Det är så tungt att komma till freds med att oväntade saker händer i livet. Att livet från en dag till en annan kan slås i spillror. För vem som helst av oss. Ibland tänker jag att jag inte står ut. Att det är för hemskt. Att det är orimligt att leva med den vetskapen. Andra dagar tänker jag att det finns något fint i att man reagerar så starkt på det hemska. Eftersom det betyder att man på det stora hela har det ganska bra. När det händer något hemskt så får det den tyngd det förtjänar. Man har inte fullt upp med att hantera andra lika hemska saker.

Sista dagarna har jag känt ett behov av att vara fysiskt nära mina barn. Krama, hålla fast och aldrig släppa taget. Jag är tung i huvudet och tung i fötterna och den isande vassa vind som blåser gör mig irriterad. Jag har inget tålamod med hårdhet nu. Det räcker.

Tacksamhet är ett begrepp som blivit fånigt och klyschigt. Kanske tack vare överanvändning i sociala medier. Men trots det vill jag säga att jag känner mig väldigt, väldigt, väldigt tacksam för varje dag vi får vara friska, ingen katastrof sker utan vanligt grått liv bara pågår. Vanligt grått liv är så underskattat.