NÀr vi letade hus drömde jag om att bo avsides, helt utan grannar. Allra helst efter en enskild vÀg dÀr ingen nÄgonsin passerade. Jag Àr sÄ glad att vi sansade oss lite och istÀllet köpte hus i en by. Det var nÀmligen inte alls det dÀr ensliga som visade sig vara det bÀsta med landet.

Jag brukade se pĂ„ Barnen i Bullerbyn som liten och bĂ„de njöt och led av att se det. Led för att jag var sĂ„ fruktansvĂ€rt avundsjuk. Över att barn kunde fĂ„ vĂ€xa upp med djur, i vacker natur och bo i ett gammalt hus ute pĂ„ landet. Och jag njöt av att se hur barnen sprang in och ut hos varandra. Att handlarn kĂ€nde igen flickorna frĂ„n Bullerbyn. Att barnen gick i en liten byaskola och att de hade mĂ„nga vuxna i sin nĂ€rhet utöver sina förĂ€ldrar (pigan Agda, drĂ€ngen Oskar och farfarn) som brydde sig om och sĂ„g efter dem. Kort sagt: att vara en del av ett litet och begripligt sammanhang. Ja jag tror faktiskt att det var det som tilltalade mig mest – Ă€ven om jag inte kunde sĂ€tta ord pĂ„ det dĂ„.

Och ju lĂ€ngre jag har bott i vĂ„r lilla by och ju fler barn vi fĂ„tt desto mer har jag kommit att uppskatta just dessa kvalitĂ©er. Att det Ă€r ett litet, tryggt och begripligt sammanhang. Men att det ÄR ett sammanhang. Att vi inte bara bor för oss sjĂ€lva mitt ute i ingenstans. Jag njuter av vĂ„r lilla lanthandel dĂ€r jag allt som oftast blir stĂ„ende och pratar med nĂ„gon granne, fröken eller kompis. DĂ€r jag aldrig behöver visa leg för att hĂ€mta ut mitt paket och nĂ€r jag glömt min mobil i kassan svĂ€nger butiksĂ€garen förbi och lĂ€gger den pĂ„ min farstubro efter stĂ€ngning.

Jag Àlskar att mina barn kan cykla sjÀlva till skolan efter vÄr lilla grusvÀg och att vi passerar grisar, hÀstar och kor pÄ skolvÀgen. Att man aldrig behöver lÄsa sin cykel. Att vi har vÄr lilla badplats med vÄrt lilla café och vÄrt lilla, lilla bönehus. Och att man alltid hejar nÀr man passerar nÄgon. ALLTID!

Jag Àlskar att en hel klase barn leker i vÄr trÀdgÄrd pÄ sommaren. Och att jag fÄr servera dem korvlunch genom fönstret. Jag Àlskar att mina barn har sÄ mÄnga vuxna runtomkring sig som vet vilka de Àr. Sina gamla lÀrare, granntanter och snÀlla gubbar. ExtraförÀldrarna i matlaget.

Det Ă€r ocksĂ„ sĂ„ fint att bo i en by som mĂ€nniskor Ă€r stolta över. Även tonĂ„ringar som ju annars mest brukar sucka och lĂ€ngta bort kan sĂ€ga att de hoppas kunna flytta tillbaka hit igen nĂ€r de utbildat sig fĂ€rdigt. Det Ă€r ett fint betyg pĂ„ den hĂ€r plĂ€tten pĂ„ jorden.

Jag tycker det Àr sÄ hemtrevligt nÀr Stina kommer förbi med ett par blöta tÀckbyxor som jag fÄr torktumla eller att jag fÄr gÄ rakt in i deras kök och lÄna japansk soja, Àven om de inte Àr hemma. Jag Àlskar nÀr det bultar pÄ dörren pÄ fredagen och Albin iklÀdd skoteroverall kommer för att lÄna en flaska vin till middagen. Eller nÀr fröken kommer förbi och lÀmnar en pÄse skolböcker nÀr nÄgon Àr sjuk.

Att ta en söndagspromenad och nÄgon stoppar en och sÀger att man kan komma förbi och grÀva upp lite perenner i deras trÀdgÄrd, eller ta rÀtt pÄ deras hallon som snart Àr övermogna. Och jag njuter av att kunna bromsa in bilen och plocka upp nÄgra grannbarn pÄ vÀg hem frÄn skolan i snöstormen. Och nu under pandemin har jag njutit i smyg (förlÄt) nÀr alla kompisar jobbat hemifrÄn och hÄllit sig kring byn. Det har varit precis som jag vill ha det. Alla samlade pÄ samma plÀtt!

Ja, för jag ÄLSKAR att sitta ihop med mĂ€nniskor pĂ„ smĂ„ och till synes obetydliga sĂ€tt som Ă€ndĂ„ gör att jag kĂ€nner mig som en del av nĂ„got större.

Att leva litet, avgrĂ€nsat och vĂ€lbekant Ă€r min dröm i en stor och ofta otrygg vĂ€rld. Mina egna barn brukar sĂ€ga att det vĂ€rsta som skulle kunna hĂ€nda dem vore om de var tvungna att flytta hĂ€rifrĂ„n. DĂ„ brukar jag hĂ„lla med. För jag tror att den dĂ€r starka (ibland nĂ€stan Ă„ngestliknande) kĂ€nslan jag fick av Bullerbyn som liten – kommer sig av att jag pĂ„ ett djupt plan anade att det var precis sĂ„ dĂ€r jag sjĂ€lv skulle mĂ„ bĂ€st av att bo. Men jag hade inte analysen eller insikterna dĂ„, bara en stark magkĂ€nsla.

Och nu efter tretton Är i en by pÄ landet VET jag att det Àr rÀtt. Precis hÀr ska jag leva för att fungera pÄ bÀsta sÀtt!