När vi letade hus drömde jag om att bo avsides, helt utan grannar. Allra helst efter en enskild väg där ingen någonsin passerade. Jag är så glad att vi sansade oss lite och istället köpte hus i en by. Det var nämligen inte alls det där ensliga som visade sig vara det bästa med landet.
Jag brukade se på Barnen i Bullerbyn som liten och både njöt och led av att se det. Led för att jag var så fruktansvärt avundsjuk. Över att barn kunde få växa upp med djur, i vacker natur och bo i ett gammalt hus ute på landet. Och jag njöt av att se hur barnen sprang in och ut hos varandra. Att handlarn kände igen flickorna från Bullerbyn. Att barnen gick i en liten byaskola och att de hade många vuxna i sin närhet utöver sina föräldrar (pigan Agda, drängen Oskar och farfarn) som brydde sig om och såg efter dem. Kort sagt: att vara en del av ett litet och begripligt sammanhang. Ja jag tror faktiskt att det var det som tilltalade mig mest – även om jag inte kunde sätta ord på det då.
Och ju längre jag har bott i vår lilla by och ju fler barn vi fått desto mer har jag kommit att uppskatta just dessa kvalitéer. Att det är ett litet, tryggt och begripligt sammanhang. Men att det ÄR ett sammanhang. Att vi inte bara bor för oss själva mitt ute i ingenstans. Jag njuter av vår lilla lanthandel där jag allt som oftast blir stående och pratar med någon granne, fröken eller kompis. Där jag aldrig behöver visa leg för att hämta ut mitt paket och när jag glömt min mobil i kassan svänger butiksägaren förbi och lägger den på min farstubro efter stängning.
Jag älskar att mina barn kan cykla själva till skolan efter vår lilla grusväg och att vi passerar grisar, hästar och kor på skolvägen. Att man aldrig behöver låsa sin cykel. Att vi har vår lilla badplats med vårt lilla café och vårt lilla, lilla bönehus. Och att man alltid hejar när man passerar någon. ALLTID!
Jag älskar att en hel klase barn leker i vår trädgård på sommaren. Och att jag får servera dem korvlunch genom fönstret. Jag älskar att mina barn har så många vuxna runtomkring sig som vet vilka de är. Sina gamla lärare, granntanter och snälla gubbar. Extraföräldrarna i matlaget.
Det är också så fint att bo i en by som människor är stolta över. Även tonåringar som ju annars mest brukar sucka och längta bort kan säga att de hoppas kunna flytta tillbaka hit igen när de utbildat sig färdigt. Det är ett fint betyg på den här plätten på jorden.
Jag tycker det är så hemtrevligt när Stina kommer förbi med ett par blöta täckbyxor som jag får torktumla eller att jag får gå rakt in i deras kök och låna japansk soja, även om de inte är hemma. Jag älskar när det bultar på dörren på fredagen och Albin iklädd skoteroverall kommer för att låna en flaska vin till middagen. Eller när fröken kommer förbi och lämnar en påse skolböcker när någon är sjuk.
Att ta en söndagspromenad och någon stoppar en och säger att man kan komma förbi och gräva upp lite perenner i deras trädgård, eller ta rätt på deras hallon som snart är övermogna. Och jag njuter av att kunna bromsa in bilen och plocka upp några grannbarn på väg hem från skolan i snöstormen. Och nu under pandemin har jag njutit i smyg (förlåt) när alla kompisar jobbat hemifrån och hållit sig kring byn. Det har varit precis som jag vill ha det. Alla samlade på samma plätt!
Ja, för jag ÄLSKAR att sitta ihop med människor på små och till synes obetydliga sätt som ändå gör att jag känner mig som en del av något större.
Att leva litet, avgränsat och välbekant är min dröm i en stor och ofta otrygg värld. Mina egna barn brukar säga att det värsta som skulle kunna hända dem vore om de var tvungna att flytta härifrån. Då brukar jag hålla med. För jag tror att den där starka (ibland nästan ångestliknande) känslan jag fick av Bullerbyn som liten – kommer sig av att jag på ett djupt plan anade att det var precis så där jag själv skulle må bäst av att bo. Men jag hade inte analysen eller insikterna då, bara en stark magkänsla.
Och nu efter tretton år i en by på landet VET jag att det är rätt. Precis här ska jag leva för att fungera på bästa sätt!
115 svar
Ok, jag vill flytta dit nu.
Älskar att höra det du berättar! ❤
Skulle också vilja bo så !
Haha jag både njuter och lider lite ångestfyllda kval när jag läser det här inlägget för det är så vackert och precis så som jag vill ha det och då blir jag också lite avundsjuk à la Bullerbyn 😅
så fint <3 synd att inte alla byar funkar så bra ? eller så var de bara jag som inte orkade vara social efter trafikolyckan, eller för många barn med Npf som inte passade in ? (& som de var helt ok att mobba ? min älskade unge lider fortfarande av den mobbingen 10 år senare ) .
Jag tror dessvärre att det ser likadant ut oavsett hur stor bostadsorten är.
💖💖💖
Åh vad jag lider av att läsa det här, pga avundsjuk alltså! Det låter helt fantastiskt, ljuvligt. Grejen är att det är är PRECIS min dröm. Bo på landet i bymiljö men ändå ha ett tydligt, trevligt och tryggt sammanhang. Det där otvungna hänget med grannar vid matbutiken eller över staketet.
Och grejen är att jag bor precis så. För ett halvår sen köpte vi ett hus i en ganska liten by på landet där de flesta känner varandra och det är många barnfamiljer (som vi). Och de allra flesta är trevliga, absolut. Men! Vi känner oss så fel i sammanhanget. Jag ska försöka formulera det gör utan att trampa någon på tårna, men som högutbildade vegetarianer med lådcykel och second hand-kläder i icke-könskodade kläder på barnen känner vi oss så fel bland grannar som är köttbönder, kör skoter och fyrhjuling för nöjes skull, kallar sin partner för gubben/kärringen, pratar jakt och aldrig skulle sätta en rosa eller röd jacka på sin son. Och det gör mig ledsen att känna att vi nog aldrig kommer utveckla några relationer med några i byn, förutom ett hej vid postlådan. Vi är helt enkelt för olika på så många väsentliga plan.
Så jag är väldigt nyfiken på hur du Clara (eller andra som bor i by) tänker kring det här. Det verkar som att era grannar/vänner i byn är likasinnade när det kommer till ja, värderingar, inställning till barnen, livsstil, syn på livet osv. Har jag uppfattat det rätt? Kanske är det bara jag som är fördomsfull, men det verkar ganska unikt med ja, får jag kalla det medvetna personer, ute på landet?
Jag hoppas som sagt att jag inte trampar någon på tårna med mitt resonemang, jag fattar att vi alla har olika bakgrund och syn på vad som är ”rätt” sätt att leva. Men det vore spännande att höra fler tankar om detta!
Flyttade ut på landet från storstaden för nästan 30 år sedan och i början kände jag som du. Jag är välutbildad med 7 års högskolestudier. Det blev endel kulturkrockar och mycket för mig/oss som storstadsbo att lära. Personer från landsbygden har fördomar om snobbiga stadsbor som ”tror att de är något” De har också mindervärdeskomplex för att de på pappret ”inte kan” och är ”bonniga” Men de kan , inte samma saker som stadsborna men mycket. Väldigt mycket. Om det nu blir krig i Sverige (vilket Gud förbjude så spelar henkläder inte så stor roll inteheller om man är vegetarian eller inte. ) Då handlar det om vem som kan laga pannan, och punkteringen på traktorn vem som ser till att röja åkrar. Vem som fixar med vattenpumpen och lagar den och kan skjuta och jaga vid behov
. I synnerhet bönder bär på oerhört mycket kunskap.
Mitt råd : Var nyfiken, lyssnande , försök förstå , var dig själv. Bjud in till fikabordet, engagera dig i bygdens förehavanden så får du respekt – lyssna och lär så kommer du att få nya spännande möten. Dessutom tar det tid att upptäcka mer än bara det som syns på ytan. Du har ännu inte lärt dig – så är det bara. Sedan finns det såklart personer på landet som du inte kommer att gilla men det finns några i stan också, eller hur?
Jag blir lite beklämd av de här kommentarerna om någon orsak. Båda två faktiskt. Ni vet att man idag ofta läst till t ex agronom eller lantmästare om som lantbrukare? Att dagens jordbruk bedrivs som företag där man måste ha kunskap om ekonomi och behöver hantera väldigt mycket myndigheter?
Det känns också ytligt på något vis att tänka att ens grannar är en “annan sort” för att man inte har samma livsstilsattribut. Vad är det egentligen för poäng med miljöegagemang som en personlig livsstil, när det är hela samhället som måste ställa om? Om ni har andra kläder och annan livsstil som ni tycker är bättre för världen, varför vill ni inte att den ska möta den omvärld ni vill förändra, snarare än de andra redan frälsta?
Tack, där satte du ord på mina tankar.
Bra skrivet.
Ni måste avkläda er era roller och se varandra och mötas. Det gäller dem och det gäller er. Att vara högutbildad vegetarian (låter som att du menar att det är högutbildat att vara vegetarian) är väl inget hinder för att kunna umgås och se olika sortens männikskor.
Jag är också förresten högutbildad (så pass högutbildad man kan vara i västvärlden) och jag skulle aldrig säga att jag är högutbildad och vegetarian, eller köttätare eller vad jag nu identifierar mig med. Jag är den jag blir när mitt innersta blottas – och det är det som räknas.
Vad fint skrivet Ullis, precis så tror jag med att det är, men också att det är svårt, det är inte alltid lätt att få till acceptans för varandras olikheter från bägge håll. Jag tycker alltid det lättaste är de sammanhangen där man samlas kring ett gemensamt mål eller en uppgift, där man ska hjälpas åt, då faller titlar och roller som skapar avstånd och man hittar nya.
Det är fint att tänka att det är det innersta som räknas och inte vilken utbildning man har. Men jag har känt samma sak på landet. Att en utbildning har breddat min syn på världen och jag har saknat andra att prata med om det. Men jag vet också att eftersom det kan vara rätt homogent i en liten by finns det flera som inte vågar uttrycka sina lite “annorlunda” sidor. Då behövs det avvikande utbölingar som kan visa att det finns alternativ. Och många som är vana vid att jakt, traktorer osv är livet är nyfikna på det som är nytt. Men det tar väl lite tid att hitta varann bara. Speciellt om det inte blir mer än ett hej vid brevlådan. 🙂
Ern breddad syn på livet kan lätt ge en ångest istället för tillfredställelse. En breddad syn på livet är inte samma sak som att man har mer kunskap eller djupare förståsle för viktiga spörsmål. Men, jag förstår vad du menar. Man kan ändå inte avfärda landsortsbor med att de är bönder. Det är inte bara utbildning som breddar ens syn på livet. Det är också erfarenheter, möten osv. Jag bor också på landet. Mitt i det djupaste och torraste landet. Jag älskar det – inte pga Bullerbykänslan utan för att livet är så opretantiöst precis här vi bor.
Nej absolut, jag håller med. Älskar också hur prestigelöst och opretentiöst det kan vara på landsbygden. Och livserfarenheter samlar ju alla på sig och kan relatera till. Men det var breddad syn på världen jag skrev, inte livet. Jag tänker på att världen är väldigt komplex och en utbildning kan hjälpa en förstå den komplexiteten. Med det sagt så finns det ju många som fattar det där utan nån högre utbildning. Enligt min erfarenhet flyttar dessvärre många till stan efter att de pluggat eller de som är på jakt efter “något mer”. Åtminstone i den byn jag har som referens.
Jag tror ändå att det är din syn på dessa människor som står i vägen för att verkligen lära känna dem. Är född och uppvuxen i Norrbotten. Har varit söderut en kort sväng och kommit tillbaka. Jag har inte träffat många som inte har sett världen eller är nyfikna på sin omgivning/omvärld. Kan man inte jämföra det med uppfattningen att stockholmare inte vet vad som finns utanför tullarna? Det stämmer säkert inte heller men likafullt finns den uppfattningen.
Jag måste erkänna att varje gång Clara berättar om sin bygemenskap (som på alla sätt verkligen låter avundsvärt perfekt och precis som man vill ha det hör i livet), så touchar jag samma frågeställningar som Julia här i tråden. Finns det personer som inte ”får vara med”? Hur är det med dem som inte är kristna? Invandrarna? De homosexuella? De frånskilda? Dessa frågor har hos mig sitt ursprung i egna erfarenheter av småstad och landsbygd och vilka som så att säga accepteras där. Så jag blir alltså så vansinnigt nyfiken på hur det funkar i din by varje gång du bloggar om den!
Det finns det ju såklart. Det finns det ju i alla byar och samhällen. Jag umgås ju absolut inte med alla i byn även om jag pratar med många och man kan mötas och prata när man hjälps åt att städa på badplatsen på våren eller på byns luciatåg.
Jag tror att det är olika i olika byar men jag tror att tack vare utflyttningen från många byar kan man inte vara så knusslig som man kunde vara förut. Nya människor kanske betyder att skolan får finnas kvar eller affären kan existera. Bara det gör dem välkomna
Sedan finns ju alkoholmissbruk, mobbing och utanförskap på små ställen likväl som stora. Det verkar vara en del av mänskligheten oavsett
Liz, det brukar jag också fundera över. Och jag tänker att det i varje gemenskap finns människor som står utanför.
Breddad syn på livet – vad innebär det då? Att man ha fått insikter, att man fårstår mer av livet och världen? Av det som är viktigt och betydelsefullt? Eller handlar det om att man har rest och sett en massa olika resmål? Handlar det om ekonomi? Om att läsa olika böcker? Och vad är det då som är viktigt? Jag skulle tro att det är ganska få saker egentligen, och att man kan uppnå förståelse om dessa gennom att leva. Man måste inte ha en utbildning för det. För en del kanske det behövs en utbildning. Jag menar inte att jag är emot utbilndningar – tvärtom. Jag tror att dessvärre att man har en övertro på att utbildade mäniskor just har en breddad syn på livet. Det kan vara så, absolut. Men det måste inte vara så. utbildning ger dig en massa poäng i studier. Din tanke om att alla lantisar är outbildade och inskränkta (för det är ju det du skriver) är ju ett exempel på att inte ha en breddad syn på världen. Alla fattiga som bor i kojor och hyddor då? Eller alla som är hemlösa? Är det bara priviligerade som får ta del av en breddad syn på världen? Vad är en breddad syn på världen? Är det att ha second hand-kläder, vara vegetarian, och ha kläder som inte avslöjar ditt kön? Det är bara nonsens, det är att bygga upp en identitet men egentligen säger det ingeting om dig som person.
Just nu i kristider är det ganska bra att föra samtal kring detta med breddad syn på världen. Vad är det egentligen som är viktigt? Vad är det som betyder något när kirsen kommer och bomber faller? Ja, inte är det antal högskolepoäng. Och det är det jag menar. Det är då när vi står blottade inför varandra vi får erfarenheter av livet. Det är i sådana stunder vi breddar vår syn på världen.
Jaa du, stora frågor här nu. Breddad syn på livet för mig är allt det där du beskriver. Diverse insikter och strategier om hur man exempelvis hanterar kriser, relationer och andra situationer i vardagen. Förståelse för andra människor, medmänsklighet, empati osv osv. Kort sagt hur det är att vara människa.
Breddad syn på världen är mer teoretisk och praktisk kunskap om olika ämnen. Jag vill inte ge exempel här nu för då blir antagligen tolkningen att jag tror att denna kunskap inte finns på landsbygden. Av egen erfarenhet öppnades mina ögon för saker och ting efter universitetet, precis som ögonen kan öppnas av boken Fittstim som Clara skrev om i ett inlägg.
“Högre utbildning” var en olycklig formulering för att försöka förklara det här med att ha ett “annat tankesätt”. En önskan om att hitta andra som tänker på liknande vis på en plats med få människor. Att det kan vara svårt.
Vad som är viktigt i livet är väl allmänmänskligt. Det är ett så mycket större ämne än det här med att kunna prata om ett smalt intresse med en granne.
Känns som att denna diskussion drar iväg till helt nya platser. Hehe. Over and out för mig nu tror jag.
Ja, jag ska inte heller driva på diskussionen mer men tänkte bara avsluta med att jag tolkar dig som att du med breddad syn på världen syftar på intellektualitet – och det har ju inte så mycket med utbildning att göra. Möjligtvis drivs mer intellektuella till högre studier. Sedan kan man ju mena olika saker med i tellektualitet – Horace Engdahl, till exempel, menar att det inte finns en enda intellektuell (förutom han själv då) i Sverige.
Hej! Hör kommer lite tankar från mig. Hur många bor i byn? Måste säga att såvida det inte är en väldigt, väldigt liten by så känns det osannolikt att ni inte skulle hitta någon ni klickar med! Men det kan ju ta ett tag. Speciellt nu med restriktioner så kanske det tagit ännu längre. Men tips är att vara med på olika aktiviteter och vid olika arrangemang. Och bara lära känna personer.
Npgot jag tycker är fint med mindre sammanhang är att man lär känna personer som inte är perfekta matchningar. Man har liksom inget val, man kan inte hitta personer som delar exakt samma värderingar, samma syn på livet samma intressen och samma politiska åsikter. Men får liksom lära sig hitta vägar runt det. Jag bor utanför ett litet större samhälle, vi är färre än tio hus omringade av åkrar och skog. Dagen vi flyttade in kom granngubben och bankade på dörren, och utan att hälsa skällde han sedan lätt ut oss för att vi parkerat på hans bit mark (det var dock inte vi utan någon som hade kört hit för att promenera i skogenl.tönkte då att den gubben, den vill jag undvika. Men det går ju inte och nu tycker jag så mycket om honom och kommer sakna honom när vi flyttar. Han bor själv, promenerar i skogen med en fjäder i sin hatt och letar efter udda formade pinnar och rötter. Han påtar i sin vilda skogsträdgåd och hugger sin ved. Vi började med lite motvilliga heja den efter vårt första möte, men nu, ett år senare, hälsar vi glatt, pratar vi lite om livet, och om vädret och om björken som föll. Mittemot bor en medelålders innan som står och kejderöker på baksidan av sitt hus (vi är mittemot varandra på det hållet). Vi pratar mest när löven fallit av, på sommaren ser vi inte varandra pga av alla träd och buskar. Vi skulle förmodligen inte alls träffat på varandra om vi inte var grannar vi rör oss i helt skilda kretsar. Hon är 50+ med vuxna barn, jobbar natt som undersköterska. Jag är 30, två småbarn, jobbar hemifrån. Helt olika intressen. Men vi pratar ändå, för vädret har vi gemensamt, jag har jobbat natt förut, vi kör samma gropiga grusväg och handlar på samma lilla Coop. Och vi känner till samma människor (våra alla grannar).
Närmsta grannen har barn i samma ålder, och barnen springer fram och tillbaka mellan trädgårdarna. Grannfrun och jag har faktiskt mycket gemensamt. Hennes man är däremot inte någon jag automatiskt skulle dras till, då han har väldigt andra politiska åsikter och är den manlige stereotype “älskar bilar, pratar högt och grillar med en öl”. Våra familjer är väldigt olika, men har kommit varandra nära ändå.
Tänker att det fina med att bo smått är just det, att man kommer nära personer man kanske annars inte skulle vara nära om man hade 10000 andra personer att välja mellan. Man tvingas hitta det fina i andra, man testar sina gränser och utmanas i sitt sätt att leva och se på världen. Man lär sig mycket om både sig själv och andra.
Om ni verkligen menar allvar med det ni skriver här om ert liv kan ni ju kanske fundera på att det kan vara så att NI SJÄLVA ställer er utanför dessa människor som ni – vad det verkar anser er vara mer elle mindre väsensskilda från -???
Vad som definierar en människa är väl inte deras akademiska meriter, vad de äter eller om de jagar (vi har alla varit jägare en gång) eller kör skoter???? Vi är väl ändå mer och annat än detta. Saknar en människa vad ni benämner “medvetenhet” för att deras barn inte har en rosa jacka? Det finns annan kunskap än den man förvärvar efter ett antal år på universitet. Och denna kunskap har ett djupt värde. Kunskapen en gammal gubbe har om skogen, livet, hundar, jakt, människorna och världen är oersättlig. Varför inte kliva ur denna bubbla och se världen och människorna omkring er med ödmjukhet??? Vi är inflyttade till “en liten by i Norrbotten” och möter alla möjliga slags människor här. Vänliga granndamer som kom och ringde på innan vi ens fått upp packningen, presenterade sig och hälsade oss välkomna (och fick sin lilla men ack så mänskliga nyfikenhet tillfredställd också och det är som det ska vara). Trevliga diakonissor som tagit sig tid att ge en rundvisning av byns vackra kyrka och berätta om den. Små rara gubbar som är ute och går med sin gamla jakthund och berättar om barn och barnbarn, björnjakter, livet här förr och hur barnmorskan kom på skidor när de föddes en gång på 1930 talet. Vi möter butiksägare som småpratar vänligt, pensinerade byskolefröknar som beskriver hur underbar just den här tiden på året alltid är, grabbar på skoter som far förbi så det dånar, och vid vartannat hus finns en hundgård med en eller ett par grå hundar som i början skällde ut oss när vi passerade men som nu viftar på svansen. Byns pastor har upplåtit deras kyrka åt oss när vårt hem behövde akut reparation och bjudit oss att sitta ner i deras kök…Häromdagen kom en mycket gammal man ledandes ett stort vitt får genom byn…Vi möter folk som berättar om hur deras farfar, far och hur de själva alla jobbat i skogen. Vad spelar det för roll om de äter älgkött varenda dag eller om deras ungar inte har röda eller rosa jackor??? Vi möter MEDMÄNNISKOR som vidgar våra kunskaper om livet här uppe i norr, som ger oss generöst av sin tid, av sina minnen, av sig själva och sin bygd. (Såklart åker de skoter för nöjes skull med hela familjen för att fiska eller grilla korv och träffa vänner ute på isen på träsket. Eller bara för att få fara fram genom snön i farlig fart och känna livet i sig. Är man en “omedveten = “sämre” människa då???) Öppna er för livet och människorna omkring er, lägg undan er begränsande och inskränkta sk “medvetenhet” och alla era tankar och ideal om vad som är rätt och fel. En sufisk mystiker och poet som kallas Rumi skrev en gång för längesedan :” There is a field beyond all notions of right and wrong. Come, meet me there:”….Kan tillägga att vi är högutbildade akademiker men ingen har tittat snett på oss för det. Vi kommer från en annan del av världen men ingen tycker vi är udda. Vi har en religion som är i minoritet i det här landet, ingen anser oss vara “omedvetna”. Vi håller dessutom en viss diet av födsel och ohejdad vana men jag ämnar inte upplysa någon om vilken färg våra ungar har på sina jackor…Jag säger med Shylock”…if you prick us do we not bleed…”
Men herregud, bara för att man saknar folk som har liknande erfarenheter eller syn på världen som en själv betyder inte det att man förkastar andra människor! Det handlar enbart om en längtan efter att kunna relatera till andra på just det planet som kanske är viktigt för en själv och att man kan ha svårare att hitta dem i ett så litet sammanhang som en by är. Det betyder INTE att andra är korkade, bonniga, okunniga etc. Helt självklart finns annan kunskap att hämta. Men att längta efter en sak är inte samma som att det andra är dåligt, oviktigt eller inte finns. Det är bara svårare. Världen är inte så svartvit!
Oj, här small det visst till. Nåja skrik en stund om det lättar sedan…
Ämnar dock inte själv deltaga i nåt utbyte av upprördheter.
Håller helt med, bra formulerat!
Så himla bra skrivet, tack <3 Att möta människor med öppet sinne, utan värderingar och med nyfikenhet. Bästa jag läst på länge. Kram
Jag skulle säga ödmjukhet är nyckeln. Ni tycker att ni lever som ”alla borde” och ni har flyttat till ett sammanhang där man gör som ”man alltid har gjort.” Samexistera! Var som ni är, utan att be om ursäkt för det, men var lika bjussiga mot era grannar som ni önskar att de ska vara mot er. Barnen är ofta bättre på det här än oss, och får era barn kompisar kommer ni garanterat hamna i samtal med föräldrarna. Initialt så är det kanske klokt att inte gå rakt på skillnaderna, utan istället hitta gemensamma knytpunkter (de finns garanterat).
I förlängningen tänker jag att ni kommer inse att ni har liknande tankar – jag kommer från en by likande den du beskriver MEN de som har jordbruk med djur är noggrannare med deras välmående än vad som juridiskt krävs, de som jagar gör det ofta för att de inte vill stödja köttindustrin, de som roar sig med skotrar och fyrhjulingar är ofta samma personer som aldrig har flugit utomlands. Kläder ärvs OFTA, utan att kallas second hand på vägen, och könade ungar… ja, så ser det väl egentligen ut på alla ställen? Eftersom en normalstor by innehåller typ 200 personer finns ingen anledning att göra signalera identitet (ex genusmedveten vegetarian menar jag då, inte könsidentitet) genom kläder – alla vet ju redan vem du är alldeles oavsett vad du har på dig. Kalla folk för gubben/käringen? Ja, så gör man över hela Norrland, och betyder ju inget värre än ”min partner”, det har absolut ingenting med avsaknad av feminism att göra.
Det är ganska naturligt att folk som bor i små sammanhang är lite skeptiska att släppa in andra – de har ju redan allt de behöver. Här tror jag att ni som nyinflyttade måste vara drivande. Heja på alla, surra med alla, var nyfikna och öppna, och acceptera att saker görs på ett annat sätt än vad ni gör dem, men att det inte betyder något annat än just det – att ni gör saker på olika sätt.
Så bra skrivet Ylva , jag skulle struntat i att skriva och väntat på din kommentar istället min var överflödig och ej tillräckligt genomtänkt. Så bra svar till Julia önskar jag att jag kommit på.
Inga👏👏
Det känns som att du kanske fastnat lite i dina fördomar om folket på landet. Vet du att dina nya grannar de fakto INTE är högutbildade? Vet du att deras kläder INTE är second hand? Att de pratar jakt låter både sunt och normalt då det troligen är en stor del av deras liv, troligen för att både sätta mat på bordet och kanske även för att få in pengar.
Jag själv som är uppväxt på landet och bor på landet kan inte tänka mig att bli vegetarian eftersom djur är en stor del av kretsloppet om man lever av jordbruk. Men jag kan självklart ändå umgås med en vegetarian. Kanske ber jag dig ta med dig något vegetariskt när vi ses, precis som jag ber någon som har en “svår” allergi att ta med själv (är urdålig på att hålla isär saker i köket).
Kanske intressera dig mer för hur det går till så att du kan öppna dina sinnen och förstå, precis som att dina grannar kanske kan lära sig något gott vegetariskt av dig. Som någon annan skrev, gemenskapen och sammanhållningen kommer inte av sig själv, varken på landet eller i stan.
Jag tror nog att ni förstår att jag beskrev mig själv med glimten i ögat, för att visa på kontrasterna. Självklart har vi alla våra egna unika kunskaper och preferenser. Och som jag skrev så är det ju VI som känner oss fel i sammanhanget, inte att det är fel på sammanhanget i sig. Det är klart att det går att prata med grannar om väder och vind, men det jag syftade på var ett liknande umgänge som Clara har där familjer i byn blivit nära vänner man kan dela livet med. För mig krävs det en större samsyn på livet och samhället än vad samtal om byvägarna kan ge, för att skapa långvariga och nära relationer.
Med det sagt så ber jag om ursäkt om jag trampat någon på tårna, det var aldrig min mening. Jag ville bara höra fler tankar kring att skapa relationer i mindre sammanhang, tex en by. Allt gott! 🙂
Jag har gjort omvänd resa, från landsbygden till en större studentstad. Även om det absolut finns flertalet välutbildade också i byn jag kommer ifrån, så inser jag först nu vilken naiv och faktisk inskränkt värld jag levde i då. Jag saknar livet på landet, självklarheten i att röra sig hos sina grannar (ja, också de ett par kilometer bort räknades med självklarhet som grannar), den totala hjälpsamheten, etc. Men, jag tvekar starkt på att flytta tillbaka. Både för att jag själv inte vill bo i samma inskrängdhet igen, och för att jag verkligen inte vill att mina barn ska det! Så jo, jag kan absolut förstå din känsla Julia. Hade så gärna velat kunna ta upplystheten och öppenheten från stan och applicera den på landsbygdens sammanhang. Det vore för mig det optimala🤗 Även om de saker jag främst reagerar på är andra än just de du tar upp.
Skapa relationer kräver ömsesidig respekt…och verklig ödmjukhet. Ni har inte “trampat någon på tårna” så mycket som ni har avslöjat er egen begränsning oavsett om ni nu i efterhand vill få det att se ut som om det hela bara var en ironi med “glimten i ögat” för att synliggöra de kontraster ni upplever existerar mellan er själva och de omedvetna, skoterkörande köttätarna med könskodade kläder omkring er….Respekt och ödmjukhet är fina saker att öva på här i livet…
Be ingen om ursäkt Julia, det var en bra och rolig fråga at fundera kring! Herregud, om folk kunde försöka förstå istället för att söka fel och vilja tolka saker elakt. Du skrev ju rakt ut att du inte menade illa utan bara fundera på en sak, ändå ska folk bli så till sig.
Det är alltid enkelt att hoppa på andra tyvärr, särskilt i kommentarsfält. Men det var ovärt här.
Jag förstår PRECIS vad du menar. Det kan bli sådana där “kulturkrockar” i alla miljöer, just bygemenskap kan vara svårt att ta sig in i.
I min by är det otroligt många nyinflyttade med din typ av bakgrund men även många som är uppväxta här och skotrar runt på helgerna. Men här finns många olika föreningar och även förskola/skola. Kan ni gå med i något sådant? En bra inkörsport till att träffa folk.
Sen tänker jag att man kanske får anamma den kultur man kommer till lite också, så köp en skoter och far ut på sjön/tjärn i byn. Sann isbrytare 😀
Trevlig helg!
Kan det vara så, Julia, att du trodde att lantisar är annorlunda än stadsbor? För någonstans uppfattar jag, att ni hade tänkt att landet skulle vara allt det staden inte är? Jag tänker att det inte är så stor skillnad mellan stadsbor och lantisar. Bor själv på en mindre ort och jag tänker att den största skillnaden mellan oss och människor i storstäderna är hur våra fördomar om- och stereotypa bilder av varandra ser ut 🤔 är själv välutbildad och arbetar med likaledes välutbildade personer. Några äter vegetariskt, några gör inte det. Jag handlar secondhand, andra gör det i mindre utsträckning. Ibland heter vår partner karljävel, ibland är det mannen/maken. Har även flera kollegor som är tillsammans med en av samma kön. Jag pratar med grannarna men blir irriterad om någon dyker upp oanmäld. Det beror på att vi är två heltidsarbetande hemma, med skolbarn, läxor och aktiviteter. Livet rullar på och vi hinner- och orkar inte alltid vara sociala. Och så tror jag att det är för de allra flesta, oavsett bostadsort.
Måste bara tillägga, att en mountainbike är mycket mer praktiskt än en lådcykel! Då kan ni cykla efter elljusspår, stigar och skogsvägar. Jätteroligt 😊 köp en cykelvagn att koppla efter cykeln när ni behöver plats för förvaring. Den är lätt och smidig att dra på och går att koppla bort när ni inte behöver förvaringen. Så har vi löst det, när vi känner oss miljövänliga och cyklar för att veckohandla. Blir cirka en mil tur och retur.
Till alla som säger att det handlar om Julias brist på acceptans och ödmjukhet: Jag har tre barn som går eller har gått i samma lilla skola. För ett barn har hela skoltiden inneburit en känsla av att vara utanför, av pikar, blickar och kommentarer. För att hon haft sin egen klädstil, för att hon inte köpt samma handväska(!) som alla andra, för att hon inte fått se barnförbjuda filmer, för att hon inte började sminka sig i trean, för att hon gått och lagt sig på kvällarna och inte orkat vara vaken till midnatt, för att hon varit duktig i skolan och ansträngt sig för att göra bra ifrån sig… Samma visa i ny klass på högstadiet. Ny klass igen – och plötsligt är det en helt annan sak. Här finns en mycket större acceptans, en större ram. Eller är det mitt barn som plötsligt fått en mer accepterande och ödmjuk inställning till sina klasskompisar?! Mina andra barn har inte haft problem att passa in, det har varit en annan stämning i deras klasser från början, en helt annan öppenhet och acceptans.
Det jag vill säga är att alla kommentarer om att det beror på Julias inställning, att hon inte är respektfull och ödmjuk, inte är särskilt respektfulla och ödmjuka. Ni kanske har rätt, vem vet, men man ska väl prova att gå några mil i någon annans skor innan man tvärsäkert uttalar sig om hur någon är? Jag tror att det är en idyllisk tanke att tro att man kan passa in i alla sammanhang och passa med alla, om man bara själv är öppen nog. Det beror lika mycket på sammanhanget som på en själv. Sen är det också skillnad på att komma överens med folk och att känna att man tillhör ett sammanhang.
Bra skrivet!
Jag tror dock att barnens upplevelser är universella. Det är likadant på alla skolor i hela världen.
Seriöst, på vilket sätt gör en akademisk utbildning någon till en bättre människa? Jag läste strökurser och knöt ihop säcken med en bibliotekarie-examen för att få ett jobb som kunde betala hyran, men det var liksom inte som att jag såg ljuset. Folk har alldeles för lätt att dissa folk som gått ”livets hårda skola” idag, har aldrig fattat det och kommer aldrig fatta det. All forskning visar att outbildade får sämre tillgång till hälsa, lever kortare liv, är fetare och äter sämre mat. Kan det ha något att göra med att man känner sig uträknad från början? Och kan det ha något att göra med inkomster, klass, privilegier? Vad vinner vi på att döma andra människor? Skulle inte det vara en vinst förresten, att utbildning gör oss mindre dömande?
Du behöver som nyinflyttad visa dig nyfiken på kulturen du har hamnat i. Vill du fika med nån – bjud in.
Vill du att barnen leker med andra barn- bjud hem.
Vill du vare med i gemenskapen- gå på möten och erbjud dig hjälpa till.
Min erfarenhet som inflyttad på landet är att visa respekt och nyfikenhet och engagera sig. Vi får oftast inget gratis på landet, man får fixa allt själv i byn 🙏
Och hoppas inte jag trampar dig på tårna men det låter tämligen PK om du har svårt att acceptera och umgås m folk som kallar varann kärring/gubbe, det sägs ofta med kärlek och ibland får man acceptera HUR saker sägs och inte alltid VAD. Lycka till 🥰
Det är exakt s jag också drömmer om vår by, men där är det så mkt jantelag och missunnsamhet. Och det är så tråkigt, det hade kunnat gå att göra så mycket mer! Grannbyn har däremot fattat galoppen, där finns det hur mkt kul som helst..
Men hur hittar man en sådan by? Jag är så oroligt för att hitta drömhuset i en by där det inte finns någon sammanhållning, där det inte finns samma fina känsla. Tycker sånt är så svårt! Just nu hyr vi stuga i ett område med färre än tio hus. Lyckligtvis har vi klickat med grannfamiljen, och barnen (och vi vuxna med) springer fram och tillbaka, speciellt på sommaren (har till och med blivit en liten stig mellan trädgårdarna vilket jag tycker är gulligt).
Men finns en till barnfamilj som håller sig helt för sig själva. Resten är gulliga äldre som det hejas på. Men är så rädd att om man flyttar till en by och faktiskt köper ett hus där, men sedan inte klickar med någon?
Ja, det är jättesvårt att veta. En by består ju av människorna som bor där och tillsammans skapar en viss atmosfär och kultur. Jag tycker man kan hålla utkik efter sånt som om de har en levande byaförening, om det finns några duktiga entreprenörer där (tex bönder) för de brukar vara driftiga i allmänhet och kolla på hur husen ser ut. De flesta livaktiga byar är duktiga på att se om sin by, ordna aktiviteter för byn och har en fungerande struktur. Det är ett tecken på en bra by. Men sedan kan man heller inte veta hur det kommer funka på en plats. Man får chansa och hoppas på det bästa. Jag kände ingen i den här byn innan vi kom och flera av de som jag nu umgås mest med har flyttat hit efter att vi flyttade in så de fanns inte ens på plats då.
Jag tror det beror en del på en själv också. Jag är uppväxt i en Bullerby och trivdes inte alls med att ha en massa folk omkring som trodde att de visste nåt om mig, älskade däremot mitt första boende i stan där man knappt kände grannarna och anonymiteten var fullständig. Var också som ungdom intresserad av konst, musik och kultur och upplevde att INGEN annan var det. Nu är jag 30+ och har flyttat hem, för jag trivs ändå bäst nära naturen. Och har upptäckt att det finns massor av folk här som håller på med sånt jag också gillar! Och nog fanns dom också när jag var mindre.. Dels tror jag inte att jag ville se det som tonåring och dels tror jag att jag rör mig i lite andra cirklar än vad jag gjorde då, när jag inte är bunden till kompisarna från gymnasiet och högstadiet. Jag har också lättare att bara skita i vad folk tänker nu som lite äldre. Sen får man nog tänka lite större än sina allra närmaste grannar, många av de vi hänger med bor på ett par mils avstånd, socknen är stor och vissa flyttar ju också till andra kommundelar. Vad jag egentligen vill ha sagt är att mycket nog beror på ens egna inställning och var man är i livet.
Vi flyttade till en större by, ca 500-600 personer, men lite avsides längsmed en grusväg. Vi har få grannar, som är jättebra, och jag vågar släppa ut barnen på tomten trots att de är små.
Men jag har lite ågren inför att barnen blir större och ska börja leka med kompisar. Kommer de “orka” cykla till sina kompisar? Kommer kompisarna “orka” cykla hit? Fysiskt är det inga problem, men mentalt!
När jag växte upp fick jag alltid skjuts av mamma o pappa till kompisar, för jag bodde ju så avsides. Det var alltid längre att åka till mig, än för mig att fara till dem. Jag är lite rädd att det ska bli samma för oss!
Cyklade 5 km enkel väg till mina kompisar i princip dagligen under somrarna. Inga bekymmer!
Vi bor också lite “avsides” i byn och jag kan säga att jag märkte en stor skillnad i somras när båda storbarnens kompisar blivit gamla nog för att cykla själva. Helt plötsligt kom det många fler barn på besök
Det är verkligen en väldigt fin by som ni bor i. Bilderna gör mig nostalgisk av minnen från praktiktiden på Marstorps i somras. Sådan fin sjö för bad innan grusvägspromenaden vid ängarna, för att sedan få tälta uppe på det lilla berget med skog och utsikt. Jag minns veckorna där med en sorts varm frihetskänsla.
Vad roligt att höra <3
Tänk, jag kände precis samma sak för Bullerbyn som barn! Jag har alltid längtat efter den där friheten och tryggheten de verkade ha. Nu blev det inget ”gammalt” hus, men ett som går i släkten, på landet med 3 hus i rad med en grusväg och åkrar utanför dörren precis som i Bullerbyn!
Jag bor också så, fast på en ö istället. Jag har funderat på vad det gör med ett barn att bli hälsad på, och hälsad på med namn redan som mycket liten. En slags självklar tillhörighet, tror jag.
Ja, så tror jag att det kan vara. Fint <3
Som riktigt liten upplevde jag just det. Tror det var oerhört värdefullt, som du säger! Men, ganska snart fick det också sin negativa sida – det att alla i byn tror att de redan vet vem du är. För mig gav det åtminstone inte mig möjligheten att få bli den jag kände att jag egentligen var, eftersom alla redan hade format färdigt sin bild av mig. Det är väl en viss fara kanske. Att inte få definiera sig själv? När man bor så?
Det låter för bra och vara sant. Så ifall jag och min familj flyttar dit tar byn emot oss med öppna armar och vi känner samma? Eller hur fungerar det?☺️
Nej det vet jag inte. Alla byar är olika och det kommer ju också an på hur man som inflyttad är. Om man själv är intresserad och respektfull mot platsen man kommer till eller om man håller sig på sin kant. Om man hittar några man klickar med eller ej. Om man lägger tid och energi på att lära känna folk och vara trevlig och hjälpsam i den mån man kan. Det finns inga garantier i någon by lika lite som i ett trapphus i stan
Du beskriver det så bra! Det är precis det som är så underbart med landsbygden – att känna en stark tillhörighet i det lilla sammanhanget, mitt i det stora.
Hej Clara! Jag har foljt din blogg i evigheters evigheter. Tror aldrig jag har kommenterat. Men jag maste! Jag haller sa help med i denna kansla. Jag bor i en ganska stor stad i USA. Men jag kanner *precis* igen mig i kanslan som du beskriver. Att det ar har vi ar. Med vara tva sma. San lycka. Kanns lite for privat att beratta mer, men ville anda saga – yessss. Tacksamhet!
Vad fint att höra <3 hemma är där hjärtat trivs. I en storstad, i ett höghus, i en enslig stuga i skogen. Kan bli bra på många olika sätt. Kram
Vilken dröm! Eller som ett område vi bodde nära förut. Ett helt bilfritt område med massor av lägenheter byggda kring innergårdar, där familjerna umgicks enkelt och ledigt på vardagskvällar på immergårdarna och barnen hade all frihet i världen.
Jag var faktiskt alltid avundsjuk på lägenhetsbarnen i vår klass som liten, eftersom de ständigt pratade om andra barn “på deras gård” (och för att de alltid hade kabelteve i lägenheter). Men jag vill köpa hus ändå för att ha närmare utomhus och uppleva årstiderna.
… en sak jag tänker när jag läser det här inlägget är att det egentligen är, och är utformat som, ett inlägg om att bo i en by.
Men jag tror kanske inte det är själva bylivet i sig som får det att svartna i ögonen av avundsjuka hos många som läser, utan att ha ett så rikt, men ändå icke krävande och enkelt, socialt liv. För hela familjen, med massa kompisar till barnen. . Ensamheten är så utbredd och längtan efter mer, innerligare relationer stor. Drömmen om att ha en massa kompisar. Och att ens barn har kompisar. Det finns väl inget som oroar så, som när barnen är ensamma och utan vänner….
Om en by är en universallösning vet jag inte. Kanske? Men mitt intryck är nog att ensamheten (precis som dess motsats) finns i staden, i förorten och på landet. Det verkar finnas lite överallt, tyvärr.
Dock tror jag kanske att ensamhetskänslor dämpas, kanske mer än man anar, av att någon i alla fall säger hej och vet vad man heter. Och det får man ju i det lilla samhället, men inte i det stora anonyma.
Ja, tittar man på statistiken mår människor sämst i norra Sveriges mindre orter, där är man mest sjukskriven, mest arbetslös, sämre ekonomi, där finns numera mkt drogproblem hos t ex unga, hälsorelaterade problem, kortare liv, Så visst finns ensamheten, Sysslolösheten, ledan och osynligheten i mindre städer och byar och samhällen också. Och saknar du social socialt nätverk riskerar du bli ännu ensammare på små orter.
Bullerbyn kommer inte av sig själv
Vill än en gång påpeka att det krävs mycket mer än bara lite odlingsintresse eller romantiska fantasier om landet (även om det kan vara precis så mysigt som det ser ut) )
Det krävs förstås hårt arbete. Ett råd till alla drömmare om landet som kommer från stan. Se det som en spännande resa , som att upptäcka en ny kultur, lära nytt och jobba hårt. Gör du det, jobbar du hårt för bygden och gör en insats blir det som Clara skriver men Bullerbyn kommer inte till av sig själv . Det gäller att som bullerbybarnen bildligt talat ligga och rensa rader av rovor , vilket är stundtals bara är trist . Det verkar som endel tror på Bullerbyn och visst finns den men samtidigt finns också allt annat som finns i en stad. Personer som dricker, kvinnomisshandlare, mobbning i byskolan, allt som finns i det stora finns i det lilla samhället. Med en stor skillnad är, om du har goda relationer med byborna kan du själv småprata med mobbaren, du kan själv göra en insats och skillnad i det lilla .
Oavsett hur mysigt Clara och hennes familj har det med matlag och bybor kräver sådana relationer ett väldigt hårt arbete och stora sociala , praktiska insatser samt emotionella investeringar. Dessutom krävs ett stort mått av generositet och förståelse för olikheter. Bullerbyn kommer inte av sig själv men är värt det.
Vi bor på en radhus-gata i en mindre stad där alla på gatan har fin gemenskap och barnen springer ut och in hos varandra. På somrarna leker alla barn tillsammans på våra bakgårdar och på allmänningen som gränsar till skogen. De spelar fotboll tillsammans, stora och små, och äter lunch eller fikar hos varandra. De bygger kojor, tältar på någons tomt, eller springer i badkläder genom en grannes vattenspridare. Det är inte landet, men det är gemenskap när den är som bäst och trygga, fina blivande barndomsminnen❤️
Låter som att ni har skaffat ett bra liv. Håller med om att Bullerbyn är en dröm.
Kul att du hittat rätt. Förstår att du vill visa din plats på jorden. Men det jag ser är ett segregerat samhälle, väldigt etniskt svenskt. Precis som bullerbyn. Är det drömmen för många? För mig blir det lite sorgligt med dessa bilder och kommentarer. Undrar hur jag hade kännt mig i din by.
Ja, utifrån det perspektivet är det kanske segregerat. Men där är ju städerna inte undantagna. Ta Sthlm och Göteborg – ja även Umeå. Otroligt segregerade städer med väldigt uppdelade skolor och bostadsområden. Och bara för att man passerar människor av annan bakgrund på stan betyder det ju inte att man någonsin möts.
I Umeå gick jag i en klass där i princip alla bodde i villa. En villa i ett område som var dyr så det var bara riktigt stabil medelklass och uppåt som bodde där. Och i stort sett alla i min klass var grisskära och födda i Sverige. På landet där jag bor tycker jag att det finns en större mångfald än när jag bodde i stan. Större spridning mellan inkomstnivåer, utbildningsnivåer och yrken. Kulturer och delar av befolkningen som man kanske inte reflekterar över i städerna finns också representerade. Mina barn får till exempel lära sig om och ta del av samisk kultur på ett sätt som jag aldrig fick göra.
Men samer finns ju även i städerna. Att dina barn undervisas om samisk kultur har nog mer att göra med att läroplanen (förhoppningsvis) har utvecklats på den punkten sedan du gick i skolan.
Bullerbylivet är verkligen idealet och ni verkar ha ynnesten att få leva just så. Jag önskade detta för mig och min son med, men livet ville annorlunda. Min partner är en storstadsmänniska, jobben finns här och övrig familj finns i storstan. Vi kunde bara få ett barn, så det blev katter som syskon istället. Jag måste acceptera att vårt liv är här och lära mig se bullerbyn i förorten istället. Här känner kassörskan igen oss också, det är en stor blandning av folk från olika kulturer. Min son blir kallad “habibi” av grillkioskens glada ägare. Det finns stränder, parker och skogar att mötas i. Närhet till det stora utbudet i innerstan. Kompisar i hyreshusen runt omkring. Det finns inget idealt liv skildrat för förortsbarn på samma sätt som Bullerbyn, men gemenskapen finns här också. Det är bara lite mer betong och lite rörigare. 🙂
❤🤩
Vi bor på ett småhusområde i utkanten av en mindre stad. Här finns också en fin sammanhållning: grannar firar sommarkvällar tillsammans, lånar ägg av varandra, skottar infarten för dem som är på vintersemester och samskjutsar barn. Samtidigt finns alla möjliga hobbyval på fem km håll och lätt för både barn och vuxna att hitta likasinnade att umgås med. Förra sommaren åkte vi till ett landställe genom en mysig liten by på landet. Plötsligt utbrast min son (12 år): “Alltså här skulle jag aldrig kunna bo!”. Vad jag egentligen vill säga med det här är att många ställen kan vara bra. Det är bra och fint att drömma om Bullerbyn också, men hela livet blir inte automatiskt bra för att man flyttar ut i en liten by.
Jag mysryser! Jag längtar efter ett liv med ett sådant sammanhang och kollektiva tänk. Jag hoppas att få känna så någon gång. Kanske det går att få till i storstan också? Eller så får det bli ett liv på landet framöver helt enkelt. Kram på dig Clara
Åh, jag känner helt tvärtom än resten av kommentatorsfältet hittills… Jag är uppvuxen på landet med föräldrar som hade yrken och/eller engagemang som gjorde att alla visste vilka de var, både i mitt närområde och i den närmsta staden. Och därmed visste väldigt, väldigt många vem jag var, även om de själva var helt okända för mig. Jag var ganska blyg som barn och tonåring och gillade inte alls att bli igenkänd och småpratad med när jag helst ville göra annat. Nu bor jag i en av Sveriges största städer och älskar att vara anonym! Det här att folk skulle komma och gå hemma hos en som på öppet hus vore rena mardrömmen för mig. Eller att vara tvungen att sätta på sig det sociala småpratande leendet så fort man går utanför dörren. Jag gillar att vara ifred helt enkelt med min familj och utvalda vänner. Har ett jobb med extremt mycket människokontakt och att då behöva fortsätta vara social på fritiden med folk som poppar in oinbjudna, det skulle jag aldrig orka med. Sedan tänker jag att man inte skall lägga så mycket vikt vid yttre attribut (att det SER så idylliskt ut). Barn kan vara djupt olyckliga i ett Bullerbyhus omgivna av djur och natur. Och barn kan vara lyckliga och harmoniska i en hyresrätt i gråbetong från 70-talet.
Känner igen mig väldigt!
Jag är också uppvuxen i en liten by och känner som du!
Jag känner lite lika, bor visserligen på landet i byn där jag är uppväxt, men har flyttat hit delvis för att slippa “massa spring” och folkbsom dyker upp. Tycker inte alls om spontanbesök och vill ha mycket tid själv och med egna familjen. Gillar verkligen att umgås med vänner och folk när det är planerat, men blir såå stressad av vetskapen att folk och barn kan ramla in närsomhelst. Det rubbar mina cirklar haha.
Så villaområde gick bort direkt för oss.
Livet i by kan ju erbjuda även stora chanser att få vara ifred, det är lika idylliskt i mina ögon.
Vet att det är mest socialt accepterat att gilla mycket folk, att bara knacka på, få spontanbesök osv men det är inte jag. Har jag äntligen insett.
Så livet på landet blir ju vad man gör det till, finns plats för det mesta här 🙂
Jag kan ofta drömma om landsbygden, att bo med bara naturen runt. Speciellt när jag är stressad drömmer jag om fjälltoppar, havet eller andra stora vidder och tystnaden. Men i verkligheten vill jag ju inte det. För jag älskar det liv vi kan ge våra barn av att bo i en förort till en stor stad. Vi har natur nära, men vi har också skolor, mataffär och fotbollsplanerna nära. Våra barn kan gå till skolan (beroende på hur man väljer skola så är det gångavstånd ända upp till nian. Kompisarna bor på gång- eller cykelavstånd. Och alla aktiviteter som finns. Våra barn spelar fotboll och älskar det. Alla träningar och matcher, åka på cup och läger. Det ger så oerhört mycket att jag ofta tycker lite synd om de barn som bor så ensligt att de inte kan hålla på med sport, instrument, teater eller vad de nu vill göra.
Och som någon kommentar satte fingret på här ovan, det är det sociala, att ha fler vänner som lockar i Claras beskrivning tror jag. Inte ensligheten i sig.
Fantastiskt! Vackert! Insiktsfullt! Lockande! Ärligt!
Tack för att du sätter ord på det jag också känner och upplever i en liten bygd på landsbygden.
Man får väl prova sig fram, så man hittar sin harmoni i livet. Var och hur man ska bo. Ni i matlaget verkar väldigt likasinnade. Det spelar ju roll i sammanhanget. Att ni delar grundvärderingar och har en liknande syn på livet. Och det händer nog inte automatiskt för att man flyttar ut på landet.
😌❤
Wow. Vilken gripande beskrivning. Och jag känner igen känslan så oerhört väl.
Japp som på 70 talet på landet!
Vilken dröm. Skulle gärna också bo i en liknande by, men finns det ens så många sånna? Vi är fast i uppland av olika anledningar (vill inte gå in på här), men om någon har tips på liknande by här så tar jag tacksamt emot tips 🙂
Vi bor i en mindre by i södra Småland, skulle säga att det finns god gemenskap här. Men jag har bott här i hela mitt liv och har min närmsta familj och vänner här så jag är kanske lite partisk. 🥰
Så fint beskrivet Clara, och allt har ju sin tid. När era barn blir större och behöver skjutsar kommer ett annat pusslande. Jag bor på landet i ett ombyggt sommarhus. Vi orkade inte flytta ut innan barnen hade flyttat hemifrån pga logistiken. Tre barn, med olika tider och aktiviteter + våra egna jobb och saker vi ville göra. Men vi var här på somrarna och det var fantastiskt.
Vi bor utanför en medelstor stad och våra barn och deras kompisar gick in och ut hos varandra . Tror man kan hitta det där sammanhanget var man än bor.
Till dig Julia som beskriver dig som högutbildad och vegetarian… Vad ska man säga, är det viktigt att framhålla vad du äter? För mig är det helt ointressant att veta vad folk äter eller vem de har sex med t ex. Men vill man vara riktig miljövän så behöver man köttdjur, en del av kretsloppet och inte minst att slippa konstgödsel på åkrarna som faktiskt dödar jordmånen, den viktigaste vi har.
När det gäller högutbildad ställer jag mig frågan vad du faktiskt menar med det? Menar du disputerad? Eller att ha tagit en master? En fil kand, 3 år på universitet eller högskola är ju ett minimum för många idag trots att det inte ger jobb till alla. Yrkeshögskolor har för en del dålig klang men ger faktiskt jobb efter utbildning. Själv har jag arbetat på ett universitet i 15 år med stödjande verksamhet kring studentrekrytering och att lyfta fram forskare. Är det någonstans man är snobbig så är det i den akademiska världen. Det är ju själva affärsidén; att bli herre på täppan, att publicera sig mest, delta i “rätt” forskargrupp så du får dina forskningsmedel osv. Dvs väldigt hårda armbågar.
Att vi hade avdelningar som arbetade med personal, ekonomi, samverkan med omgivande samhälle och med kommunikation spelade för de flesta forskare jag mött och andra med mig (450 person som inte forskade) väldigt liten roll. Forskarna ville gärna se sig som experter på det mesta. Skulle jag välja mellan en köttbonde som kör skoter och pratar jakt jämfört med en högutbildad forskare så vet jag var mitt val ligger.
Julia har redan svarat att hon skrev det lite med glimten i ögat.
Fast jag ställde en fråga.
Och skriver man något med glimten i ögat så måste det framgå tydligare. Att be om ursäkt för att man kanske trampar någon på tårna känns inte alls som att skriva med glimten i ögat.
Men såklart uppfattar vi alla olika.
Varför utgå från att Julia menade något illa? Förstår inte att så många valde att läsa in flera saker i hennes inlägg, när hon dessutom bad om ursäkt på förhand för att ingen skulle ta illa upp.
Det handlade inte om att hon var högutbildad eller vegetarian, hon ville peka på en större bild.
Jättesvårt att förstå det faktiskt. Jag tror hon beskrev sig själv och sin situation och inte hittade på något exempel.
Sedan tänker jag att om andra inte håller med eller ställer frågor så får man väl stå för sin ståndpunkt? Tack och lov att vi tycker olika och kan debattera.
Jag tror inte att Julia menade något illa. Men inlägget tolkar jag som inskränkt och fördomsfullt. (Man kan vara fördomsfull även om man är vegetarian och sätter en rosa jacka på sin pojk.)
Jag tolkar det inte alls så, mer som att hon tvärtom är medveten om sina ev. fördomar men kunde ta den smällen (hon trodde väl inte att hela kommentarsfältet skulle hoppa på henne med fördömande kommentarer) för att hon ville diskutera frågan.
Som ju är intressant. Men det gick inte, istället blev det personangrepp. Trist, men tidstypiskt. “Vem är egentligen godast i kommentarfältet”-syndromet kanske?
Lågt i tak är det i alla fall.
Håller verkligen med! Julia, jag fattar helt din kommentar. Det människor inte verkar förstå är att det inte alls handlar om att sätta sig över någon, utan att vi alla (alla!) på ett eller annat sätt söker likasinnade. Kanske inte alltid i vad man jobbar med och hur man ser ut men desto mer när det kommer till grundläggande värderingar, syn på liv och samexistens – vilket vegetarianism och neutrala kläder om något är ett kvitto på. Det handlar inte om maten i sig eller kläderna, det måste ni ju alla förstå?
Det handlar inte om att man ställer sig över någon, men att man ser saker i ett perspektiv som man helst delar med andra. Clara beskriver ju en gemensamhet och umgänge som är väldigt homogent, hon med. Man behöver inte ha följt med länge för att se att det finns många gemensamma nämnare med personerna i matlaget. Inget konstigt alls och ökar såklart trivselfaktorn. Sen kan man givetvis hitta gemenskap trots att värderingarna spretar. Man kanske gillar samma utflykt, möts i omsorg för byn, skolan, barnen whatever. Men att ha människor runt sig som också förstår och delar det innersta och mer djupgående analysen av samhället, livet, existensen. Jag skulle förintas om jag aldrig fick det i mitt liv. /en annan vegetarian som klär mitt barn neutralt
Ja, exakt så, Emma!
Annika, hoppas verkligen att du inte arbetar i akademin längre. Ditt förakt mot oss forskare som du ska ”lyfta” bygger verkligen på förutfattade meningar. Är kvinnlig professor och har flera gånger stött på skitsnack från (främst kvinnliga) administratörer där ni bakom ryggen missunsamt förminskar oss forskare, speciellt kvinnor, istället för att se att vi alla på univ. arbetar motsamma mål (bättre utbildning och forskning). Inser du det så kommer du nog trivas bättre på jobbet.
Mina erfarenheter bygger på 15 års arbete och inga fördomar eller förakt. Vi hade några vettiga forskare, tre kvinnor domvilla konstant ”använde” för att de var gick att kommunicera med. Själv verkar du dras med fördomar kring kvinnliga administratörer kanske? Och jag var som sagt ansvarig inom mitt område. Suttit med i ledningsgrupper, nätverk kring att lyfta forskning osv. Och nej jag jobbar inte kvar efter att ha blivit utköpt för att universitetet skulle slippa hamna i arbetsdomstolen. Vi var 5 personer som under en termin blev mobbade och baktalade av just din yrkeskategori. Alla blev nedbrutna, sjukskrivna och utköpta. Det finns ett stort mörkertal inom akademin där människor som inte är forskare mår riktigt dåligt, men där man inte vågar säga något pga det som hände mig och andra. Tystnadskultur i kubik. Lyft blicken och se vilken otroligt hierarkisk organisation ett universitetet är. Och med det följer makt.
” Christina Björklund, docent vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, har nyligen gjort en studie på mobbade chefer. Av de 18 000 chefer som ingick i studien uppgav 3,2 procent att de var utsatta. Värst drabbade var statligt anställda chefer – varav majoriteten fanns inom universitetet – där 7 procent var utsatta för mobbning.
– Universitetsmiljöerna ligger risigt till över huvud taget när det gäller mobbning och trakasserier, inte bara när det gäller chefer, säger Christina Björklund. ”
Jag växte upp som Bullerbyn, och älskade också Bullerbyn-serierna. Men jag älskade väl inte så mycket MITT liv på landet. Jag gillar inte djur speciellt mycket, var inte så förtjust i skogen och tyckte det var långt till allt. Vilket det var. Att huset ofta var kallt, att varmvattnet inte riktigt räckte till alla barn, att det var kolmörkt i många månader när klockan var tvungen att ringa 06 under högstadiet..
men som du beskriver det -DRÖM! Men då vill jag bo nära er👋🏻🤗 Jag bor i Stockholms innerstad nu. Här trivs jag som fisken och får omge mig med människor som är smarta, engagerade och snälla. Det mår jag bra av.
Är uppvuxen sådär. Avskydde det i tonåren. Aldrig vara anonym, alltid: -det är ju hädänes barnbarn, barn, syster osv. När nån såg mig såg de inte mig utan generationer av relationer och personer. När jag flyttade till Malmö fick jag panik när kioskägaren kände igen mig och lade min ciggsort på disken utan att jag sa nåt. Jag kom inte “undan”. Nu vill jag ge det där till min nya barn för jag vet, trots att jag försökt bevisa motsatsen, att människan behöver sammanhang. Gärna sånt som skaver❤️🥰🙄
Tack för att du svarade mig ovan, Clara! Visst är det så, att problem existerar i både små och stora samhällen. Jag gillar städer för där kan jag ”gömma mig”. 🙂 Men den sammanhållning ni har mellan era familjer är verkligen en inspirationskälla! Idén om en liten, isolerad kärnfamilj behöver utmanas!
Clara. Du är helt fantastisk. Både som författare och inspiratör. Vilket rikt liv du förmedlar. 💕
Åh, min dröm är också att mina barn får springa fritt och vara självklara i sin omgivning – gärna med koppling till natur o barn.
Men har hittills inte lyckats hitta det sammanhanget. Bodde först i en ”by” med ett 40-tal hus. Gick med i hembygdsföreningen, bjöd hem grannar med barn, pratade med alla jag mötte, bjöd hem även hem folk utan barn och lekte mycket på den allmänna lekplatsen och var ute mycket. Lärde inte känna någon, förutom de tonårsbarn jag rekryterade som barnvakter. Fick noll inbjudningar tillbaka, inga sms om att ses ute för gemensamma hundpromenader eller lekplatshäng. Folk var såklart vänliga och hälsade, kunde prata en stund på bussen eller vid traktorn, men i övrigt inget. Vet faktiskt inte varför, tycker min familj är ”normaltrevlig” o rätt öppna som personer.
Vi valde sen att flytta av lite olika anledningar o nu så bor vi radhus. Har förhoppningar om att våren/sommaren erbjuder umgänge – hittills har vi fått trevligt bemötande o bjudit in på ”öppen fika” för att presentera oss, får några grannar kom, men annars inget. Har alltid tänkt att det skulle vara lättare att knyta an till andra när man själv har barn, som vill träffa andra barn, men det har hittills inte gett några resultat.
Får kämpa på helt enkelt, även om just det där kravlösa sociala umgänget är det som både kan göra mig lite ledsen och avundsfrisk när du skriver om det.
Härligt inlägg om att få leva som man vill leva!
Tecken på att man bor “på landet”: barn och vuxna (men inte alltid tonåringar) har reflexväst på sig när de är ute och det är mörkt, man hälsar på alla man möter på promenaden, man måste planera sin bussresa för att det går inte så många turer per dag (om några), åskar det drar man ur elkontakterna och man känner sina grannar.
Haha, mitt i prick! Samt att man kan bli “utskälld” av någon bilist om man saknar reflexväst. Den bilisten kan vara en rar gubbe som höll på att köra på en. Det hände mig några gånger första åren innan jag lärde mig vikten av reflexväst!
Är väldigt nöjd över platsen jag bor på. Har bott här hela mitt liv, på landsbygden en liten bit utanför en småstad. Kan det här stället utan och innan. Vi bor i villaområdet som finns här (trots att det är ett villaområde så är det på nivån att man nyfiket springer till fönstret när man ser en människa eller bil 😅) Var rädd när vi kollade på huset att jag skulle känna mig iakttagen då jag hade tänkt mig något ensligare – men det passar oss, man har folk nära (men man ser knappt till dom) nära till förskola/skola, mycket barnfamiljer, många fina promenadvägar och bra bussförbindelser. Tror och hoppas att barnen kommer uppskatta den här byn lika mycket som jag gjort och gör!
Jag älskar storstäder som New York och Hong Kong. Där finns allt och alla.Bor själv i en svensk storstad och tycker det är perfekt. Havet är nära och skogen också om man behöver natur, men storstad är frihet för mig. Dessutom är chansen att ens barn ska bo nära resten av livet mycket större än om man bor på landet. Jag har mina vuxna barn kvar i stan. Deras jobb som är mycket olika och speciella finns här och nästan ingen annanstans i Sverige. Familjen är nära och friheten stor. Det är mitt perfekta liv 🙂
Ungefär så här jag också känt när man tittat på Bullerbyn, och som vuxen känt att så vill jag bo! Så nu för ca 2 år sedan av en slump nästan, fick vi möjlighet att köpa just ett sådant ställe🧡 Nu väntar man bara på att få barnen som ska få växa upp på detta magiska ställe!!
Så härligt och idylliskt du får det att låta! Verkligen fint att du kan ge dina barn en sån uppväxt som du själv hade velat ha.
UNDERBAR läsning <3 så fantastiskt att ni skapat detta tillsammans!
Bullerbyn og Saltkråkan, det må jo være selve prototypen av landlig idyll, samhold og hygge. Astrid Lindgren skapte virkelig noen idealer for lykken og livet med de fortellingene der. Men som alle idealer og barndomsdrømmer er de et tveegget sverd. De kan gi inspirasjon, glede og dyp tilfredshet de øyeblikkene man klarer å erkjenne at “nå har jeg det virkelig sånn som jeg ønsker å ha det”, men de har samtidig kraft til å tappe livet for mening de gangene man ikke opplever at drøm og virkelighet er i sync.
Man burde kunne lovprise at det ikke finnes diskrepans mellom drøm og virkelighet i det livet man lever, minne seg selv på at man så og si lever drømmen om sitt eget liv, være takknemlig, men sånne erkjennelser fremstår likevel litt hule, som om man tilpasser fremstillingen av livet til drømmen mer enn at livet faktisk er en drøm.
Jeg vet ikke, kanskje livet blir en vakker drøm hvis man minner seg selv mange nok ganger på at det ligner på idealet. Men jeg tror kanskje det er en bedre løsning å kvitte seg litt med idealene, med Bullerbyn og Saltkråkan, og heller sette pris på nyansene i det virkelige livet. Risikoen for å gå på en smell når ungene IKKE kommer ned i stua på julaften i nystrøkne, hvite nattkjoler med tindrende øyne og juletreet lysende som en varm drøm, men i stedet stuper rett i julestrømpen, sammenligner godis og hurtig bryter sammen over sine egne skyhøye forventninger er mindre uten Bullarbyen.
Men jeg er ikke god på ikke å la idealene ta plass selv, jeg har også Astrid Lindgren sin verden som barndomsdrøm, og gudene vet hvilke andre idealer som styrer vurderingen av eget liv. Disney har bidratt med noen tanker om skjønnhet og kjærlighet, den perfekte sommerdagen finnes i minnet om barndommen og foreldre bidro med idealet om søndagsturer, men jeg tror idealene må ta seg en chill pill i livet. Jeg synes det er et mer interessant spørsmål hvordan man skal klare å bli kvitt dem fremfor hvordan man skal klare å oppfylle dem. Tror ikke det er noe enkelt svar på det heller.
Du sätter verkligen ord på vad jag också känner med att bo på landet.
Fick precis hem en glad son som varit på lilla fritidsgården här i byn som några härliga vuxna dragit ihop till barnen.
Så fint skrivet!
Min kära mormor avskydde Bullerbyfilmerna, för att hon växte upp i en sån miljö precis som de barnen – fast i rollen som lilla Kerstin.
Alla andra barn var äldre än henne och allt kul hade alltid redan hänt och det fanns ingen alls i hennes ålder att leka med när hon växte upp. Jag kan inte låta bli att tänka på stackars Kerstin/mormor varenda gång Bullerbyn kommer på tal 😉