Bixa är en av mina äldsta återkommande samarbetspartners här på bloggen. Sedan fyra år tillbaka samarbetar vi och det är jag väldigt stolt över. Bixias idé är nämligen att främja och stötta småskaliga producenter av förnyelsebar energi från sol, vind och vatten. Bixia har länge arbetat för att ställa om elförsörjningen till förnybart och är det elbolag i Sverige som köper in störst andel el från lokala producenter.
År 2008 instiftade Bixia en miljöfond som stöttar konkreta projekt för att öka den närproducerade förnybara elen. Vad alla kanske inte vet är att de också har ett pris som de delar ut – Bixias Klimathjälte – där vinnaren får ta del av 250 000 kronor som ett stöd och uppmuntran för ett fortsatt inspirerande arbete.
Vinnare förra året var bönderna Christian och Johanna Dahlqvist som är pionjärer i Sverige inom regenerativt jordbruk – som kortfattat går ut på att bygga upp jordhälsan för att skapa möjligheter för kolinlagring och därmed minska koldioxiden i atmosfären. Och som ni ser har Bixia från förra året höjt prissumman rejält!
Nu söker Bixia nya pristagare och vill ha hjälp av oss för att få in nomineringar! Den nominerade kan vara en enskild person, ett företag, förening, lärare eller kanske skolklassen som du tycker gör skillnad för klimatet.
Jag kan på rak arm komma på flera stycken som jag skulle vilja nominera. Kanske föreningen Klimatklubben med sitt viktiga arbete för att sprida kunskap och opinion kring klimatfrågor. Eller företaget Gårdsfisk som odlar fisk på land för att minska övergödningen i haven och samtidigt skapa miljövänligt gödsel till jordbruken.
Kanske känner du till någon skola i din när närhet som gjort förändringar för att minska matsvinnet – eller någonting innovativt som din arbetsplats förändrat för att ha en positiv inverkan på miljön? Lämna gärna din nominering hos Bixia!
Jag har fått en massa underklädesfrågor den senaste tiden både här på bloggen och på instagram. Vilka strumpbyxor, vilken shapewear och vilken trosmodell jag gillar har jag en gång skrivit om i ett omskakande blogginlägg. Då blev det ett jädra hallaballå och många upprörda känslor och har vi riktigt tur blir det samma sak igen. Poppa popcorn vettja!
Idag tänker jag dock fokusera mer på behåar. Jag måste börja med att säga att jag alltid blir så förvånad när folk liksom är intresserade av underkläder. För mig är det ett nödvändigt ont mer än någonting annat. Det viktigaste med underkläder är att de ska få de vanliga kläderna att sitta bra och se bra ut och störa mig så lite som möjligt. Därför skulle jag till exempel aldrig lägga pengar på någon obegriplig raffig sak med strass, spets och tusen trådar. Nej jag håller det enkelt och funktionellt.
Jag brukar köpa två behåar i stöten. En hudfärgad och en svart. Sist jag köpte nya var när Ulf var nyfödd för tre år sedan och de behåarna har jag verkligen slitit med hälsan. Just nu ser de ut så här – reviga, trasiga och illasittande på grund av att de är uttöjda och trötta. Och är det något jag avskyr så är det illasittande behåar som klättrar upp på ryggen och inte ger något riktigt stöd. Därför tog jag för några veckor sedan tag i mig själv och gick och köpte två nya. En hudfärgad och en svart. Det enda man egentligen behöver.
Jag köper alltid mina behåar på Ingrids Underkläder i Umeå (obs jag är inte sponsrad på något sätt) och jag rekommenderar alla som har råd och möjlighet att gå till en riktigt bra och välsorterad affär för att få hjälp. Och rätt storlek. De vanliga kedjorna brukar inte ha min storlekskombination i sortimentet trots att jag har ganska “genomsnittliga” bröst.
Jag gillar ju att få bra service så jag brukar bara gå in dit och säga HJÄLP! och sedan ställer jag mig i provrummet och testar den ena behån efter den andra som de tror kan passa mig. Och självklart får de komma in och titta och känna efter att allting sitter som det ska på mig. Det kan kännas lite obekvämt första gången men när man vant sig vill man inte ha det på något annat sätt.
Att tipsa andra om behåar baserat på vad man själv gillar är lika sjukt som att tipsa om styrkan på glasögon baserat på ens eget synfel. Det är ju SÅ olika vilken modell som passar beroende på hur lång överkropp man har, hur bred man är, hur brett isär och långt upp brösten sitter, om man vill ha större bröst eller mindre, en maffig klyfta eller snyggt separerade. Det här som kommer nu är med andra ord helt omöjlig information. Men eftersom jag fått specifika frågor gör jag ett undantag.
Den ena behån jag köpte var en svart spetsbh med djup ringning av märket Aubade. Viktigt att ha en behå med djup ringning om man inte vill att den ska skymta i urringningen. Man får ett fint lyft och en liten push up-effekt. Egentligen föredrar jag släta behåar för att inte ge fula mönster under kläderna men den här gången gjorde jag ett undantag eftersom den satt så bra i övrigt.
Sedan köpte jag en underbart skön vardags-bh som är min mest mångsidiga bh. Släta formpressade kupor, breda band som håller ryggfettet på plats och inte skaver och är oskön. Det är den jag har både på den här och den här bilden.
En hudfärgad, slät bh är nog den viktigaste och mest användbara modellen – för det är bara den som blir osynlig under ljusa kläder. Och med hudfärgad bh menar jag alltså inte beige utan den färg som matchar din egen hudfärg vilken den nu än må vara.
Jag tvättar alltid mina behåar för hand i handfatet med lite milt tvättmedel. Låter dem ligga i blöt en stund och sköljer försiktig upp dem innan jag hänger på tork. Jag är också noga med att inte träna i mina fina behåar – utan direkt jag ska göra något lite mer fysiskt (det räcker med en långpromenad) tar jag på mig sport-bh så att jag kan svettas utan oro för att slita på behån i onödan.
Idag vaknade jag till tårta på sängen. Tårta till frukost är så sjukt gott. Vill helst äta tårta till frukost vareviga dag. Sött och fett ihop med starkt kaffe. Smaskens.
Efter frukosten fick barnen städa sitt rum som var ett fullkomligt kaos efter flera dagar av övernattande kompisar, kojbyggen och pysselstunder. Själv städade jag sovrummet, vek ihop kläder och bytte lakan. Äntligen lite värdig nivå på det rummet igen!
Sedan fortsatte jag fejandet och dammsög och bytte plats på kökssofforna. Den stora röda på verandan fick hamna i matrummet och den vita nätta från matrummet placerades på verandan så det inte känns så trångt där ute. Sedan dammsög jag och putsade fönster (man får ta några i stöten för det är ett enormt jobb) och pysslade om mina pelargoner.
Har aldrig haft så välmående pelargoner som sedan jag började låta dem bada i diskhon/badkaret var fjortonde dag. Där får de stå och dricka i ett vattenbad så att terrakottakrukan kan suga åt sig vattnet. Sedan i med en skvätt blomsternäring ovanpå och tillbaka till soliga fönstret.
Så härligt och märkligt väder idag. Varm sol och extremt lokala skurar (regn på ena sidan huset och sol på den andra). Jag har donat på i trädgården och fortsatt rensa rabatterna på ogräs.
Så småningom kom Ylva-Karin på besök. Ulf ville visa sin nya sparkcykel och Ylva-Karin ville testa den blå balanscykeln.
-Ska vi springa och krama varandra?!
Hastigheten på dessa fordon är ungefär som om en sengångare och en snigel skulle gå på promenad. Minns dock att Bertil som treåring tog balanscykeln och sparkade de 1,5 kilometerna hem till bästisen Ada på “motorcykeln” innan vi ens hunnit märka att han var borta. Bästisen Ada bor i det där röda huset vid berget.
Kort kram innan slagsmål om sparkcykeln istället utbröt. Det höll på att spåra ur totalt när jag som av en lycklig händelse fick syn på Bertil och Folke som var på väg hem från sin skogspromenad. Jag lyckades distrahera bråkmakarna genom att ordna en springtävling till brorsorna. Puh.
Det är för övrigt nästan onödigt färgglatt nu för tiden.
Och när det var dags att knata hem igen var det inte längre någon som ville slåss om sparkcykeln. Istället fick jag bära båda cyklarna själv. Mors lott i livet.
Så dukade jag fram rabarbersaft från källaren och nallade av kanelgifflarna jag har i frysen. Jag håller på att tömma källarskafferiet på fjolårets sista saft och syltburkar. Snart är det ju dags att göra nya omgångar!
Ska också göra ett nytt storbak någon dag så att jag har frysen full av bullar till sommarlovets utflykter och spontanbesök.
Så vackert skuggspel på verandan.
Och på fasaden. Jag satt och njöt värmen medan Bertil täljde på sitt spjut. Ständigt dessa spjut.
Skötte om och vattnade mina sådder som ser lite ämbliga ut.
Sedan kom Albin förbi för att hjälpa oss rita upp vår nya dörr. Vi ska alltså öppna upp i fasaden och ersätta fönstret bakom ryggen på där Albin sitter med en balkongdörr. En pampig pardörr i gammaldags stil. Kommer bli såååå fint. Glaset ska gå långt ner på dörren så att när man sitter i vardagsrummet kommer man se hela den vackra utsikten. Och tänk så dramatiskt det kommer bli på vintern när det vräker ner snö utanför.
Medan Albin skissade uppehöll jag Ulf och Ylva genom att vara en synnerligen besvärlig patient. De fick hjälpas åt att undersöka mina trasiga knän och mina “fläskben” som Ulf säger och sedan ordinerade de mig medicin.
Ulf gav mig denna medicin som han kallade “rubbetmedicin”.
–Vad är den bra för då?
-Rubbet!
Fint. Den kan jag gärna äta regelbundet.
Avslutade kvällen med en milslång promenad runt sjön med Stina. Luften doftade av hägg och nyutslagna björklöv (som den godaste parfym) och skogen ångade efter regnskurarna. Galet vackert!
När jag kollade appen till min aktivitetsklocka förra veckan visade den att jag under en vecka hade gått drygt 123 629 steg. Målet är någonstans kring 70 000 steg i veckan så den siffran är ju otrolig. Ändå känns det orättvist mot mig själv på något sätt. Hur lätt är det inte att få till motionen på sommarhalvåret och hur omöjligt svårt känns det inte att nå upp till ens 50 000 steg under en vanlig vintervecka? I alla fall med mitt stillasittande jobb.
Den här årstiden är det så mycket att ordna i trädgården att jag med lätthet kan spendera tre-fyra timmar ute varje kväll. Jag kärrar jord, gräver, krattar och kånkar tunga saker. Och det känns bara vilsamt för mig – inte alls som “träning”. Och när Jakob dessutom varit bortrest har jag ju behövt gå med Essa varje dag – och även om jag går med henne en hel del i vanliga fall är det stor skillnad på att kunna gå med Essa och att vara tvungen att gå med Essa. Närmare bestämt 53 269 stegs skillnad.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget annat än att livet sätter villkoren. Genom väder, arbetsbelastning, arbetsuppgifter och mående. Man får flyta med och vara tacksam för när det går med och inte bli nedstämd när det går mot. Jag har hela det senaste året (särskilt i höstas när vi hade åtta veckor av vabb) övat mig på att känna acceptans för läget kring träning och motion. Att allting är bättre än ingenting och att ingen dålig period tar ifrån mig att jag haft en bra period tidigare. Alla små saker jag gör som är bra för mig är bra oavsett hur jag sedan kör i diket.
I det stora hela (som alltså är resten av ens liv) så är det enda som är viktigt att man fortsätter harva på och inte ge upp med sina föresatser om att ta hand om sig själv.
En riktigt ledig lördag och det känns nästan som att vi redan har fått sommarlov. Barnen drar runt på byn och man ser knappt till dem, alla dörrar i huset står öppna så ett irriterande korsdrag bildas och kvarglömda sandaler, kepsar och leksaker ligger strösslade runt gården.
Jag hoppade i en av vinterns loppisfyndade klänningar. Så fint med fyrkantig ringning och tjock stadig bomull. Premiärburen idag!
Köpte den på Röda Korset i Umeå i julas någon gång vill jag minnas. Och skärpet är ett loppisfynd från Beyond Retro
Medan jag fotade dagens outfit höll Bertil på och tramsade så att jag bröt ihop.
Så härligt förresten att kunna släppa ut pelargoner på sommarvistelse i trädgården efter att ha stått instängda hela vintern. Man borde arrangera pelargonsläpp för allmänheten på samma sätt som man gör med kor! Publiken trängs längs med villastaketet, pappor bär sina stora barn på axlarna och mammor har övervänta småungar på höften. Någon muttrar över folk som tränger sig och någon annan har den dålig smaken att fälla upp sitt paraply och blockera sikten för den som står bakom.
Och sedan plötsligt öppnas ytterdörren och en kvinna gör entré. Under glädjetjut, vilda skutt och krumsprång tar hon sig ner för trappan och ut i trädgården med pelargonen i högsta hugg. Publiken (givetvis tryggt inhägnad) applåderar, hejar och tar selfies med suddiga Mårbackor och Dr Westerlund i bakgrunden. Tillställningen avslutas med att kvinnan placerar sin pelargon i ett varmt, soligt och skyddat läge. Sedan får alla besökare som vill hälsa på kvinnan och ställa sina pelargonfrågor.
Skulle ni komma ifall jag ordnade pelargonsläpp nästa år?
Medan storbarnen drog iväg till utkiksberget stoppade jag in Uffe i bilen och drog till Blomstertorget i lilla grannkommunen för att köpa trädgårdspynt.
Den här synen gör mig lycklig.
Sån dyrbar last! På vägen hem började det dock vräka ner regn så vi fick sitta kvar länge i bilen innan vi vågade oss in.
Och sedan fick vi stanna där tills regnet lugnat sig lite. Då gick vi ut och började plantera. Eller jag planterade mest på egen hand sedan Ulf tydligt klargjort att han “inte vill jorda med mamma”.
Essa tog en promenad med Svea
Och jag och Jakob försökte enas om vart vårt nya växthus ska slås upp. Och nu har vi enats så nu ska det upp!
Sedan kom det fler häftiga skurar så att jag fick avbryta planterandet och istället söka skydd hos Ulf i soffan.
Men nu sover lillen så jag tänkte kanske våga mig ut igen och få ner de sista växterna i jorden. Håll tummarna för mig denna lördagkväll.
Jag vet att ni är många som gillar mina vardagsinlägg med bilder så jag försöker göra sådana så ofta jag bara har möjlighet och kommer ihåg. Och de senaste två dagarna har jag både haft möjlighet och minnet med mig. Så här kommer en hoper bilder från torsdagen och fredagen som precis passerat.
Väderleksrapporten hade utlovat riktigt dåligt väder under Kristi Himmelsfärd men istället har vi haft tur. Absolut en del regn men också många soliga stunder och stabila varma grader. Och äntligen har pinblåsten gett med sig!
Tog en morgonpromenad igår torsdag.
Så glad i min färgglada entre den här tiden på året!
Vad jag hade på mig har jag ju redan visat men här kommer en påminnelse.
Vid lunch slog det om och blev lite mer mulet. Barnen hade kompisar på besök och det hängdes och slängdes i trädgården för trots mulet väder var det ju varmt.
Ulf hade gjort sig fin i sommarklänningen och blommiga skjortan och byxorna med får på knäna.
Elina kom förbi! Stor favorit hos Ulf. Och Ulf hos Elina.
Han bara inkasserar kärleken utan att ställa frågor.
Jag gjorde en äppelbål och bruschetta med tomat, basilika och mozzarella
Så enkelt och så rackarns gott!
Om jag får säga det själv.
Skulle gärna leva på den här typen av mat. Jämt.
Plus massa god frukt
Ulf tog inte hinten om att gå och kolla på en film i ett annat rum utan ville absolut sitta med vid bordet och dricka upp Elinas äppelbål.
Till efterrätt blev det paj såklart. Sedan gick jag och Elina en lång promenad och pratade barn och självkänsla och hur man gör egentligen. Det är väldigt lyxigt att ha en kompis som är barnpsykolog och kan berätta massa spännande om forskning och sånt.
Sedan gick Elina hem till sin syster längre ner på samma grusväg som jag bor på. Och jag gick hem till mig och ut i trädgården för att rensa ogräs. Den här rabatten – SUCK! Jag anlade den så slarvigt att den alltid är översållad av ogräs. Någon gång får jag gräva upp hela skiten och göra om.
Medan jag var ute och arbetade var barnen inne och arbetade med en överraskning till mig. En läskig sådan.
När de var färdiga fick jag kliva in i lekrummet och gå runt och försöka lösa “Mysteriet med det försvunna barnet”. Den här figuren skrämde slag på mig.
Liksom tigern i sin självlysande grotta.
Man måste beundra kreativiteten ändå. De hade tagit Bertils spargris som är i form av en dödskalle och lagt dit spelkulor som ögonvitor.
Bertil var dock otäckast i sin mask.
Barnen hade gömt sig i rummet och överrumplade och lurade mig och Ulf (och sedan Jakob) medan vi gick runt och försökte lösa gåtan med det försvunna barnet.
Skratt och skrik och väldigt nöjda barn som arrangerat banan med alla ledtrådar och pranks.
På kvällen var de ute och lekte i trädgården så att jag helt glömde tiden – men när klockan visade halv tio upptäckte jag hur sent det blev och lockade in dem medelst varm choklad och smörgåsar.
Sedan fick de gå och sova medan jag stack på min löptur. Jag hade nämligen myrkrypningar i benen av att ha suttit framför datorn så många timmar den eftermiddagen. Fint att kunna vara ute och träna när klockan närmar sig halv elva och det ändå inte är mörkt!
När jag kom in åt jag också varm choklad och smörgåsar och tände ljus.
Och Essa som hängt barnen i hasorna hela dagen pustade på kökssoffan.
Imorse sken solen igen och jag åt frukost på farstubron. Fruktsallad med vanilj, basilika och citronsaft ovanpå.
Sedan låg jag här och skrev. Har en hel del skrivjobb jag behöver få gjort så jag kämpade på med det. Utsikten gjorde det mindre kämpigt måste jag ändå erkänna.
Barnen masade sig upp och åt en sen frukost.
På lunchen drog jag till byns gym för att köra ett styrkepass.
Det enda gym jag känner till med v-spont. Ser fint ut på bild men är rätt ruffigt i gymmet i verkligheten.
Är dock otroligt glad över att det köpts in nya fina vikter så man kan träna lite bättre. Sån lyx att ha ett gym i byn.
Efter träningen var jag så varm och luften så kvav att jag svängde förbi sjön och tog årets första bad. Två dopp vågade jag mig på och det kändes märkligt nog inte särskilt kallt. Badpremiären avklarad!
Har man inga badkläder får man näcka. Eller bada i sport-bh och trosor.
Fint var det hur som helst.
Efter lunchpasset åkte jag hem och fortsatte med mitt skrivjobb. Men det har jag inga biler på för då hade jag ju fullt upp med skrivandet.
Och nu ska jag kirra fredagsmys för barnen som har övernattande kompisar för andra kvällen i rad. Ska göra iordning lite åt mig själv också som jag kan äta när jag kommer in från min kvällspromenad. Har en bok jag bara längtar efter att få kasta mig in i medan jag äter något gott!
Av min systers svärmor Maria har jag lärt mig att rabarber och banan är en bra kombination i paj. Bananens sötma och krämighet tar udden av rabarberns kärvhet. Och att mandelmassa är fint med rabarber är ingen nyhet för någon – så igår kombinerade jag allt det bästa och höftade ihop en rabarberpaj med både banan och mandelmassa som blev riktigt jäkla megagod! Här kommer receptet som är rejält tilltaget. Den räckte till fem barn och tre vuxna.
Riv mandelmassan på ett rivjärn och lägg sedan i en skål. Tärna smöret i kuber och tillsätt socker, vetemjöl, en nypa salt och havregryn. Nyp ihop allting till en deg.
Skala och skär rabarbern i ca 1/2 cm stora bitar. Skala och tärna bananen i mindre bitar. Lägg ut rabarber och banan i botten på pajformen och strö över degsmulorna. Avsluta med att dofta över kardemumma och vaniljsocker.
Grädda i ugnen på 175 grader i ca 34-40 minuter eller tills den är gyllene. Servera med vispad grädde.
Ibland får jag frågan om vad som inspirerar mig när det kommer till inredning. Det är en fråga med ett långt svar. Jag läser ju inte inredningstidningar, så bildmässigt är det snarare Pettsonböckerna eller Ilon Wiklands illustrationer som inspirerar mig. Men det är inte heller helt sant. För inspirationen började faktiskt med böcker helt utan bilder.
På sommarloven när jag var barn slukade jag mamma och mosters gamla flickböcker. Sedan sprang jag på loppis och köpte ännu fler att läsa. Wahlströms gamla ungdomsböcker från 30, 40 och 50-talet med fint kolorerade omslag. Oftast bodde flickan i boken på landet eller så kanske hon reste till någon kusin som hade bondgård och så fick man följa dem under sommarlovet. Åka hölass, baka bullar, hänga tvätt på lina och bada i sjö. Det var smörgåspaket och utflykter med en eka och det var bärplockning och hästridning och allting där emellan.
Att läsa flickböckerna ingav mig en sådan enorm lust och inspiration till livet. Den inspirationen håller i sig ännu. Så när jag inreder vårt hem är det den där tidiga, pirriga känslan jag försöker återskapa. Den jag fick av flickböckerna.
I jakten på den känslan finns det små ledtrådar som hjälper mig. Som inte har så mycket att göra med inredning egentligen. Smörgåsar till utflykten invirade i smörgåspapper istället för i plastpåse. Ljudet av träskor mot grusgång. Hemkokt jordgubbsaft i flaska med snäppkork. Flugans surr mot det tunna fönsterglaset. Att ha en förklädesficka full med klädnypor. Bomullsgardinens sätt att fladdra i det öppna fönstret. Kall mjölk ur en karaff och en kökssoffa med en katt.
Hela mitt inredningsintresse är ett försök att hitta tillbaka till den där känslan. Av sommartorp, lantgård, fyrtiotalskök. Jag är inte trogen en enda stil eller intresserad av att allt ska tillhöra samma årtionde. Jag är intresserad av känslan som alltihop tillsammans inger mig.
En del saker jag inreder med tycker jag till och med är rätt anskrämliga. Men eftersom de hjälper till att sätta den rätta känslan hemma så älskar jag dem!
– Och hur funkar det att inreda med sådana där gamla grejer när man har barn hemma? Det är den naturliga följdfrågan när jag berättat om min inspiration.
Men för mig är barnen inget hinder att överkomma i hemmet, utan meningen med alltihopa!
Det hundra år gamla slagbordet med broderad duk kräver en barnaskara som äter bullar och mjölk. Trädgårdens lummighet kräver barn som leker kurragömma och hänger knäveck i en gren. Vem ska äta alla mina syltkakor på sommaren om det inte finns några barn? För vems skull lägger jag ut trasmattor på golven om inte för att någon unge ska springa över dem så att de korvar ihop sig? Och för vems skull planterar jag smultron överallt om inte för att barnen ska kunna äta upp dem?
När jag får frågan om vad som inspirerar mig när det gäller inredning är svaret alltså att jag inspireras av den där känslan jag fick som barn när jag läste en flickbok och drömde mig bort. Och när någon säger att mitt hem inger trygghet och lugn eller påminner om hur det var hemma hos mormor. Då vet jag att känslan inte bara är min utan att den också hittat en botten i någon annan. Och det gör mig väldigt, väldigt glad!
Vilken märkligt kort arbetsvecka. Den hann aldrig börja innan den skulle sluta. Ett skönt avbrott för ungarna – jag tycker att det märks att de behöver sommarlov nu. Långa sjok av oplanerad tid för att göra ingenting annat än att vara barn i fred.
Jag har haft besök av min kompis Elina idag och bjöd henne på en sen lunch. Hoppade ur flanellskjortan och arbetsbyxorna dagen till ära och tog på min några år gamla kjol från Esprit och invigde mitt senast loppisfyndade klädesplagg.
Nämligen denna underbara stickade jumper med spetskrage. Funnen på Röda korset i Umeå. Med knyt och allt! Helt enkelt ljuvlig.
Skön och fin på samma gång. Och på fötterna mina trasiga ballerinaskor från förra sommaren. Ska limma sulorna på dem så de kanske klarar ytterligare några veckors användning.
Nä, nu ska jag gå och proppa i mig de sista resterna av den ljuvliga rabarberpaj jag freestylade ihop till eftermiddagsfikat. Recept kommer inom kort.
Jag vet vart jag är i menscykeln baserat på hur jag reagerar på förskolans veckobrev. Strax innan mens = stora tårar som trillar ner för kinderna när jag ser bilder på vad förskolebarnen gjort senaste veckan. Får veta vad de har lärt sig om turtagning, utforskande av olika material och träning av balanssinnet på förskolegårdens hinderbana.
I maj slutar dock detta träffsäkra test att fungera för då gråter jag mest hela tiden. För samtidigt som allt känns så hoppingivande och härligt med vårfåglarna och den försiktiga värme får jag också svår separationsångest. Så har det varit ända sedan lågstadiet. Ett läsår tar slut, man blir äldre, man byter fröken och klassrum och har sista gympalektionen bakom kullarna för den här terminen. Redan som barn var det vackert, vemodigt och jobbigt – och nu när det om möjligt ännu värre. För nu gäller det MINA barn. Och det är en sådan känslomässig pärs att jag nästan inte står ut.
Och jag vill faktiskt hålla Umeå som stad som delvis ansvarig för mitt dåliga mående. Umeå är en utpräglad studentstad och närmare 40 000 av de som bor här är studenter – varav många av dem åker hem eller bort över sommaren. Att cykla genom universitetsområdet i början av juni är som att cykla genom en postapokalyptisk film där människorna oförklarligt dött ut i en pandemi. Och i maj när studenterna har sluttentor, hejdåfester och städar ur sina studentrum – ja då sliter det i hjärteroten på mig. Snart dör Umeå igen. Det spelar ingen roll att jag inte längre bor där. Döden känns ända hit!
Jag tycker det är jobbigt med hejdån, avslut, att sätta punkt och göra färdigt. Det är ärligt talat det svåraste jag vet. Så förlåt mig om jag är lite blödig den närmsta tiden. Så fort vi gått på sommarlov så släpper alla spänningarna och det ordnar till sig med mina inkontinenta tårkanalerna.
Igår kom då äntligen pojkarna hem från Stockholm. Mötte dem på tåget 07.04 och det var glada och trötta gossar som kramade sin lillebror länge. Essa rullade runt på rygg och viftade svansen så jag trodde att den skulle gå av.
Jag gjorde varm choklad och falukorvssmörgåsar till de trötta resenärerna innan de skulle till skolan. Och Ulf fick klappa Folkes nya bläckfisk och beundra hans keps med Vasaskeppet på.
När jag frågade vad som var roligast av allt de hade gjort och sett – Vasamuseet, Cosmonova, Leos lekland och Naturhistoriska svarade båda två att det roligaste av allt var lekplatsen utanför lägenheten i Rågsved. Haha, japp. Då vet vi vart vi ska åka nästa sommar i alla fall!
När jag lämnat Ulf på förskolan och barnen cyklat iväg själva hämtade jag Jakob med nästa tåg. Ni skulle ha sett Essas reaktion! Under de första minuterna gnydde hon nästan lidande och växlade mellan att åma runt på rygg och försöka buffa sig in i magen på Jakob. Hon krälade och krängde så mycket att det såg ut som att någon utövade en Cruciatus-förbannelse på henne. Sedan gick hon direkt till matskålen och åt. Och sedan lämnade hon inte hans sida på hela dagen.
Och snart reser Jakob bort igen två veckor och jobbar. Undrar hur det ska gå då?
Jag hade ont i huvudet hela måndagen och istället för att få något vettigt skrivjobb gjort hade jag ett två timmar långt planeringsmöte med Erica liggandes i hammocken. Varför kan inte fler saker i vardagen innebära att man ligger och arbetar i en hammock med fågelkvitter och varm sol mot hjässan.
Så småningom tog jag i alla fall itu med lite trist administration och planering innan jag svirade om och begav mig ut i löpspåret för att försöka springa ifrån huvudvärken. Det funkade faktiskt!
Och när barnen kom hem från skolan tände jag grillen. En grillmiddag måste man ju ha för att fira att vi är tillsammans igen.
Barnen hängde och flängde
Och klättrade i träd
Hamburgare igen. Onödigt gott.
Nästan alltid någon extra middagsgäst vid bordet. Det gillar jag!
Hungriga ungar och hungriga vuxna. Hungrigast av alla var dock Essa.
När middagen var avdukad och kaffet urdrucket tog jag på mig arbetskläder och drog ner på byn med Folke och hans kompis Dahlia. Det var nämligen städdag i byn och då hjälps vi åt att göra vårfint.
Vissa krattade, några rensade ogräs, andra oljade staket och skrapade färg från den avflagnade lekställning. Överallt ungar och vuxna och gamlingar i en härlig röra!
Det finns ju två sjöar i vår by men den “riktiga” badplatsen med sommarcafé är faktiskt en anlagd damm mitt i byn granne med förskola och skola. Det låter kanske inte så trevligt men det ÄR det. Alltid friskt, fint vatten och perfekt sandbotten. Och varje vinter töms dammen för att fyllas på till våren igen.
Jag var utrustad med kratta och arbetshandskar och städade skolgården och utanför förskolan
Jag gillar att kratta. Det blir så fint resultat!
Charlotte kämpade också på med krattan. Och så fotograferade jag byborna som arbetade eftersom vi behöver lite fler bilder till byns egen hemsida.
Alla duktiga som bidragit bjöds sedan på hamburgare men vid det laget hade jag redan åkt hem och lagt reströtta barn.
Imorse studsade jag som sagt upp ur sängen och direkt in i min blå sommarklänning. När Jakob varit bortrest har jag fått jobba hemifrån (vill inte lämna Essa ensam så länge). Men nu drog jag in till stan för att jobba på NK. Behöver energin jag får av att vara i stan en dag i veckan!
Tog en räksmörgås till frunsch och så kom Erica förbi för att arbeta och prata jobb.
Sedan gick vi en flamsig sväng på stan tillsammans. Min fina vän och redaktör. Hon kan verkligen få mig att vika mig dubbel av skratt.
Erica fotade mig utanför Röda Korset
Dit vi smet in för att reka rekvisita till ett jobb. Men jag ville egentligen mest reka klänningar till mig själv när jag väl var där.
Tog min friskvårdstimme och drog till gymmet och träffade min PT Ida. Var tvungen att dokumentera hur mycket jag lassar på stången nu för tiden. Nu tränar jag alltså marklyft på 80 kilo. Känns megamäktigt! Ni ska veta att för ett och ett halvt år sedan när jag började hos Ida då kunde jag knappt lyfta en hantel och när vi så småningom började med marklyft efter att ha tränat i ett halvår var det 30 kilo jag körde och tyckte var tungt. Den stora skillnaden i träning har egentligen kommit 2022 när jag börjat träna styrketräning två gånger i veckan med Ida och sedan bara köra kondition hemma på egen hand.
När jag kom hem hoppade jag in i duschen och började sedan förbereda för matlaget.
Peppade barn dansade in sina sommarklänningar
Och gick på pinn-promenad nere på gården.
Jag hade gjort en sådan där köttfärssås som fått puttra i typ sju timmar. Påbörjade den kvällen innan. Blir så fruktansväääääärt gott.
Dukade upp på köksön så man fick servera sig själv
Jag tog för mig rikligt. Köttfärs byggde denna vackra kropp osv.
Småbarn och vuxna barn åt på verandan
Väldigt skönt att kunna äta här ute – inte minst för att ljudnivån i huset blir rimligare.
Till efterrätt fick alla GB Sandwich päron och mjölkchoklad. Jag tyckte den var god! Någon annan som provat?
Ulf lånade mitt favoritläppstift och målade Lady Danger från MAC i hela fejan. Suck.
Och sedan lekte de doktor och undersökte Klas medan vi vuxna smyg-åt godis och drack kaffe.
Så småningom började vi diskutera med de två arkitekterna i matlaget om hur vår nya dörr ska se ut. Vi ska ju byta ut ett fönster mot en gammaldags vacker balkongdörr som öppnar upp huset ner mot åkern på ett nytt sätt. Vi försökte mäta och jämföra och eftersom ingen orkade hämta tumstock fick vi mäta i det som fanns tillgängligt. Nämligen rabarberstjälkar. Vi kom fram till att dörren ska vara två och en halv rabarberstjälkar bred. Vad är det för fel på det nu då? I Amerikat mäter man ju fortfarande i tummar och fötter och ingen klagar på dem för det…
Sedan hämtade Jakob en tumstock i alla fall och jag konstaterade att det väl knappast är så noga med att putsa ett fönster som ändå snart ska bytas ut?
Ungarna lekte i trädgården tills det var dags att avrunda kvällen. Då tog jag Essa på en timmes kvällspromenad medan jag lyssnade live på rättegången mellan Johnny Depp och Amber Heard som jag ju gjort så många kvällar förut de senaste veckorna. Kommer bli tomt när det är slut och avgjort.
Och nu. Nu ska jag gå och lägga mig och sova ungefär som jag sov när jag låg i narkos. För precis så trött är jag. Korra det här inlägget får jag göra när jag vaknar imorgon. Tacohej!
Ännu en ljuvligt solig och varm dag här i Västerbotten och jag sörplar girigt i mig av varenda droppe! Idag är jag inne i stan och jobbar så jag drog på mig min somrigaste klänning och mina favoritsneakers. Extremt modebloggig pose eller hur? Fem stjärnor av fem möjliga i influencervärlden.
Jeansjackan har jag haft sedan jag gick i högstadiet. Då var den lite bylsig förstås och jag tyckte inte att den satt så bra. Men tji fick jag – för det gör ju att jag som 36-åring nu har den perfekta jackan!
Anna sydde faktiskt om den till mig för typ åtta år sedan – kortade midjan så att den blev mer av en bolero. Så fint när den slutar i den här längden och inte förvandlar hela silhuetten till en stor fyrkant. Jag vet att det är på modet nu men det funkar ej för mig.
Tack syrran!
Känner för att studsa fram på gatorna idag. Ska äta lunch med Erica på NK och träna hårt efteråt. Det här blir en fin dag och jag ska fånga den.
(klänning &otherstories, skor Adidas och jeansjacka en gammal från H&M)
Det här blev en mysig ensamhelg för mig och Ulf eftersom både Jakob och brorsorna är bortresta. På fredagen tog jag itu med projekt putsa fönsterna. Hann inte så långt men skönt att vara igång i alla fall.
Längtar till det också är dags för projekt putsa utväxten i håret. Men får stå ut en vecka till innan dess.
Essa har det lite kämpigt. Hon är deprimerad.
Efter två veckor utan sin husse har hon slutat äta. Hon slutade ju att äta direkt men kom så småningom igång igen. Men när också storbarnen reste hemifrån fick hon definitivt nog. Hon är en sån dramatisk varelse. Om hon var en tjej skulle hon vara emo och klottra dikter på insidan skåpet i skolan.
Jag lockar och pockar med falukorv och leverpastej och hon äter litegrann men ingenting av sitt foder. Tur att hela flocken kommer samlas igen imorgon.
Jag och Ulf påbörjade också projektet med att tömma alla gamla sommarblommor från sina zinkkrukor, kratta rent runt om och fylla på med ny jord.
Så glad att jag var så noggrann i höstas. Skottade ut all krukjord från mina terrakottakrukor i en stor presenning som jag sedan täckte över. Tvättade krukorna och ställde undan prydligt. Nu skottar jag tillbaka jorden igen och blandar upp med lite gödsel.
Essas bästa tuggben är alla renhorn som pojkarna drar hem från skogen.
Jag blir så ivrig när jag håller på med trädgården att jag glömmer att äta, dricka och gå på toaletten. Tur Ulf sansar mig.
Det blev en middag bestående av mjölk och kall falukorv skuren direkt från ringen. Man ska inte krångla till det om man inte är i knussligt sällskap.
Efter den stärkande måltiden följde gymnastiserande.
Sedan la jag Ulf för natten och gick ut i trädgården igen.
Fixade det sista med alla sommarblommorna på farstubron. De andra planteringarna kvarstår ännu att ordna. Det är egentligen i tidigaste laget för ännu finns risk för nattfrost. Men jag är beredd med fiberdukar vid minusgrader och kan dessutom lyfta in krukorna på bron om det kommer någon riktigt kall natt.
Jag är ju inte mycket för att dra upp från frö. Det kanske jag blir när jag får mitt växthus och har bättre plats för allting? Hoppas! Det skulle ju spara en del pengar i alla fall. För mest älskar jag att köpa “färdiga” sommarblommor – det är som att måla när man kombinerar dem och funderar på vilka varianter som gifter sig bäst. Även i år blev det en entrérabatt med gula tagetes, röda pelargoner och dahlior i citrongult. Färger som man blir glad av.
Jamen titta själva!
Fler färgkombinationer som gör mig glad.
Satt ute länge och gungade i min hängstol och lyssnade på kakafonin av fåglar nere ifrån lillsjön.
Men tillslut gick jag i alla fall in och gjorde kvällsfika.
Essa var melankolisk och låg och tänkte tillbaka på den gamla goda tiden, innan flocken bara bestod av henne och den där idioten med kameran.
Nästa morgon väckte Ulf mig vid 05.30 och vi åt en tidig frukost, gjorde oss iordning och gick ut.
Jag hade min blommiga kjol som jag köpte på loppis i Göteborg och en tröja ifrån Arket. Samt fem år gamla (ursköna) Adidas. När klockan blivit efter skam (istället för före) drog vi till Umeå för att äta brunch hemma hos min bästis Elina.
Så otroligt gott och trevligt!
Essa och Flora fick bekanta sig med varandra och Essa åt upp innehållet i Floras matskål. Så mycket sörjer hon inte sin förlorade husse att hon inte är beredd att hetsäta andra hundars mat när hon får chansen.
Vi blev kvar där hela dagen. Jag och Elina gick på långpromenad med hundarna längs sjön medan storbarnen som Uffe älskar lekte med och passade honom. Sedan följdes vi åt och köpte lördagsgodis och därefter satt jag och Elina i solen och pratade bort några timmar.
Hem kom jag vid femtiden igen och då visade termometern 18 grader.
Jag spolade upp ett bad till Ulf. Hade gärna gjort honom sällskap om det inte varit för trångt för min bak. Så småningom kraschade Ulf av trötthet och då la jag honom i hans egen säng och fortsatte sedan arbeta i trädgården till sent in på kvällen. När jag får arbeta i trädgården är jag så lycklig och så avslappnad. Trots att det kan vara fysiskt tungt.
Essa gjorde mig sällskap. Men vad är det hon fått korn på?
Jo grannkatten Svea som svassade frestande nära. Hon verkar känna till Essas revir lika bra som Essa själv och vet att hon inte får gå från gården. När hon tröttnat på Essas närmanden hoppar hon bara ut genom häcken och sätter sig där och tittar.
Imorse väcktes jag tidigt igen och kände mig riktigt manglad. Ändå underbart att kunna sitta ute sju på morgonen utan att frysa. Drack en ansenlig mängd starkt kaffe och försökte vakna till liv.
På mornarna är det som soligast och finast i vardagsrummet och jag funderar på om jag ska orka byta till ljusare gardiner i sommar eller om dessa mörka får hänga kvar?
Jag och Ulf donade på hemma några timmar. Tog fram dynorna till hammocken, hängde upp hängmattan och vattnade igång rabatterna. Och sedan klev jag ur morgonrocken och tog med Ulf på en utflykt.
Hanskogs Plantskola var första stoppet. Älskar att åka hit – så fint sortiment och så fridfull plats. Det var första gången på säsongen för mig.
Och jag slogs av hur enkelt det är att göra saker med Ulf nu för tiden. Förra sommaren var det med livet som insats vi gjorde en sådan här utflykt. Men nu är han så trevlig, försiktig och förståndig. Han fick roa sig själv i sandlådan.
Medan jag valde nya växter till min misslyckade rabatt framför verandan där ingenting verkar trivas. Nu gjorde jag ett försök med andra perenner som grekvädd, rosenmalva, pastellakleja, silkesnäva, stjärnflocka och kransveronika. Hoppas hoppas på bättre resultat.
Vi gick runt och spanade på träd och drömde om allt jag vill plantera på vår gård så småningom. Stora stenar är också viktigt – vi får flytta några bamsingar från vårt skogsparti och lägga ut. Blir så otålig när jag tänker på det här för jag vill ha det NU NU NU!
Ulf provade klätterträd och vi konstaterade än en gång att pilar är perfekta! Sedan körde vi vidare till Blå eld vid Tavelsjö.
Min vana trogen var jag tvungen att hajpa Tavelsjöordjuret så mycket att Ulf såg förskräckt ut och inte ville vända bort blicken från vattenytan. Tänk om monstret skulle visa sig?
Vi strosade runt
Kollade på krukor och piedestaler och hade trevligt men köpte ingenting.
På hemvägen stannade vi till på Rödå Antik (och loppis) där jag hittat många fina saker genom åren.
Den här gången fann jag ett gammalt tyg som jag tror ska få bli överdrag till kökssoffan.
Ulf var mest förtjust i skelettet som körde traktor. Samt alla gamla skyltdockor överallt.
-Jag vill se fler döda människor! hojtade han när han stövlade runt i affären
När vi körde hem sa han plötsligt “Gammelmormor är på loppis nu”. Jag förstod inte vad han menade tills han förtydligade. “Gammelmormor dog. Och nu är hon på loppis”
Och så är det med den saken. Jag tror dock att om någon löper risk för att bli en uppstoppad docka på en antikaffär när de dör så är det jag. Med tanke på hur jag inreder och klär mig är jag väl i princip redan död?
Så vackert vid Vindelälven
Vackert och vilt. En av de fyra oreglerade nationalälvarna – de andra är Piteälven, Kalixälven och Torneälven.
Vi körde direkt hem till Albin för att leverera några plantor jag köpt åt honom. Och så lämpade jag av Ulf i dessa trygga händer. Eller i alla fall de tryggaste kinder jag vet. Man skulle kunna använda Ylvas röda kinder som lugnande stressbollar.
Gulliga ihop
En gård på landet är förresten inte komplett om det inte finns en gammal traktor, ett upplag med skrot, ett skevt gammalt grishus och pågående aktivitet överallt.
Levande landsbygd precis som det ska vara!
Helt ensam hemma i några underbara timmar passade jag på att plantera mina nya perenner. Mätte avstånd och grävde gropar och fick ner allting i jorden. Så tillfredsställande! Nu ska det ju bli varmt och fint i flera dagar och då får man en flygande start.
Tog en fikapaus i hammocken och eftersom jag i själ och hjärta inte är en dag över elva år blev det ostbollar, Fanta Zero och vattenmelon.
Och Essa gjorde mig sällskap med anklagande miner.
Imorgon klockan sju hämtar jag hela familjen på tågstationen och oj så jag längtar! Och oj så förvånad Essa kommer bli när hon inser att flocken lever. Att de alltså inte “är på loppis” för gott.
Lycka är en sumpig gräsmatta att kippa fast med gummistövlarna i.
Lycka är en bror som lär en att använda slangbellan av ballong och avklippt petflaska – så att man kan skjuta kottar mot skyn.
Lycka är någon som håller en i handen medan man vänder stöveln upp och ner och skakar ut en kotte.
Lycka är vårens alla jordiga dofter. Fjolårsgräs och tussilago, lerigt vatten från gammal smältsnö. Framtinande åkrar med styva lerkokor. Den första snödroppen och de späda björklöven.
Jag är lika barnslig som mina barn och kan inte låta bli att gå i alla vattenpölar jag ser och klafsa i alla leriga diken. Känna livet återvända till mig!
Gummistövlar är för övrigt de bästa barnskorna för att uppleva våren. Och mina barn har haft det sommarhalvåret igenom som små. Så lätta att trä av och på utan hjälp från vuxen. Håller fötterna torra och eventuella huggormar på avstånd.
Viking är det anrika norska skomärket som startade i Askim, tidigt 1920-tal. Sedan dess har de tillverkat kvalitetsskor som underlättar för ett aktivt friluftsliv. Och nu lanserar de kollektionen Let’s save the bees.
Viking, tillsammans med oss kunder och @milkywire sätter fokus på de nordiska binas betydelse i vårt ekosystem. Målet är att stötta och öka fokuset på hotade nordiska bin och deras naturliga habitat. Let’s save the bees-kollektionen innehåller Vikings bästsäljande, prisvinnande gummistövlar Jolly, Alv, Jolly och Vendela i nya fräscha print och färger.
För varje såld stövel från kollektionen donerar Viking 1 euro till @milkywire och deras arbete för att rädda det nordiska biet. Alla Vikings stövlar är 100% veganska, PVC-fria och handgjorda i naturgummi, vilket garanterar en hållbar kvalitétsstövel som inte spricker, även vid långvarig användning.
Och jag älskar mina klassiska gula Vikingsstövlar – fick hem dem för en månad sedan och har bott i dem sedan dess. Använder dem när jag tar in posten, arbetar i trädgården, går en sväng med hunden eller åker och handlar mat. Så mångsidiga och sköna.
Vi har precis firat 100 år av demokrati i Sverige – tio decennium av allmän rösträtt. Jubileumsåret kändes märkvärdigt och viktigt för mig men nu känns det om möjligt ännu viktigare. Utvecklingen i Europa under de senaste månaderna får mig (kanske för första gången i livet) att verkligen förstå värdet av rösträtt och fria, demokratiska val.
Hur kvinnorna fick rösträtt i Sverige har skildrats i dramatiserad form i serien Fröken Frimans krig i SVT. Och podden Livet i arkivet släppte i höstas ett avsnitt om just rösträttskampen i Västerbotten. För det var verkligen en kamp. Och det tror jag vi glömmer idag.
Jag har känt en längtan efter att lära mig mer om den kampen och förstå vad dessa kvinnor upplevde och det ledde mig till Västerbottens Museum i Umeå, där jag träffade museipedagogen Maine Wallentinson som kan det mesta om den här saken.
I museets arkiv fick jag med Maines hjälp också möjligheten att prova kläderna från den tiden. Rent fysiskt testa hur det skulle kunna vara att kliva in i rollen som rösträttsförespråkare.
Jag trodde att jag skulle känna mig instängd och begränsad i kläderna men när plagg efter plagg i stadigt ulltyg kläddes på var det som att jag fick på mig en rustning. Kjolens tunga fall, den höga halsringningen och jackans strama, tätvävda tyg.
Och när jag sedan fick prova den tidsenliga hatten som modisten Catharina Carlsson gjort och var så snäll och lånat ut. Ja, då hände någonting med mig. Med en så tung och pampig sak på huvudet måste man vara rakryggad. Man kan inte göra sig mindre än man är.
Med en stor hatt tar man inte bara plats. Man kräver den.
–Borde jag ha en ring på fingret? frågade jag Maine
-Nej absolut inte. De kvinnor som stred för rösträtt var nästan alltid ogifta. De offrade tanken på familj och sin sociala status och utsattes inte sällan för hot. Få gifta kvinnor hade möjligheten att engagera sig på det sätt som krävdes.
Maine berättar om hur man försökte skrämma rösträttskvinnorna till tystnad. De hånades och häcklades, man störde deras tal och möten. Och när inget annat fungerade försökte man skrämma dem genom att ta ifrån dem möjligheten till ett arbete – eller med kyrkans makt få dem att tiga. Samtidigt fortsatte kvinnorna organisera sig och reste riket runt för att samla namnunderskrifter för sin sak.
Jag blir så berörd av tanken på att dessa kvinnor stred för oss så att vi idag inte behöver strida på samma sätt. Så att vi inte behöver välja bort familjen för att våga ha en åsikt, ett arbete eller arbeta politiskt. På något sätt känner jag demokratin in på bara skinnet när jag klär mig som en rösträttskvinna från den tiden.
Många av de kvinnor som drev igenom allmän rösträtt i Sverige var välutbildade från välbeställda familjer. Jag vill gärna tänka att jag själv hade varit en av de där moderna, frisinnade kvinnorna som använde rösträtten när vi äntligen fick den. Men det hade jag troligen inte. För om jag tittar på min egen släkt är det idel fattiga skogsarbetare och småbönder ute på landsbygden. Hade jag levt då hade jag troligtvis stått i någon timmerstuga med tolv ungar och varit fullt upptagen med det jag just då hade för händerna. Kanske hade jag bara ryckt på axlarna åt rösträtten och inte förstått på vilket sätt den angick mig. Politik har väl inget med mig att göra!
Hundra år senare känns rösträtten självklar. Men vi är nog många som tar den för givet. En del säger till och med att svensk politik är tråkig, att lokalpolitik är ointressant och att det i slutändan inte spelar någon roll vad man röstar på. Politik har väl inget med mig att göra!
Men det är inte sant. Det är lika viktigt nu som då och om fyra månader är det val igen. Det är inte bara en rättighet utan också en skyldighet att gå och rösta. Orkade rösträttskvinnorna kämpa för din och min röst så ska väl du och jag orka använda den?
Vaknade innan väckarklockan ringde 06.20 imorse. Varm sol i ansiktet. Knöt på mig gympaskorna och tog med mig Essa ut på en ensam promenad över åkern innan Ulf vaknade. Det är bara vi hemma nu för storbarnen åkte till Stockholm med farmor igår och Jakob är kvar i Spanien några dagar till.
Jag är så glad över att ha fått vara själv med barnen i två veckor. Jag var väl inte överlycklig när Jakob behövde ta det här jobbet men jag märker sån enorm skillnad nu när Ulf lugnat ner sig och blivit lite förståndig och storbarnen är så duktiga och hjälpsamma. Vill bara vara i deras närhet, gosa med dem, lyssna på dem, skoja, prata och givetvis tjata en hel del.
Jag tycker det är fint att kunna dela på sig som familj ibland. Både att man kan dela upp barnen mellan sig så att man kan anpassa aktiviteterna för respektive åldrar bättre. Men också som föräldrar – att inte behöva sitta ihop jämt. I våras var jag ju borta två veckor när jag opererade mig och i höstas var jag med min syster på en elva dagar lång skrivarvecka i vår stuga. Nu är Jakob borta i drygt två veckor. Och det går bra. Det är till och med riktigt trevligt.
Och när det blivit kväll och jag torkat diskbänken, plockat upp från golvet, dammat duken på köksbordet, Essa har blivit rastad och alla barnen sover. Då känner jag mig så förnöjd och glad över hur jag fick ihop dagen helt själv!
När jag var tonåring på sommarlov tjatade ofta vuxna på mig. – Clara du kan inte ligga med näsan i en bok hela dan! Du måste gå ut i solen! Så jag gick ut, med näsan i djupt nere i Maria Gripes Skuggan över stenbänken. Jag la mig lydigt på en filt som syrran hade lagt ut men lämnat för något skojigare, och sen blev jag liggande där tills någon av de vuxna ropade igen: – Clara du kan inte ligga i solen hela dan, du kan bränna dig! Som ung blek bokmal hade jag lätt för att bli röd, svårare för att bli brun och var på tok för ointresserad för att skydda mig. Det sved!
I dag är jag större delen av sommaren utomhus – i trädgården, med barnen på stranden och hela familjen äter helst både lunch och middag i stora utemöbeln. Med så många timmar utomhus kommer brännan av sig själv. Numera älskar jag att se min fullvuxna kropp i sommarhud. Bruna ben i shorts och fräknar på näsan signalerar ledig tid. Och med ett sånt liv behöver jag tänka till för att sola säkert – här är mina bästa tips!
Ekologiska solskydd och hudkrämsprodukter från Life
Claras solskola
Börja dagen med att smörja in dig med solskydd. Så har du ett grundskydd oavsett vad du hittar på timmarna efter.
Ha alltid solskydd i handväskan. Solskydd funkar tyvärr dåligt om det ligger hemma i badrumsskåpet och du är på stranden. Lägg en flaska i väskan så slipper du tänka till varje gång du ska ut. Glöm inte solhatt!
Högsta styrka. Jag vill att mina barn ska ha den högsta skyddsfaktorn, spf 50. Barnen älskar att bada och springer upp och ner i vattnet. I år sprayar vi vuxna på dem med Bioregenas ekologiska vattenfasta solskyddsfaktor, i sprayform gård det snabbare än med kräm på tub. Dessutom är den ekologisk. Glöm inte att smörja öronen på kortklippta barn!
Kläder som täcker barnens kropp är viktigt- särskilt axlarna är jag noga med att skydda.
Tänk på dig själv också. Den här tiden på året har jag samma höga skydd som barnen, lite senare brukar jag köra spf30 – här Bioregenas ekologiska solskyddsfaktor men fortsätter gärna med spf 50 där huden är som känsligast och mest exponerad. Måste säga att jag aldrig provat en solskyddsfaktor som doftar så gott som denna! Mums.
Ta i rejält. Det är lätt att bli snål när man sitter på stranden med tuben i handen. Men ingen har väl någonsin smörjt in sig för mycket? Tänk tvärtom – smörjer du in för lite får du för dåligt skydd.
Dött ska bort. Min mamma lärde mig att ta hand om huden. Hon använde smink sparsamt men var noga med att tvätta ansiktet och smörja in sig. I sommar testar jag ekologiska Cleansing Crème-Mousse från Mossa för att ta bort smink och rengöra huden innan solbad. Jag fick tips av den från Lifes hälsorådgivare Linda. Den innehåller AHA-fruktsyror från vita vinbär som ska hjälpa till att ta bort döda hudceller. Det ger i sin tur en jämnare, finare bränna.
Återfukta! Mossa har också en ekologisk ansiktsolja som är riktigt, riktigt härlig. Jag vill ju gärna hålla hyn mjuk och dofta gott samtidigt. Den här oljan innehåller bland annat ekologisk hallonolja, havtorn, oliv, aprikos, havre och tomatolja. Som en sommarbuffé för huden! Droppas på hyn i ansiktet och masseras in innan den vanliga hudkrämen. Bonus för snyggt glow.
Skydda håret. Om kroppen blir mörkare av solen så blir håret ljusare. Mitt brukar bli gult i solen och det gör mig inte så mycket – men har du precis färgat det och vill bevara nyansen är det klokt att använda solhatt. Det finns också hårprodukter med solskydd man kan spraya på.
Skydda ögonen. Jag är själv urdålig på att bära solglasögon – men den starka solen kan skada ögonen. Särskilt viktigt är det att skydda ögonen om du är vid vatten. Med stora solglasögon skyddar du dessutom den tunna huden runt ögonen.
Om du bränner dig – smörj gärna med Aloe Vera som både lindrar svedan och hjälper huden att läka sig.
Läs i skuggan. Mitt på dagen går jag inomhus med gott samvete. Tycker att jag var rätt solklok som barn och unnar mig nu gärna ett par timmar utanför solen när den är som starkast. Det är lagom för mig. Vad andra än ropar till mig.
Vad är lagom för dig? Är du en person som gillar att slöa i solen eller uppsöker du helst skuggan?
Hela det här året samarbetar jag med Life som har ett brett sortiment av solskydd, återfuktande oljor, BUS-produkter och sköna krämer som gör mig sommarfräsch. Lifes hälsorådgivare Linda tipsade mig också om Solbrun, ett kosttillskott som hon använder redan under våren för att ge huden som varit i solen en djupare gyllene ton. Det ska jag testa!
Life har förutom produkter för utsidan av kroppen många saker för insidan av den. Vitaminer, tillskott och hälsosamma livsmedel som bygger upp kroppen inifrån. Och behöver du ett råd kan du alltid prata med deras kunniga hälsorådgivare i butik.
Den här varma, soliga årstiden är ju den vi alla går och väntar på för att få fylla på energin och ladda batterierna. Men tiden fram till semestern tenderar också att vara den stressigaste på hela året för många människor. Kanske särskilt mammor. Jag slits hela tiden mellan det jag borde göra – och det jag allra helst vill göra nämligen att bara sitta vid en varm vägg med min kaffekopp och ta det lugnt.
Hoppas du också kan stjäla till dig lite skön egentid under perioden fram till semestern. Och njuta den sköna känslan av när hud som varit instängd en hel vinter plötsligt får möta svalt sjövatten, ljumma vindar och varma solstrålar. Se bara till att skydda dig ordentligt. Sola lugnt!
Här kommer lite smått och gott från de senaste dagarna som i sanning varit både små och goda.
Gammor och jag har läst läxor med barnen.
Någon var väldigt förnärmad över att han inte fick göra läxa. Så jag sa åt honom med den stränga fröken-rösten att genast sätta sig och rita ett monster. Den finten köpte han inte för det var minsann ingen riktig läxa. Istället ville han rita “bokstäder”. Så då fick han kika på några av Folkes korsordshäften och öva på att härma hur bokstäverna de såg ut.
I söndags var Ulf hemma hos Ylva-Karin och lekte.
–Vad har ni lust att göra om ni nu för en gångs skull får ha mig för er själva? frågade jag storbarnen.
-PYSSLAAA! ljöd svaret så jag gick till pappersåtervinningen och hämtade in lite kartonger att ha som material och sedan satt vi i tre timmar och byggde hus och inredde dem.
Sånt tålamod och sån skaparglädje!
Själv påbörjade jag ett trevligt hus med takpool och palm.
Så mysigt att sitta och långpyssla utan att någon tappar humöret eller petar in en pärla i näsan.
Och igår var det ju tisdag så då hade vi matlag. Storbarnen tog sina cyklar och Ulf sina apostlahästar och begav sig hem till Stina och Emil.
Där i fjärran skymtades plötslig en kompis!
Hurra! En cykelkärra! Smulf fick rulla de sista meterna upp till huset. Är för övrigt så frustrerad eftersom min egen lådcykel, för andra sommaren i rad är inlämnad till en verkstad och väntar på reservdelar från Kina som aldrig kommer. Beräknad leverans är i augusti.
Träd skulle provklättras
Innan vi äntligen gick in och sjönk ner…
…vid dukat bort
Senja bearbetade ett köttben
Och jag bearbetade min kebab. Extremt gott!
Storbarnen åt vid eget bord som vanligt och sedan var de ute och lekte blindbock och hoppade studsmatta och gjorde illa sig på alla tänkbara sätt man kan göra illa sig på en vårkväll.
När Ulf och Ylva-Karin blev gnälliga och otåliga tog Stina fram det tunga artilleriet och visade sin påse som hon har på magen. Ett sånt partytrick för att liva upp sura barn! Sedan fick bebisarna varsin egen stomipåse fastklistrad på magen. Och sedan proppade Stina dem fulla med chips och så gick de omkring och snacksade från påsarna på magen hela kvällen och retade oss andra “Vi har stomi – det har inte ni!”
Stina är fantastisk på det sättet. Hon visar, berättar, avdramatiserar och normaliserar.
När klockan blivit alldeles för mycket bäddade Ulrika ner småglinen och körde försiktigt hem Ulf.
Och i natt snarkade vi så gott att vi försov oss nästan en timme. Det är ingen ordning alls på mornarna när Jakob är borta.
Och idag onsdag har jag jobbat. Gästat en rolig podd och gjort trist administration. Och sedan bjöd jag hem min komps Frida på fika. Essa var redo för kelandet.
Frida kom på sin lådcykel med sommarklänningen fladdrande kring benen. Och jag dukade på verandan och det var så varmt att vi fick göra korsdrag för att inte storkna.
Jag hade fixat lite allt möjligt som är gott. Frukt i olika former.
Surdegsbröd och Västerbottensost.
Krasse, chèvre och lavrökt skinka från Jokkmokk
Samt småkakor i parti och minut.
Jag tog också fram en flaska riktigt sur och osötad äppelmust från frysen. Från trädgårdsäpplena jag mustade i höstas. Hällde sedan musten i en karaff med en skvätt sockerdricka light. Resultatet blev en bubblig, syrlig slags äppeldryck som svalkade skönt och var väldigt god.
Essa älskar alla människor förutom spökena hon tycker sig se nattetid när hon plötsligt flyger upp ur sängen och börjar morra och skälla.
Skönt när det är så varmt att man vill ha löst sittande fladder på sig. Det har jag saknat!
Och så trevligt att sitta med Frida och prata bort några timmar – diskutera alltifrån jobbdilemman till barn, inredning och åldrande föräldrar. Så glad att ha en vän som jobbar med liknande saker som jag så att man kan dela erfarenheter och förstå varandra.
När barnen kom hem blev det glosförhör på verandan och drömmande miner. Cereal, porridge, breakfast butter…
Titta så grönt det börjar bli!
Med Västerbottensmått-mätt alltså
Ulf slocknade i soffan, Folke försvann på övervåningen för att packa inför Stockholmsresa med farmor och Bertil och Essa rusade iväg över åkrarna hem till Ada för att säga hej.
Är så glad i färgkombinationerna i mina rabatter.
Och för att rabarbern ska skyndas på litegrann har jag täckt över den med en stor balja. Då går det tre gånger så snabbt att få någon skörd!
Efter att jag diskat undan middagen gick jag ut en sväng i trädgården.
Lyssnade på storspoven och tranorna
Och ögonen njöt av det klorofyllgröna.
Så skönt det är innan växtligheten helt tagit över och man kan gå precis överallt i naturen.
Här vill jag dock gärna se lite växtlighet ta över. Så fort faran för nattfrost är förbi ska det ske.
Kolla in björken! Löven slår ut för fullt.
Och senare på kvällen kom Albin gående över ängen med lille Klas på ryggen. Folke sprang och mötte honom och ett tag efter kom Ada och Bertil – den senare lerig om fötterna med sönderrivna ben efter att ha försökt passera bäcken utan framgång och sedan gått ner sig i sump. Humöret var märkligt nog ändå på topp!
Jag fick en uppvisning i slänggungans fröjder och sedan sjasade jag storbarnen i säng medan jag själv vek tvätt och tömde diskmaskinen.
Och nu ska jag inte skriva mer för nu ska jag gå och sova! Och om jag inte lyder säger jag till på skarpen. Och lyder jag inte då, vankas det smörj!
Det var i höstas som Jakob plötsligt började prata om att byta bort vår stora sjusitsiga laddhybrid och våga prova en lite mindre men helelektrisk bil. Jag har älskat vår stora, rymliga bil så jag blev bara irriterad.
-Men va? Det kommer ju inte gå! Det är ju sådana avstånd överallt och hur blir det på vintern? När det dessutom är kallt? Elen kommer väl inte räcka till stugan ens en gång. Och dessutom är det ju alltid fullproppat i bilen när vi reser hela familjen…
Jo, allt det här höll Jakob med om – men han hade tänkt på det och insett att det nog skulle gå bra ändå. För även om vi kör mycket bil så åker vi ju sällan längre än tio mil åt gången. Och på Volvon XC 40 Recharge som Jakob ville att vi skulle byta till är den beräknade räckvidden ungefär 40 mil*. Dessutom använder jag ju bilen främst i jobbet och då åker jag ju själv – oftast inte särskilt långt och kan fälla ner sätena och fortfarande rymma massor.
Jag kände mig ändå skeptisk. Inte till tanken på en helelektrisk bil – för det är klart att jag hellre har en sådan än en bensindriven – utan för att elbilar inte känns som något för folk i Norrlands inland där vintrarna är kalla och avstånden långa.
Men Jakob var bestämd. Och här står den nu – vår nya röda elbil.
Jag är uppvuxen med Volvo. Jag började övningsköra med farsans silvriga gamla Volvo 740 utan styrservo. Kändes ungefär som att köra runt i ett kassaskåp. Och den var så rymlig att den invändigt hade plats för en elefant.
Jag har ju möjligheten till förmånsbil genom mitt företag och de senaste åren har vi kört Volvo. Varför? Jo för att de gör väldigt säkra bilar som också är anpassade efter våra väderförhållanden. När man kör mycket på dåliga, snötäckta eller gropiga vägar vill man gärna ha en bil som är höggående, rejäl och säker. Vi bor ju i trakter med otroligt mycket vilt och för mig är det en ständig oro. En sommarvecka när jag såg älgar vid vägen vid tolv olika tillfällen tappade jag lusten att alls ge mig ut och köra.
Men Volvo har smarta system som kan varna för vilt. På sportlovet för två år sedan när jag var jag på väg till Jakobs mormor med alla tre barn, hund och massa packning – då tväbromsade plötsligt bilen. Jag hann själv aldrig ens märka älgen som rusade upp på vägen men det gjorde alltså bilen som stannade i tid. Älgen rusade vidare och försvann på andra sidan vägen, men jag var så chockad att jag var tvungen att rulla in och andas på en parkeringsficka. Otrolig tacksam för att det gick bra den gången. Hade bilen inte bromsat åt mig hade vi sannolikt kolliderat.
Så. Här är den nu. Vår röda juvel. En automatväxlad kompakt SUV som alltså enbart går på elektricitet.
Det bästa är att aldrig mer behöva tanka stinkande bensin eller diesel. Istället laddar vi den här hemma. Vi installerade för snart två år sedan en laddbox i garaget och nu pluggar jag bara in sladden i Volvon. Att ladda batteriet upp till 80% tar drygt en halvtimme med en snabbladdare på 150 kw, dvs såna man kan ladda på längs med vägarna. I vår laddbox hemma tar det lite längre tid men då laddar vi den ju över natten så då är det inte så noga.
När jag läser om elbilar i media tycker jag att det oftast handlar mycket om tillgången till snabbladdare ute på vägarna. Men jag inser nu att 95% av vår laddning förmodligen kommer att ske hemma i garaget. Att ladda ute på vägarna är någonting vi kommer behöva göra väldigt, väldigt sällan.
Men hur ska det gå när vi åker på långa bilsemestrar? Jo, i Volvon sitter en färddator som uppdaterar mig som chaufför om hur långt batteriet räcker och hur många procent som kommer vara kvar när vi når önskad laddstation.
Och om det verkar kritiskt lägger bilen in ett tidigare stopp för att kunna ladda. I färddatorn kan man också se om den aktuella laddstationen är ledig, om det är en snabbladdare, hur många bilar den har kapacitet för och massa annan matnyttig information.
Vår Volvo har en räckvidd på ca 40 mil* och på den tar vi oss utan att ladda till Jakobs mormor, till höga kusten och nästan ända fram till sommarstugan. Våra vanligaste resmål alltså. Fast när vi kör till stugan är den så tungt packad att vi bestämt oss för att stanna vid snabbladdaren i samhället som ligger halvvägs dit och ladda medan vi handlar mat och tar vår fikapaus.
Jag märker att elbil kommer kräva lite mer planering och tankearbete när det gäller längre sträckor. Men ärligt talat – det är väl rimligt? Det är ju klokt att hushålla med resorna och fundera på den bästa rutten. Jag tror också mest att det här med laddningen är en vanesak – för även när man kör en vanlig bensinbil behöver man ju tanka och fundera på hur långt bränslet ska räcka.
Det är lite ovant med den här Volvon då man inte startar den på någon knapp – den startar och stänger nämligen sig själv när man sätter sig i stolen. Bonus för snygg nyckel också!
En annan sak jag verkligen uppskattar är att lyfta på motorhuven. För där finns ingenting! Bara ett lock för att fylla på spolarvätska.
Plus ett tomt lastutrymme där man kan förvara en hel del packning. Så smart! Visste du förresten att Volvo Cars år 2030 planerar att endast sälja elbilar? Det här är framtiden, helt klart.
Jakob fick mig också att inse att vi kanske inte måste ha den största möjliga bilen – utan att vi kan betrakta bilen som någonting man kan “bygga ut” vid behov. Vi har köpt till både en takbox och en stor box att fästa bak på dragkroken (jag hade ingen aning om att det senare ens fanns) men det är ju suveränt. Med dessa kompletteringar kan vi ha en något mindre bil till vardags och sedan med hjälp av tillbehören rymma mer grejer – vare sig det är jobbprylar eller packning till familjesemestern.
Nu har vi bara hunnit ha bilen i ungefär en månad men jag kommer uppdatera er hur det funkar med sommarens bilsemestrar – och sedan igen när det blivit vinter och riktigt kallt. Förhoppningsvis är vi fler som vågar satsa på en elbil eller åtminstone laddhybrid i framtiden. Även om vi bor på landsbygden!
Den här röda pärlan ska få följa med på sommarens alla upptåg. Havsdopp, fjällturer, in till stan och ut till hjortronmyren! Och har du frågor om den här elbilen eller Volvos andra bilar kan du ställa en fråga i kommentarsfältet så kommer jag med hjälp av Volvo att svara!
(*WLTP (prel). Förbrukning: 18,7 kWh/100 km. Räckvidd blandad körning: 421 km. Inga C02-utsläpp under körning. Faktisk räckvidd kan variera beroende på körbeteende och yttre faktorer.)
Idag tröt middagsfantasin och då blir det en återkommande favoritmat här hemma – nämligen barnvänlig pastasallad. Som äts med sked för enkelhetens skull. Gillas av alla utom en i familjen så han får makaroner separat.
Jag brukar göra en rejäl laddning i Margaretheskålen som rymmer fem liter. Då har man lunchmat till dagen efter eller middag två dagar i rad.
Tricket med barnvänlig pastasallad är att skippa alla konstiga gröna blad och bara satsa på grönsaker de känner igen. Gurka, tomat, paprika. Jag brukar också steka frysta majskorn i en riktigt het stekpanna med lite grillgrydda, rökt paprika och cayennepeppar på. Då blir den seg, salt och god! Sedan tärnar jag helt vanlig ost (typ Herrgårdsost) i bitar och vevar ner allt med lite pasta. Salta ordentligt i pastavattnet och tillsätt lite skinka eller baconbitar i salladen om du absolut vill det. Annars är ägg bra för mättnadskänslan!
Nej detta är ingalunda det mest spännande man kan äta men hjälp så gott det är! Och vill man kan man ju alltid pimpa sin egen portion med pesto, färska kryddor, ruccola och annat mer smakrikt.
Ibland gör jag en egen creme fraiche-dressing med vitlök och sweet chili och lite kryddor. Men barnen föredrar faktiskt sån där Rhode Island-dressing på flaska och det gillar jag med. Såå mycket barndom för mig. Den här salladen gjorde mamma alltid som matsäck när vi var på bilsemester om somrarna.
Barnen med sina kompisar hade först varit på fritids och sedan ute och studsat studsmatta i nästan en timme och kastade sig över maten och vräkte i sig med god aptit. Finns inget som gör en förälder nöjdare än när barnen vräker i sig med god aptit!
Nu sover barnen sött i sina sängar och jag ligger och tittar på rättegången mellan Amber Heard och Johnny Depp. Besatt är bara förnamnet.
Print
