Sommarlovet mellan jag gått ut sexan och skulle börja sjuan fick min syster boken Fittstim i födelsedagspresent. Innan hon ens hunnit öppna den hade jag snott den, läst ut den och blivit fullkomligt transformerad. När jag började högstadiet den hösten var jag en helt annan tjej.
En annorlunda klädstil med loppisfynd och färggrann missmatchning. En ny frisyr (isblont hår med blodröda toppar) och en helt ny attityd som nog kan sammanfattas som kaxig. Om sexan gick åt till att leta killars bekräftelse ägnades sjuan åt att diskutera och bråka med samma killar. Ja jag hamnade till slut i slagsmål med en kille i min klass. Jag var för första gången i mitt liv uppkäftig och jag var det med skräckblandad förtjusning.
Jag vet inte om mina föräldrar riktigt förstod eller hann hänga med i vad som hände? Men plötsligt började jag prenumerera på tidningen Darling och lärde mig om riot grrls, grl pwr och om alternativa, punkiga tjejer som visade att man kan gå sin egen väg. Och man kan använda feminint kodade attribut som babydollklänningar och rosa rosetter som ett feministisk statement. Jag läste Ett hjärta i Jeans och Uppror pågår och min övertygelse växte. Ja hela det feministiska uppvaknandet kom och tog mig med storm.
Jag är så stolt över den där tjejen som helt utan att vänner eller klasskompisar stöttade eller förstod vad hon höll på med ändå körde på. Sjuan blev mitt värsta av alla skolår. Så bråkigt, ensamt, argt och förvirrat. Dagböckerna från det året är en hemsk läsning.
Jag var så brådmogen och lillgammal och såg förtrycket och fick upp ögonen för orättvisorna. Samtidigt saknade jag livserfarenheten att bearbeta och sortera det jag såg. Jag förstod inte att mycket skulle räta ut sig med tiden, ordna till sig och blir bra med åldern. Killar skulle inte alltid vara fienden även om en livslång skepsis grundlades. Jag önskar att jag vetat att några av de där killarna jag hatade livet ur i sjuan skulle växa upp till riktigt trevliga typer. Sådana man kramar om när man ses på en flygplats eller springer in i varandra i en stad någonstans. -Vad kul att det går så bra för dig! -Jamen du då? Jag såg att du blivit pappa!
I gymnasiet fick jag vänner som också läst Fittstim, som hade en egen klädstil, som kallade sig för feminister och vågade vara uppkäftiga mot killar. För mig genomsyrade feminismen hela mina tonår och vidgade min värld. Därför blev jag tagen på sängen när min egen blogg blev stor några år senare. Och jag fick kritik för att jag hade femtiotalsklänningar och gillade att baka. Att gå min egen väg var ju exakt det feminismen hade lärt mig. Jag gjorde ju precis samma sak som de själva hade gjort – jag tog förlöjligade, feminint kodade attribut och upphöjde dem som ett feministiskt statement. Men nu sa samma feminister att jag var fel ute? Jag fattade ingenting.
Just då var det rätt läskigt men i efterhand är jag gla över att ha varit med och vidgat bilden av hur en övertygad feminist kan se ut och vara. Ja, hon kan till och med vara kristen och gilla att baka bullar! Och idag ser jag med beundran på dagens ungdomar och hur de pushar utvecklingen framåt:
- Att vara öppet homosexuell var otänkbart på min högstadieskola. Idag är det vardagsmat på många skolor. Och nu ser jag unga människor som öppet vågar uttrycka sin könsidentitet även när den inte stämmer överens med normerna.
- En kompis i gymnasiet berättade att hon vaknat en natt av att hennes pojkvän hade sex med henne. Hon berättade det som för att fråga mig om det verkligen skulle gå till på det sättet? Men jag sa ingenting för jag visste inte att det var fel. Kunskapen om samtycke och vad det innebar var ingen naturlig kunskap. Så som jag tror att den är på ett helt annat sätt för unga idag.
- Mina egna tre söner har burit både klänning och nagellack i skolan och umgåtts över könsgränserna på ett sätt jag aldrig själv upplevde som liten. Jag är så glad för att deras kön inte begränsats deras val av vänner. Jag märker att de är friare än mig i både tanke och handling.
- Unga människor idag är så vältaliga, välformulerade och medvetna på ett sätt som jag inte tror att vi var. Jag blir rörd av stolthet när jag får vara i deras närhet och märker skillnaden.
Jag hoppas att jag alltid kommer att vara klok nog att heja på mina yngre feministiska medsystrar när de utvecklar mina föreställningar och utmanar mina fördomar om vad feminism är och kan vara. Så glad kvinnodag! GRATTIS! Va, så får man väl inte säga? “DET ÄR INGET ATT FIRA! SLUTA SÄGA GRATTIS!” Jo men just därför. Alla gamla föreställningar och mossiga principer kan dra åt skogen. Är så less på allt ängsligt polisande. Heja alla underbara människor som är med och kämpar för ett jämställt samhälle. Det finns saker att fira. Utvecklingen går framåt.
27 svar
Hejja dig! I 7:an!? Själv var jag en bit över 20 innan jag fattade varför jag allierade mig med killar och tog avstånd från mycket av det som anses feminint. Jag kunde inte sätta ord på det men såg ned på allt tjejigt. Betedde mig inte alltid bra mot andra tjejer heller. Skämmigt idag! Dagens unga tjejer vet bättre och vet vilka strukturer som påverkar. Ascoolt!
Så bra skrivet! Heja dig och heja oss!
Jag har aldrig läst Fittstim. Jag borde nog göra det bara för att veta vad som står i den. Men jag har mycket svårt att känna igen mig i feminismen även om jag anser mig vara väldigt jämställd (om man nu kan säga så). För mig är allt egentligen självklarheter. Klart att alla ska ha samma möjligheter. Inom feminismen upplever jag mer ett agg mot killar/män. Det jag vill lära mina döttrar när de kommer till tonåren är att inte bry sig så mycket om killar. Fokusera på utbildning. Killar/kärlek kommer sen. Och tyvärr så har många killar alldeles för mycket hormoner och testosteron i den åldern. Jag tänker nästan att det i så fall är bättre att de föredrar tjejer. Iaf i den åldern.
Jag rekommenderar dig att läsa Fittstim. Det är (var) en ögonöppnare när jag var tonåring.
Jag är gymnasielärare och håller verkligen med om hoppet som denna generation bygger upp i mig. Jag är avundsjuk och önskar att jag fått veta det dem får veta, men så stolt över hur dem förvaltar denna kunskap och dessa nya normer. Att få hjälpa dem på traven ibland är ett oerhört privilegium!
Du låter som en underbar lärare <3
Jag har gjort ungefär samma resa som du. Fitstim öppnade också mina ögon och min tonår präglades av att slå mig fri via feminismen.
Jag började engagera mig för hedersrelaterat våld och förtryck i mitten av 2010-talet och blev besviken på hur feminsmen i stort hanterade de hedersutsatta. Vi som engagerat oss i frågorna då blev hotade och påhoppade av en hel del feminister. Offren blev utan hjälp. Bemötandet idag är bättre, men oceaner från att vara i hamn, så att dessa flickor och kvinnor kan ånjuta friheten i livet. Idag säger jag att jag arbetar för kvinnors rättigheter. Feminismen fick en dålig klang för mig.
Hej Linda!
Det var ett stort problem under 2000-talet och framåt att vänsterns kvinnor(och män för den delen)ansåg det rasistiskt och polariserande att tala om hedersnormer. Många vittnar om det du beskriver t ex Nalin Pekgul och Nyamko Sabuni. Tyvärr kunde familjer som lever i en hederskontext uppträda som de ville mot döttrar och söner under lång tid. Beteendet cementerades och fick fäste alldeles för länge i Sverige mycket p g a vänsterns förnekande.
Tack och lov går det sakta framåt men det tar tid och ingenting görs av sig själv eller blir bättre av att förneka företeelser av kvinnoförtryck.
Keep up the good work Linda💪
Hej Linda och Anna!
Problemen med hedersrelaterat våld har bara eskalerat pga vänsterns kategoriska sätt att hela tiden arbeta emot det och de som varit kritiska har konstant blivit kallade rasister. Kan inte tänka mig något sorgligare än att flickor och pojkar som växer upp i familjer som härstammar från länder med en helt annan syn på kvinnor och män, inte får bli fria här i Sverige. Det är ett mångbottnat problem och de som kallar sig feminister gör i princip lite för att motverka detta. Det är sorgligt och jag som röstat på sossarna tidigare känner mig förråd precis som att kalla sig feminist idag känns svärtat med alla interna debatter, hårklyverier inte minst från de som drog igång Fittstim, som Linda Skugge, som faktiskt inte längre vill kalla sig feminist men när hon hade uttalat det fick hon utstå så otroligt mycket hat så idag kallar hon sig varken det ena eller det andra. Plus att hon gjorde misstaget att berätta att hon röstade blått när Fittstim kom ut och blev paria för båda sidor. De publicerad ett brev av Ulf Lundell och han stämde dom för upphovsrättsbrott och fick rätt. De hade inte kollat med honom. Något som få verkar ha brytt sig i är hur den recensionen var skriven som han reagerade på. Den var faktiskt vidrig och värre än det han skrev.
Jag är ju 67 år och läste aldrig boken men har förstått hur mycket den betytt för de som var unga när den kom. Jag var mest kritisk till att den som var för jämställdhet som Skugge ändå fortsatte att håna Björn Ranelid för hans utseende i sina krönikor. Det är det här med att leva som man lär – inte alltid så lätt!
Men låt oss inte nedslås av akademiska debatter inom rörelsen utan se det konkreta som behövs göras och idag framför allt inom hedersrelaterat våld.
Glad och tacksam för att du uppmärksammar vår internationella kvinnokampsdag. Du beskriver din egen utveckling på ett igenkännande sätt samt hur nya generationer fortsätter att överskrida normer som begränsar och krymper oss. Kampen är nödvändig och fortsätter.
En till fittstimsläsare här! Åh, jag minns det där uppvaknandet! Vi spelade feministisk teater och pratade, pratade, pratade om förtrycket. Vi var arga, ledsna, modiga, starka, rädda. Vi växte upp och fortsatte prata om orättvisorna inom vår bransch – hur man blir klappad på huvet, får lägre lön, hur ens kompetens ifrågasätts, hur vi sliter för att få allt att funka på detaljnivå medan killarna glider runt och säger “det löser sig”. Nu som förälder känns det som att den där kampen är allt viktigare att föra vidare. Och jag tror att den kampen kommer bli allt eldigare ju äldre barnen blir. Jag hoppas att jag kommer lära mig en massa nya saker och nya perspektiv och att den där glöden väcks hos mig. Det där jävlaranamma nu kööör vi! Nu ändrar vi framtiden!
Om ni har läst Fittstim och det öppnat ögon, så vill jag här tipsa om en kvinna som hette BIRGITTA ONSELL. LÄS HENNES BÖCKER!!!!!! SUPERDUPERVIKTIGA!!!! De heter bla
“Efter tusen år av tystnad”
“Avklädd Gud”
“Någonting annat har funnits”
Binder ihop kampen för kvinnors rättigheter med kampen för miljön/planeten, för ALLA människors rättigheter oavsett kön och visar på förklaringen/ursprunget till dagens obalans. Och kanske viktigast av allt: visar att så som det är idag har det verkligen inte alltid varit.
Fred, rättvisa och kärlek har varit det normala rådande tillståndet en gång i tiden och kan OCH SKA bli det igen!
Kärlek till er alla, medsystrar och bröder
Hejja!
Känner både hopp och förtvivlan vad gäller jämställdheten. Å ena sidan är världen i mångt och mycket större och öppnare, men samtidigt har andra saker blivit värre. Våldsporr som är lättillgängligt och uppfostrar många, både killar och tjejer till att tro att det är så sex ska vara. Utseendefixeringen med fillers och filter från ung ålder är sorglig att se. Och att försöka sälja in tjejer som visar sexualiserade, halvnakna och superfixade bilder av sig själv på sociala medier som någon form av “girlpower” och feminism. Och att flickor i mångt och mycket fortfarande uppfostras till att tro att bli åtrådd av en man är det viktigaste i livet, vilket lurar in många i precis samma kvinnofällor som förr i tiden.
Uttrycker vad jag känner. Så trist
Heja!! Läste igår allt jag inte kan säga av Emelie Pine. En sak. LÄS!!! SÅ BRA!
Jag har aldrig känt mig sämre behandlad i skolan pga att jag är tjej. Tjejer HAR det också bättre i skolan och fungerar bättre i den. Däremot har jag ofta känt att lärarna behandlat mig bättre jämfört med killarna. Killar är ofta busigare och får därför mycket mer skäll och hårdhet i skolans miljö. Speciellt påtagligt var det här på gymnasiet då jag gick Teknikprogrammet. Vi var några få tjejer och många killar. Vi tjejer blev alltid jättesnällt behandlade. Minns att vissa lärare var nästan mobbande i sin attityd mot killarna. De dömdes på förhand och man tog för givet att de skulle vara bråkiga.
I andra vuxna sammanhang, kanske speciellt inom kyrkan, har jag ibland känt mig förbisedd eller ignorerad för att jag är kvinna. Så jag vet hur det är… Men uppväxten är otroligt viktig för båda kön och jag funderar ibland på om män i högre utsträckning växer upp med ett behov av att hämnas på tjejer. För i min erfarenhet var det sämre att vara kille i skolans värld. Tjejer är också (enligt hjärnforskning) mer verbala och har inte svårt för att trycka ner killar verbalt. Killar svarar i högre utsträckning med våld.
Vad jag vill komma fram till är att jag tycker den där feminismen som promotar elaka, uppkäftiga tjejer är sjukt fel. Vi behöver lära oss att vara sakliga, kommunicera effektivt och respektfullt så långt det går, att välja smartare vägar än att trycka ner andra.
Killar som växer upp behöver se och uppleva ett samhälle där man tar hand om varann och är respektfulla mot andra. Killar ska inte växa upp med ett behov av att hämnas och att sätta sig själv först. Man behöver verkligen inte trycka ner killar för att tjejer ska få det bättre. Alla förtjänar så bra förutsättningar som möjligt – då kanske de blir mer programmerade att också vilja ge bra förutsättningar till alla de har omkring sig.
Jag läste aldrig fittstim. Mina föräldrar hade aldrig accepterat det med sin stränga syn på hur man skulle leva som en god kristen…..
Nagellack tycker jag är en onödig produkt. Onödig för alla, stora och små. Tillverkare och konsument. Pojkar och flickor. Vuxna och barn. Min svärmor använde varje söndagskväll hela sitt yrkesliv till att fixa naglarna. Tala om bortkastad kvinnokraft! Dessutom innehåller de lösningsmedel som kan vara skadligt för alla ovan nämnda och för miljön i stort? Även skadligt för gamla svärmödrar
Känns dock som att det finns värre saker i världen än nagellack.
Och “bortkastad kvinnokraft” för att hon målade naglarna? 😬 Skrev först en lång kommentar om detta, men orkar inte vid närmare eftertanke 😅
Fast hon höll på timmar varje söndag alla år. Tror det är lite miljöfarligt och säkert värst där det tillverkas. Men jag tycker inte man skall ge sina små barn nagellack. Bortkastad tid, lär dom lite ängsblommor istället, många är utrotningshotade.Nagellack är liksom bara tokigt
Kanske var det enda stunden på veckan din svärmor satt ner och bara tog hand om sig själv? Det blev som hennes yoga, meditation och avslappning? Säger inte att det var så, kanske kände hon sig tvungen. Men det kan finnas andra sidor med det också!
Tja hon stickade i timmar framför tv och så tror inte det. Hon var en stillasittande person.. Jag blev nog bara lite upprorisk, så skall jag aldrig ödla min tid
Följande utspelade sig i min bil, mellan tre ganska grabbiga hockey/fotbolls-killar i 10-årsåldern.
Kille 1: Min bror är bög.
(Vi två föräldrar i framsätet gjorde oss beredda att rycka in. Med våra egna barndomar i minnet… och just det du skriver. Man var bara inte bög då.)
Kille 2: Jaha… har han nån kille då?
Kille 1: Näää.
Kille 3: *börjar prata om nåt annat*
Därefter var det samtalet över. Inget ret, inga konstigheter. Bara ”min bror är bög”.
Vi vuxna var så lättade och faktiskt lite förvånade. Utvecklingen <3
❤️ 💪🏻
Så bra inlägg! Det är ju också intressant att se hur varje generation har kommit lite längre. Jag som är lite yngre än dig Clara tänker att 90 talet var tufft som feminist, gänget som skrev Fittstim var tvungna att slå med en hård retorik och öppnade ögonen. Men vi som kom efter har fått kämpa vidare med att vidga begreppen och skapa en mer inkluderande feminism. Och så fint att se att vi kanske genom att göra det har skapat utrymme för en yngre generation som är ännu mer inkluderande och vidsynt än vad vi var. Det känns också som att feminismen nu även inkluderar killarna, och har vidgat synen på BÅDE kvinnligt och manligt. Fortsätter vi så här, så är vi kanske snart i hamn med en inkluderande feminism där även människor med annan bakgrund, hudfärg eller funktionsvariationer känner sig inkluderade.
Så bra inlägg! Det är ju också intressant att se hur varje generation har kommit lite längre. Jag som är lite yngre än dig Clara tänker att 90 talet var tufft som feminist, gänget som skrev Fittstim var tvungna att slå med en hård retorik och öppnade ögonen. Men vi som kom efter har fått kämpa vidare med att vidga begreppen och skapa en mer inkluderande feminism. Och så fint att se att vi kanske genom att göra det har skapat utrymme för en yngre generation som är ännu mer inkluderande och vidsynt än vad vi var. Det känns också som att feminismen nu även inkluderar killarna, och har vidgat synen på BÅDE kvinnligt och manligt. Fortsätter vi så här, så är vi kanske snart i hamn med en inkluderande feminism där även människor med annan bakgrund, hudfärg eller funktionsvariationer känner sig inkluderade.