Jag minns en tydlig milstolpe i mitt tillfrisknande från utmattningen. Det var en sommar kanske tre år efter att jag blivit sjuk när jag var ute och gick på ängen nedanför huset och plötsligt kände ett sug – ja ett starkt behov av att få veta vad blommorna hette. De där vanliga ängsblommorna jag aldrig brytt mig om att lära mig namnet på. Varför kunde jag dem inte?

Jag var så rädd om den där spirande, ovana lusten efter kunskap att jag först inte vågade agera på den. Gick i flera dagar och avvaktade för att se om den skulle försvinna eller dröja sig kvar. Tillslut letade jag i alla fall fram en flora och började bläddra i den och försökte lägga åtta vanliga sorter på minnet.

Under de sämsta åren av utmattningen ville jag bara slippa få information, slippa lära mig nytt och slippa veta detaljerna. Jag drömde om samma distans till omvärlden som när jag tog av mig glasögonen. Skarpare konturer än så hade jag ingen användning för. En ganska drastisk förändring för någon som i friskt tillstånd varit intresserad av allt och bara velat veta mer. Som gärna bläddrat i VVS-arnas branschtidning eller lusläst en artikel om svårigheterna med att jaga vildsvin, operera navelbråck eller att driva förskola som föräldrakooperativ. Vart försvann den personen?

Sedan utmattningen har jag övat upp en respekt för den där pirrande känslan av vetgirighet. Att stanna upp, lyssna och invänta att det verkligen pockat på. Livrädd för att agera på allt som väcker intresse och därmed riskera att återigen släcka lusten helt. Jag behandlar pirret som en skygg fågel som kanske vågar komma närmre om jag sitter stilla och väntar med öppna handflator.

Om det hjälpt?

Nattviol, teveronika, häckvicker, baldersbrå, hampdån, getpors, strandranunkel och våtarv.

Åtta ängsblommor jag en gång inte kunde namnet på