Att förändra sitt liv – vare sig det handlar om att komma igång med träning eller att äta bättre – har aldrig någonsin funkat för mig genom att jag sparkat på mig själv. Visst har jag perioder när jag tänker negativa tankar om mig själv men det är världen sämsta drivkraft för mig. Har aldrig lyckats förändra något med självförakt som metod. Hur ska jag kunna lägga den enorma energi som krävs att förändra livet för en person jag inte ens tycker om? Varför ska jag bry mig om hur sömnen funkar, vad jag stoppar i munnen och hur jag rör på min kropp om jag inte ens gillar mig själv?

Jag tror att det är väldigt vanligt att människor söker motivation till träning och kostförändringar i negativa känslor. Att känna sig ful, sunkig, ohälsosam, lat och karaktärslös. Jag tror att det är en farlig men i längden också oduglig drivkraft för de flesta. Få personer lyckas göra hållbara förändringar i sitt liv med den ingången. Man kanske testar men orkar inte hålla i och därefter konstaterar man att “folk som försöker gå ner i vikt eller träna bara gör det på grund av självhat. Och dessutom misslyckas de alltid”. Och med den erfarenheten i bagaget så förstår jag att man tänker så.

Men det som funkar för mig har varit självmedkänsla – något jag övat på aktivt i flera år. Jag brukar kalla det för att mamma mig själv. Jag pratar och ser på mig själv som jag pratar med mina barn. Men överseende, kärlek, empati och medkänsla. Istället för att bli arg för att jag är trött kan jag resonera med mig själv: Jag märker att du är trött – det är inte konstigt med tanke på hur du fått slita senaste tiden. Och när jag tränar så peppar jag mig själv som jag peppar mina barn när de sportar heja vad bra du är! Det här klarar du. Jag kan till och med stryka mig själv över kinden eller armen som en mjuk och varm uppmuntran till mig själv när det känns tufft. Lilla mamman, oj vad du kämpar.

I tanken på mig själv som någon förtjänt av att få må bra och tas omhand, så har jag alltid hittat den bästa drivkraften. Det är nämligen svårt att må bra när någon är dum mot en hela tiden. Självmedkänslan kommer med åren allt mer naturligt för mig – men notera att det är INTE är samma sak som att stå i spegeln och säga att man älskar sig själv. Man behöver inte älska sig själv för att visa sig själv medkänsla. Lika lite som man måste älska andra människor som man visar medkänsla. Men det fina är att man faktiskt kan börja tycka om sig själv mer genom att vara snäll med sig själv.

I Kropp & Själ i P1s avsnitt Kompis med kroppen intervjuas forskaren Fiona Barlow som varit med och gjort en stor studie på Nya Zeeland där människor i olika åldrar under en femårsperiod fått ranka sin kroppsuppfattning. En slutsats hon drar är att den som har stora problem med sin kroppsuppfattning som ung kommer fortsätta ha det även som vuxen om den inte söker hjälp. Och på frågan om ett missnöje med den egna kroppen kan funka som en bra drivkraft för att lägga om sina vanor och starta ett hälsosammare liv svarar Fiona ett tydligt nej. För de flesta människor har en negativ känsla inför sig själv och sin kropp bara effekten att man fattar fler ohälsosamma beslut för sig själv.

Det är här det blir så svårt att mötas och förstå varandra. När människor som med självförakt eller till och med självhat försökt förändra sitt liv ska försöka kommunicera med personer som använder självmedkänsla och omtanke som drivkraft för samma förändringar. Den som förnekar sig mat när den är hungrig gör något helt annat än den den som vispar ner ett ägg i havregrynsgröten eller förstärker frukosten med chiafrön eller psylliumfröskal för att hålla sig mätt längre efter måltiden. Dessa människor har helt olika ingångar i frågan och får helt olika utfall.

Jag tänker att studien från Nya Zeeland bevisar att man i alla situationer ska försöka vara snäll med sig själv. Särskilt om man har saker i sitt liv man vill förändra. Eftersommänniskor som har en negativ känsla inför sig själv och sin kropp bara fattar fler ohälsosamma beslut. Och om man försöker vara snäll med sig själv så tror jag med tiden att man kommer börja märka vad man behöver i sitt liv. Vare sig det är mer ensamtid, ett lugnare arbetsliv, vegetariskt mat, mer träning eller mer tid med sina vänner.


—-

Här har jag skrivit mer om självmedkänsla

Här kan du lyssna på Kropp & Själs avsnitt Kompis med kroppen.

Och här kan du läsa om Benjamin Franklin-effekten som innebär att man börjar tycka om sin fiende om man är snäll mot den. Jag föreställer mig nämligen att detta också funkar när fienden är en själv.

Det finns också ett avsnitt av Dumma människor om Franklin-effekten om du vill veta mer om den.