Ett underbart påsklov har tagit slut och idag är det dags att jobba igen. Men påsklovet tog en ände med förskräckelse efter en liten olycka och idag känner jag mig allt annat än jobbsugen.

Här kommer i alla fall sista dagarna på lovet i bilder.

Folke som verkligen knäckt läskoden har ägnat påsken åt läsbingo. Läsa sent på kvällen, högt uppe, i någon annans säng, läsa medan man äter, läsa för en släkting. Nu har han fyllt hela bingobrickan och får inkassera ett fint sudd från fröken när han kommer tillbaka skolan.

Här läser han den underbara nyutkomna boken Myrornas Rekordbok. Den kan jag varmt rekommendera. Rolig, informativ och med annorlunda och riktigt intressant fakta! Perfekt för barn i Folkes ålder!

Vi har haft min bästis Elinas familj på besök också. Tack vare pandemin har vi inte setts hela familjerna sedan augusti 2020. Helt sjukt när man tänker på det. Det fina med pandemin är att den fick mig och Elina att inse att vi inte kan räkna med att kunna ses utan istället måste börja ringa varandra. Något vi inte gjort överhuvud taget sedan under de tjugo år vi varit vänner. Men nu går vi en telefonpromenad i princip varje vecka – vissa veckor flera stycken. Och oftast blir det en mils promenad för mig eftersom vi har så mycket att prata om.

Duka fint och laga massa god mat – det är livet, det!

Gjorde min suveräna gnocci som alltid gör gästerna lyckliga.

Plus matig sallad. Förlåt för fula matbilder men det var något knas med mitt objektiv när jag skulle fota.

Ulf hittade en ny kompis i Milly. “Hon är min bästa väääään. Men nu är hon bortaaaaa” hulkade han sig till sömns på kvällen när de åkt hem.

Jag gjorde en stor marängsviss att bjuda på, för varför krångla till det? Uttal med ett norrländskt sch-ljud. Maräng-swisch som man säger här uppe. Som liten trodde jag det hette så för att det gick snabbt som ett swisch att göra den.

Fint att se barnen återknyta vänskapsband efter flera år ifrån varandra.

Gästerna åkte hem vid elva och våra barn somnade halv tolv vilket var något slags påsklovsrekord.

Supertrötta barn fick börja sista dagen på lovet med att dega i soffan och smaka av min proteinshake.

Banan, proteinpulver, vatten och is. Det är min vanligaste frukost just nu. Sedan en slurk kaffe och jag står mig fram till lunch.

Ute sken solen och trots att det “bara” var tio grader varmt var det riktigt skönt eftersom det var fullkomligt vindstilla. Jag klädde på mig och gick ut i trädgården med barnen medan Jakob åkte in till stan.

Grannens katt Svea smög runt huset och vi tog chansen att gosa. Önskar jag inte var allergisk utan kunde ha en egen katt eller två.

Två kompisar till barnen kom förbi och lekte och jag donade på. Drog fram utemöbler ur magasinet och kånkade krukor. Vintern har varit så lång men när jag gick där och bar stolar kändes det plötsligt som att det var nyss jag ställde bort allting. Vintern swischade bara förbi. Marängswischade.

-Oj har ni vinter fortfarande? säger folk när de ser mina bilder. Men det här är typisk vår i norra Sverige. Här kan det liksom vara arton grader i skuggan och snö samtidigt. Jag tror inte folk förstår att det kan gå så fort heller. Men nu är ju snötäcket så tunt att det kan försvinna helt på bara någon dag. Som ni ser går Bertil runt i sandaler, uppkavlade byxor och vårskjorta.

Och den här lilla gröna ärtan är nästan för gullig.

Jag drog fram några stora krukor för att plantera lite frosttåligt blomster i dem. Att bottna stora krukor med jord blir ganska dyrt. Jag brukar lägga kompost, klipp från perennrabatter och annat skröfs jag kan hitta i botten på dem. Sedan trampar jag till och toppar upp med bra jord.

Jag plockade ner julbelysningen ur träden, monterade taket på hammocken, krattade löv ur gruset och beskar mina rosor. Gick runt och hörde barnen leka och skratta och kunde själv inte sluta le mot solen. Tänk att just jag får bo så här fint, ha mina fina barn, mina hemtrevliga utemöbler, mina gamla krukor som för en gångs skull varit tömda, rengjorda och stått undanställda i vårt magasin under vintern. Tänk att det börjar bli lite ordning på torpet och att vi börjar hitta lite rutiner? Vad fint livet kan va’!

När jag får arbeta i min trädgård är jag lycklig.

Bertil och Ulf var trötta efter den sena kvällen så de drog ut filtar och soffkuddar och bäddade på farstubron. Ulf tyckte att solen bländade så han slet hatten från Bertils huvud…

..satte den på sitt eget…

..och la sig nöjt till rätta. Odrägliga är de små liven. Tur storasyskonen har tålamod.

De fyra storbarnen klättrade upp i pilträdet och vi konstaterade att de som fått kämpa förra året nu med lätthet kunde ta sig upp själva. Klätterträd borde förresten skrivas in i barnkonventionen. De hör till barndomens nödtorft!

Svea smyger runt på tomten och frestar Essa som är så upphetsad att hon skakar i hela kroppen. Hon vill verkligen, verkligen bli vän med katten men kommer hon för nära åker hon på däng.

Lunchpaus på verandan och Essas nos redo rakt under Ulfs plats. Den glada lilla gerberan i rosa fick jag i present av gammor när jag fyllde år.

Jag åt gårdagens middag till lunch – gnocci och sallad. Och sedan fortsatte jag dona på medan storbarnen drog ner på byn för att cykla runt på skolgården med massa andra kompisar.

Albin och Ylva-Karin kom förbi för att låna släpvagnen och Ylva-Karin stannade sedan kvar och lekte med Ulf. De är så fruktansvärt söta ihop. Här “leker” de att de tar på och av strumporna. Tänk att det kan vara en lek? När det blir svårt för den ena hjälper den andra till att trä på och berömma.

Strax efter att jag tagit den här bilden kom Stina förbi och berättade att hennes dotter Elle ringt och sagt att Folke hade ramlat nere på byn och slagit sig illa och behövde hämtas. Eftersom jag var hemma själv fick Stina stanna kvar med småbarnen medan jag åkte för att hitta Folke. Jag hittade honom snabbt med hjälp av de åtta upphetsade kompisarna som kom skrikande och viftande och hojtade “Han är skadad och blöööder jättejättemycket“. Mitt hjärta hoppade över några slag.

Som tur var hade han inte slagit sig så allvarligt. Inte huvudet eller så – men däremot skrapat upp sitt knä med ett riktigt djupt sår som blödde kraftigt. Jag lyfte in honom i bilen och körde hem igen.

Stina satte honom i badkaret, tröstade och pratade lugnande och sköljde rent såret och tillverkade en kompress medan jag konfererade med Jakob och sjukvårdsupplysningen och höll på. Och eftersom såret var så stort bestämdes det att vi skulle låta en sjuksköterska titta på det. Albin fick ta Ulf och Ylva-Karin och jag och Folke åkte iväg i Stinas bil för att möta upp Jakob som var i stan.

Som så många gånger förut tänkte jag på hur viktigt det är med storfamiljen. Det är nämligen inte första gången det händer något akut när jag är hemma själv med alla tre barn. Första gången var när vår hund Melker blev akut sjuk och behövde till veterinären och sedan oväntat fick avlivas, andra gången var när Folke och Ulf fick en splittrad glasruta över sig och Folke skar upp pannan. Tredje gången var när Ulf föll ur sin vagn och slog upp ett sår i huvudet. Och alla dessa gånger har vännerna funnits och hjälpt till, skjutsat, passat barnen, tröstat och hjälpt mig att tänka när föräldrahjärnan är lite för uppskärrad för att fungera optimalt. Vad svårt och ensamt det skulle vara annars.

Det blev några timmars väntan innan vi fick träffa sjuksköterska och läkare som tog hand om såret. Jakob stannade kvar med Folke medan jag körde hem och ordnade kväll för barnen. Det kommer bli några riktigt fula ärr på knät men i övrigt inga större men. Tack och lov.

Hem kom vi lite stukade och trötta. Men Folke var lättad och glad. För trots att han inte fått någon present av doktorn som man brukar hade Jakob låtit honom “tradera” på hemvägen. Det får han göra ibland och det innebär alltså att han får köpa en begagnad legofigur på Tradera. “Nu är det bara fem dagar tills jag får hem min tradition” sa han nöjt när han haltade in i köket med gosedjuret under armen. Och sedan med ett knipslugt leende. “Och nu har jag i alla fall något spännande att berätta för klassen imorgon”.

Älskade lilla olycksfågel.

När barnen somnat tog jag en sväng i trädgården med Essa och plockade ihop kuddar, filtar, barnkalsonger och annat som strösslats kring gården och blivit kvar i villervallan.

Och så var påsklovet till ända och jag känner mig vimmelkantig av alltihopa. Vore behövligt med lite påsklov snart igen kan jag känna.