Här sitter jag med nymålade rosa naglar och dricker mitt kaffe. Fredag igen. Det känns som att det är fredag jämt? Och måndag. Måndag eller fredag, det växlar varannan dag. Och det som förut kändes som en lång vecka känns nu som en dag. Ett halvår är ingenting. Var det inte nyss det var höstlov?
Det fina med att blir äldre och att tiden går så snabbare är att det är lättare står ut med jobbiga perioder. Oxveckor sa du? Handlar det egentligen inte bara om några få oxdagar? Det tråkiga är att allt annat också går snabbt. Kan sörja att våren snart är över trots att den inte ens har kommit.
För barn går tiden långsamt för att livet är så nytt. Nya saker att upptäcka och utforska – de lär sig något nytt varje dag. Vi vuxna är så blasé i jämförelse. Allting bara rullar på och det enda sättet att få tiden att sakta ner är att göra nya saker. Lära sig något man inte kunnat. Träffa människor man aldrig mött förut. Själv drömmer jag om att resa. Om så bara till min syster i Borås. Jag har haft fyra flygfria år och själva flygandet vill jag helst slippa – men jag längtar ut i världen. Längtar efter äventyr, stora städer, människor med annan utstrålning, kläder, frisyrer och liv som känns i magen.
Allt det här drömmer jag om när jag dricker kaffe på min kökssoffa denna fredag. Och det gör mig pirrig av glädje att tänka på allt som finns där ute och som jag har kvar att uppleva. Så småningom.
24 svar
Huvudet på spiken! Tiden flyter och skenar och jag vet inte om pandemin stärkt känslan.
Vill oxå ut i världen- helst igår!
Kan bara hålla med! Och jag håller på att spricka för jag fick inte mindre än fyra riktigt goda nyheter igår som rör mitt jobb och en av dem är en möjlig tjänsteresa till sommaren. Nu tar vi oss ut ur den här covid-dimman!
Hurraaa och grattis 🤗
Fint skrivet, Clara! Och fina bilder!
Det är (kommer vara, efter pandemin) möjligt att åka tåg till Europa, som tur är. Ta tåget till syrran, stanna ett tag och följ sedan denna reseplanering, om du vill och om tågen går på samma sätt då:
http://tovetankar.blogspot.com/2021/11/hela-reseplaneringen-och-tillhorande.html
Ja, där finner ni planeringen till en resa som köptes, betaldes, men inte blev av (pga omikron). Men kanske, kanske åker vi till våren eller sommaren… Man kan hoppas!
Blev orimligt glad av dina naglar! Väldigt peppig och fin färg!
Pratade med min sambo idag om att vi också längtar ut i världen! Vill se saker, inte nödvändigtvis museum och sånt men liksom vara i ett annat nu, en annan puls. Så småningom så.
Jag har också ett sånt otroligt sug efter att få resa, se andra byggnader, människor som lever annorlunda liv, en massa god mat och värme.
Jag har satt resande på paussen jag träffade min man (för snart 20 årsedan).
Jag har varit student, fått tre barn och sparat till husköp. Köpte hus för sex årsedan.
Men nu börjar barnen bli äldre och jag märker att det är lättare att spara pengar igen.
Och jag vill flyga. Till Jaoa, Sicilien eller Zanzibar. Åhh så mycket jag vill resa, det pirrar i kroppen bara av att tänka på att gå resa.. Och att göra saker lite mer i lugn och ro nu när ldsta barnet är tolv och minstingen fyra. Snart är minstingen skolbarn han också. Snart får jag uppleva ett annat land, en magisk tanke. Min min dotter (9 år) och man vill inte resa. De trivs bra med att vara hemma. Möjligen kan de tänka sig att resa till Japan🙄
Japan är verkligen ett fantastiskt land att åka till. Så åk dit! Du kommer inte att ångra dig ☺️
Vilken fin bild på dig och vilken underbar klänning! ❤️
Åh, första bilden är verkligen spot-on en replika av din header, handen, blicken, minen. Var det medvetet, eller är det headern som är väldigt bra på att efterlikna hur du brukar sitta och fundera på livet 🙂
Och jag är tvärtom-jag älskar att flyga men är obekväm i nya miljöer, tar hemkär till helt nya dimensioner. Tog flygcert i somras, stolt som en tupp, skäms över att vara miljöbov men älskar att ge full gas på startbanan, lyfta och studera allt uppifrån. Reflekterar ofta över hur små och futtiga vi är på jorden. Och hur allt ligger i förhållande till varandra, stämmer oftast inte överens med kartan i mitt huvud…
Intressanta tankar! Själv har jag de senaste tio åren arbetat på fem olika arbetsplatser, bott i asien ett år, gift mig, skilt mig, gift mig igen, flyttat till göteborg, flyttat till skåne, flyttat ut på landet i ett spontant infall och fått en bebis. Nu fyller jag 40. Pga allt som hänt och händer tycker jag tiden rör sig som en snigel och ett år känns oändligt långt. Livet känns ofta som ett äventyr. Priset för att hela tiden vara i rörelse är dock bl a att det är svårt att upprätthålla relationer med vänner. Nu ska jag försöka stanna här på landet ett bra tag, jobba deltid, mata ankor, odla pumpor och skrota runt.
Jag flyger knappt heller längre pga klimatkrisen, eller jag tillåter mig max en flygresa var tredje år har jag bestämt. Övriga senesterresor sker uteslutande med tåg. Jag har tidigare åkt nattåg för semester i italien, frankrike och österrike, gick finfint. Och det är ju så mycket på gång nu med nattåg från Sverige ut i Europa! Jag och min bebis är mycket pepp på utvecklingen.
Tack för din blogg som jag älskat nästan sen du startade den!
Hej fina Klara! Jag skulle verkligen uppskatta ifall du ville göra ett inlägg hur du känner inför att åldras. Jag är också född 1986 och kan tycka det är helt absurt att jag är 40 år om fyra år? (Fortfarande 35 men i år ju). Jag var ju nyss 25? Jag kan känna lite panik av känslan att livet går så fort och att jag inte kan förhålla mig till min ålder. Ja, på pappret så är jag på den plats som förväntas små barn, gift, hus. Men inuti så är jag också den som var en globetrotter, var spontan, hade livet framför mig. Jag är lycklig över var jag är men känner mig lite ledsen över att tiden försvinner. Hur tänker kloka du?
Tröst för ett tigerhjärta: kan bara säga att tiden bara gått fortare och fortare ju äldre jag blivit (nyss fyllt 78)-en dag är ”ingenting”!Men samtidigt har jag blivit bättre på att leva i nuet!Så Lilla Clara:träna på att njuta av tiden Du är i nu!Ok-funkar kanske inte VARJE dag………..Tycker en gammal Farmor/Mormor
Åh! Vilken klok kommentar, Lena. Jag blir 57 i år och hoppas och önskar så att jag får bli 78, eller helst 90. Det vore så skönt att veta, för då kunde jag slappna av nu och vila trygg i att det kommer fler chanser/jular/semestrar.
Fast det är typ den enda frågan som inte har något svar, så nuet är det enda som gäller. Tack och lov för alla guldkanter i vardagen, pandemi eller ej.
Tjusig bild! Du är såå fin, färgen i klg passar dig. Så kommer jag till
”springan” alla som visar den är så fina o naturliga,vackra!
Själv har jag alltid dolt den, dratt o gömt noga, absolut inte visa något…
På ålderns höst går det inte att visa upp, är mest som ”taxöron” haha!🤗
När min pappa var 95 så sa han: ”Det är konstigt, hur gammal man än blir, så är man ändå alltid nybörjare.” Känns bra och hoppfullt.
Vad fint att du skriver att du vill undvika att flyga. 🌿
Tänka sej!
Jag känner mej så onormal som sörjer för att våren är slut redan innan den har börjat. Och likadant är det med sommaren.
Tycker att det känns så tokigt, stolligt och galet att tänka så. Men nu vet jag att det åtminstone finns en person till som tänker likadant.
Tack Clara!
Med autism så går en vecka väldigt långsamt och tar oändligt med energi. Alla sysslor är nya men ändå välbekanta, jag ser mig själv utifrån varje gång och måste hela tiden tänka på vad jag gör så jag inte slutar innan jag är klar. Dock så är jag tacksam för varje ny skiftning i tiden och kan ibland stanna upp och märka saker som att solen går ner mycket senare nu än innan jul när allt var så mörkt. Och jag minns hur jobbigt jag tyckte att det var. Och blir tacksam för att tiden ändå går, även om det inte känns så.
@Elin Så bra du beskriver din upplevelse. Tack!
Jag har lyssnat! En sak som jag har tänkt mycket på är att man blir inte hjälpt i livet av att gå runt och tycka synd om sig själv. Men hjälper inte andra människor med den inställningen heller. Även om du till exempel tillhör en minoritetsgrupp som måste kämpa mer än majoriteten för att ta sig igenom livet så mår du bäst av att acceptera läget och kämpa på. Inte av att vara sur över alla orättvisor som du ändå inte kan ändra på just nu. Jag tänker även förhållandet till barn. Tycker du som lärare synd om dina elever och har låga förväntningar på dem så blir det deras självbild. Om du däremot tror på dem och ställer krav blir de hjälpta, kämpar och presterar bättre. Min dotter har en liten CP-skada. Hon fick diagnosen när hon var två år. Då ringde jag min svägerska som har en värre CP-skada. Vi höll på att planera ett hus då och jag frågade min svägerska om jag borde tänka om, anpassa huset och bygga enplanshus istället för tvåplans. Då sa min svägerska bestämt, – nej, det ska du inte göra. Hon kommer behöva gå i så många trappor genom livet så det är jättebra att hon får träna hemma. Nu går hon lätt upp och ner för trappan.
Min dotter blir inte hjälpt av att särbehandlas, såklart att hon vid vissa stunder behöver mer stöttning och hjälp.
Och fokusera på sånt hon gillar och är bra på, som att sjunga.
Men hon är enormt envis med starka känslor och det hjälper henne genom livet.
Hon kämpar på.
Men ibland måste man ju även få vara ledsen, arg och besviken och få en varm famn att landa i.
Men man måste fundera på om man gör sig själv och sina medmänniskor en björntjänst eller en riktig tjänst beroende på hur man lever och reagerar.
Man måste oavsett kunna lära sig hantera livets berg och dalbanor och klara och förstå livet i vårt samhälle.
Så kloka tankar. Och jag håller med om att det är väldigt viktigt att ha höga förväntningar på barn – alltså inte som i krav som de ska skämmas om de misslyckas med – men visa att man förväntar sig att de ska klara vissa saker. Att någon tror på en är ju hela skillnaden. Intressant persepektiv du skriver gällande din dotters CP-skada också. Vad fint att din svägerska var ett så bra bollplank. Att hjälpa till att rusta sina barn inför det som är svårt istället för att ta bort hindren. Så jobbigt och så viktigt som förälder
Tycker också det är fredag eller måndag jämt. Skrev om det i min blogg imorse. Jag funderar ofta på det där med barnen, hur de liksom kämpar vidare tills de lärt sig det som de kämpar med. Att de aldrig ger upp. Mer av den inställningen skulle man (läs jag) ha även som vuxen.