde dig? Det kan ju naturligtvis finnas skäl, men ibland efterlyser jag perspektiv och lite tolkningsfantasi – allt beror inte på det sk strukturella patriarkatet.
Nej det bör inte ligga på den enskilda att bestämma, då får vi aldrig nån jämställdhet. Var o en bör ha egna föräldradagar som inte kan ges bort. I Sverige har vi jättegenerös föräldraförsäkring o det är ju bara trams att det inte ska räcka till båda föräldrarna!
Jag blir riktigt arg när jag läser det du skriver! Ponera att mannen är till exempel oförmögen att jobba någonsin eller kanske studerar till läkare, vilket tar många år. Varför ska dagar låsas och sedan försvinna!? För att man inte får ge bort dagar. Det är ju fullständig idioti.
För att jag tycker att varje människa ska ha rätt att vara hemma med sitt barn lika mycket. Alla sk förnuftiga resonemang tenderar att ge kvinnorna flest dagar hemma. Pga att vi alla styrs av den kultur vi lever i o de patriarkala sättet att tänka. Jämställdheten i samhället påverkas mycket av vem som tar föräldraledigheten och vabbdagarna.
För det första du verkar inte ha läst det jag skriver eftersom du skriver om aningen annat.
“Rätt att vara hemma”. Det är ju bara att vara hemma. En man kan ju hävda sin “rätt” och stanna hemma, utan att dagar behöver vara låsta. Punkt.
Kvinnor som studerar till läkare är föräldralediga med sina barn utan problem, då kan pappor också vara det. Studenter på högskola, både män och kvinnor, har rätt till föräldrapenning och rätt att återuppta sina studier efter föräldraledighet.
Jag vet det där. Problemet är om man i sin egen familj vill välja själv och inte får det på grund av låsta dagar! Att “männen” som inte vill va hemma ska tvingas är ju helt fel. Det bara måste vara så att familjen själv får välja. Allt annat är förkastligt. Man blir ju inte ex. tvingad till semester och annat. Har kvinnor så dålig pli på sin partner att den inte vill va hemma så är det något annat grundläggande fel menar jag.
Roligt svar från Camilla där. Man ska alltså uppnå jämställdhet genom att ha pli på sin partner! 😂
Camilla: Du infriade precis det Clara önskade frångå. Skylls på kvinnan att man inte lyckas dela föräldraförsäkringen jämt.
Vet du vad Camilla? Om en person, man eller kvinna, inte anser sig ha tid för att vara föräldraledig då har man inte tid med att vara förälder och bör avstå. Man gör plats för det man anser viktigt. Studier går till exempel att pausa. Tanken att barnet ska förvägras relationen till en förälder för att den andra inte kan jobba är också en idé som utgår från vad som är bäst för de vuxna, inte för barnet.
Fast vet du vad Anna! Jag anser just att man ska göra plats för det som är viktigt. Men vad som är viktigt måste familjen få bestämma. Och så länge föräldrar har försörjningsplikt osv. måste ju föräldraledigheten utgå från dom vuxna. Det säger sig självt. Dom vuxna bestämmer. Barnet blir knappast “förvägrad” en relation pga. detta i de allra flesta fall. Ingen av er som “svarar” på det jag skriver tycks se poängen med att själv välja.
För att verkligen tydliggöra detta kommer här ett exempel, det finns lika många exempel som familjer: om en person(man eller kvinna, skitsamma) till exempel inte jobbar alls av någon orsak. Då tycker jag att dagarna ska användas av den som har ett jobb och då kan vara föräldraledig. På så vis kan båda! vara hemma längre tid tillsammans! med sitt barn.
På ett övergripande plan kan tvingande pappamånader kanske lösa ett problem(?) Men, som alltid, på individnivå funkar det sällan.
Och till dig Catarina:
Jag är inte så säker på att jämställdhet skulle göra alla lyckliga. Är du? Men ja, att ha pli på sin partner är väl ett jävla bra sätt att uppnå likhet, om det är det du vill uppnå med plin.
Men vad gör man om man inte tror att barnet får bra tillsyn och vård av barnets ena förälder? Ska man ändå tvinga den att vara hemma? Alla har inte bra partners!
Camilla, jag uttalade mig inte kring huruvida jag tycker att dagarna bör vara låsta eller inte utan på att orimligheten i att något annat är viktigare än relationen till barnet. Ett barns anknytningspersoner beror på vem som sköter omvårdnaden de första 18 månaderna i livet. Är du inte där kan du inte ta igen det senare, alltså borde rimligtvis tid med barnet vara den viktigaste faktorn i en förälders liv. Du säger att det är upp till var och en att avgöra vad som är viktigt men hur den biologiska utvecklingen ser ut är inte något du kan välja. Du kan däremot välja att anpassa familjelivet efter det eller låta bli. Priset för att ignorera det kommer du aldrig behöva betala, det kommer barnet göra.
forts. Och majoriteten har i undersökningar inte velat att den delas och öronmärks, utan att det är bra som det är nu.
Detta gjorde mig väldigt stressad när vi fick vårt första barn. Min man var nyanländ till Sverige, och det tog flera år innan han fick något arbete. När det kom tapeten att det vore en bra idé att inte kunna ge av föräldradagar till varandra, så tänkte jag “Hjälp!”. Som ni vet är det svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden som nyanländ. Trots högskoleutbildning osv. Då han inte var asylsökande så hade han inte rätt till nystartsjobb osv. Min man skulle inte heller fått ut nästan ett skit för sina dagar under vårt första barns första 2-3 år.
JAG valde att vara hemma, trots att min man var arbetslös. Jag ville inte missa det första året. Så vi var hemma båda två nästan hela tiden hennes första levnadsår, och min man kunde tacka ja till enstaka jobbtillfällen. Efter ett år återgick jag till arbetet och han fortsatte att vara hemma med vår dotter förutom vid enstaka timvik.
Så på pappret ser det ut som att vi hade det jätte ojämställt, och i verkligheten var det tvärtom.
Hade vi inte gjort så som vi gjorde, så hade min mans chans till arbetstillfällen dröjt ytterligare minst ett halvår. Det kanske inte låter som mycket, men oj så det tär att leva i den ständiga oron och stressen.
Det jag vill säga med detta är främst att det finns så otroligt många livssituationer i samhället och jag upplever att man ofta utgår ifrån medelklassen eller överklassen när man pratar om att det inte ska vara möjligt att dela med sig av sina dagar.
Jag förstår tanken, absolut,en verkligheten ser ibland annorlunda ut.
Åh Anna! Precis så kan det vara. Skulle en se på vår situation där jag är heltids föräldraledig från jobbet så kan det se helt snevridet ut. Men min man jobbar tre minuter från hemmet, är hemma frukost 1,5 timme, lunch 1 timme, fika 1 timme och kväll såklart och många dagar mer. Han är en väldigt närvarande pappa och gör mycket av markservicen men han kan aldrig ta ut en hel dags föräldrapeng eftersom han jobbar med djur. Däremot kan jag ju ta ut ”bara” 75% och han 25% många dagar och han kan ta ut även på helger, så kan jag avstå. Eftersom jag tjänar mest är jag också glad att inte allt för många dagar är låsta, då kan vi gemensamt få många dagar hemma med vårt barn.
Håller med, Linn! Min sambo är hjärnskadad efter en olycka och han kan inte ta hand om vårt barn själv under längre tider. Jag tog 14 månaders föräldraledighet när vårt barn föddes, sen fick barnet börja förskolan. Min sambo var sjukskriven när barnet föddes och började senare med “träningsjobb” för att lära sig jobba igen några dagar i veckan, så han var ju hemma mycket. Men på papperet har jag tagit all föräldraledighet och han har gett alla dagar han kan till mig, så det ser ju väldigt ojämställt ut.
Det är våra gemensamma skattepengar som finansierar föräldrarförsäkringen, så då tycker jag att man bör ta hänsyn till vad majoriteten vill.
Håller med dig fullständigt!
Varför vill du ha ett samhälle som fråntar den enskilda individen rätten att bestämma över sitt eget liv? Otäckt tycker jag! Det finns redan för mycket av detta i Sverige som det är. Hur definierar du den jämställdhet du vill tvinga fram? Vad innebär jämställdhet för dig? Vad exakt är det du vill att vi skall tvingas till? Även om vi har en sk patriarkal historia i Sverige så innebär det inte att folk skulle vara “förgiftade” av “patriarkala strukturer” för att de väljer att modern är hemma med de små barnen i familen. Jag önskar ett samhälle med större frihet, med utrymme för människor att i största möjliga mån forma sina egna liv efter eget huvud, efter egna drömmar och övertygelser. Såsom att får uppfostra och utbilda sina egna barn så som det passar familjen bäst. (Och det passar inte alla att låta sin barn växa upp på institutioner som förskolor och skolor) Jag vill verkligen inte ha ett samhälle som i ännu högre grad tar ifrån vuxet folk deras integritet och ansvar för sina egna liv, ett samhälle som omyndigförklarar folket för att förhindra att oliktänkande/fritänkande/självständigt tänkade kan leva som de själva önskar är ett oerhört otäckt samhälle…
Det här resonemanget kommer till sist att barnet att få betala. Det finns de fäder som inte fixar att vara hemma med barnen. Mitt ex vantrivdes nått så fruktansvärt att det gick ut över hela familjen. Så om jag inte får vara hemma större delen av tiden så får barnet mindre tid hemma. Låt vuxna vara vuxna och göra det bästa för barnet! Det behövs inga lagar då.
Fast det som händer är då följande: kvinnorna tjänar i regel mindre än sina manliga partners, så då “blir det så” att kvinnorna stannar hemma. Den som upplever sig ha “bäst möjlighet” är också i regel kvinnorna (man tjänar mindre, kanske har ett slitigare jobb inom skola/vård/omsorg/annat klassiskt kvinnoyrke som är svårare att kombinera med familjebildning etc). Jag tror att väldigt många heteropar delar upp föräldraledigheten – dvs kvinnan tar merparten – utifrån “det blev enklast så”, snarare än “jag som kvinna är bäst lämpad för att ta hand om ett barn/jag som man är sämre lämpad att ta hand om ett barn”. Jag är med andra ord helt för det Clara skriver, att vi ska ifrågasätta männen som inte tar sin föräldraledighet snarare än att ifrågasätta varför kvinnorna tar FÖR mycket, men det är fortfarande viktigt att ifrågasätta våra individuella val och vilka strukturer vi ger uttryck för och hur vi hamnade där.
I mitt fall prioriterar inte min man att vara hemma med barnen. Hade han fått välja hade vi satt vår dotter på förskola när hon var 1 år 40 timmar i veckan. För mig är det otänkbart. Så jag använde 50 000 kronor av mitt sparkonto för att vara hemma tills hon var 1 år och 9 månader. Jag jobbade dessutom jätte mycket när jag var gravid. Så jag var helt slut och fick sjukskrivas i 8 månaden. Allt för att få en dräglig föräldrapenning. Då jag jobbat deltid. Eftersom min arbetsgivare inte ville ge mig heltid. Trots att dom nyanställde män som fick heltids tjänst. Jag jobbar deltid nu oxå för att min dotter ska få vara på förskola lagom mycket. Jag orkar dessutom inte jobba mer för jag sköter allt praktiskt hemma. Eftersom min man inte tycker det är så viktigt. Huset såg ut som ett krig, smutsigt krig… när jag träffade honom och flyttade in. Så jag vet var hans nivå ligger om han får ta ansvar själv. Till exempel har jag tagit exakt alla nätter och nästan alla nattningar för han tycker det är ok att låta barn skrika och gråta sig till sömns själva. Han har dessutom barn sedan innan och jag har sett hur han har tagit ”ansvar” för dom. Inga sängkläder i sängarna, jätte dålig skräp mat, inga bra rutiner, glömmer när det är stängt är planeringsdag på förskolan till exempel. Så jag drar allt själv för jag vet hur långt under mina värderingar omsorgen om hem och barn sjunker om jag ska delegera till honom. Idag har han inte någon speciellt nära relation varken med våra barn eller hans barn. Han har aldrig prioriterat mer en det absolut basala. Han är jätte snäll, omtänksam, jätte duktigt på sitt jobb och driftig där… men jämställdhet och ansvar finns inte. Jag önskar jag verkligen hade förstått vikten av att välja en livspartner som värderar feminism och jämställdhet. Men nu sitter jag med dålig lön, tomt sparkonto, ekonomiskt beroende av en man, dålig pension och helt slutkörd på gränsen till utmattning. Detta pga mannen jag valde som far till mina barn. Jag börjar seriöst fundera på om kärnfamilj är en bra idé… samhället är inte byggt för kvinnor och barn. Det är fortfarande i det stora hela byggt för att passa mannens behov.
MEN du har nära relationer till barnen och är antagligen deras trygghet. Och du har lyssnat på din inre röst och följt dina värderingar. DET är också värt något. Du kommer alltid att kunna se dig själv i spegeln och känna att du trots allt gjorde det som kändes rätt för dig.
Jag tänker också att du INTE ska klandra dig själv för att du “valde” en man som inte har samma inställning som du, det är ju just det som Clara beskriver så fint här ovan; att vi kvinnor inte kan ta på oss (även) att männen i vissa fall brister i omsorg eller jämställdhet. Stor varm kram till dig!
Vad fint skrivit! Jag tänker oxå att min relation till barnen är värt exakt var enda krona. Men att det inte borde vara så att jämställdhet hänger på vilken kille man väljer att skaffa barn med. Att det inte ska vara en ekonomisk katastrof att ta hand om sina barn på ett drägligt sätt. Jag anser inte att små barn ska lämnas på förskola tidigt i livet och många timmar i veckan. Jag tycker absolut inte att föräldradagar ska vara låsta till varje förälder utan att man kan använda dom fritt i familjen. Jag har tvingat min man att ta ut föräldrapenning på lediga dagar och helg innan vårt ena barn fyller fyra, annars kommer försäkringskassan dra bort dagar på lägsta nivåerna för mig. För man får bara spara ett visst antal dagar efter fyra år. Jag tror faktiskt inte att han kommer ta ut alla på sjukpenningsnivå innan hon är tolv heller. Dagar som hade varit jätte värdefulla för mig. Nu får jag använda lägsta dagar 180:- när jag ska vara föräldraledig tillexempel när förskolan är stängd. Jag är nu oxå i den märkliga situationen att jag inte kan skaffa fler barn för jag inte klarar av det ekonomiskt… av alla orsaker till att inte får barn som man kan drabbas av så trodde jag inte att det skulle bli ekonomisk infertilitet.
❤️❤️❤️
vill tipsa dig om Instagramkontot mansbebisar . Hoppas du kan börja följa och hitta styrka från medsystrar som varit i samma situation
❤️🌷
Styrkekramar❤
Något som förvirrat mig är att min man tjänar mindre och har ett slitigare jobb men ändå verkar det inte som det generellt förutsätts att han ska vara mer föräldraledig. Vet inte riktigt vad jag ville säga med det detta, men känner kanske att det är lite olustigt (i brist på bättre ord) att det inte verkar förutsättas att han ska ta mer för han tjänar mindre utan snarare att det förutsätts att jag ska ta mer för att jag bara antas tjäna mindre. Speciellt eftersom vi vill dela lika även om vi inte tjänar lika. Nu vet jag ju såklart inte vad andra tänker, och det kanske inte var så det var menat, men det är iaf så jag har upplevt det när det kommit på tal.
Mitt mammahjärta hade inte klarat att gå tillbaka till jobbet efter 6-8 månader. Så tacksam att min man inte visat större intresse att vara föräldraledig. Jag har jobbat 100% egoistiskt och tagit nästan all föräldraledighet, sett till att inte betala in mindre till pensionssparande under föräldradagarna samt låter min man betala in extra pensionsspar som kompensation för missade arbetade dagar. Min löneökning har säkert påverkats negativt av mitt val men eftersom vi är gifta har jag rätt till 50% av sparande och huset vilket har ett värde som inte hade varit möjligt utan min mans lön.
Jag har prioriterat att vara mer hemma men har också sett över min situation för framtiden. Fullt medveten att detta inte är alla förunnat men allt för många tar inte denna diskussion med sin partner 😊
Precis, lön är ju ett svepskäl egentligen. Det finns en förväntan i samhälle att mammorna ska ta större del. Jag och min man har liknande jobb och tjänar nästan lika mycket, ändå har folk utgått från att jag ska vara hemma merparten av tiden. I övrigt håller jag med Clara, sluta ifrågasätt kvinnorna och börja ställ krav på männen.
Så ser statistiken ut för det handlar inte om pengar, det handlar om kultur.
Han tjänar mest så hon är hemma.
Hon tjänar mest – hon är hemma ändå.
Han är egenföretagare så kan inte vara ledig.
Hon är egenföretagare så hon är ju ändå hemma och voilà kan vara ledig.
Så kort och så mitt i prick.
👌🏻
Jag tänker att de viktigaste är att partnern är hemma åtminstånne några månader på heltid. Annars fattar hen inte hur de ät! Mitt ex skryter om att hen minsann var hemma med äldsta barnet… Jovisst men när jag kom hem från mitt halvtidsjobb då var allt mitt ansvar igen! (att jag var halvt sjukskriven hade ju ingen betydelse), min partner var inte hemma särskilt mycket med småsyskonen & vabbade i stort sett aldrig… & har i dag en tämligen usei relation med sina barn….
Jag bar barnen i 9 månader, födde dem och offrade min kropp och hälsa för det, då ville jag vara hemma länge också för att läka både psykiskt och fysiskt och få skörda frukterna av det. Det funkade hur bra som helst mha dagens system. Ingen annan ska välja det åt mig. Hade fått sjukskriva mig om jag tvingats tillbaka efter 9 månader.
Den som bär och föder barnet har förtur att bestämma tycker jag.
Har för övrigt aldrig fått kommentarer eller tyckande om det. Heja folk som sköter sitt.
För att jag tycker att varje människa ska ha rätt att vara hemma med sitt barn lika mycket. Alla sk förnuftiga resonemang tenderar att ge kvinnorna flest dagar hemma. Pga att vi alla styrs av den kultur vi lever i o de patriarkala sättet att tänka. Jämställdheten i samhället påverkas mycket av vem som tar föräldraledigheten och vabbdagarna.
Oj min kommentar hamnade på fel ställe🤯
Det har ju iofs alla föräldrar idag; möjligheten att få vara hemma så mycket man vill med sina barn. Det är bara det att män generellt inte tar den möjligheten.
Fast i dagens föräldraförsäkring har båda föräldrarna redan rätt till hälften av dagarna var. Enda skillnaden mot vad du vill införa är tvång att inte avstå dagar till partnern. Gör man inte det är det automatiskt uppdelat redan. De som väljer att dela upp det annorlunda VILL ju det. Jag vill inte bo i ett land där vi inte får bestämma själva över våra eget familjeliv. Valfrihet att forma sitt liv som en önskar/vad som passar varje familj är också viktigt.. !
Samma här. Vår situation såg ut som så att vi båda tjänade minimalt och båda ville vara hemma länge. Jag hade en otroligt jobbig graviditet och behövde tid för att hitta mig själv efter det. Och när barnet kom kan jag säga att jag inte var beredd på vad det skulle göra med mig. Hur starkt det kan vara. Trodde inte bebistiden skulle vara “min grej” men hade fullkomligt fel där. Men behövde trots det så mycket tid att navigera i katastroftankar och beskyddarinstinkter, landa i moderskapet. Det slutade med att vi var hemma ett år var genom att vara luspanka och skarva och pussla. Men det året jag fick, det behövde jag, av alla möjliga skäl, som jag också vill understryka heller inte gick att förutse.
Höjden av att vara ofeministisk är väl ändå att FRÅNTA rätten att bestämma själv? Som någon annan skrev, om man nu har en “kass” partner (kass på vissa områden kanske, eller rentav värdelös på alla plan, många kvinnor har hamnat i den sitsen och det sista de behöver är väl att bli ÄNNU mer omyndiggjorda, låsta och överkörda?) så fruktansvärt att inte kunna bestämma själv hur man ska lägga upp det hemma. Det är ju fan givet att alla gör det som blir bäst för just dem. Tycker också det är vansinnigt att tro att detta bara handlar om pengar? Det är hundratals variabler som mäts och vägs i varje familj. Pengar var det sista vi brydde oss om där och då eftersom vi ändå inte hade några.
Verkligen +1 på allt du skriver! Den dagen vi delar lika på graviditet och förlossning kan vi dela lika på föräldraledighet också. Däremot menar jag inte att kvinnan ska ta all ledighet, men jag anser att om kvinnan vill vara hemma längre än halva tiden så har hon förtur till detta. Det går liksom inte att vara 100% jämställd i barnfrågan eftersom det är kvinnan som bär, föder och lever med alla de efterdyningar en graviditet innebär!
Jag kände ju då tvärtom. Eftersom jag redan gjort hela jobbet själv med graviditet och födsel, så skulle jag väl för fan få vara fri sen? Ska jag sen ta nätter, bajs och matande ensam också? Nej min man var ledig från start. Första barnet i nio månader där jag pluggade heltid på distans. Det var vad jag behövde. Alla är vi olika. Hade spytt om min man betraktat att bli föräldrar som en “tjejgrej” där han skulle vara en bifigur. Då hade vårt äktenskap tagit slut.
En viktig del att ta i beaktning är barnets anknytning till båda föräldrarna. Barn bryr sig om kvantitet, den som är där, många dagar. Ska inte barnen få chans att ha samma anknytning till båda sina föräldrar? Inte främst till den som tjänar minst (oftast kvinnan)?
Den här kommentaren hamnade på fel ställe. Var menat som ett svar längre upp i någon tråd.
Förstår inte varför barnet inte skulle ha chans till ”samma” anknytning om den ene föräldern tar större delen av föräldraledigheten? Det handlar ju inte bara om kvantitet (isåfall skulle förskolepersonal ha mycket bättre anknytning till barnen än deras föräldrar då barnen ofta är där 40h/vecka, ibland mer) utan även hur man spenderar tiden tillsammans, dvs kvalitet.
Jobbar man säg 7-16 hinner man ju ändå spendera en del timmar med sitt barn innan det är läggdags och helgerna/lediga dagar kan man ju vara med sitt barn hela dagen. Om man är närvarande, involverad, leker, busar, utforskar och upptäcker, ser till barnets omsorgsbehov och möter dem under denna tid så kan barnet absolut få en stark anknytning till båda föräldrarna! Anknytning handlar om mycket mer än att fördela tiden jämnt mellan föräldrarna, utan även om vad man gör med den tiden man har med sitt barn.
När min sambo och jag diskuterar kommande föräldraledighet så handlar det också mycket om att skapa anknytning till barnet i den tidig fas. Han har barn sedan innan och han upplevde det så som lite svårt att få till det där eftersom det ju faktiskt handlar väldigt mycket om mamman i början och för honom blir det viktigt att få vara hemma en längre period. Men Obs! Han har fantastisk relation till sin barn nu, så menar inte att det är kört bara för man inte är hemma lika länge. 🙂
Sen är det ju inte alla som har möjlighet att dela lika av olika anledningar. Tänker att pappan också kan ta ett stort ansvar med allt runt omkring, på tal om att kvinnor ofta är projektledare.
Några osammanhängaden tankar här… hoppas det inte lät som jag knäppte dig på näsan nu, för det var inte meningen!
Jag tänker att det inte måste vara millimeterrättvisa. Men om vi tittar på tex Nina Åkestams forskning så visar den på att de ”personliga valen” (alltså sådan val som sägs vara anpassade till en specifik familj) oftast leder till att mamman tar ut mer mer föräldraledighet än pappan. Och då kan en ju ifrågasätta hur personliga de där valen egentligen är och hur mycket av valen som beror på något strukturellt i samhället.
Det tror jag är oerhört viktigt att vara medveten om.
Men varför ska man tolka det så? När är det accepterat att det faktiskt är personliga val, på vilken grund tror man att män och kvinnor i en perfekt fri värld hade valt 50/50? Verkligen inte på vetenskap iaf. Snarare på en ideologi som VILL ha det så, av ngn outgrundlig anledning. Om du öppnar valet och folk väljer att dela olika, så kan det lika mkt vara för att de helt enkelt vill det, som för ngt närmare konspiratoriskt om att man blivit styrd i smyg såpass att man måste omyndigförklaras så att valen blir i enlighet med rådande ideologiska narrativ. När får man säga, att kvinnor och män helt enkelt VILL olika, generellt? Får man någonsin konkludera detta? Det är orimligt.
Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar och det känns som att du tillskriver mig värderingar jag inte kan identifiera mig med. Det jag försöker komma åt är att jag tycker att det är sunt att vi reflekterar över _varför_ vi gör ett visst val? Tror vi att vi (alltid) gör det pga den fria viljan? Varför väljer i så fall kvinnliga doktorander, läkare, egenföretagare mm att vara föräldralediga och vabba mer än sina manliga kollegor?
Jag tror faktiskt inte att det är konspiratoriskt att tänka att en skev fördelning av tex föräldradagar delvis kan tillskrivas patriarkala samhällsstrukturer. Men det betyder inte att jag vill omyndigförklara de som inte delar exakt lika. Hur kom du ens fram till det?
Jag tycker också att det är ganska ointressant om kvinnor och män vill olika. Jag tycker att det är mycket mer intressant att fundera över varför de vill olika.
Mycket bra inlägg! Håller helt med.
Klockren analys! Jag har också funderat på det när det gäller kvinnor och män och kroniska sjukdomar till exempel. Att män som stöttar kvinnor med sjukdom ses som klippor och hjältar, medan kvinnor i samma position ses som offer och medberoende, och får ta skulden och frustration från andra för att mannen är sjuk och inte ”hjälper till”.
Hoppas din man inser att han kommer må bra av att vara hemma, och att han vill vara hemma i några månader. För oss hjälpte det mycket.
Bra rutet förresten, Clara!
Milde himmel vad jag är trött på allt sådant! Varför kan folk inte får leva sina egna liv som det passar dem bäst? Varför skall än det ena idealet och sedan det andra idealet styra såväl folks tankar som liv? Hur många vågar tänka själva idag? (eller vet ens hur man gör eftersom de blivit matade med “det rätta” sedan vaggan) Hur i himlens namn kan vi vara så fräcka att vi i frågasätter folks privatliv? Att vi avkräver folk svar på hur de fördelar sysslorna i sina egna hem? Det är stillöst, smaklöst, skamlöst, hutlöst! Vi har alla ett enda jordeliv låt oss leva det i ödmjukhet och i första hand sköta våra egna affärer. “Feminism”har idag i mycket blivit en tvångströja, en bur där kvinnor låser in varandra och sig själva. “Feminism” som den ofta ser ut begränsar mycket mer än vad den befriar kvinnor. Jag kan ofta tycka att “feminism” innebär en nedvärdering av det som en gång var kvinnans område, kvinnans sysslor och kvinnans liv. Vilket gör att mannen förblir normen för det som skall hyllas, tas på allvar och beundras etc. Det är “förnedrande” att kallas lärarinna, skådespelerska eller skulptris. Den tidigare manliga beteckningen för dessa yrken (och andra) ansågs som det jämställda och fina så alla kallas nu mera lärare och skulptörer etc…varför blev det så? Helst ska vi ju inte ha något kön alls utan vara neutrala, “hen”…Mitt i all denna underliga massträvan efter vad som kallas “jämlikhet” pågår ett förtryck en förföljelse av dem som inte vill leva som “hen”, eller dem som det passar utmärkt att mannen hugger ved och bygger garage medan kvinnan lagar en soppa hemma i köket och snyter ungar. Om vi strävar efter frihet för alla att vara den de innerst inne är så kanske vi kan låta folk få fördela sådant som hushållssysslor som det passar dem bäst. Välja yrke efter eget hjärta (eller stanna som hemmamammor/pappor medan barnen är små) Framtvingad “frihet”, påtvingad normuppfyllande “jämställdhet”…vad är det egentligen? Sverige har målat in sig i ett jämställdhetshörn…
Ja, är det inte intressant, så säg?
Jag träffade en högst medveten och arg amerikansk sextonåring som jag pratade mycket med under en period. Det handlade om att hennes pappa hade hand om i princip allt i hushållet då mamman har lidit och lider av psykiska problem. Det handlade om att hennes kusin var dum i huvudet “för hennes högsta dröm är att bli hemmamamma, vilket pucko”. Det handlade om att hon gillade killar med att hon aldrig skulle ha en man som vuxen, utan leva med en kvinna istället, för då skulle hon slippa problem med jämställdhet. (Och då pratar vi om en ung kvinna som hade vuxit upp med en pappa som hade gjort “allt”…) Det handlade om en massa tankar och funderingar om sådant som gjorde ont, det mesta handlade om att män var svin. Jag frågade henne om hon som så stark feminist skulle vara kvinnan som hackade på en annan kvinnas val, oavsett hur de ser ut? Och om hon någonsin fick en son, skulle han per automatik vara ett svin?
Jag vet att jag börjar bli “gammal”, men mycket av oredan jag ser i relationer handlar om stora egon och en oförmåga att ställa olika typer av ansvar vid sidan av varandra. En förskollärare är fantastisk och en hjälte (gärna samtidigt som hon håller på att gå under av att ha ansvar över för många små på en gång), men en hemmamamma är förtryckt. En doktorand är fantastisk, men en familj som hemskolar tre barn som alla fortsätter studera vidare vid “erkända lärosäten” är fundamentalistisk. En bilmekaniker är per automatik manschauvinist om han fortsätter sitt jobb på kvällarna då han hjälper kreti och pleti i bekantskapskretsen med deras bilar (och alla räknar med att han ska ställa upp samtidigt som de gärna pratar bakom ryggen om vilket pucko han är som aldrig “hjälper till” hemma).
Lär era barn att se på andra människor med ett visst mått av fördragsamhet istället för att döma dem efter en mall som någon annan ritat. Då kanske de lär sig förmågan att kommunicera och prata med en partner redan från början, innan det är för sent. Och kanske de hittar ett gemensamt förhållningssätt till livet som handlar om större saker än vem som ser att soptunnan är full.
Åh vad bra skrivit. Håller med om egot.
Jag läser in i den kommentaren att du börjar bli gammal, precis som du skrev. Men det säger jag med ödmjukhet inför den vishet som man måste leva ett liv för att bygga upp. Saknar att ha någon gammal och vis i närheten som kan svara mig på det viset bär jag ojar mig över livet.
Så klokt! Försök tänka att man jobbar tillsammans för att familjen ska må bra och utgå från att omgivningen och familjen vill väl.
Håller med dig till 100%!!!
BRA A!!! Mycket bra kommentar.
Håller så mycket med dig
Mycket bra skrivet!
Intressant inlägg och jag håller med dig på det stora hela. Samtidigt är det något som gnager.
Jag tycker det finns en risk att debatten skuldbelägger män för att vara män; man utgår ifrån att de är förtryckare oavsett, ofta utan att kunna peka ut något konkret som de har gjort. Jag upplever att män därför upplever det som att de vad de än gör blir smutskastade på av ”feminister” (som de i sin tur klumpar ihop till en enda grupp). Så blir debatten så polariserad.
Min man och jag pratar mycket jämställdhet. Och vi funderar på vad jämställdheten betyder. Måste den i 100 fall av 100 innebära att alla familjer delar lika på föräldradagarna? Kan det finnas fall där andra lösningar är önskade av alla parter och får lov att vara okej?
Jag ville gärna vara hemma ett år med vår dotter. Så det var jag. Och jag ville inte kasta mig tillbaka in i skolans hektiska värld (är lärare) på 100%. Så nu under hennes andra år är vi lediga lika mycket var ungefär. När hon fyllt två ska hon få börja på förskola. Vi båda trivs med det här upplägget. Till saken hör också att min man som doktorerar känner det som att en tidsbegränsad anställning i ett forskningsprojekt är väldigt svårt att kombinera med att vara helt borta under en längre tid – när man är tillbaka är det helt enkelt kortare tid kvar på forskningsprojektet och det finns egentligen ingen lösning för folk som är föräldralediga under tiden och därmed ska få förlängd tid på sig. Så han löser det genom att vara väldigt produktiv när han jobbar. Han får ju egt ett halvår mindre på sig att doktorera. Inte på pappret, de erbjuder honom längre tid, men när man jobbar i lag med andra och alla andra ska avsluta det gemensamma arbetet så blir det svårt att lösa.
Men vi tycker båda att det är väldigt lagom att jobba halvtid var och tycker det är värt mycket att dottern får vara hemma tills hon fyllt två.
Samtidigt känner jag mig SÅ fruktansvärt misslyckad som feminist och skäms över detta när jag träffar andra. Att jag är hemma så mycket mer än min man. Trots att vardagen funkar jättebra.
Det hade ju också kunnat vara så att jag hade velat vara hemma jämt, som min svägerska vars högsta dröm att få vara hemmafru. Så sjukt oaccepterat och inte okej på något att i vår tid.
Inom mig undrar jag när vi kvinnor ska få sluta skämmas och välja det vi vill utan att någon ska peka finger åt.
Låter som att ni har en lösning som passar er perfekt. Var nöjd med det och försök åtminstone att strunta i andras åsikter och framför allt: skäms inte!
Du ska absolut inte skämmas! Tvärtom, var stolt över att ni har lyckats bygga upp en vardag som er familj är nöjd med och som fungerar trots att det evetuellt går emot rådande jämställdhetsideal! Jag har själv jobbat deltid i tio år nu (mina barn är 10 och 13). Min man har alltid jobbat heltid. Bor dock i Finland, och jag måste säga att jämställdhetsidealet inte är lika starkt här, åtminstone inte där jag bor och skulle säga inte generellt heller. Säkert på gott och ont.
Känn dig inte misslyckad utan lyckad för att du följer din väg och inte samhällets.
Våra barn var hemma tills den yngsta börja förskoleklass. Av drygt 9 år var min man kanske hemma 2 år. Han ansåg aldrig att jag var hemmafru utan hemmamamma. Vilket innebar att städ, tvätt och annat inte låg på mig. Otroligt befriande. Han tog de flesta vaknätter när de var bebisar för att han ville och alltid var först hos dem. Och trots att jag varit hemma mest så är han nära våra barn. Vem de ringer beror på situation.
Jag förstår att det är erat val och ni är nöjda. Samtidigt har jag själv doktorerat och alla mina kvinnliga kollegor har kunnat vara lediga på heltid, medan i alla mäns projekt har det funnits massvis med argument för att det inte skulle gå.
Jag tror många gånger kvinnor tar ett större ansvar och anpassar sig än vad män gör. Har hört flera män säga: jag kan inte vara pappaledig eftersom jag doktorerar. Jag har exakt samma tjänst, samma avdelningen osv = inga problem att vara ledig.
Jag och min man var hemma 1 år var. vi kunde inte hitta ett enda argument för att vi inte skulle dela lika. Det är bådas barn lika mycket.
👌🏻👏🏻👏🏻
Det är så intressant att läsa. Och sorgligt.
Det blir så tydligt att för att uppnå jämställdhet måste männen orka vara mer obekväma och göra det som är utanför deras norm, även om man känner sig som en sämre lagspelare på jobbet. Vara beredda på att det finns kollegor och chefer (män) som kommer tycka att de är störiga och konstiga – men göra det ändå.
Jag håller verkligen med om det mesta av det du skrev i detta inlägg. Det är ju männen som behöver lite större krav på sig. Om man klagar på att en kvinna har en ojämställd arbetsfördelning i sin familj, usäger man ju samtidigt att familjeprojektet o allt hennes man gör är hennes ansvar, dvs att hon självklart har projektledarens ansvar. Dubbelbestraffning kallas väl den härskartekniken. Samtidigt ser jag att influerarna har ett väldigt stort inflytande på de som läser och det är många. Det som syns i vissa stora bloggar är kvinnor som briljerar i traditionellt kvinnligt kodade sysslor, som visar upp ett liv där de skapar ett bekvämt vackert hem för sin familj och där det verkar som om de är projektledaren för allt som rör familjen. Jag konsumerar ju dessa bloggar och det slår mig ofta vilken extremt traditionell kvinnoroll som presenteras. Dessa kvinnor har ju ofta dessa uppgifter som en stor del av sitt arbete, och de som läser bloggarna jämför sig även om de har ett förvärvsarbete.
Det är ju också svårt att rent praktiskt nå influerarnas män för att kommentera. Diskussionen är dock viktig att hålla levande. Att försöka sätta ljuset på ojämställdheten utan att skuldbelägga kvinnorna, och att försöka att inte känna sig ansvarig för ojämställdheten i sitt eget förhållande när den belyses.
Så bra och så viktigt!
En av gubbsen på jobbet frågade en gång: Är du feminist?
Jag upplevde frågan lite spydig/provocerande, så jag tänkte efter innan jag svarade: Alla som erkänner att män o kvinnor inte behandlas lika – med tanke på lön, sjukvård, utbildning osv är feminister.
Det blev ingen diskussion, uppenbarligen höll de med.
Så länge som vi har sånna stenålderstrukturer kvar är det inte givande eller ens intressant att diskutera vem som bytt bajsblöja flest gånger.
Bra! Hellre en man som driver feministisk politik som makthavare, än än en kvinna som driver anti-feministisk politik! (Med tanke på det du skrev om Tatcher.)
Visst, men det finns också ett värde i representation. Det påverkar flickor att se eller inte se kvinnor på höga positioner.
Det blir svårare och svårare att vara kvinna. Inga uppgifter och krav på oss tas bort men nya läggs ständigt till.
Nja, beror på vilket perspektiv man har. Tror inte att min gammelfarmor hade det speciellt lätt som bondhustru och mamma till 5 barn, utan tvättmaskin, diskmaskin, dammsugare m.m. Inte heller min farmor, när hon gick ut grundskolan förväntades hon börja jobba inom något lågbetalt yrke (hennes första jobb var i ett tvätteri) medans hennes bror ”fick” ta studenten. Vem som var ”tvungen” att vara hemma med barnen och sköta allt hushållsarbete sen kan du nog räkna ut. Inte heller min mamma hade lika många möjligheter som jag har haft att leva sitt liv som man vill. Vad är det för uppgifter och krav du tänker på som våra förmödrar har inte har haft på sig?
Kanske menar Ella att vi kvinnor i jämställdhetens tecken, förutom alla kvinnliga uppgifter som vi redan gör, även ska klara av att göra alla manliga saker, såsom tvätta bilen, byta däck och grilla som nämns nedan som manliga sysslor. Vi ska göra ännu mer för att vara jämställda. Men männen gör ingenting mer, eller så gör dom en liten del mer och hyllas då som hjältar.
Jämställdhetsfrågor blir riktigt intressant när en kvinna väljer att gå en annorlunda och normbrytande väg jämfört med vad familjen förväntar dig, tex integration där en invandrarkvinna väljer att förvärvsarbeta då familjen från början helst vill att hon stannar hemma och tar hand om hemmet. Där kan det bli konflikter. Min kollega från Somalia valde att vidareutbilda sig inom administration innan hon skaffade barn, något som verkligen inte uppskattades av familjen och omgivningen. De tyckte inte att utbildning var viktigt för en kvinna, nä hon skulle satsa på att skaffa egen familj, barn och man nu när hon hade den rätta åldern inne. Sen skulle hon ju ändå vara hemma och ta hand om hemmet och barnen. Men hon stod på sig, fick sin utbildning, jobbade med administration och även ett tag inom sjukvården i Somalia innan hon flyttade till Sverige. Nu har hon man och barn så nu är familjen nöjd.
En otroligt stark, inspirerande, rolig, spännande och banbrytande kvinna. Någon måste ju ta första steget om man vill ha en förändring och vill leva ett annorlunda liv. Samtidigt som många är nöjda med att vara hemma och att mannen jobbar. De är i inkörda i det systemet precis som vi också varit en period.
Nu jobbar hon med att få unga vuxna i Sverige ut i arbete och till passande utbildningar (många med utländskbakgrund). En bättre lämpad person och förebild för det jobbet är det nog svårt att hitta.
Men en förändring måste komma från individen, inget som kan påtvingas utifrån. Jo, tankar och idéer kan väckas utifrån. Sen måste man på något sätt ha familjen med sig på sitt nya livsval.
De flesta kvinnor som jobbade i Syrien jobbade fyra timmar om dagen på förmiddagarna och sedan var hemma på eftermiddagarna. Deras män hade dock ofta mer flytande arbetstider och kunde vara hemifrån mycket. Hade man råd tog man gärna hjälp med städ och matlagning (gäller många länder i världen). I Indien hör det till att anställa folk hemma om man har råd. Om man tjänar mycket pengar och har få anställda så ser omgivningen ner på en. Då ska man hjälpa folk att få jobb, väldigt annorlunda inställning än vår.
Jämställdhetsfrågor hos vita heterosexuella par som lever med en medelinkomst tycker jag är ointressant och tråkig. Jag har mer spännande saker att fundera kring i mitt liv.
I många kulturer är kärnfamiljen inte norm utan där finns ett stort kollektivt kontaktnät som hjälps åt med barn och hushåll. Något som vi i viss mån kanske borde stäva lite mer mot? På ett sett som passar oss? Våga ta mer hjälp, hjälpa grannar och omgivningen mer naturligt och spontant och sluta att vara se på hur man i ett litet hushåll med man, fru och barn får ihop livet…
Och varför får man inte inte vara stolt och berätta att ens man hjälper till mycket hemma? Inte för att skryta utan för att man mår bra av det!? Så som man pratar med sina kompisar om livet, familjen och hur man har det i tillvaron.
Tack för att du sätter ord på det här! Det är liksom inte nog att man kämpar och sliter med huvudansvaret hemma, sen ska man behöva skämmas också för att man misslyckats med jämställdheten.
Jag tror nog dessvärre vi behöver tänka att vi ska försöka förändra hur vi lever även i det privata. Och jag tror inte vi kan vänta på att män plötsligt kommer ta initiativet till att störta patriarkatet, varför skulle det? Visst vore det rättvist, men knappat realistiskt.
Det är såklart besvärligt att tänka på att ens egen livsstil inte är ideal, men jag tror inte vi behöver stå ut med den känslan, inte kränga till världsbilden så den passar livsstilen.
Jag håller också med, men det finns så många vinklingar i denna fråga!
Tex, hur många kvinnor gör dom klassiska manliga sysslorna? Byter däck på bilen, baxar in och monterar den nya tvättmaskinen, fixar veden och står vid grillen?
De “manliga sysslorna” så som att byta däck på bilen, montera tvättmaskin osv blir inte många timmars arbete. I många fall sker de sysslorna dessutom efter flertalet påminnelser från kvinnan som projektleder i hemmet och ser till att vardagen fungerar. Kvinnor som grupp drar det tyngsta lasset, både på arbetsmarknaden och i våra hem.
Frågan om hur vi ska kunna bygga ett hållbart liv är på alla sätt ett samhällsproblem och inte en kvinnofråga. Vi måste förändra normer och strukturer i samhället, inte skamma kvinnor som sliter!
Region Skåne har en bra checklista för familjen för att kolla hur ansvaret är fördelat mellan föräldrarna. Bra underlag för diskussion och synliggöra orättvisorna inom hemmet.
https://vardgivare.skane.se/siteassets/3.-kompetens-och-utveckling/projekt-och-utveckling/jamstallt-foraldraskap/material-foraldrar/checklista-for-familjen—om-ansvarsfordelning.pdf
Jag tycker checklistan över ansvarsfördelningen är väldigt bra, men samtidigt är det något skevt över hela debatten om hemsysslor. Det känns som om livet blir en enda strävan efter evig semester och netflixtittande. Sedan så tror jag det ibland glöms bort att det som är ett tråkigt hemarbete för någon ju är en hobby för någon annan. Har en manlig kollega som tycker att höjdpunkten på dagen är då han kommer hem från jobbet och får börja laga middag. Någon gillar bakning, en annan trädgrådsarbete.
Jag menar att ska hemmajobbet delas lika ska ju även dessa “manliga sysslor” utföras av kvinnor. Inte utöver det hon redan gör, utan lika naturligt som att dela lika på dammsugning, disk, tvätt mm. Jag byter gladeligen däck på bilen om han hämtar tonåringen mitt i natten!
Jag är övertygad om att faderns relation med barnen inte hänger på om han varit föräldraledig dess första år i livet. Här tog jag det mesta när barnen var små, men han har alltid funnits där för dom iaf, och nu när dom är tonåringar har han jättefin hand med dom.
När jag separerade och tog över de sk manliga sysslorna märkte jag att det inte var mycket mer jobb för mig alls… kände mig faktiskt lurad, tex det tar max 2h per år(!) att byta däck…
Någon beskrev så klokt i en podd; hennes mamma ville få hjälp av maken att få en hylla uppskruvad på väggen. Sa till gång på gång. Till slut tröttnade ett av barnet på tjatet och sa: varför gör du det inte bara själv? Det blir gjort och du slipper tjata. Mamman svarade: Då blir det bara ännu ett göromål som faller på mig.
En ögonöppnare för mig.
Oj ja verkligen!
Har själv tänkt/sagt så till min mamma, så det var nyttigt att läsa.
Mycket bra skrivet, tack för detta!
Jag är 40-talist och fd lärare. Har fått kämpa mot åsikten att “får man barn är man hemma och tar hand om dem”. Gick en nedelväg och jobbade halvtid under 15 år. Mycket pga att min man var mycket på tjänsteresa och 3 barn kräver sitt. Inget jag ångrar och inget jag skäms för. Alla måste hitta sin lösning för att få tillvaron att gå ihop.
Det är klart man inte ska skamma någon för att dens partner inte engagaerar sig i sina barn etc.
Men upplever i mitt efter liv att gå en mil i varandras skor har varit bra för både vår egen förståelse och vilka förebilder vi är för våra barn. Att båda har varit föräldralediga gör ju att båda vet hur det är att vara ensamt ansvarig för barnen under dagen. Att båda tar hand om hem, packar bilen, bär något tungt, klipper gräs, snickrar, målar om huset eller lagar mat gör ju att man ser varandras ansträngningar och kan mötas som likar. Allt behöver ju inte vara millimeter rättvist, man har ju olika kapacitet som de individer man är, men att ifrågasätta patriarkatets uppdelning av sysslor är nog nödvändigt om världen ska bli en mer och inte jämställd plats framöver. Om ingen går före och visar i sitt eget liv så tror jag inte teorier enbart kommer ta oss särkilt långt.
Håller med!
Men samtidigt så är det ju inte mitt fel att min make inte ville vara pappaledig till våra två barn. Det är hans fel.
Helt enig!
Bra poäng! Att det inte behöver vara millimeter-rättvist men att det gör något gott för relationen och jämställdheten att man får större förståelse för hur den andra anstränger sig, genom att dela på uppgifterna.
Hej!
Vill verkligen inte vara nedtryckande eller förminskande, men jag HAR faktiskt undrat över arbetsfördelningen i er familj. Min undran hänger dock på inget sätt ihop med att jag skulle diskvalificera dig som feminist eller så.
Men i och med att det är du som har en blogg (och inte din man), det är du som skriver om ditt/ert liv och det är du som uttrycker åsikter om allt möjligt – då är det väl kanske inte jättekonstigt att det är dig man riktar frågorna till? Varför skulle man fråga din man? Det är ju inte han som är den som skapar debatt eller berättar om sitt liv.
Att jag har funderat över ert familjeliv och uppdelningen av sysslor (även om jag aldrig har frågat något på bloggen tidigare gällande just det här) beror också på att du återkommande beskriver att det faktiskt är DU som jobbar (och ibland kämpar, låter det som) med att få ihop allt, eller stora delar av, när det gäller familjelogistiken. DU vill skapa en bra barndom för barnen med fina minnen och upplevelser, DU arrangerar fantastiska kalas och släktsammankomster, DU anstränger dig, planerar och våndas lite inför den långa sommarledigheten (som du vill ge barnen). DU organiserar, planerar och står i långa perioder för den huvudsakliga försörjningen för hela familjen (enligt vad du själv skrivit). DU möblerar om hemma, DU lagar maten. Mm, mm.
Och när man har läst om allt du gör och kämpar med, SAMTIDIGT som du också debatterar och talar om utmattning, kvinnofällor i andra sammanhang, att ställa höga krav på sig själv osv – ja, då är det kanske inte så konstigt att man faktiskt tänker: “Ojojoj, vad hon sliter – vad gör hennes man egentligen när det gäller “familjeprojektet AB”, gör han lika mycket?”
Observera att jag tror säkert att din man gör saker också. Och ni får naturligtvis dela upp ert liv hur ni vill, och ni har heller inte någon redovisningsplikt inför oss läsare.
Samt; om det nu vore så att ni inte delade upp allt 100% rättvist, så har väl inte vi med det att göra. Det kan ju finnas hur många orsaker som helst till att en relation är snedfördelad. Jag, t.ex, lever med en man som är kroniskt sjuk och sjukpensionär och jag gör mycket mer än vad han gör, både inkomstmässigt och gällande praktisk omsorg om familjen. Men det betyder inte att vi har ett dåligt liv tillsammans för det. Vi har det jättebra. Kvalitén i relation hänger ju inte enbart på 100% jämställdhet.
Hur som helst, jag märker att det blev lite svamligt nu. Det jag ville komma till är att om jag, eller någon annan läsare, undrar över just ert liv så beror det nog på att du faktiskt tycks åstadkomma så otroligt mycket hela tiden – både jobbmässigt och privat – och att det emellanåt framstår på bloggen som att mycket utförs av dig ensam. I alla fall av det du delar med dig av på bloggen. Vilket kan få en att ibland undra över hur du orkar överhuvudtaget, vilken avlastning du får osv.
Det har inte att göra med feministdebatten egentligen. Men lite kanske, eftersom du framstår som så medveten och reflekterande i dessa frågor när du debatterar generellt.
Jag har tänkt samma sak som du, men inte lyckats formulera det så bra. Well said!
Precis så. Bra skrivet Liv. Varmt med reflektion. Så har jag tänkt också.
What she said! Instämmer helt!
Mycket välformulerat och jag instämmer helt!
Har tänkt exakt samma! Han lever ut sin dröm som småbonde och du får göra allt annat
Hörde jag ett amen?
Jo jag tror minsann det, för det var jag!
Tack Clara. Lika träffsäker som alltid. Mycket viktig poäng, uttryckt på ditt kloka vis. Det var fint, och tankeväckande att läsa.
Varför skulle man inte kunna ifrågasätta en kvinnas val? För mig innebär en stor del av poängen med att jämställa kvinnor och män att kvinnor också måste kunna kritiseras. De måste kunna vara fula och dumma och inte behandlas med några som helst silkesvantar av den enkla anledningen att de är kvinnor.
Det innebär naturligtvis inte att alla måste dela exakt på några föräldradagar, eller att man som kvinna ex inte får ha en större ambition om att ordna mys hemma. Då får man väl bara svara det, som den vuxna och myndiga människa man är.
Jag tar ansvar för mitt liv. Jag lämnar inte åt nån man, särskilt inte min egen, att sätta mig i en sits där jag inte vill vara. Detsamma gäller honom, han har ansvar att också ställa krav på mig för att han ska känna att hans liv är i balans.
Tack för balanserat inlägg! Är less på att höra slentriankommentarer av typen “strukturer” och “patriarkat” samt ogenerat skammande mot (den vita) mannen (hej dra alla över en kam).
Ett tips är att välja bättre män och/eller kommunicera behov bättre. Alla mina män har arbetat mer än mig och dessutom varit mer noggranna i hemmet och lagat 90% av all mat. Störtskönt! Rekommenderar verkligen. Sedan kan många kvinnor tagga ner på alla krav på perfekt hem, perfekta barn, perfekta kläder, perfekta semestern och perfekta äktenskapet. Välj bort materialismen och försök minska jämförande med andra och normvarande så kommer en bättre vardag på köpet.
Tror att det funkade mycket bättre när kvinnor var hemmafruar, faktiskt. Det är ingen kvinnlig arbetsmarknad idag med resultatorientering och pinnräkning för statistik. Det är traditionellt manliga domäner.
”Ett tips är att välja bättre män” – det är just såna här ’tips’ som är så problematiska. ”Skyll dig själv för att du inte valde bättre, titta på mig som var så duktig och valde rätt.” Även fast den riktiga ojämställdheten ofta visar sig först efter att man har fått barn och då är ju insatserna plötsligt mycket högre.
Fast också ett jättebra tips till alla som inte valt livspartner än. Visst vore det bra om man i ett förhållande pratade igenom hur man vill ha det tillsammans, både innan och efter ev. barn?
Absolut bra tips! Men jag hade aldrig fattat det tipset innan jag hamnade i familjen AB. jätte mycket av mina val av partners i livet har kommit ur skevheter jag har med mig från uppväxten. Att välja en partner rationellt är verkligen jätte svårt. Jag är helt chockad över hur likt mitt äktenskap är mina föräldrars. Fast jag såg alla deras tillkortakommanden och aaaldrig skulle bli sådan själv. När jag pratar med, vänner, släktingar och kolleger tycks vi alla kvinnor ha samma grundproblem i våra relationer. Vi vill ha en jämlik att dela det tunga i livet med. Vi blir skammade för att vi har ”för höga krav” och är ”gnälliga” och måste ställa högre krav på våra män. Fast det är oerhört svårt att ”släppa kontrollen” när det inte finns någon där som tar ett delat jämlikt ansvar. När man måste be om hjälp mer för att få avlastning ja då är det faktiskt så att det finns en förväntning att ansvaret är ens eget och att den andra kan hjälp till vid behov men är inte delat och jämställt lika ansvarig.
Finns en jätte bra bok för er som känner att det finns ett strukturellt problem här: han är så bra på att ta egentid. Väldigt bra bok!
Jag förstår att frågan har fler bottnar och skiljer sig väldigt från fall till fall. Och jag unnar varje kvinna och familj att kunna samarbeta och vara nöjda med det de har. Det jag menar är att det är inget måste som kvinna att leva i relationer med män som inte uppfyller deras krav. Barn eller ej. Om situationen ändras behöver man ju ta ett omtag om livet och hur man vill ha det.
Fast ”när kvinnor var hemmafruar” är ju en extremt kort period på några decennier, förutom hos överklassen.
Och varför är resultatorientering manligt? Jag sitter själv i en ledningsgrupp med tre andra resultatorienterade människor – två kvinnor och en man. Statistik och att mäta saker gillar vi alla fyra.
Jo men jag tänker att det alltid funnits en uppdelning, delvis beroende på kön. Och det som passat individen och gruppen bäst. Klart är att kvinnor liksom män alltid jobbat hårt.
NPM är ett ofog för många kvinnor efterom det skapat en outsäglig press inom de yrken där dessa ofta återfinns. (Men såklart det finns kvinnor som trivs utmärkt i mer hårdare roller och att män i kvinnodominerade yrken blir utbrända de med, i högre utsträckning än andra män).
Jag ledsnade på att pinnräkning var viktigare än om den vård jag gav tjänade patientens intressen och sa upp mig.
Men är inte pinnräkning i vården det som är problemet? Inte man eller kvinna.
Känner med mkt här. Inte så lätt när man väl gjort valet och skaffat barn absolut, men allt handlar inte om oss här och nu utan framtiden och våra barn, som inte gjort sina val ännu. Om du gjorde ett dåligt val av man sas, ingen ska skamma dig. Men din dotter borde lära sig bättre så hon inte gör samma misstag.
Tycker kommentarer som “välj en bättre man” är rätt dryga och skuldbeläggande. Och också en helt omöjlig uppmaning. För ärligt talat, det finns mååånga fler män utan genuskoll och som inte har uppfostrats till att bli projektledare i hemmet, än vad det finns motsatsen. Om alla kvinnor skulle “välja en bättre man” så skulle de där fantastiskt jämställda männen få börja leva polygamt allihopa. Eller vad ska man göra om man inte hittar och blir kär i en av dem? Välja att inte bilda familj fastän man vill?
Instämmer! Både jag (som är en kvinna) och min sambo (som är en man) utgår från att jag är fullt kapabel att fatta mina egna beslut Detsamma gäller hans möjligheter att fatta beslut. Om vi tycker olika får man ta en diskussion. Kan man inte det så kanske man inte ska leva tillsammans. Sen är att leva i en relation såklart att delvis kompromissa men skulle min sambo tex ge uttryck för att jag som kvinna ska jag agera på ett visst sätt eller att jag skulle ha ett större ansvar för hemmet så hade jag inte accepterat det och vi hade inte varit tillsammans. Att resonera för mycket kring strukturer anser jag riskerar att förminska kvinnor och göra oss till offer. Vi är väl fullt kapabla beslutsfattare som kan överblicka konsekvenserna av våra beslut? Är jag hemma mer för att jag tar längre föräldraledighet eller jobbar deltid så betyder det tex mindre lön och pension. Detta vet vi ju rimligen om men i en avvägning mot att få vara hemma längre med sina barn så gör idag uppenbarligen många kvinnor bedömningen att det är värt det. Jag har inga synpunkter på vilka val man gör, men det är fortfarande ett beslut man som kapabla vuxna individer gör väl? Motsvarande kan väl sägas om val av yrke. Jag arbetar statligt för att det är en 100 gånger roligare tjänst än de jag hade kunnat få privat, där jag dock skulle tjänat dubbelt så mycket. Men det är välinformerat beslut jag tagit som fullt kapabel kvinna och inget jag kan klaga på varje gång lönen kommer eller när jag går i pension.
Sen om den ena eller andra har synpunkter på hur man i en familj väljer att dela på sysslor och ta hand om barn, varför är det något man ens ska bry dig om? Jag säger inte att det alltid är lätt. Men i slutändan är väl det viktiga att man själv är nöjd med sina val. Vad spelar det egentligen för roll om randome person på jobbet, internet eller ens din släkt inte är av samma åsikt som du?
Ta ansvar för ditt liv och dina beslut och inte minst din egen ekonomi!
Du sätter fingret på det så klokt som vanligt! Det är verkligen så knasigt. Och sen den biten med att många fortfarande tror att om man finns på sociala medier så vet de som följer en allting om ens liv. Vi väljer ju vad vi delar med oss av och den som läser kan ju inte förutsätta att det inte finns mer av oss bakom kulisserna. Eller förutsätta att de kan tolka allt de inte vet om oss baserat på det som syns. Alla bär vi så mycket både lätt och tungt bagage som inte syns. Som vanligt önskar jag att alla kan få lysa och låta lysa.
Keep shining sis!
Du är så bra på att göra skarpa analyser!!!!
Tipsar om boken ” antipatriarkalt manifest”
Var en ögonöppnare för mig!
Förflyttningen av manligt och kvinnligt går inte genom ett trollslag. Vi alla är mycket påverkade av hur generationerna före oss levt och verkat i hemmet och utanför det. Jag som är uppvuxen sittande på diskbänken när min mamma lagade mat, städade, bakade bröd och manglade dukar lärde mig ju förstås mycket om det. Min man befann sig aldrig där i köket och för honom har att göra en brunsås varit svinsvårt. Han har däremot koll på allt vad föreningsliv och idrottsutövande heter. Hur man bygger laganda och hur ett seriespel går till. För det är han uppvuxen med.
Som individer är vi inte fristående vår omgivning och jag tror att vi just nu både upplever höga krav på jämställdhet samtidigt som vi påverkas av den väldigt nostalgiska generationen som är ung nu. Vi ser tillbaka på 90-talet och “tryggare” tider och med det snedvrids jämställdheten på nytt. En tid som är välbekant och bekväm och inte så kämpig.
Jämställdhet går ju inte heller ut på att män och kvinnor ska byta sysslor med varann utan att arbetsfördelningen ska vara jämn och att vi ska ha lika stor makt att styra över våra liv. När man lever i par är det ganska praktiskt att bredda kompetenserna genom att vara bra på olika saker. Det är ju när vi förväntar oss att vi ska vara bra på allt som vi blir utbrända och utmattade. Oavsett om du är man eller kvinna.
Amen!
Om alla hade tillåts vara och bete sig som de vill och önskar ,givetvis inom vissa moraliska ramar, hade vi haft färre problem.
När vi ständigt måste hävda vår identitet genom olika attribut eller åsiktet blir det så fel.
Om kvinnor och män hade fått vara som de är hade man fortfarande tex känt sig nödgad att byta kön för att passa in i samhällets normer?
Troligen väldigt många färre.
Det offras många människor på jämnställdhetens och könskrigets altare.
De olika könsrollerna grundar sig i människans överlevnad. Är under en väldigt kort period av vår existens som vi haft lyxen att fundera i dessa banor tidigare.
Vårt samhälle som stolt uttrycker att vi gillar “olika” men inte könens olika förmågor.
Jämlikhet handlar inte om att sänka mannen utan att höja kvinnan.
Kan vi prata om andra värden än pengar.
Jag är så enormt tacksam att min man har gett mig möjlighet att vara hemma med barnen lite längre. Min ekonomi utifrån hur mycket pengar jag tjänat suger men att jobba heltid eller deltid för den delen med små barn suger ännu mer…trots ett relativt givande och roligt jobb.
Men att få möjligheten att vara hemma länge med små barn, utan att ens behöva deltidsjobba, det handlar ju exakt om pengar. Om den andra partnern inte kan försörja familjen är det iaf svårt att få till. Tyvärr.
Du är inne på något intressant som tyvärr inte alls handlar om ämnet. Men varför känner sig vissa nödgade att byta kön? Spännande tycker jag. Varför duger man inte som man är? Varför måste man tillhöra det manliga eller kvinnliga? Varför avgörs vår identitet så pass mycket av vårt kön?
När det gäller könstillhörighet och de som vill ”byta” så tycker jag en relevant fråga är ”Om du hade varit ensam kvar på jorden, hade du bytt kön då?”
Håller HELT och hållet med. Satt bara häromveckan hos min psykolog och försvarade varför våra strukturer ser ut som de gör, varför jag hämtar barnen på skola och förskola oftare än min partner, varför jag lagar mer mat, varför jag städar mer – och punktade också upp en lista över vilka saker min partner gör hemma. För att visa att jag minsann inte är något offer utan vi har löst detta bra. Trots att anledningen till att jag är hos psykologen delvis är att jag känner mig så trött av alla krav jag och omgivningen ställer på mig. Man vill ju inte ha satt sig i en dålig sits och vara en dålig feminist för att man inte lever 100 procent jämställt…
Stor igenkänning! Har både gått i egna samtal och parterapi pga utmattning som jag själv hävdar till stor del härrör från vårt ojämställda förhållande (på alla plan). Eftersom jag är uppfostrad med att kämpa har jag valt att stanna (för barnens skull??) med resultat som utmattning och depressioner. Och i alla samtal har det landat tillbaka i mitt knä: men vad kan DU göra åt situationen? Du kan aldrig ändra någon annan, bara dig själv. Så jag ska skriva listor, fördela arbetsuppgifter, våga släppa taget, acceptera hans nivå, kalla till familjemöte, byta retorik etc etc. Med resultatet att jag får kasta mig iväg för att lösa situationer som uppstår för att han ”glömmer” hem och barn till fördel för jobbet/sig själv i alla lägen. Men ändå är det jag som ska ändra mig medan han fortsätter leva efter devisen ”det löser sig”.
Det är mest kvinnor i bloggvärlden, så svårt för oss att fråga Jakob. Eller de andra kvinnliga bloggarnas karlar. Men absolut – det ska riktas frågor och ansvar till båda partners lika mycket.
Här är en checklista från Region Skåne som jag och min man gjort, med några års mellanrum ibland. Det är en jättebra grund för att ha ett samtal och visa ansvar som inte riktigt syns, blir synliga: https://vardgivare.skane.se/siteassets/3.-kompetens-och-utveckling/projekt-och-utveckling/jamstallt-foraldraskap/material-foraldrar/checklista-for-familjen—om-ansvarsfordelning.pdf
Jag kan verkligen rekommendera att göra, det blir så konkret och man kan uppskatta varandras insatser och får bra grund att snacka utifrån.
Jag tror inte det måste vara rakt av lika, men båda ska trivas, få utrymme att utvecklas, vila, prata, ta ansvar och bli respekterad.
SÅ bra checklista, tack så jättemycket för att du delade den!
Intressant inlägg. Jag tror på att se föräldraskapet som något som pågår över lång tid inte bara när barnen är små. Vidare så måste man vara ärlig och säga att yrkeslivet och föräldralivet på många sätt är motpoler. Om någon är hemma mycket med barnen när de är bebisar kanske den andra kommer ta ett mycket större ansvar för barnens aktiviteter, vara ledare för fotbollslag etc. Jag var hemma typ ett år med våra bebisar och min man därefter i ca 3-4 månader. Sedan har han tagit ett jätteansvar och varit ordförande för det föräldrakooperativ där barnen gick i förskolan och sedan tränare i nu 8! År för äldste sonens fotbollslag. Dessa uppdrag har inneburit supermycket jobb som många inte riktigt inser och som man absolut inte får särskilt mycket uppskattning för. Som mamma till nu lite äldre barn och med perspektiv på småbarnsåren skulle jag vilja säga att låt var sak ha sin tid och att det inte behöver vara jämställt till 100 procent hela tiden men över tid ska det vara målsättningen. En öppen dialog där man har ett ansvar att säga ifrån när något blir skevt och där man har höga förväntningar på den andre är också bra men samtidigt måste man då låta din partner göra på sitt sätt. Detta sätt har ialllafall funkat ganska bra för oss.
Intressant perspektiv – att se det på längre sikt. Föräldraskap är inte bara de första åren.
Men jag tror ändå att man måste bestämma om diskussionen som förs ska behandla individuella upplevelser eller strukturella problem. Alla har vi olika individuella upplevelser, alla kanske har en snäll pappa, partner, sambo som minsann försöker och som minsann drar sitt lass till den del han kan. Men om vi pratar strukturella problem så är det ju förvånansvärt att kvinnan alltid ses som ansvarig, oavsett om det är för sig själv, sina barn eller för en vuxen man som såklart inte kan lastas för hans tillkortakommanden.
Finns dock forskning på att den som är föräldraledig längst också tar mest vab och övrig omsorg sedan
Så viktigt inlägg. Jag själv har inte varit särskilt engagerad när det gäller just det här eftersom jag själv inte riktigt utsatts för det om jag ska vara ärlig. Jag förstår att det är många som känner av det, men de män som finns runtomkring mig är nog helt jämlika med oss kvinnor runtomkring mig. Det har aldrig varit någon fråga kring det hela. Det har varit en självklarhet att det inte är någon skillnad. Dock har jag ju hört att våra löner kan skilja sig åt, men det är svårt att jämföra eftersom vi inte arbetar inom samma bransch.
Jag tycker att det här inlägget är superviktigt även för de som inte upplevt det själva. Så bra att du tar upp det, precis som allt annat du tar upp.
Jag hoppas att ni får en fortsatt fin dag!
Jag tror bara folk vill visa upp eller berätta om sina jämställda män för att de är stolta. Typ på samma vis som man visar upp annat på sociala medier som man är stolt över. Har man lyckats hitta en fin jämställd balans i sitt liv kanske man vill berätta om det för att man är glad? Och kanske kan det inspirera andras – män – att ta större ansvar. Tror inte det är menat att skuldbelägga kvinnor som inte lever jämställt
Återigen finns det ingen som reflekterar för skillnaden i equality of outcome of equality of opportunity… Att sträva efter att allt ska bli exakt lika mellan män och kvinnor – exempelvis halva föräldraledigheten var – vad för gott bringar det? Vore inte det bästa om människor själva har MÖJLIGHETER att välja? Det ska vara samma möjligheter för kvinnor och män att välja samma saker, därmed inte sagt att de göre det – tvärtom ser man att bl.a. i Sverige är utfallet mer skevt; kvinnor väljer i större utsträckning kvinnodominerade yrken och tvärtom. För att vi har MÖJLIGHETEN att välja med hjärtat istället för med plånboken.
Off topic men relaterar:
Vem blir förresten glad av att ha en mångfald av ytligheter så som kön osv – det borde väl vara en mångfald av MJUKA värden som eftersträvas, men det är klart att det är långt mycket svårare att nå, så därför gör företagen det enkelt för sig och för statistik över hur många kvinnor/män/mörkhyade mm. de har som anställda.
“Thinking is difficult, that’s why most people judge”
Precis Rebecca!! Spot on! Jag tycker alla i denna tråd borde söka upp Jordan Peterson på youtube och lyssna på några klipp. Så intressant! Han brukar just relatera till Skandinavien. Att vi väljer som vi gör. Har även hört honom prata om varför kvinnor har lägre lön. Sjukt intressant!
Mycket bra skrivet, och mycket tydligt i denna fråga. Och förresten alla frågor som kan tänkas höra till en traditionell kvinno-sfär. Tycker att det är vanligare med personliga motfrågor till kvinnor än män (i fika-rummet t.ex.) om en tycker något, eller berättar något.
Fast vad jag vet så är varken din, Krickelins m fl män offentliga på IG så lite svårt att ställa frågan till dem. Det är ni som skriver massor och bjuder in till diskussion, då kanske ni får vara beredda på frågor, och ifrågasättande. Man behöver kanske inte alltid försvara sig, utan bara svara.
F ö håller jag inte med, feminism är inte vad man skriver på sociala medier, utan att man lever som man lär irl! Om nu kommande generationer ska ha något att ta efter. Tänk jämlika löner etc.
Det här var kanske inte en uppmaning att skriva direkt till våra män (även om man för all del kan göra det om man vill) utan en generell uppmaning. Sluta fråga kvinnor vad de gör för jämställdhet och börja fråga män!
Håller med men samtidigt kommer det aldrig att ske någon förändring så länge kvinnor fortsätter ställa upp på att utföra gratis arbete och på att få sämre lön och på att få sitt utseende bedömt. En förtryckare slutar inte förtrycka utan motstånd. Varför skulle han då det är bekvämare att låta bli? Man måste som kvinna sätta sina gränser. Tyvärr. Då kan man ju också komma fram till att man är nöjd med det man har.
Så jävla bra skrivet!
Jag tror det är oundvikligt att få kommentarer riktade till sig själv, när man har en blogg som dessutom berättar mycket om sitt privatliv. Jag tror inte att alternativet är möjligt- att det man skriver inte skulle väcka känslor och engagemang hos läsaren. Och just sådant som fördelning och hem är ju något som väldigt många kan relatera till. Därför tror jag att många funderar över sina egna liv när de läser bloggar om andras.
Själv har jag mer anat en trend bland influencers att mammor jobbar mindre och att mannen tar huvudansvar för försörjningen… och blivit avundsjuk haha! Därför att jag helt enkelt gärna skulle avsäga mig försörjningsansvar för familjen. Så i min värld är det väldigt priviligerat att kunna va hemma länge med barn osv. och jobba t.ex halvtid utan att det skulle göra något för familjens ekonomi, och istället ägna sig åt hem, matlagning, barnen, något kreativt projekt osv. Jag har varit feminist länge men sätter min hälsa före och den mår inte bra av barn kombinerat med detta moderna arbetsliv. Då drömmer jag om en rik man (eller rika föräldrar!) 🙂
Jag tänkte ungefär samma sak. Jag hade gärna frågat männen i fråga, men de är ju liksom inte där. De bloggar jag följer innehas inte av paret utan av den enskilde.
Samtidigt.. är det ett bra tecken med alla kommenterar här från kvinnor (var är männnen?)
”åh va skönt att säga högt att vi inte är jämställda” Jag vet inte. Är det bra?
Det får väl vara lite obekvämt när saker och ting förändras. Ny struktur och förväntningar. Det är obekvämt. För alla. Men så värt det!
Vi är jämställda, men det betyder ju inte att det är så varje dag eller att vi delar allt rakt av. Men vi pratar och ser till att vi delar tillsammans.
Så här skrev en manlig bekant på LinkedIn om jämställdhet nyligen.
https://www.linkedin.com/feed/update/urn:li:activity:6888811089203662849/?commentUrn=urn%3Ali%3Acomment%3A(activity%3A6888811089203662849%2C6889902178505424896)
Jag har sett många varv komma och gå i jämställdhetsdebatten sedan i början av 90-talet när jag själv fick barn och började fundera på ett mer medvetet sätt. Och jag tror att jag har intagit alla positioner som finns i frågan:) För trettio år sedan fanns det ett tydligt biologistiskt stråk i debatten, den så kallade särartsfeminismen. Det gick i korthet ut på att kvinnor och män är biologiskt olika och att detta leder till att vi kommer att göra olika val genom livet, relatera olika till barn och andra som är oss nära. Det var intressant att liksom följa med i det resonemanget och liksom få tillåtelse att vara deppig vid pms, vilja vara hemma länge med småttingar, inte bry sig om pengar och jobb… Men baksidan med en sådan hållning är ju uppenbar: Även om skillnader finns på gruppnivå säger det väldigt lite om den individ som står framför dig – men denna individ, kvinna eller man, kommer ändå att förutsättas vilja göra saker på ett visst sätt utifrån sitt biologiska kön.
50-50 då? Det kan man ha som strävansmål – men ska det gälla livets alla områden i så fall? Eller har vi slutgiltigt identifierat att det handlar om relationer till barn, gamla och traditionellt kvinnokodat arbete där männen ska ta större plats? Jag ser en klar poäng i att alla individer är så kompetenta som möjligt på livets alla områden, varför jag nog ser till att kunna utföra även de göromål som på grund av lite eller ingen övning känns jobbiga. Så den övergripande principen känns sund. Det handlar om grundläggande mänsklig kompetens.
Jag har inte läst alla inlägg men vill ändå påpeka att det viktiga strukturresonemanget innehåller fällor. Att se strukturer är en metod och en början till förändring. Men det är vi, individer i ett samhälle, som har makten att förändra. Och det börjar som så ofta med oss själva. Vi måste äga även våra tillkortakommanden och se vårt eget ansvar för de val vi gör i livet, män som kvinnor.
En sån bra analys Clara! Och viktig. Vi måste förstå att kvinnorna inte har ansvar för alla i hela världen. Och inte lägga skuld på varandra. Dags att begreppet feminism hamnar på rätt köl igen.
Det har inlagget fick mig nastan att grata av tacksamhet och lattnad. Vad smart tankt och skrivet! Jag har sa ofta kannt att det ar mitt fel att jag inte lever ett mer jamlikt liv (kanske extra svart i England dar jag bor, dar pappor t.ex. bara far 2 veckors foraldraledigt och modrar antas vabba VARJE GANG) fast jag ar en mega-feminist. Tack gode Gud for dig och for kloka Erica (instammer till 100% med hennes kommentar).
Håller inte riktigt med. Att leva som man lär tycker jag främst handlar om att operationalisera feminism till faktiskt beteenden så en inte bara fastnar i teoretiska begrepp, lite mindre snack och mer verkstad liksom. Jag tycker inte att det är synonymt med att skuldbelägga kvinnor. Själv använder jag ”leva som man lär” gentemot män som proklamerar att de är feminister, kan genusteori etc men ser inte alls sina egna handlingar i vardagen tex om de tar ut föräldraledighet, om de låter kvinnor få talutrymme osv i all oändlighet. Jag önskar absolut att fler kunde leva som lärde vad gäller feminism – och det utan att skuldbelägga den som självklart ingår i patriarkala strukturer.
Mitt äktenskap har många fel och brister. Men en sak som blivit bra är att vi delade på ledighet (80/20 med första och 60/40 med andra typ) med barnen (trots att min man tjänade 30’ mer än mig i månaden) och har haft ett system för vabbandet. De här småbarnsåren när man är så in i h-vete sliten. Och båda har svårt att vara borta från jobbet. Vi körde systemet ”tre dagar” som vi hittade på själva. Du behövde alltså aldrig vabba mer än tre dagar i sträck, då tog den andre över. Och var du bara hemma två dagar för vab så hade du en dag kvar när nästa vab inträffade. Det gjorde att man sällan var borta så mkt från jobbet och båda fick total insyn i att torka spyor och roa en förkyld 2-åring etc. Jag anser mig inte ha ett dugg mer ansvar för att jämställdhet ska ske, den frågan har vi tagit i tillsammans.
Bra skrivet! Ytterligare en kvinnlig börda att ha en jämställd man…
Jag kan tyvärr ibland tycka att valet av ett jämnställt feministiskt förhållande precis som valet av att en kan jobba och den andra vara hemma fru/hemma man ändå är ett privilegium. Att både ha tiden och ekonomin att utveckla sej själv i jämnställdehet (dvs inte alltid lätt att bryta nedärvda mönster) eller ha råd att bara en jobbar (som kanske är motsatsen) kräver resurser som kanske inte alla har! Med det sagt så önskar jag alla valmöjligheten till ett fullkomligt jämnställt eller ojämnställt förhållande! Bara arbetsbördan är jämn. Och plånboken, nu och när man blir gammal.
My mother in law often tells the story of how she was working full time as a nurse and doing all the childcare/housework/cooking. She was totally burned out and her husband refused to take on any of the “women’s work.” So she decided to leave her very successful career and stay home full time with her kids. I used to feel very angry at that story until I found myself in a very similar position (except with a helpful husband, but still doing most of the kid stuff myself for all the reasons other commenters have brought up). Now I see what she did as a feminist act.
From my perspective now, she had three options:
1. Stop doing all housework and end up with a poor quality of life (dirty house, instant food, unhappy kids).
2. Divorce father in law, and end up a single mother in a much worse economic situation (in the US at least) with all the same responsibilities for kids and house.
3. Choose the job she had to do anyway and refuse to take on double work.
In the situation she was in, by choosing number 3 she put a high value on her health and her time, which I think was a feminist act.
Father in law should have done much more, but mother in law didn’t fail by choosing to stay home.
Too bad society puts women in these impossible situations and blames us when we can’t do it all.
Man kanske tänker på det som om en vegetarian ställde sig bakom ideologin men samtidigt åt kött?
Jag förstår hur du tänker men just i jämställt partner/föräldraskap tycker jag skillnaden är att det inte är något jag ensam kan bestämma eller kontrollera. Tex trodde jag i min enfald att jag hade valt en jämställd partner (som några så “hjälpsamt” tipsat om här, tack för det!) bara för att upptäcka efter att vi fått barn ihop att min partner ändrat sig och menade att han inte kunde avvaras från sitt jobb för att vara hemma med vårt barn :))))) på basis av kommentarsfältet är jag inte ensam om den upplevelsen. Där ser jag tydligt hur normer och strukturer påverkade vårt förhållande och hur mycket jag fått kämpa för att vi.inte.ska.hamna.där så att säga. Underförstått var det ju tex helt ok att min arbetsgivare kunde klara sig utan mig hur länge som helst och att barnet primärt var och är mitt ansvar. Det är klart jag fortfarande har intentionen att leva som jag lär i den mån jag själv kan styra över det och jag tar så många fighter jag bara kan och orkar. Men mer än så fixar jag inte och jag tycker Clara är inne på nåt viktigt här – skammen är inte min för att jag inte lyckas vara “vegan/vegetarian” fullt ut under rådande omständigheter. Jag tror de facto en sådan skam bara gör att man just tystnar och slutar ta fighten för att man “misslyckats” i tex val av partner.
Åhhhh! SÅ BRA skrivet! Tack!
Jag var hemma med barnen 1 år vardera. Hade hoppats att min ex-sambo hade velat vara hemma, men så blev det inte. Jag är idag ensam med hyfsat god ekonomi – kanske en följd av att jag prioriterade jobbet OCKSÅ. Det var min sambo som ‘sålde’ ut våra barn genom att inte vara hemma – inte jag. Tyvärr tyvärr är det känslomässiga ansvaret samt viljan att vara mer med sina barn inte alltid förenligt med god ekonomi för kvinnan. Och ibland får man låta mannen ‘sälja ut’ sina barn för att själv kunna återgå till jobb och därmed hänga med ekonomiskt. Alla som kan och vill vara hemma med barn bör också förstå det egna ansvaret över sin egen ekonomi. Man måste vara krass och förstå detta.
Jag förstår inte hur man överhuvudtaget kan låta någon ”sälja ut sina barn”. Sånt här gör mig så ledsen att höra. Typ att barnen fick lida men det är faktiskt inte mitt fel.
För mig är det samma som att säga att mina barn får inte mat på förskolan med det är förskolans fel. Eller morfar är elak mot mina barn men det är hans fel… etc
Jag skulle aldrig låta mitt barn ha det sämre för att någon väljer att prioritera bort barnet. Jag väljer bort alla pengar i världen för att mina barn ska få sina behov tillgodosedda. Grundkärnan här i diskussionerna tycker jag är att kvinnans ekonomi och hälsa inte ska hänga på om mannen känner för att vara delaktig eller om han har tillräckligt mycket pengar för att försörja kvinnan om hon får göra allt själv. Det sätter hela tiden kvinnan i en beroendeställning till mannen. Vad jag oxå tycker är jätte tokigt i samhället är att vi är helt beroende av att kvinnor faktiskt föder barn. Vi är helt beroende av att någon tar hand om dom, vabbar osv. Vi är helt beroende av att någon lagar mat, städar etc och sköter hemmet. Men dom som utför dessa sysslor får lite eller ingen ersättning för jobbet. Intressant nog är det oftast kvinnor som fortfarande gör dessa jobb ( bära, föda och amma barn är ens inte något vi så enkelt kan leja bort heller). Dom andra sysslorna är kanske mer för att vi har haft ansvaret för dom historiskt. Eller för att kvinnor vill ha dessa sysslor. Jag vet inte vad som är arv och miljö här.någon måste göra sysslorna och det intressant är vad vi får för kompensation för den tiden vi lägger på detta. Men argumentet att vi ska välja en utbildning som ger ett jobb med högre lön, välja en man som är jämställd och delar markservicen osv är så naivt. För vi har fortfarande massor av lågavlönade jobb som måste göras. Ska dom kvinnorna va dömda till beroende av sina män som dom väljer att skaffa barn? Jag menar inte att man ska få ett ekonomiskt överflöd. Men att man lugnt och tryggt kan betala sina räkningar, mat, spara lite osv. Utan att ha en man som man ekonomiskt är beroende av hur han väljer att agera feministiskt och jämlikt.
Män är ju egentligen oxå beroende av att kvinnor tar hand om barnen och hemmet så dom kan jobba 100%+ och tjäna pengar. Hade dom fått göra ett avbrott för att bära, föda och amma , vabba barn hade kanske den ekonomiska kompensationen sett annorlunda ut. Kanske är män ovilliga till att ändra situationen för det är en situation dom faktiskt fortfarande tjänar på. Dom kan få bli pappa till barn medans någon annan Bär, föder, ammar är föräldraledig. Sköter hem och projektledar åt dom så mannen kan fortsätta jobba och tjäna pengar precis som förut. Men dom får ändå en familj. Kostnaden för en kvinna att skaffa barn är redan från början något helt annat både fysiskt och ekonomiskt.
“Jag väljer bort alla pengar i världen för att mina barn ska få sina behov tillgodosedda.” – ingen kan leva på kärlek och omtanke bara.
Det kanske inte är att “sälja ut” sina barn att låta dem vara på förskola från ett års ålder om konsekvensen senare under deras uppväxt är att jag nu har en ordnad ekonomi som tillfredsställer barnens behov i äldre åldrar. Där och då kände jag att jag sålde ut mina barn. Det var två tankefel dock – det var ju inte jag utan min sambo som inte var hemma. Och utan att ha gått tillbaka i arbete hade jag kanske inte ekonomiskt kunnat leverera på deras behov som tonåringar.
Är det inte en stor skillnad på barns känslomässiga behov under de första tiden i livet när dom är extremt beroende av sin primära anknytnings person och materiella behov i tonåren. De första åren i livet lägger den fysiska och psykiska hälsan för resten av livet. Därför många psykologer och läkare inte rekommenderar förskola före 2 års ålder.
Tycker så mycket om dina debattinlägg. Får mig ofta att fundera och faktiskt ofta sänka axlarna en smula.
Jag har dealat så mycket med mig själv gällande att min sambo tjänar dubbel så mkt som jag, trots lika lång (jag har längre) utbildning och lika hög ambition men dels pga att jag blivit mamma och jobbat mindre och dels att han är i en bransch med SJUKT mycket högre löner så blev det såhär. För ett tag sedan skrev du att du och din man istället glädjs åt att en av er har hög inkomst.
Så befriande! Kände att jag slappnade av och verkligen landade i att jag kan glädjas åt att ”vi har en hög inkomst” istället för att hela tiden försvara mitt val av yrke..
Tack för dessa inlägg!!
Du är en sån stjärna Clara! Tack för att du väljer att lyfta frågan på ett så objektivt och vettigt sätt. Det här med att zooma ut och se saker ur sin helhet för att sedan dra tydliga paralleller gör dina texter så spot on!
Altså… BOOM mic drop!
Jag har tagit uppfostrat våra barn själv. Min man hade ett arbete långt från vårt hem och kom därför bara hem ett par dagar varannan eller var tredje vecka. Jag vet att många pratade bakom ryggen på mej. Jag bryr mig verkligen inte om vad andra har tyckt eller tycker. Visst har det varit slitsamt stundtals, men barnen har gett mig så mycket tillbaka och nu med facit i hand valde jag rätt.
Boom och amen på den🔥
Oj vad jag inte alls håller med dig. Spännande!
Feminism är verkligen både att syna strukturer och system i samhället – se hur dessa ska förändras för att möjliggöra jämställdhet- OCH det handlar om att själv ta ansvar för sina egna val i frågan. Det börjar alltid med MIG som människa.
Det är väl solklart att jag som står för jämställdhet och delad föräldrarledighet får se till att dela lika i vår familj. På samma sätt får jag ta ansvar för försörjning och ekomoni – såsom min man.
Jag får också ställa krav på min man att hämta, lämna på förskola/skola och ta vabb i samma utsträckning som jag. Det börjar med mig. För det kan jag påverka- här och nu.
Samtidigt som jag gör det jag kan för att förändra systemet.
Jag håller med dig!
Det är klart att man kanske inte alltid lyckas, men att tro ett saker ska förändras automatiskt utan att man själv gör aktiva val är inte rimligt. Vi är absolut inte fullt jämställda i min familj, men jag tycker att det är superviktigt att mina söner ser att deras pappa lagar mat och deras mamma klipper gräset. Förebilder spelar roll!
Jag känner samma. Vi är ett sånt par som delat helt lika på föräldradagarna, och millimeterrättvist på vabben. Det är viktigt för oss, både ur familjehänseende men också vad vi förmedlar till våra arbetsplatser och umgängen. Och jag ÄR stolt över min sambo (man), för att han prioriterar att vara med sina barn, för att han inser att mitt jobb också är viktigt. Jag är lika stolt över mig själv! Tänker inte skälla på någon som väljer annorlunda, men tänker minsann känna mig nöjd med de val vi har gjort.
Jag håller med dig Sanna om att fokusera på det jag kan ändra i samhället: relationen som jag och min sambo har, och ansvaret vi delar på i samband med det. Det är framför allt där jag kan förändra. Det är där jag kan få glädje av att dela mitt liv med någon som delar värderingar i tanke och genomförande.
Min sambo arbetar med en hög bra kollegor i Försvarsmakten. Nästan samtliga har varit på utlandstjänst med bebis yngre än 1 år hemma. Alla utom en har bytt tjänst efteråt. Det måste gå att prova, utvärdera och anpassa vägen framåt mot målet om en jämställd relation. Då går det inte att lägga sig ner och tänka att patriarkala strukturer förhindrar din partner från att dra sitt strå till stacken. Vägen dit kräver arbete från båda i relationen, och därför är det självklart att vara stolt över att ha en jämställd relation.
Som vanligt, huvudet på spiken. Bra formulerat om något jag funderat på över ofta. Det finns så många måsten om jämställdhet och även hur man skall hantera miljö och klimat-frågor. Skönt att få läsa en sådan här text!
Tack! Väl rutet. Mitt i prick. Som vanligt.
Hear hear! Varför är det alltid kvinnans ansvar? Även när mannen inte tar ansvar, så är det kvinnans ansvar? Varför ska vi alltid ses som mamman med ansvaret, även till vuxna män?
Exakt!!
Mycket bra och tänkvärd reflektion! 👍
Jag upplever att orden feminism och jämnställdet börjar vara laddade men uttjänta. Om det ersätts med “respekt” vore det kanske mer beskrivande. Den som visar respekt för sin partner och resten av omvärlden gör sitt bästa, oavsett detaljer.
Tänkvärt! Önskar att människors val inte ska styras av andras förväntningar eller kön, utan utifrån en sann frihet. Tror att det ofta är jättebra att i hög grad dela på föräldraledighet, hämtningar och lämningar på förskola och vabb. Själv tog jag dock all föräldraledighet och huvudansvaret under flera år. Vi är inte stöpta i samma form, har olika förutsättningar och livssituationer. Vi måste först och främst, menar jag, göra våra livsval utifrån våra hjärtan och vår egen situation. Och förstås utifrån barnens bästa i enskilda fall. Ju mer trygga vi kan vara med våra egna val, ju mindre hotfullt och provocerande kommer troligen andras annorlunda val att vara för oss.
Förstår vad du menar! Men jag tror inte att jämställdheten behöver räknas i föräldradagar eller uppdelning av sysslor. Jag tror mer på en gemensam respekt för varandra, varandras tid, arbete och fritid. Om man kan få en balans i det och hjälpas åt på olika sätt spelar det ingen roll vem som gör vad.
Jag lever väldigt traditionellt, är mycket äldre än Clara, men med tiden har vi byggt upp en fördelning och rytm som funkar. Och om jag eller han blir trött på att det är för mycket får man säga ifrån.
En annan sak jag tänkt på är att i ett förhållande som ska hålla hela livet är det otroligt viktigt att ha EGEN tid. Och vara trygg i att partnern finns där nånstans och den timmen man ses blir bra. En relation är ju ett arbetsprojekt tycker jag. Något man bygger tillsammans, ger och tar och vårdar. Efter 32 år med samma man törs jag säga det. 🙂
Ja exakt så! ❤️
Bara en sån sak som amning enligt WHO blir ju krock. I princip tycker jag att vi i dagens komplexa överbefolkade värld ska ha få barn men göra det omsorgsfullt. Menar inte att kvinnor skall amma i decennier. (Det är liksom 1800frösihjäl att föde ideligen o hälften dör. Tål inte familj annorlunda!) Under tiden barnet växer mot 20 finns väääldigt många möjligheter för båda föräldrarna att göra insatser. Även tonåringar kräver nattvak Jag tycker man fokuserar för mycket på första tiden. Det är alltid bra om “alla” i ett hem kan (nästan) allt men livet ger nu ständigt nya utmaningar där inte alla detaljer är önskade. Feminism började som rörelse i överklassen men blir ju annorlunda i praktiken i bondemiljö. Där får man istället stötta varann i hur vardagen ser ut. Barnpassning bland jordbruksmaskiner är livsfarligt. Tror inte stadsbor heller inser hur dagis o jobb fler mil bort behöver hanteras.
Fast kakbak o hemmapynt är väl ändå en hobby o specialintresse, inte är det nåt att försöka dela lika ? Skippa det om det inte hinns med!
Tror inte lantbor inser hur lång tid det tar att ta sig 7 km i stan.
Jag känner ett par som är superjämnställt. De har järnkoll på vem som handlade sist, vems tur det är att dammsuga, har delat upp hämtningar och lämningar på förskola minutiöst, och tvättar bara sin egen smutstvätt. För mig verkar det fullkomligt utmattande.
Jämställdhetens mål borde vara allas upplevda frihet att vara den man är. Vissa trivs väldigt bra med hushållsuppgifter – om man gör det, varför då mäta? Vad spelar det för roll om man är kvinna eller man? Själv gillar jag att tvätta. Maken älskar att storhandla.
Om någon däremot ger uttryck för starkt missnöje med situationen är det en annan sak. Men det har du, Clara, mig veterligen aldrig gjort.
Jag vill understryka det du lyfter fram som mycket viktigt. Ansvaret vi har för att förändra förtryckande patriarkala strukturer genom att göra sådana livsval som överskrider begränsningarna i en given situation. De feministiska målen varierar med vilken övergripande samhällsideologi vi har. För mig är jämställdhet viktig när det handlar om mitt förhållandet till min livspartner då det skapar jämlikhet i det privata livet men när det kommer till en samhällsnivå är jämlikhet ett större värde för mig. att ekonomiska och sociala klyftor minskar att löneskillnaderna krymper genom att snuskigt höga löner försvinner och samhällsnödvändigt arbete uppvärderas, att möjligheten att göra vinster inom välfärden avskaffas och att arbetslinjen anpassas till verkligheten genom medborgarlön, som skulle möjliggöra produktiva, meningsfulla och hållbara alternativ till lönearbete.
Ja ja och ja, du är rätt ute!
Klok idé att fråga mannen. Ibland undrar man när man läser kommentarerna om de män som faktiskt vill vara föräldralediga också tillåts vara det. Upplever att många kvinnor inte ens öppnat för den möjligheten, och eftersom det inte är normen tar mannen inte fajten. Men visst är det en fråga att ställa till mannen. För min del handlar delade föräldrardagar om att öka jämställdheten för att min dotter inte ska få lägre lön än min son. Dela ojämställt får folk göra om de vill men inte med stöd av mina skattepengar.
Enig.
I min nuvarande familjesituation så blir jag ifrågasatt beträffande majoritetsuttag av föräldradagarna. Är fortfarande för ett jämställt uttag, men iom att barnafadern är lärare och “ledig jämt” (i relation till mig som har 4 veckors semester, emedan han har alla lov lediga med barnen) så känns det rätt rättvist för allas skull. Skulle det lagstiftas om ett 50/50-uttag skulle jag aldrig ifrågasätta det dock. Men det märkliga är att det är mitt uttag som ifrågasätts och inte hans uteblivna, om man nu känner för att ifrågasätta…
Däremot känner jag att det är sunt att själv stanna upp och reflektera över hur jämställt/ojämställt en egentligen har det. Dock tycker jag att de som har åsikter om hur vi lever främst kunde börja med att reflektera över sitt eget leverne.
Jag är stolt över min jämställde man. Som varit föräldraledig länge, jobbat deltid precis som jag, vabbat lika mycket, hämtat och lämnat lika mycket osv. Varit minst lika närvarande med barnen som jag.
Men det roliga är att han någon gång konstaterade att innan vi träffades hade han inte funderat på det där med föräldraledighet. Han hade nog bara tänkt att det var kvinnan som var hemma länge och mannen någon månad, typ. Sen träffade han mig som såg det som självklart att han skulle vara hemma en rejäl period (med det menar jag minst 6-9 månader) vilket ju fick honom att tänka om.
Och sen efter hans föräldraledigheter så såg han det också som självklart att män tar stor del av föräldraledigheten och har stått upp för det självklara i att ta lika stor del av sina barns liv som mamman.
Så ska männen bli jämställda när det gäller föräldraledighet, vabb, deltid osv så gäller det lika mycket att vi kvinnor släpper in männen, vågar dela med oss och kräver att de ska dela.
Intressant och tänkvärt inlägg! Du väcker tankar i mig som jag inte skulle tänkt om jag inte fått ditt perspektiv. Min man och jag har alltid delat vår FL och vabb 50/50. Så i teorin borde allt vara frid och fröjd 😊Ändå känner jag igen känslan att jag behöver “försvara” vårt val. Och att ifrågasättande av vårt gemensamma beslut har lagts på mig av omgivningen.
När jag efter 6 mån FL kom tillbaka till jobbet efter vårt första barn, då min man skulle vara hemma 6 mån innan vi tog varannan vecka. Frågade flera av mina kollegor på fullt allvar om jag inte ville vara med mitt barn? När jag svarade att det handlar inte om att JAG inte vill vara med mitt barn utan att min man vill vara med VÅRT barn lika mycket som jag. Att bådas behov är lika viktiga. Ändå möttes jag av oförstående och hur kunde jag som mamma göra så här? Som att vårt gemensamma beslut grundades på att jag var en dålig mamma som inte vill vara med sitt barn? Konstigt nog var det ingen på min mans jobb som frågade om han inte ville vara med sitt barn när han började jobba när bebisen var 1 månad?
Känner igen det där. Nu är mitt barn 13 men när jag började jobba frågade flera i min omgivning vart mitt barn skulle vara. Hon var ”bara” 10 månader….
-jo hon har ju en pappa med. JAHAAaaaaa…! 🤬
Äntligen någon som skriver sanningen! Tack! Är så trött på att kvinnor (och män) skuldbelägger kvinnor för saker som deras män gör/inte gör. Lägg skulden där den hör hemma! Har själv så många gånger fått stå till svars mot kvinnor för att jag tagit ett mycket större ansvar för våra barn under stora delar av deras uppväxt. Men som min man säger, det är inget han i dag är stolt över och det är han som får leva med att det inte går att få ogjort. Jag har ju dragit det längsta ”strået” genom att få så mycket tid med barnen❤️ Även om det bästa hade varit att barnen haft mer av sin pappa också när de var mindre.
Fast ofta tror jag ifrågasättandet är av välvilja, det heter ju inte kvinnofälla för intet. Ensamstående kvinnor är ju en av de ekonomiskt mest utsatta grupperna i samhället. Ja du har fått mer tid med barnen. Rätt så ofta får kvinnan också bli fattigpensionär för att hon fått ta all vab och föräldraledighet. Vilket leder till konsekvenser om man skiljer sig/separerar och när man blir pensionär.
Jag tror det väldigt sällan är konstruktivt med skuldbelägganden av individers livsval eller situationer. Vad jag däremot saknat själv och önskar att man hade fått lära sig tidigare är att identifiera sina egna behov och kommunicera dem, inte bara hoppas på andras välvilja. Ser hundratusen exempel runt om mig på kvinnor som står tillbaka för att någon annans behov eller önskemål alltid alltid går före.
Sen tror jag det kanske mest är i korta inlägg på sociala medier som folk håller på och skryter om ev jämställda män (och ganska mycket annat), i längre samtal med folk man träffar irl brukar ju nyanserna komma fram på ett annat sätt.
Kanske någon redan kommenterat men, som jag ofta får påpeka, vi har ju 100% lika delad föräldraförsäkring när barnet föds. Hälften av dagarna till var förälder. Inget tvingar den ene att skriva över till den andre om en inte vill. Det görs upp vad som Är bäst för varje familj. Hoppas jag. ja så är det 90 fasta till var förälder också, och det är ju lite överförmynderi kan tyckas att en inte får bestämma själv….
Men oerhört priviligierade är vi föräldrar i detta land. Tacksam
Ja eller då kan man se på det så här; föräldraförsäkringen är en försäkring som är skattefinansierad och ja man kan idag överlåta dagar till den andre föräldern. Men egentligen är det DINA dagar. Kanske egentligen orimligt att man ska kunna överlåta dem öht?
Vi kanske ska börja med att man kan överlåta studiestödsdagar?
-min man är lite trög så jag ger honom lite av mina dagar….
Engagerande ämne! Det är intressant att en man anses vara jämställd när han tar ungefär hälften av hushållsarbetet. Men när är en kvinna jämställd? Kan hon ens vara det? Kanske om hon byter olja på bilen? “Jämställd” är inget positivt omdöme för en kvinna, iaf inte lika positivt som för män. Då är det en finare komplimang för en kvinna att ha en jämställd man. Lite som det förr var ett positivt omdöme om en man, att han hade en from och foglig kvinna. Det är rätt sunkigt egentligen.
Kan inte låta bli att kommentera föräldraledighetdebatten här ovanför också. Många av er ger exempel på varför regler om minskad valfrihet skulle vara dåliga för er familj. Det står er förstås fritt att tycka att individens valfrihet är viktigare än något annat. Men om ni tycker att jämställdhet är riktigt viktigt och om ni tror att jämställdhet skulle leda till bättre liv för både kvinnor och män och om ni tror att mäns föräldraledighet kan leda till högre jämställdhet i samhället, ja då får ni gärna reflektera över detta: Förändring innebär att saker görs annorlunda. Att göra saker annorlunda är ofta opraktiskt, känns fel och går emot ens instinkter. Att vika föräldraledighetsdagar till respektive förälder är en ekonomisk styrning som har visat sig förändra vårt beteende. Det är ett effektivt sätt att skapa förändring. Men det innebär också att många föräldrar kommer att tycka att det är jobbigt, ideologiskt fel och ekonomiskt sämre, i korta loppet.
Helt rätt! Jag vill på ett plan också vara hemma JÄMT med barnen men jag vill också jobba och tjäna pengar. Tyvärr kan vi inte få allt och jag tycker det är viktigare att dela föräldraledigheten mer lika för att mina barnbarns liv ska bli bättre.
Jämställdhet är för mig att man kan göra som man vill och tycker oavsett kön, ras eller annan etnisk tillhörighet. Det ska inte vara ett hinder om man är kvinna, mörkhyad eller pratar ett annat språk. Idag kan ju t om män bli gravida.
Ha, att alla i samhället ska må bra, känna sig välkomna och accepterade. Inte hela tiden behöva bevisa att de klarar ett jobb lika bra som en vit infödd svensk om de har ett utländskt namn och inte behärskar det svenska språket helt perfekt eller om de har en funktionsnedsättning som ändå gör att deras arbetsförmåga är nästa lika bra eller bättre än andra. Allas rätt att slappna av och känna sig uppskattade i samhället. Ett samhälle där vi tycker det är spännande att umgås utanför våra lilla sociala sfär, där vi vågar släppa in nya människor från andra kulturer. Det är frågor som jag brinner för. Vi måste ha fler genuina möten som kan berika våra liv och umgängeskrets.
Vi som läser Claras blogg är en ganska homogen grupp tycker jag.
Sen älskar jag din blogg Clara. Superfin, varierad och proffsig på alla sätt.
Jätteklokt inlägg! Samtidigt så tycker jag att det är viktigt att vi kvinnor peppar varandra och ifrågasätter (inte i betydelsen ställer till svars) vad vi och andra kvinnor gör, för det är ju inte direkt männen som driver på utvecklingen mot ett jämställt samhälle. Klart att det inte är vårt ansvar att män inte fattar att de har 50% av ansvaret hemma, men vi kan ju hjälpas åt att ifrågasätta en skev arbetsfördelning. T ex om en kompis går med på ojämställd ekonomi och tar 100% av ansvaret hemma medan karlsloken spelar tv-spel och är ute och förlustar sig med kompisarna. Då kanske det rimliga är att stötta henne i att fråga sig om det verkligen känns bra och rättvist. Kärleksfullt? Hur man gör det på ett peppande sätt är säkert svårt men tycker det är rätt att ifrågasätta unkna könsroller och att vi börjar fundera på om allt vi kvinnor går med på i kärlekens namn är rimligt. Gränser kan vi ju dra hårdare, för vår egen skull. Sen har vi inte nåt ansvar för patriarkala strukturer men det är ju bra om vi lär oss se dem.
Word, Clara! Det här är så BRA och så träffsäkert uttryck att jag blir alldeles lycklig. Jag vill säga så mycket att orden stockar sig. Men att göra det till kvinnans ansvar att förändra den man hon lever med är ju, som du skriver, ofeminism. Det är att tysta kvinnor röster och att göra det premiera att det ojämställda i ens eget förhållande sopas under mattan. Det lägger till syvende och sist krokben för det fortsatta arbetet för jämställdhet mellan könen.
Jag är stolt över att jag och min sambo är hyfsat jämställda när det gäller framför allt våra barn och till viss del hushållsarbete. Det är något vi som par diskuterar och arbetar med konstant. Det är inte på millimetern, men vi hjälps åt med vab, skjuts till aktiviteter, följa upp skolarbete mm.
Sedan finns det utrymme för förbättringar när det gäller det berömda ”projektlederiet” där jag drar ett större lass. Detta diskuteras också ofta, mer eller mindre livligt.
Men jag tycker absolut att jag kan vara stolt över det vi uppnått, det ligger arbete bakom.
Kvinnans jobb. Jo vi kvinnor har alltid fått jobba för att få ökad jämställdhet och så klart även på detta område . Men på detta område vill jag inte vara jämställd trots både bättre lön och bättre karriär än maken. . Jag ville vara med mina småbarn! Vad är jämställdhet? Hur kan det bli jämställt när jag ville vara hemma med mina barn så mycket som möjligt? Mina mammainstinkter tyckte det var jättejobbigt när jag lämnade mitt lilla barn i början till förskolan, även om han var glad. Hade jag fått bestämma hade jag varit hemma och tagit ut alla föräldradagar plus några år till, vilket jag delvis gjorde. Är jag inte feminist om jag tycker småbarnstiden och att vara hemma med dem var den bästa perioden i livet? För mig har barnen varit nr 1 även om jag även älskat mitt arbete. Ett annat sätt att öka jämställdheten vore att uppvärdera hemarbete så att exempelvis om man stannar hemma/går ned i tid när barnen är små skulle det vara sjuk och pensionsgrundande för fattig är jag nu och klarar mig inte ekonomiskt utan min man. Däremot har vi fostrat tre harmoniska , duktiga och ansvarsfulla skattebetalande medborgare.
Kvalitetstid med barnen , dyra resor utomlands osv kan aldrig uppväga kvantitetstiden med föräldrarna. Ps För er som blir arga av detta inlägg, min man var pappaledig ganska mycket men hade litesvårt att få till det där med amningen . Ja, jag vet att själva biologin är ojämställd och att jag inte borde ammat utan gett flaska direkt. Det var mina sjuka biologiska instinkter jag inte kunde stå emot att vara mer föräldraledig än min man. Förlåt alla riktiga feminister.
Alltså jag håller ju med dig om vissa delar. Men samtidigt håller jag inte med om andra för det känns som att din text delvis avskriver individens ansvar.
Jag tror att det som kallas personliga val bara delvis handlar om faktiska personliga val och att en stor del av valen kommer av samhällsstrukturer och förväntningar utifrån. Och att många av de här strukturerna är sådana som vi (kanske) inte alltid tänker aktivt på. För så fort vi börjar tänka aktivt på dem skapas ett motstånd och det är mycket svårare att navigera i än att bara följa flödet. Obs – jag menar alltså inte att det därmed bara är kvinnor som ska hållas till svars för sina ”personliga val”. Jag håller helt med om att det vore önskvärt om män fick frågan lika ofta som kvinnor även om jag inte har svaret på hur det ska gå till. Jag tycker helt enkelt att det vore hälsosamt vi kunde bli bättre på att ifrågasätta folks val. Och försöka komma fram till vad som är ett aktivt val och hur skadliga de passiva kontra aktiva valen är – både på individnivå och på samhällsnivå.
Om jag tillämpar samma tänk (om feminism) på andra delar blir det märkligt. Ska jag låta bli att återvinna eftersom jag tycker frågan om resurser och konsumtion behöver lösas på en strukturell/nationell/internationell nivå? Ska jag fortsätta flyga eftersom flygresor på individnivå ändå står för en försvinnande liten del det totala koldioxidutsläppen?
Det är klurigt. Det känns övermäktigt att jag som individ ska behöva stå till svars för saker som rimligen borde lösas på en helt annan nivå. Men samtidigt behöver jag ju vara medveten om hur mina val påverkar samhället i stort.
Håller med!
Du är så klarsynt!
Jag håller inte med! Jag reagerar starkt mot det sista stycket. Kvinnor och deras beslut och inställning utgör en lika viktig del av patriarkala strukturer som män och deras beslut. Det är inte så att vi kvinnor är passiva figurer som bara sitter och anpassar oss till män, tvärt om tror jag att svenska hem ofta är matriarkat där kvinnan har mest att säga till om vad gäller planering och hur detaljer ska ordnas. Sen är det förstås så att män till generellt sett har den ekonomiska makten i familjen och samhället. Men kvinnor KAN påverka detta med sina val och sina krav.
Personligen är jag särartsfeminist och tycker att jämlikhet mellan kvinnor och män är meningslös om den går emot den inre viljan och kompassen hos individen. Om en kvinna vill vara hemma och amma sitt barn i 1,5 år och föredrar att vara hemma framför att jobba så låt henne. Att politiker ska komma in och knäcka strukturerna genom att tex lagstadga att man måste dela föräldrapenning lika ser jag som ett brott mot vår frihet att forma våra egna liv.
Vad gäller inledningen på din text: en kommentar till en mamma som planerar sina barns sommarlov så tror jag att detta handlar om att kvinnor ofta har mycket högre standard och förväntning än män. Om man vill vill ha det på ett visst sätt får man göra det själv. En klok vän till mig vars man tog hela föräldraledigheten för deras 3 barn sa till mig att för att det skulle vara möjligt var hon tvungen att släppa förväntningarna, acceptera att det alltid var ett stökigt kaos hemma och acceptera flaskmatning mm.
Nej, jag säger inte att allt är kvinnornas fel, men om vi på sikt mår dåligt eller blir sjuka av att hålla vår höga standard på hemmaplan och dessutom jobba heltid, då är det vi själva som främst har ansvar att ändra på något. Inte lägga över ansvaret på männen.
Min man och jag pratar mycket om jämställdhet i perioder, men då främst gällande kommunikation/planeringsansvar. Tidigare i vårt förhållande fokuserade vi mer på konkreta sysslor, men nu har vi landat i att ”om båda är ungefär lika trötta är det jämställt”. Det tycker jag faktiskt är en oerhört skön måttstock och liksom lagom feministisk ambition att ha… och sedan tror jag i viss mån att feminsimskammandet är en klassfråga. Tycker i det hela taget skammande hör medelklassen till?
Jag måste bara flika in en kommentar, jag tycker att varje familj ska få bestämma själva. Första barnet var jag hemma i nästan 2 år och barn nummer 2 var jag hemma med i 1,5 år. Hade mått väldigt dåligt om jag inte fått göra det, hade och har ett väldigt starkt band till mina barn, och om någon hade tvingat mig att gå tillbaka till jobbet efter 6 månader hade jag inte mått bra. Om jag väldigt gärna vill vara hemma och min man inte bryr sig, varför ska jag ”offra” den bästa tiden i mitt liv för den goda sakens skull? Aldrig i livet. Dessutom är min man helt underbar med barnen Trots att han aldrig varit föräldraledig. När vi ska åka nånstans, vem har koll på att vi får med allt? Min man! Han ser dessutom till att barnen alltid har kläder, och köper hem om det saknas nåt. Han handlar mat varje dag och fixar och donar hemma med det som behövs, inkl städning och diskning, varje dag. Vad jag vill säga är att vi måste börja med våra söner och lära dem att ta ansvar, ska man börja vid tvingad delad föräldrarledighet är det redan för sent.
Ja ja ja!!!! Feminist men lever INTE i ett jämställt förhållande. Och det är också ett ok att bära. Precis som du skriver känner man sig dålig för att man förväntar sig mer men egentligen är det ju inte mitt fel. Jag beklagade mig för en kompis och hon var så himla bra för hon sa Du är barn av din tid. Och det tänker jag på när livet och samhället känns för JÄVLA orättvist. Och att vi ändå har möjligheter att leva våra liv på andra sätt än för 100 år sedan. MEN sen läste jag en kurs i ledarskap och organisation och då läste jag dels om varför det finns så lite kvinnor i styrelserummen och dels att samhället idag är uppbyggt på att företag idag kräver att man ger allt och det bygger på att man har någon hemma som tar hand om relationer, barn, tvätt och sex. Så att ha en illusion att man ska lyckas på arbetet (båda två), kunna ha ett hem i tipp topp, ge barn tid och energi och ha ett rikt socialt liv är just det; en illusion.
Ska verkligen fundera över detta! Jag har absolut tänkt som du beskriver, att den feministiska kvinnan borde säga till sin man. Jag har svårt att släppa det. Men som du säger så är det ju strukturer som gör det.
Bloggaren paulas.me känner säkert igen sig. Hon verkar stark och cool men hennes man verkar inte ta mycket ansvar hemma och då får hon massa kommentarer om det men inte han.
Säger det inte allt om strukturerna att det är kvinnan som blir ifrågasatt och inte mannen.
Kloka reflexioner 👌🏻
Det blir obegripligt för mig att läsa den totala acceptansen av att ”min partner visade sig ha ljugit för mig innan vi skaffade barn, han sa att han ville vara hemma men sen ville han inte”. Om inte kvinnor själva kan ifrågasätta sina mäns val/kräva förändring, hur ska utomstående kunna göra det? Det här gäller också alla passiva män som klagar över att kvinnan kräver att få ta större delen av föräldraledigheten, men som inte agerar i frågan. I tråden ser jag tusen och en förklaring till varför just skribentens man inte kunde ta föräldraledighet så det verkar vara en gemensamt uppbyggd illusion i partelationen för att ha en rimlig förklaringsmodell till val av uppdelning. Idag har vi ett samhälle där många relationer slutar i separation. De män och kvinnor som väljer att inte dela på föräldraledigheten bör fundera på hur det blir för barnen om föräldrarna inte lever ihop när barnen fortfarande är små. Val har alltid mer konsekvenser än vad man kan se när valet görs, det är obegripligt för mig att män och kvinnor upprepar gamla generationers mönster när vårt 2000-tals liv inte längre passar ihop med den typen av liv. Det handlar om allt från att leda genom exempel för kommande generationer till svårigheter med frånvarande pappor efter separationer. Det är inte fel att ifrågasätta kvinnors val precis som det är fullt rimligt att göra detsamma med mäns val.
Vilket konstigt kommentatorsfält det här blev. Det är som historien, politiska beslut och motståndet mot kvinnors rättigheter varken funnits eller finns. Ni som uttalar er nedlåtande om feminism (”Förlåt alla feminister” som någon så hånfullt skrev) – vad tror ni föräldrapenning, förskola, möjlighet för kvinnor att få studera, möjligheten att anmäla våldtäkt inom äktenskapet kommer ifrån? Tror ni det bara beror på enskilda beslut folk tagit för att ”det passar min familj bäst”? Nej, det kommer av många års samlad kamp. Många år av kvinnor som gått tillsammans för att förbättra situationen – inte bara för sig själv, utan för alla kvinnor.
Och kanske viktigast: De rättigheter vi har nu är inte för evigt givna. Hur tror ni kvinnorna i tex Polen har det med aborter? Hur tror ni kvinnorna i Ryssland har det med misshandel och våld? Tror ni på allvar att inga rättigheter för kvinnor kan försämras i Sverige?
För mig är det inte att skuldbelägga någon att fråga hur de har det med jämställdheten och arbetsfördelningen. Vi lever alla i ett samhälle präglat av traditionella könsroller och olika förväntningar på män och kvinnor och det kommer man inte ifrån, även om man delar 50/50 på sin föräldraledighet. Sedan behöver man inte säga ”Va? Har ni ojämställt i er relation? Vilken dålig människa du är”, men att fråga lite försiktigt hur det är när man utifrån upplever arbetsbördan ojämnt fördelad kan vara det som får någon att inse att situationen faktiskt inte är okej. Att fråga hur någon som verkar gå på knäna hur hon egentligen har det är väl att visa omtanke?
Självklart ska vi ställa krav på männen också, men tror ni verkligen att vi uppnått det kvinnor har uppnått i Sverige om vi själva inte gått samman, ställt krav och hjälpts åt? För vilken överordnad grupp har någonsin valt att frivilligt släppa ifrån sig makt och tolkningsföreträde?
Och ni som tycker att det är förskräckligt att staten bestämmer över hur länge ni ska vara hemma. Staten bestämmer inte alls över det. Du får vara hemma så länge du vill. Däremot kan du inte kräva att vi med våra gemensamma resurser ska betala dina högst personliga val.
Fast jag inspireras ändå mer av en sådan som Thatcher, som inte skrikit ut sin feminism utan just, ägt patriarkatet och gubbsen in action istället – genom sin blotta uppenbarelse och sitt upptagande av plats. Varit komplex, varit ett as på vissa sätt, omodern på andra, men inte skyllt sina eventuella tillkortakommanden på att ”som feminist gör jag som jag vill!”.
Än av just den offentliga typen som fast de getts så många möjligheter (tack vare kvinnokampen) ändå väljer att slicka patriarkatets rumpa och skyller det på… feministens rätt att göra som hon vill 🙄
Som skulle mediala miljökämpar prompt fortsätta flyga. Etc.
Det jag menar är att ingen är perfekt, och inte de som visar den mest tillrättalagda fasaden heller.
Men någonstans tror jag ändå på att man som kvinna har ett val, och väljer man det som gynnar kvinnosaken minst så får man stå sitt kast. Utan att behöva ursäkta sig – men kanske också utan att behöva ta till ”feministens rätt till att göra vad fan man vill och ändå vara feminist” som en förklaring till alla sina val.
Jag tycker inte det är orimligt att leva som man lär. Om jag vill förmedla till mina döttrar att de är perfekta precis som de är, hur ska det gå till om man varje dag sminkar sig för att se ”fin” ut. Känna sig fin. Klart att jag tycker jag får mycket finare fransar med mascara, men jag har valt bort det. Bara nån gång om året jag sminkar mig. Och det där snacket om att folk kommenterar att man ser trött ut osminkad är bara bullshit. Det är SKILLNADEN folk reagerar på. Jag fick oxå såna kommentarer (bisarrt!) när jag bara ibland var osminkad. Men nu när det är mitt normala jag så säger ingen nåt. Det är så här jag ser ut. Såklart man kan sätta på sig snygga kläder, det gör ju även karlar men att behöva måla sig? Onödigt. Klart man är blå under ögonen. Det är ju så man ser ut.
Sen blev jag nyfiken på hur kommentarsfältet manövreras. Sitter du Clara eller din assistent och manuellt läser varje kommentarer innan den publiceras? Är det därför det tar tid innan de syns?
Otroligt viktig debatt som jag vill se mer av. Feminismen är viktig, men håller med om att den framförallt borde handla om förståelse av strukturer. Att förstå mänskligt handlande, istället för att bara döma. Att försöka bryta sig loss från sitt bagage som kvinna är en enormt svår kamp. Ibland kan jag efterfråga att man går djupare, istället för att bara titta på listor vem som diskar, går ut med sopor osv. T ex om man har med sig i sitt bagage att hela tiden vara till lags för att inte vara rädd för att bli avvisad, något som oftast kvinnor bär på, så räcker inte alla jämställdmanualer i världen. Att sätta en gräns kan då vara lika utmattande och ångestfyllt som att t ex bära upp en 120 cm gipsskiva för en smal trapp. Att gå emot sig själv hela tiden är extremt utmattande.
Det är inte säkert att man alltid orkar vara en “stark kvinna” som hävdar sina behov i alla situationer alltid tar sina känslor på allvar. T ex om den ena är jättetrött och stressad, så blir man ju själv stressad och vill avlasta och ta på sig väldigt mycket för att den andra ska överleva. Det kan krävas en enorm styrka i detta som inte blir hjälp av “jämställdhetslistor” över exempelvis städning. Man måste våga släppa taget och riskera att den andra går under och det är en kamp på en helt annan nivå.
De exempel som man använder kan också vara klumpiga, då t ex matlagning kan vara ett sätt att stänga ute omvärlden en stund och bara fokusera på en sak, istället för att ta in alla stämningar och energier som finns i en familj. För en stund kan man slippa vara “närvarande vuxen” som är ett extremt stressande och kognitivt belastande tillstånd. Folk ställer sällan djupare frågor varför saker ser ut som det gör. De vill inte förstå utan bara förmana.
För egen del har jag misslyckats totalt med projektet jämställdhet. Jag engagerar mig ofta i min killes intressen bara för att känna mig älskad. Jag vet att det är fel, men jag orkar inte gå emot min ångest hela tiden. Den stressen tar död på en. Jag har slutat att prat om min relation inför andra, eftersom jag vet att jag blir jämställdhetsdömd. Oftast målar jag upp en fasad mot omvärlden om att jag prioriterar mig själv, vilket jag för det mesta inte gör. Jag efterlyser ett ärligt samtal om hur jävla svårt det är. Mer som ett AA-möte där man erkänner sina brister, än en präktig fördummande antidrogkampanj som samtalen mer liknar idag.
Pendeln har svängt över. Jag är 65 år och fick alltid höra hur SNÄLL min man var SOM HJÄLPTE TILL så fort han bytte en blöja eller dammsög eller nåt som en kvinna normalt skulle gjort. Både från våra föräldrar och jämnåriga, både kvinnor och män. Från männen mest då ironiska kommentarer. Så skamfyllt som kvinna att inte orka rodda familj, hem och yrkesliv utan HJÄLP av sin man. Och nu känns det som det är tokigt åt andra hållet!
Ett stort problem är att allt kretsar kring kärnfamiljen, och funkar inte den så kraschar livet. Det ställer extrema krav på jämställdhet, vilket visserligen är bra men straffar ut de kvinnor vars män inte vill leva jämställt. Hela samhället är väl också riggat så att kvinnor slits ut på arbetet med mer socialt ansvar, lägre löner, etc.
Det är ju väldigt många kvinnor som inte har råd med skilsmässa t ex. Så nej, Sverige är nog inte så jämställt som man kan tro och det tar nog ytterligare ett par generationer kan man tänka sig… Sen känner nog män i allmämhet mer press att lyckas som familjeförsörjare eftersom det ingår i den traditionella mansrollen, kanske de hade velat vara mer med barnen men känner press från andra håll.
🙌
Wow. Skarpt.
Min danska man och jag har diskuterat hur svårt det är att man ignorerar fysiologiska skillnader som att kunna amma eller inte, hur hjärnan påverkas av hormoner, etc., medan det finns ideal om strikt jämställdhet som statusmarkör. Jag är feminist men hemma med barnet och det känns som att jag omfamnar de kvinnliga delar av mig själv som är skapta för det. Jag känner att det ligger på mig att rättfärdiga vårt val inför andra – inte för att någon ens sagt det utan för att det är så det känns att vara kvinna och ha en gnutta konstant dåligt samvete.
Bra inlägg! Bara för att jag är feminist så har jag inte lyckats trolla bort strukturerna eller lyckats höja min lön till civilingenjörsnivå.