Gick igenom mina skĂ„p hĂ€romdagen och rensade bland barnens gamla skolböcker, teckningar och pyssel. Ögonen tĂ„rades nĂ€r jag sĂ„g femĂ„riga Bertil och Ada stĂ„ och grĂ€va i förskolans sandlĂ„da, leriga och överlyckliga. Och av att se Folkes smĂ„ bildalster med sockerfĂ€rg och hans laminerade namnlapp med en liten pingvin pĂ„. Den fick mig att tĂ€nka pĂ„ alla tidiga mornar nĂ€r jag hĂ€ngt upp hans klĂ€der pĂ„ kroken och kramat honom hejdĂ„. NĂ€r blev mina ögonstenar sĂ„ stora?

Jag Ă€r sĂ„ smĂ€rtsamt medveten om att vi bara har barnen till lĂ„ns. Att det Ă€r nĂ„gra fĂ„ Ă„r de bor hemma allihop och vi fĂ„r rĂ„ om dem – vara hela deras vardag och vĂ€rld. Jag vill verkligen ta vara pĂ„ den tiden. Som nĂ€r Bertil kommer hem frĂ„n skolan lĂ„ngt innan smĂ„barnen och tar fikarast med mig och berĂ€ttar om sin dag. Eller nĂ€r jag sitter i fĂ„töljen efter middagen och Folke kryper upp och vill bli kliad. Eller nĂ€r jag hĂ€mtar Ulf pĂ„ förskolan och han kastar sig i min famn och sĂ€ger -Varför Ă€r du sĂ„ gullig mamma? med sin sötaste lilla röst.

Jag vill verkligen inte att de hĂ€r Ă„ren med barnen ska vara begravda i stress och press. DĂ€r allt fokus Ă€r riktat mot mitt eget liv och mina egna prestationer. 2017 och 2018 reste jag hela tiden: förelĂ€sningar, jobbresor, bokmĂ€ssa, intervjuer. JĂ€mt pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans. Just dĂ„ var det nĂ„got som krĂ€vdes för att komma framĂ„t med företaget. Men nu Ă€r lĂ€get ett annat. Och jag har Ă€ntligen börjat lĂ€ra mig att se upp för fĂ€llorna. TĂ€nker pĂ„ alla Ă„r nĂ€r jag aningslöst bokat upp mig pĂ„ massa extra jobb till vĂ„ren – bara för att nĂ€r vĂ„ren vĂ€l anlĂ€nder sakna energi och drivkraft att genomföra det. DĂ„ vill jag inte sitta ensam pĂ„ nĂ„got hotellrum i en annan del av Sverige. Jag vill vara hemma, dricka kaffe pĂ„ verandan och pĂ„ta med mina rabatter. Spola upp en badbalja i trĂ€dgĂ„rden och langa varmkorvar genom fönstret till alla hungriga lekkompisar.

Om man verkligen mĂ„ste jobba borta Ă€r det ju en sak. Men jag som haft ett val – varför har jag sĂ„ ofta valt fel?

Jag har en inre konflikt mellan vad jag vill göra – och vad jag tycker att jag borde vilja göra. Är det okej att inte vilja prestera “mer” Ă€n det hĂ€r? FĂ„r jag vara sĂ„ pass tillfreds? Borde jag inte maxa, utmana mig och testa nytt?! Utveckla företagsidĂ©er och starta projekt?

NÀr jag pratade om det hÀr med en vÀn sa hon bara -Men det Àr ju nu du skördar! Och dÄ var det som att poletten trillade ner. Varför jobbade jag sÄ hÄrt de dÀr Ären om jag inte nu tar mig tid att njuta frukterna av det? Av att bloggen nu Àr sÄ stor att jag kan leva pÄ den och inte behöver göra massa annat som krÀver mitt fokus och min tid.

Jag Ă€r inte skyldig mig sjĂ€lv eller nĂ„gon annan att göra nĂ„got “hĂ€ftigare” Ă€n det hĂ€r. Jag Ă€r dock skyldig mig sjĂ€lv att lyssna pĂ„ min inre röst och försöka respektera den. Och dĂ€rför presenterar jag nu för er:

VÄrens Storslagna KarriÀrsplaner!

Ligga pÄ rygg i grÀset och titta pÄ svalorna

Bada i den första isvaken

En arbetsbelastning som tillÄter ett behagligt tempo pÄ dagarna

KvÀllspromenader i skogen

Arbetsdagar dÀr det finns tid för en riktig lunchrast.

Plantera gullvivor

BÀttra pÄ fÀrgen pÄ mina utemöbler

Att ha energi kvar att laga en riktigt god vardagsmiddag

Lediga hemmahelger utan sÀrskilda planer

TrÀna sÄ ofta jag bara har lust

Baka sockerkaka

SĂ„pskura golv

Slumra i hammocken med Ulf

Njuta av det lilla livet utan minsta dÄligt samvete